Talang eller vad man ska göra?

Jag vet inte om detta är i rätt ämne men jag prövar ändå.
För jag funderar på att vi har talanger och kan olika saker olika bra. Det finns folk som är jättebra på matte eller på språk eller med barn eller med djur eller musik och konst eller som helt naturligt kan pilla på en bil en en radio och få den och fungera igen. Och allt sånt. Sånt tycker jag är så bra.

Fast när jag var liten trodde jag inte att jag kunde nåt speciellt. Men nu har jag märkt att jag visst kan det fast det är inte så speciellt som andra saker. Det beror ju också på vad samhället tycker är bra. Just nu är det bra och kunna sjunga eller spela teater och bli stjärna eller att kunna vara bra med pengar och bli på börsen och sånt.

Sen funderar jag på vad det är som gör att en människa litar på vad hon kan eller är bra på. Vi ska ju helst alla bli lika och tycka lika och både ens mamma och pappa och skolan vill helst att man har vissa färdigheter som passar med vårt samhälle. En pianist mår så klart bra av att hennes mamma och pappa och skola ser att hon är bra på musik och piano och uppmuntrar det. Bara som exempel.

Nu ska vi ju få elitskolor, som ska se till att dom som är extra-bra på matte och fysik och kanske språk får tillräckligt stimulerande undervisning. Det har regerande allians bestämt. Och det är ju jättebra för dom elever som har just dom färdigheterna och som då slipper såsa med oss andra på vanliga skolan.
Men dom som har andra talanger får just nu finna sig i att inte bli sedda eller få specialinriktad hjälp.

En kompis till mig är till exempel jättebra på att känna in människor. Han känner om dom är ärliga, om dom menar som dom säger eller om dom bara fejkar och egentligen tänker nåt helt annat, om dom är ledsna, om dom springer från nåt eller sig själva och sånt. Han är jätteintresserad av psykologi men lärarna tycker att han ska gå en verkstadsteknisk utbildning bara för att han han har svårt för att skriva. Det tycker jag vore slöseri för oss andra, för han skulle vara jättebra på att jobba med folk som behöver hitta rätt.

Min mamma är jättebra på att se i färger och kunna kombinera färger så det blir lungt eller roligt eller varmt och sånt. Men hon tror inte på det själv. Till exempel ser hon folki färger. Hon kanske inte kommer ihåg allas namn men hon kan säga nåns färg. Hon fick alltid höra att hon var lite dum och att hon inte kunde läsa vidare. Men hon skulle säkert egentligen ha blivit jättebra på inredning. I alla fall om inredning hade handlat om vad man ska göra där man är. Hon kan inte matte och sånt, och designlinjen är mycket sånt. Fast den fanns inte när hon gick i skolan.

Hur gör man när man tror att man är bra på nåt fast det just nu inte är så viktigt för samhället men att man ilnte vill tappa det? Asså hur fortsätter man att tro på sig och att gå vidare med det man känner för?

Jag tror att man får hitta andra sätta att få bekräftelse på att man duger. Till största delen bygger vårt samhälle på görande, inte på varande, och det får massor av negativa effekter för människor i smått och världen i stort. Utmattningsdepressioner och miljöproblem bara för att nämna två.
Kanske kan en lösning på dilemmat ur ett personligt perspektiv vara att söka sig till andra människor som har insett skillnaden mellan görande (prestation) och varande. Där kan man få den trygghet man behöver socialt och personligt för att orka med den "separation" med samhället och dess normer som behövs för att man ska orka må bra i sig själv igen och kunna utveckla just de talanger man har som gör det roligt att leva.

"Vill du göra det världen behöver, gör då det som får ditt hjärta att sjunga, för det världen behöver är fler människor med hjärtan som sjunger..." (glömt vem som sa det)



This post has been edited by uthien on 2008-12-09, 00:42

Åh Uthien vad vackert sagt! kan inte annat än hålla med.

Det påminner mig om något jag såg skrivet på en vägg i Rom... "Den som kastar frön för vinden får himlen att blomma" Ungefär samma sak men sagt på ett annat sätt.

Du ställer en fråga green.grass jag vänder på din fråga istället. Hur gör man när man gör nåt man är dålig på och inte vill egentligen för att det är "viktigt för samhället"? Vad är alternativet till att gå framåt med det du känner för att det är "fel" eller oviktigt i samhällets ögon? Att göra sådant som andra vill, att anpassa dig till vad samhället tycker är rätt, bli bankanställd eller idoldeltagare? Och VET samhället egentligen verkligen vad som är bra för samhället? Jag tror då knappast det! Tvärtom är det väl snarare de mer känsliga och konstiga människoexemplaren som förstår hur knasigt allt är. Det innebär ju även att de oftast får vara i utkanten av det som anses vara normen.
Man hittar styrkan när man förstår att det , som uthien säger, behövs att låta sitt hjärta sjunga och att det enda vettiga alternativet man har är att vara sann mot sig själv.

Vad fint du berättar om din mamma.
Utforska det du är bra på, på egen väg. Om du inte gör det du är bra på så kommer du att fortsätta tvivla, och så småningom glömma bort vad det var du kunde.
Gör saker på din fritid som har med det att göra, testa olika saker. Lek som du gjorde när du var liten, fast målmedvetet liksom, för att undersöka vad du kan göra. Även om du tycker att det lilla du kan göra nu inte är så märkvärdigt, så kan du utveckla dig. Så småningom kanske du upptäcker att det finns en grupp människor som gör samma saker, eller du kanske hittar ett sätt att använda din förmåga som uppskattas även av andra. Börja i det lilla där du är nu, även om början inte ser så fantastisk ut.
Jag tänker på killen från Kenya som sprang till skolan varje morgon och nu är världsmästare i långdistanslöpning. Han tyckte kanske inte att det var så märkvärdigt att springa till skolan. Jag menar inte att du måste bli världsmästare, men jag menar att man måste börja någonstans.

Tack för så bra svar allihopa. Jag har läst dom flera gånger och tänkt mycket på det. Det stämmer verkligen att vi lägger mer tyngd på att göra än att vara. Därför är vi antagligen så sällan närvarande i det vi gör. Jag har inte tänkt färdigt på det men det är vad jag tror än så länge.

Dom pratade på TV om att en har forskat fram att vi måste leva mer i framtiden och att nuet är oviktigare. Det lät så hemskt men det är vad forskaren tolkade av sina resultat. Att vi måste planera mera och bli mera förutseende. Själv tror jag att vi är tillräckligt skräckslagna för allt vi tror ska hända hela tiden. Och den rädslan styr mångas liv tror jag. Men det är ett kraftfullt vapen för makten att styra skräckslagna. En rädd människa kan inte bry sig om sin talang eller sin väg. Den kan bara undvika andras. Talang kan ju också kräva mod. Att våga gå mot strömmen och inte låta sig styras.

Det här med bekräftelsen kom upp också. Det är vanligt att vi blandar in det. Vi är inget om vi inte gör nåt synbart och nåt som andra tycker är bra. Så tror kanske många. Fast min fråga var mer menat för mig. Det är viktigare att jag tycker att det jag kan är bra eller att jag kan det bra. För mig vill jag snarare bekräfta mig själv. Sen om andra tycker lika är det ju behagligare rent socialt men det är egenkligen oviktigt.

Det med att leka var ett bra tips också. Det tror jag på.

This post has been edited by green.grass on 2008-12-13, 14:41

Det lär vara ett engelskt ordspråk från 1600-talet

"Du skall inte göra det du tror världen behöver, du skall göra det som får ditt hjärta att sjunga, ty vad världen behöver är människor med hjärtan som sjunger".

Jag tror att man får lov att sluta bry sig om vad andra tycker
och jobba på vad man tycker om sig själv...
Och uppskatta sig och sina gåvor, oberoende av vad andra tycker.
Det sker ju inte omedelbart, men om man har det som fokus
är det större chans att det händer

1600-talet? Men...har vi inte lärt oss NÅT nytt användbart sedan dess?

1600-talet? Men...har vi inte lärt oss NÅT nytt användbart sedan dess?

Tyvärr är det nog snarare så att vi glömt bort detta totalt... Är det åratal av hjärntvätt om Luther som har gjort det?
Nånstans har vi blivit inpräntade att vi ska göra det som ger oss pengar, status och karriär. Det sitter fortfarande kvar att många kreativa yrken inte är "riktiga" yrken.

1600-talet? Men...har vi inte lärt oss NÅT nytt användbart sedan dess?

Tyvärr är det nog snarare så att vi glömt bort detta totalt... Är det åratal av hjärntvätt om Luther som har gjort det?
Nånstans har vi blivit inpräntade att vi ska göra det som ger oss pengar, status och karriär. Det sitter fortfarande kvar att många kreativa yrken inte är "riktiga" yrken.

Fast Luther ville väl snarare komma ifrån Vatikanens hierarkie och status(kast)tänkande och just skilja på prestation och värde ? Jag tror snarare att det är fundamentalism som hållit kvar sina hårda nypor om oss och som med jämna mellanrum genom vår planetarisk korta historia då och då fått sin "revival" eller renässans och pådyvlat oss tabun och bud.

Tanken om att varje människa ska följa sin röst, sitt hjärta, se sin gåva och utveckla sin talang är rätt anarkistisk, om man nu tänker politiskt.
Kvinnor som inte vill föda barn, folk som inte misslyckas med sig själva och därför inte har så lågt självvärde att de går med på att underordna sig systemet och t.ex. torkar skit efter andra för skit, eller blir syndabockar för alla präktiga att känna sig bättre inför ? Folk som inte ursäktar, berättigar, möjliggör och underlättar systemet ? Hur skulle det se ut? Vem skulle städa riksdagen för 13spän i timmen på natten 6 dagar i veckan utan semestersersättning? Vem skulle torka blöjskit på senildementa för 20 spän i timmen med en chef som kräver kissprov och per automatik misstänkliggör en för narkotikabrott ? Vem skulle avvisa flyktingar, plåga djur inför masslakt (jul) eller gå som plit med livet som insats bland kriminella som förblir ohörda?

Vad händer om det helt plötsligt skulle finnas människor som faktiskt KAN en massa och gör detta utanför systemet? Som skiter i arbetsgivare, fackföreningar, avtal, status och vinst?

Vad händer om människan släpper rädslan?

Fast Luther ville väl snarare komma ifrån Vatikanens hierarkie och status(kast)tänkande och just skilja på prestation och värde ? Jag tror snarare att det är fundamentalism som hållit kvar sina hårda nypor om oss och som med jämna mellanrum genom vår planetarisk korta historia då och då fått sin "revival" eller renässans och pådyvlat oss tabun och bud.

Tanken om att varje människa ska följa sin röst, sitt hjärta, se sin gåva och utveckla sin talang är rätt anarkistisk, om man nu tänker politiskt.
Kvinnor som inte vill föda barn, folk som inte misslyckas med sig själva och därför inte har så lågt självvärde att de går med på att underordna sig systemet och t.ex. torkar skit efter andra för skit, eller blir syndabockar för alla präktiga att känna sig bättre inför ? Folk som inte ursäktar, berättigar, möjliggör och underlättar systemet ? Hur skulle det se ut? Vem skulle städa riksdagen för 13spän i timmen på natten 6 dagar i veckan utan semestersersättning? Vem skulle torka blöjskit på senildementa för 20 spän i timmen med en chef som kräver kissprov och per automatik misstänkliggör en för narkotikabrott ? Vem skulle avvisa flyktingar, plåga djur inför masslakt (jul) eller gå som plit med livet som insats bland kriminella som förblir ohörda?

Vad händer om det helt plötsligt skulle finnas människor som faktiskt KAN en massa och gör detta utanför systemet? Som skiter i arbetsgivare, fackföreningar, avtal, status och vinst?

Vad händer om människan släpper rädslan?

Det berörde mig. Att göra trots att man är rädd för att förlora...prestige, pengar, allt. Men om jag inte gör så förlorar jag ju ändå...

Min kommentar om Luther var förresten på ren automatik. jag vet inget om Luther utan har bara lärt mig att han gillade att man skulle lida.

Hej.

Eftersom detta är ett schamanskt forum, så borde vi inte fördjupa oss för mycket i -Ismer, utan se på hur just ursprungsbefolkningarna löste detta. I synnerhet var de inte anarkister, men de var inte heller kommunister eller kapitalister eller socialister.

Ursprungsbefolkningarna var (och är, i den mån de finns kvar!) tvugna att arbeta för sitt uppehälle. Alla var tvugna att arbeta efter förmåga, men det FANNS också arbete till alla.

Men man arbetade inte speciellt många timmar per dag. Det blev helt enkelt tid ÖVER till att göra det man ville.

Överfört till dagens värld skulle vi med andra ord föröka skapa en tredagarsvecka, eller något liknande, med tre månaders semester om året, för att ha tid att till exempel resa. Eller för att hålla en vinterstillhet framför brasan.

Vi måste också skapa en möjlighet till att leva på lite pengar, det betyder att vi måste avskaffa saker som fastighetsskatt för enkelt boende, abonnemangsavgifter på el, sophämtning, etc, så att man helt enkelt kan besluta själv hur mycket man ska spara. Skapa kollektiva försäkringar utan vinstkrav.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXX

För övrigt så förstår jag inte riktigt vad Luther har med saken att göra.
Luther var en del av en kristen kyrkas etablissemang. Hur länge ska vi gå omkring och skylla på Luther, och när ska vi ta ansvar för oss själva?

Om du sitter som anställd i ett företag eller har problem på ett hotell, så kanske det är en poäng att prata med "Högste chefen"?! Men om du nu tror att du ENBART ska prata med den högste chefen, blir det inte väldigt lite tal med andra människor då?! Hur mycket tror du den högste chefen vill prata med dig, på din nivå och dina problem?

Är det inte likadant med religioner och andlighet? Vägrar man att prata med de lokala makterna och rådarna, blir ens andliga kontakter få. (Ja det är förstås ännu dummare om man tror att det är SYND att prata med andra makter än den högste!)

Genom en så urbota korkad inställning, så minskar man andligheten i världen. MInskar man den, ja då minskar man sitt eget förhållningssätt till världen, och utarmning blir följden. Monoteism är alltså frågan om ANDLIG UTARMNING. Den skogen där enbart de vackraste sångfåglarna skjunger, blir en tyst skog!

Att förstå ATT man sitter fast i skiten är förstås bra, för sjukdomsinsikt är första steget till bot i dessa frågor. Men att bara sitta och vara medveten och inte ta alla steg för att genomföra en "kristen avprogrammering" ja det är ansvarslöst.

Med andra ord, ta er shamansim på blodigt allvar, och låt den inte bara vara ett litet fritidsnöje. Låt den istället bli en intensiv och ihärdig lek.

Mikael P.

och jag som tycker det finns mycket bra med kristendomen. och kan tänka mig kalla mig åtminstone delvis kristen. är iaf troende. men har sett tolkningarna etc inifrån genom många års diskuterande o sökande inom kyrkan, dvs utforskande av ex.vis bibliska texter och samtidigt försökt mig fram på livsvägen med hjälp av den kunskapen.

sedan tänker jag på... om man- jag- tycker att det är nåt som samhället behöver, och jag behöver, men som samhället tycker är puckat/oviktigt och jag egentligen inte vill det i första hand...
jag tänker på ex.vis att bearbeta saker, kanske saker som samhället inte gärna vill kännas vid. Att upptäcka sin historia fast den inte godkänns som sann ur samhällets perspektiv. Och det kanske man inte vill själv för man skulle hellre vilja bara leva, men för att öht komma framåt måste man, vad det verkar, gå ner och bearbeta, annars kommer man inte vidare.

eller som det står i en annan tråd..att leva mitt i babylon fast det inte är så himla kul alltid (dvs för det mesta inte kul, och det får inte mitt hjärta att sjunga). Den personen skrev att det var danande att leva i babylon. Det kan det ju vara, och det kanske kan vara vad som är avsett för en ur en högre krafts perspektiv. Alltsså nåt som gör nytta för andra tex, att man finns som en resurs mitt i babylon.
Man kanske själv hellre lever på landet, men omständigheterna tvingar en....åtminstone tar det tid att ta sig till den typen av liv man vill ha och under tiden behöver man kunna stå ut fast man inte gillar det..
jag känner att jag gärna skulle vilja göra det mitt hjärta sjunger för men just nu verkar enda utvägen vara att "träla". Samtidigt sjunger inte mitt hjärta för nåt särskilt starkt nu, som det gjort förr, då omvärlden är så hård. då känns det bättre att genomsega, och rusta sig för en bättre tid. Jag har älskat att sjunga dansa spela teater etc, men det ville delvis dö då omvärlden är så hård...det kanske kan leva igen då världen sett mera ljus. ?

..menar dock inte att schamnsim skulle stå i motsättning till kristendom.
Vill ju lära mig mer om schamanism!:)

Kristemdomen, i likhet med alla de abrahamitiska religionerna (Islam, Judendom..alltså de sm har det gamla testamentet som grund) är hierarkiska religioner och ger sina villfarare en hel drös av dogmer att underlyda. Sådant kan vara direkt talangfientligt. Det har mindre med Gud att göra och mer med hur vi har tolkat Gud. Luther om någon (den stackaren) var väl FÖR att bryta vissa dogmer, men ack så fel det kan bli.

Jag tror på som här har sagts, att bejakandet av talangen kräver avkastandet av yttre dogmer och det man föreställer sig somytterlivets krav och normer. Om någon genom vår historia fick utstå spä och skäll för sin talang var det väl Jesus, om man tänker så. Nu skiter jag i.o.f.s. i Jesus och tycker att han snackade goja mest hela tiden, fast han var ju en rätt fredlig och oförarglig typ egentligen. (Romarna håller INTE med!)

OK. Då har man en talang och/men andra vill styra in en på en annan riktning. Argument som "hur mycket spän man tjänar", "vilken status man uppnår", "vilken partner man har chans att få på kroken", "vilket anseende eller ej", o.s.v. haglar över en. Man måste hitta styrkan att stå på sig, tro på sig, lita på sig, lita på talangen. Tillit, förtoende, visshet, tillförsikt. Vart hittar man det?

Rädslan styr så lätt och är stark och det jäkligaste är att det förstärker sig själv. Inget skrämmer som rädslan för rädslan. Jag drömde härom natten att jag sa till mig själv:
"inget skrämmer mig så som när jag ångrar min framtid", vilket så klart är helt tokigt, eftersom min framtid inte ens har varit och jag då inte kan ångra den.

Just nu är jag inne på att försöka göra alla glada. Alltså både mamma o pappa och mig. Göra som dom säger och bli det dom vill men också hemligt göra och läsa det jag vill. Kruxet är att dagarna är för korta.
Jag fattar att dom vill mitt bästa och allt det där och jag fattar att mitt val antagligen gör mig till fattig socialbidragstagare, men om jag INTE gör det jag vill är jag faktiskt rätt säker på att jag blir sjuk, det vill jag så klart inte vara.

Det som stör mina studier mest är plugget. Men man kan ju liksom inte sluta plugget bara så där, men det tar sån jäkla tid och ger ingenting! Vissa dagar är jag i plugget 9 timmar och klockan är nästa sex när jag kommer hem. Sen har jag mina hemsysslor och läxorna och sånt skit och när klockan äntligen är läggdags läser jag med ficklampa under täcker fast mamma ibland kommer på mig.

Och jag är också rädd för att om jag väntar tills jag är så stor så jag flyttar hemifrån så har jag glömt allting och måste börja om från början.
Jag är rädd helt enkelt det är inget och hymla om och jag mår verkligen skit för det.