Hej

undrar bara hur ni tacklar det faktum att ni ibland drar fel slutsattser utifrån era upplevelser??

och om ni har knep för att undvika att detta sker.

eller är ni så perfekta att ni alltid får fram hårda fakta ur era upplevelser? ;)



MVH//Gecko

Tja, en härlig fråga ;)
Jag åtminstone brukar analysera och vrida vända en hel del av det som sägs ;)

I en speciell situation för inte så länge sen bad jag om hjälp i en fråga och fick svaret att öppna ögonen. Trodde då att den gällde iakta men det betydde att jag skulle se bortom mina förutfattade meningar så..nej kan jag ju säga, allt är definitivt inte solklart!

Hur är det för er andra?
/Y

"Vore jag bara ödmjuk så vore jag perfekt!" var det ngn som sa en gång :D men nej, det är ju inte alltid man riktigt förstått vad som menats, men det blir klarare och klarare med erfarenhet. Jag har iaf upplevt att jag får mycket mer direkta svar nu än för några år sedan.

De gånger jag är mer frågande än då jag påbörjade resan får jag börja om; t.ex. fråga mitt djur och mina hjälpare vad tusan det var frågan om, eller sätta mig ned och gå igenom resan steg för steg, eller fråga andra mer beresta vänner om hjälp och vad dom tror om saken.

Då de väl vill tycker jag andarna har en skön förmåga att verkligen uttrycka sig som en skalpell. Direkt, vasst och in till benet. Då dom svaren kommer är det oftast inte med symboler som jag måste tolka, utan på ett mycket 'in your face'-sätt som får mig att känna starkt och reagera direkt - även om det många gånger träffat på ömma punkter som jag desperat försöker skydda till vardags, komplex och smärtor, tillkortakommanden osv.

De drar sig inte för att med den där svarta, råa men hjärtliga humorn de verkar ha skära in djupt till roten av det onda i en och slita bort det med taggiga klor för att sedan låta en upptäcka att, hej hej hallå! Jag är hel! :respect: Det tackar jag för.

//Thomas

Att fela är mänskligt, eller?

Det jag har fått höra är att vi kan bara ta till oss ny information om minst hälften redan är känt. Dvs om jag ska hålla ett föredrag om något måste minst hälften av det jag säger vara som "hemma" för deltagarna, annars fattar de ingenting alls av det jag vill förmedla som kan vara nytt eller okänt för dem. Så vi människor är av naturen ganska sega på att fatta, och det är inget att skämmas för.

När jag gör resor frågar jag tills jag fattar (eller tror att jag fattar) och oftast är andevärlden väldigt tålmodiga och pedagogiska och visar mig vad de menar på för mig kända sätt. Jag känner igen mig i Thomas beskrivning ovan.

När jag gör resor för andra för att hämta information kan jag få symboler jag inte finner någon mening med, men som min klient fattar precis när jag berättar. Då gäller det för mig att vara uppmärksam och inte försöka tolka eller missa något bara för att det inte passar in på mitt sätt att förstå.

Jag brukar aldrig påstå att något är på ett visst sätt, däremot berättar jag hur jag UPPFATTAR saker och ting, det är en åsikt och skulle jag ha fel så är det helt OK. Männsikor får ta till sig det de vill av vad jag förmedlar, ibland vill de inte ha något alls och då är det helt upp till dem.

Jag presterar inte när jag gör resor, bevisar ingenting heller.

Ibland får jag solklara besked och jag fattar. Ibland fattar jag absolut ingenting. Men jag ställer sällan frågor på mina resor. Jag litar på att de som känner mig bäst i andevärlden vet ganska precis vad jag behöver och hur de ska skaka in det i mig- ofta med burdus humor. Lite väl försynt av mig, kan jag tänka, men så är det. Om jag inte fattat, försöker jag bara ta med mig det och ta det för vad det är. Och så litar jag på att det faller på plats nät det är dags. Så gör jag bara för att jag inte har energi till annat. Visst kan jag gå och undra, men jag försöker att inte grumla det jag fått med mig från en resa med mitt ordinära medvetande. Jag tror inte jag tillför något med det.... /BotHild

Känns skönt att höra att det inte bara är jag som är ett stort frågetecken i andevärlden :D


jag måste lära mig att sluta dra egna tolkningar ur allt, men samtidigt inte se allt som det verkar, det är som att balansera på en knivudd, man hamnar alltid lite snett. :/

:$

Det mindre roliga tycks vara att man behöver begå det plågsamma misstaget att tro sig veta allt för att förstå att det är en illusion, att det är en fullkomlig omöjlighet. Det tycks vara en oslagbart pinsam erfarenhet som iaf. lärde mig att ingen kan vet allt, men alla vet någonting.
Där väcktes mitt intresse att lyssna på andra med kritik samt undersöka och testa varje ny upptäckt i praktiken. Det tycks vara ett evigt lärande och praktiserande utan vare sig början eller slut. Det verkar som om den som lär sig som lär är detsamma. En hal tvål som det inte går att ta på, heltenkelt för att den inte finns. *blåst*