På sista tiden har jag upptäckt att när en viss del av mig är aktiv (tex intellektet, krativiteten eller fysiken) så aktiveras allting annat också till högre grad.. tex intuationen, astralresandet och drömmarna. Det är som att all aktivitet skapar ett visst flöde och all icke-aktivitet får allting att stanna av..

Det jag främst undrar är om ni snubblat in på liknande tankar och hur ni i så fall gör för att hålla er aktiva? Själv tror jag på ett ständigt flöde och schamaniserandet i sig kan säkert skapa ett sådant.. kanske handlar det bara om att få rutin på det? :blink:

För mig är den här tanken ny men väsentlig och jag vill gärna höra vad ni har för åsikter i frågan.

Hej Vilja!
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Menar du att du känner motvilja och olust mot att göra, och därför upplever dig som lat, eller är det konflikten att "icke-görandet" (som borde vara något bra) får allt att lugna ner sig?

Vad menar du med "icke-görandet"? För mig är detta tillstånd inte passivt, utan förknippat med en stor vakenhet och medvetenhet, och där i tomrummet utan tankar och görande kan mycket hända!

Jag tror inte att en massa "aktivitet" alltid är det bästa, även om vi är indoktrinerade att tro att det hela tiden måste "hända" en massa saker.

Av egen erfarenhet vet jag att ett aktivt sinne, med tillhörande starkt ego, kan få fnatt om jag inte tänker och gör en massa, det tror (med rätta) att det håller på att tappa kontrollen över mig och ger mig ångest så jag ska sluta mitt "farliga" icke-görande och skapa en massa ego- och sinnestärkande aktiviteter igen. Har du tankar om att du är lat? Eller är det så att kroppen vill röra sig men du håller emot?

Om du känner dig skyldig över att du inte gör något, eller om det är tankar som säger det, då är det nog bara en egofälla och då är mitt tips att du håller ut och fortsätter med ditt "icke-görande".

Men om du VILL röra dig eller skapa något och du håller emot, då kanske det är motstånd i någon form, och då kan det vara värt att titta lite närmare på det där motståndet. Att bruka våld på motstånd funkar sällan, det är bättre då att titta på det i ett "icke-görande" tillstånd, bara iaktta vilka känslor och bilder/förnimmelser som är förknippade med motståndet utan att "göra" något åt det.

Enligt min egen erfarenhet är det den mest framkomliga vägen när det gäller motstånd. Utom just när jag inte vill gå ut och gå, då är det bästa för mig att just gå ut och gå, mycket långsamt och sakta först så jag hinner känna efter var/hur/varför det tar emot. Oftast släpper det hela och jag kommer tillbaka efter promenaden glad och fri i kroppen.

Är jag i närheten av din fråga om lättja?

Vilja; vilken intressant tanke! Jag tänker mig nog att för mig är livet en ständig vågrörelse, från intensiv nästan maniskt aktivitet till perioder av total lättja. Jag håller med om att inaktivitet kan, om den blir en vana, få allting att stanna av. Men jag är nog ganska nöjd med mina lättjefulla perioder eftersom jag upplever att det är då jag landar i mina erfarenheter och min andlighet.

Jag fick det fint beskrivet av en Aborigier (stavas det så?), han sa så här;
Ibland måste man sätta sig på en sten och vänta, så att själen hinner ikapp.

Jag håller med både kraa och uthien.. värdefulla tankar, tack för dom! Känner igen både vågrörelsen och det där med att se skillnad mellan lättja, lathet (den negativa aspekten) och tålamod, eller timing (den positiva aspekten) eller vad man ska kalla det.

Egot har nog en stor del i otåligheten ja det stämmer, men total ego-löshet kanske bara leder ingenvart också.

Och jag känner precis som du Vilja, att när man stimulerar flödet på det fysiska planet stimuleras det på andra också. Jag antar att man kan göra tvärtom, men det är i det fysiska planet vi är mest vana att befinna oss och därför är det det vi har lättast att påverka. Säg att vi skulle existera 90% av tiden på astralplanet, då skulle det nog vara lättare att sätta igång flödet därifrån.
Hur man sätter igång det och håller igång det? :D Ja du, när du kommer på det låt mig veta.. större seg-klump än mig har nog aldrig skådats på denna jord!!

*styrka* *vilja* är nog bra lösenord tor jag.. viljestyrka kanske är svaret?

Vilja och ni andra! Spännande ämne. Jag har många gånger haft anledning att tänka att jag var för lat. För mig var det så att jag var för lat när jag inte kunde göra det jag hade förväntat mig. Sedan sa jag en gång till en vän att jag var för lat och inte fick tillräckligt gjort. Hon bara fnös och sa att jag var allt annat än lat (vi bodde och arbetade ihop så hon såg mig i många lägen). Och så sa hon att det jag tänkte på som lat bara var att jag ville behöva något annat än det jag verkligen behövde.

Jag insåg att det handlade om att jag vid en tidpunkt skapade en uppfattning om vad jag skulle kunna och behöva vid en senare tidpunkt. Det jag verkligen skapade genom att ständigt ha förutfattade meningar om mig själv, var besvikelse. Det som blev dög inte för jag hade hoppats på något annat. Och jag var mer sällan närvarande i ögonblicket som var just då. Jag var mer upptagen av att förhålla mig till det jag tidigare byggt upp om vad jag borde. Och var jag inte upptagen av det, så försökte jag planera vad jag skulle göra sedan för att kompensera mitt nuvarande misslyckande. Konsten att aldrig vara här och nu....

Jag har efter hand insett att balans är ett idealtillstånd för mig. Livet i sig själv tycks kräva det. Aktivitet skapar behov av vila. Ansträngning behov av återhämtning. Intag behov av utlopp. Rörelse behov av stillhet. Allt måste få gro, innan det börjar sin växt. OSV.

Jag menar inte att jag ska sitta känslan av total händelselöshet. Det skulle ju vara livlöst. Det krävs lite överdriven aktivitet för att behovet av vila ska träda in och balansera. Och ibland krävs det långvarig och lite för mycket vila för att behovet av aktivitet ska kräva sin rätt.

Det har hjälpt mig mycket. Jag ser inte ett tillstånd som bättre eller sämre än ett annat. Jag har visserligen vissa önskningar och mål, men jag lever i större tillit till att jag kommer att hamna precis där jag vill på lång sikt om jag stannar upp och lyssnar till vad jag vill just nu.

Det innebär bland annat att jag njuter av vilan när jag behöver den!!! Härligt!

Inte så konstigt att jag upplever att taoismen känns som en självklar beskrivning av livsvillkorens egna naturlag- i stort som smått. "Vägen är min vilja, mitt mål, min mening. Jag vandrar i tillit."

Sträck ut er på soffan och NJUT! Görat har sin tid, icke-görat sin! BotHild

Intressant ämne ur flera aspekter...

Om jag går direkt till Viljas första inlägg i tråden, är det precis tvärtom för mig; När jag går ner i varv får jag automatiskt mer och fler kontakter i andevärlden. Under persioder av mycket jobb och stor aktivitet, är det väldigt lite av andliga aktiviteter i mig... Då hör jag liksom inte de budskapen...

Sedan det här med lathet... det är något jag funderat väldigt mycket över.
Vad lathet står för EGENTLIGEN... Idag när så många blir utbrända, så inte är det "latmaskarna" som blir det. Kanske de s.k. lata är de som har störst balans, mellan ork och aktivitet?
Jag tror faktiskt inte längre på att den finns... den här lutheranska latheten.
Jag tror att det är något annat. ;)

ja e helt på viljas sidan, så funkar jag: abstinens, brist på mat, sex, nöje, kan, om man fokaliserar rätt, ge energi nån annanstans! Såklart! om man slösar energi på långa fika stunder/tv/nöjen, för man mindre energi till...