Jag gjorde en resa för ett tag sedan på detta syfte och riktade in mig främst på när människor dör samt när människor som haft en relation går skilda vägar här på jorden av någon anledning. Ville se om det fanns något allmänt en kan göra då en befinner sig i en sådan situation. Och nu tänkte jag att det kunde vara av intresse att få ta del av här.

I första skedet när någon närstående gått bort så var det tre grundläggande saker som hängde ihop i varandra som man framförallt ska göra för att ha hälsan i behåll genom sorgeprocessen:

Sova.
Vara fysiskt aktiv.
Gråta.

När man efter den första obestämt långa tiden sedan så smått börjar återgå till den vanliga vardagslunken så kan man göra fler saker: dels var det att undersöka naturens dödar och övergångar och på så vis bekanta sig med dem och lära känna dem. Det andra var att man kan ära den som gått vidare genom att tillägna denne en minnesstund och en dans lite då och då för att visa den efterlevande en tacksamhet och glädje över att själv få vara kvar på jorden, samt minnet av det för den som inte längre är där.

Vad gäller andra separationer mellan människor så lever relationen kvar ett tag fastän personerna skiljts åt. Och den fortsätter att leva som ett eget väsen sålänge den göds med tankar från de/den som skapat den. Den kan också växa till ett stort monster om den till exempel matas mycket med frustration, oförlåtelse och bitterhet.

Ibland kanske man känner att man har något otalt med den man skiljts ifrån och man tänker att man kan släppa taget "bara man får just det där sagt!" Men det behöver inte vara så att man har något kvar att säga som gör att relationen inte kan avslutas helt, utan att man helt enkelt fortsätter att mata den genom ett sådant förhållningssätt. Oavsett vilket så försvinner relationsvarelsen när den slutar matas med tankar och föreställningar om den. Då svälter den ihjäl till döds och man kan släppa taget helt och lättare gå vidare. Men då krävs det ju att man verkligen vill släppa taget, åtminstone på något plan.

Vad som kan göras i en sådan svår situation är att istället börja nära relationen till sig själv. Hylla och vårda den en tid efter separationen genom att tillägna sig speciella aktiviteter tillsammans med sig själv. Då kan man åter börja relatera till omvärlden genom sin egen mage, sitt eget hjärta och huvud.
_______

Dela gärna med er av egna erfarenheter kring detta.
Skön söndag på er!
/LQS

laquesabe: Tack för att du tagit dig tid att skriva ner det här. Jag ska spara den som en egen text, både för min egen del och för andra som kan tänkas behöva den. Jag gillar att det är så jordnära råd.

Är det någon som har något liknande? Jag har själv tänkt göra resa på förlust, men har inte kommit dithän. Inte klar över uppsåtet ännu. Jag lever med bitterhet mot en slags förlust jag inte riktigt kan identifiera. Jag kanske ska göra en resa på det först. Jag anar ju var jag hakar upp mig ... /BotHild

Haha, upptäckte nu att det är lördag idag. Men, skön-vilken-dag-som-helst på er!

Jo, jag hade texten på shamancentrums hemsida först men den ligger ju nere nu av någon anledning.

Ja, det är alltid skönt med konkreta råd. I en tid av svår sorg kanske man inte direkt förmår sig göra något som kräver mycket mer än så heller.

Inte ovanligt är det att man känner att det inte går att släppa taget eller att finna styrka på sin egen väg. Detta kan leda till att man tror att det är omöjligt att få uppleva frid och harmoni utan att något annan fyller "tomrummet" som uppstått. Man söker efter harmoni utanför sig själv i hopp om att någon annan kan skapa det som omöjligen kan kännas utan att man först skapat det i sig själv.
Tråkigt nog gör det att förlusten riskerar upprepas då relationer byggs på falska grunder. Inte genom kärlek, utan det är en vilja att göra sig själv hel.

Ja. Det blir ju ett sorts tomrum efter att en relation dött, precis som när allt annat man hållt kärt försvinner. Det är förmodligen därför jag fick rådet att föra över fokus på relationen till sig själv istället och låta den få mer liv och kraft. Lättare sagt än gjort kanske, men ändock.
Egentligen ska man väl aldrig sluta nära relationen till sig själv oavsett i vilka relationskonstellationer man befinner sig i... men vad händer då när man själv dör, undrar jag. :blink: Ens förhållande till sig själv kanske är det svåraste att släppa taget om. Vilket påminner mig om en Dröm jag hade om min egen död. Det var så jäkla jobbigt, sorgligt och ledsamt att lämna min kropp; idén om vem jag var, och jag avundades alla som fick vara kvar på jorden. Det var ensamt.

Vad som händer efter döden får folk bilda sig en erfarenhet av på eget sätt. ;)

Fyller på med ytterligare ett stickspår.
Döden är för mig en personlig upplevelse. I det att för varje människa så presenterar han (för enkelhetens skull) sig på det sätt människan kan acceptera honom. Don Juan (Castaneda) beskrev det som att döden alltid fanns på varje människas vänstra sida. Precis inom armlängds avstånd och redo att lägga en hand på ens axel när det är dags att gå. För don Juan var han, om jag inte minns fel: En varelse som istället för ögon bar stjärnvalvet i sina ögonhålor. Ändå var det möjligt för don Juan att uppleva hur döden kunde se på honom.
Att se döden som en varelse är ett sätt att förstå innebörden av död. På så sätt kan man tala med honom, och det finns ju massor av litteratur där personer har gjort det. Personligen känner jag att sättet av att hantera döden på detta sätt är det mest fruktbara. Man bör inte närma sig döden i allt för stora steg, det är morbiditet. Men att försöka förstå döden är att skapa sig en relation till honom.

Min alldeles egna erfarenhet av en svår förlust/separation är att i tomrummet som blir kan det födas något nytt, bara man låter tomrummet vara tomt, dvs inte desperat försöker lindra smärtan med att fylla det med något annat.

När jag förlorade min syster slogs nästan allt jag kände till sönder, det blev inte bara ett fasansfullt gapande hål efter henne, stora delar av min världsbild gungade eller rasade och jag stod inför en smärta så intensiv att jag trodde jag skulle dö eller förlora förståndet.

Nu blev jag "bara" sjuk, och det var av den fysiska/psykiska stress som kroppen upplevde, för jag klarade inte av de där allra mest grundläggande faktorerna som laquesabe beskriver: sömn, rörelse och mat som jag skulle vilja lägga till, för det behövs mat både till grundning och för att orka gråta.

Den bästa hjälpen jag fick var helt enkelt ett stöd i att vara i detta tomrum. Och när tomrummet var som tommast och smärtan som intensivast så fylldes jag av något helt annat. I mitt fall var det en stark kärleksupplevelse. Förmågan att känna den där rena, starka kärleken med förankring helt bortom tid och rum finns kvar, den kan dyka upp till exempel när jag stillar mig. Den kan också dyka upp spontant i möten med människor, vilket kändes förvirrande först för jag visste inte att man kunde känna så djup kärlek till så många!

Och jag tror att det är på samma vis när jag själv ska dö en dag, och det blir ett tomrum efter allt det som jag identifierat mig med här på jorden. Det kan nog bli någonslags sorgeprocess då också, fast annorlunda, eftesom det antagligen inte finns så mycket att fylla tomrummet med på "artificiell" väg. Kanske är jag vilseledd, men jag har ändå övertygelsen att när jag själv dör så är det bara den där kärleken kvar till slut, när jag tillåter tomrummet. Och det känns faktiskt helt OK, om jag nu kan uttrycka det så!

w00t
Döden är en naturlig del av livet........ jag har efter en del nära döden upplevelser- alltså anhöriga som vandrat vidare försonats i en tillfredstanke och försoning med döden som en annan fas/form av livet :respect:

Sorgen är ju en spontan o konkret känsloladdad historia som berör oss och den bortgångne, att hantera och bearbeta för att stärkt kunna gå vidare...Man växer som människa o får uppleva inre känsloresa...

Ut i naturen möt ljuden o djuren många gånger får man tecken en fjäril , en fjäder ett rådjur alltså ett levande symbolvärde som en hälsning från "andra sidan".

Många jag känner har just i bearbetningen fått en fysisk gestaltning till den anhörige och som de upplever visar sig när de "tänker på" den avlidne- varmt o fint alla dessa små tecken...... w00t

Om att lämna eller lämnas... att lära sej leva med sig själv allt för många famlar raskt vidare i en ny famn i nån form av destruktiv eller ängslig självbekräftelse genom nån annan... Mitt varma råd är att försonas med separetionen o respektera
valet som vederbörande gjort ( du behöver inte gilla det men känn respekt för det) så att du kan bearbeta "förlusten" o ge dig tid att växa som människa o ta till dej förmånen att ha fått tillfälle att lära leva med dej själv !
:respect: Kram Melena

Livets sammanträffanden förvånar gång på gång. Jag hade tänkt starta en tråd om exakt detta ämne, fast med frågorna istället för svaren. Nu fick jag en massa svar utan att jag behövde ställa några frågor. Tack! :)

När min mamma tog sitt liv för två år sedan (jag var nitton) var det just dessa saker - sova, gråta och fysisk aktivitet - som föll bort ur mitt liv. Efter ett tag kunde jag gråta, och då avsatte jag tid för det, gjorde det medvetet för att jag visste att det behövdes. Den gråten var helt olik all annan gråt jag tidigare känt, mycket djupare, den skakade hela min varelse. Jag har fortfarande inte kommit över sorgen, fast jag har försökt att göra vad som kännts rätt, försökt lyssna på vad jag behöver och hur mycket sorg jag kan tillåta mig att känna utan att gå under. Hur förlikar man sig med sånt här? Intellektuellt har jag gjort det, delvis, men inte emotionellt. Jag känner att det påverkar mig ganska mycket, det är någonting kvar som tynger mig som jag inte vet hur jag ska bära mig åt för släppa.

Sorg tar tid, det går nog inte att skynda på den. Men den är liksom svart och vit, inte jämngrå. De "vita" perioderna, dvs när sorgen inte är så svår, blir allt fler och allt längre med tiden. De "svarta" dvs när sorgen är fullt aktiv och mycket smärtsam finns nog kvar hela livet, men med tiden blir de kortare och färre med längre mellanrum.

När min syster tog sitt liv fick jag så småningom veta av en psykolog att när någon anhörig dör på det viset så blir det en "svår" sorg till skillnad från när någon äldre persom dör vid livets slut, eller en vuxen dör efter lång tids sjukdom, då det blir en "normal" sorg. Svår sorg blir det också när barn dör, och när människor plötsligt rycks bort i katastrofer typ Estonia och flodvågskatastrofen.

Jag fick veta att en normal sorg tar vanligtvis ca ett år att ta sig igenom, medan en svår sorg vanligtvis tar mellan tre till fem år att ta sig igenom, och att somliga kan fastna helt i sorgen om man inte får professionell hjälp att bearbeta den djupaste smärtan.

Min syster dog för snart tre år sedan, och jag har fått mycket god professionell hjälp under lång tid. Jag tänker på henne varje dag, men det är inte längre varje dag som den där djupa outhärdliga förtvivlan dyker upp, nu kan jag faktiskt tänka på henne med glädje alltsom oftast och det känns väldigt bra. Men en och annan riktigt svår stund dyker upp då och då, och antagligen är de en del av mitt liv för resten av livet. Det är helt enkelt så att min syster fattas mig, och det kommer hon att göra så länge jag lever.

Att förlora sin mamma på det viset är en svår sorg, och två år blir då inte lång tid. Jag hoppas verkligen att du fått bra hjälp, eller att du kan få det nu, för det hjälper! Om du vill prata mer så får du gärna ta kontakt med mig, skicka ett mail så kan vi höras på telefon.

Självmord är nog det svåraste att hantera. Märkligt nog kan det leda till att närstående själva tappar livsgnistan, så det är oerhört viktigt att vara snäll mot sig själv ge sorgen plats och tid, men också återupprätta sina egna band till livet. Att vara uppmärksam på sig själv är jätteviktigt.

Ge näring åt egen livsglädje och bygga på att låta en själv vara viktig för andra och andra vara viktig för en.


En helt annan aspekt på förlust: Något som vi ofta inte tänker på som förlust är när vi upptäcker att en person vi upplever att vi står nära inte är den vi trodde. Då är det lätt att förneka sorgen och förlusten. Vi har ju bara förlorat illusionen av att vi trodde vi hade en människa som inte egentligen fanns, men det är ju en sann förlust det också.

Även om jag är den som till slut bryter relationen, så har jag innan dess förlorat en människa. I sådana lägen är jag mästare på att blunda alldeles för länge och fortsätta ha kontakt med en person som inte är bra för mig. Där har jag lärt mig att jag måste möta sanningen tidigare och ta sorgen det innebär. Tyvärr har jag svårt att omsätta den lärdomen i praktiken. Men jag tränar.... /BotHild

Tack för denna underbara och välbehövliga diskussion, har läst den flera gånger och tycker att den ger mer varje gång jag läser den! Och tar till mig de goda råd och tankar som finns här...

:respect: :respect: :respect:

Kram till er alla!
Raija

Att sörja är ett måste!

Bryt ihop istället för att bita ihop, bryt ihop och ta dig tid att sörja, släpp allt annat för ett tag (visst sömn, mat mm. måste kroppe få), låt jobb/skola, räkningar och andra måsten bara få vara helt obetydande för ett tag och tyck synd om dig själv bli arg och ledsen dela med dig av din sorg eller vad man nu känner att man behöver göra för att bearbeta och få ur sig allt som gör så ont. Det kommer alltid finnas kvar men tiden får det att blekna och göra mindre ont.

Om man däremot biter ihop och tror att man skall kunna få det att försvinna genom att ägna sig åt annat och att bara lägga locket på misstar man sig regält. Visst du kanske lyckas hålla det undan och sedan få ett som du själv tycker lyckligt liv, och du tror att du lyckats glömma eller släppa. Men sorgen finns där hela tiden och den gnager och tär på dig i ditt undermedvetna och kommer garanterat till slut att visa sig på något vis, kanske som fysiska problem, frustration eller någon form av kris och då är det väldigt svårt att förknippa allt detta med en sorg som började för många år sedan.

Jag gjorde själv detta misstag när min far tog sitt liv. Som äldst av syskonen tog jag på mig rollen att komma med dödsbudet till min mor och mina syskon, att trösta dem, att fixa allt med begraving, försäkringar, advokater och allt sånt praktisk. För att kunna göra detta gjorde jag mer eller mindre omedvetet valet att lägga locket på. Jag har sedan alldrig riktigt kunnat sörja.

Jag har nu nio år senare börjat förstå vad det har gjort med mig. Från att tidigare ha haft lätt för att visa känslor, haft stort tålamod och ett sansat sätt att hantera press och konflikter blev jag känslokall och otålig med ständiga raseriutbrott. Jag har mått dåligt både psykiskt och fysiskt och har under dessa år tagit dumma beslut bara för att slippa känna efter, vilket har gjort att jag nu bara fått ännu mer att bearbeta. Som tur är har jag nu vaknat upp och börjat förstå hur det hänger ihop men jag har mycket att bearbeta innan jag når hela vägen.

/Stefan

Såg igår för första gången filmen Lucky People Center International (tack eldduva! äntligen kunde jag se den!) och den rekomenderas VARMT.. nå hur som helst, där var ett citat om döden jag tyckte var roligt och passande:

"It is easy to die.. you just breathe out-" ....och sen var han bara tyst med ett leende! :respect:

En underbok om att följa en medmänniskas resa till döden :
"Tisdagarna med Morris"- en underbar bok som är mkt läsvärd


melena