Jag undrar lite om det här med schamanska resor. Jag har hört sägas att det är skillnad på att bara resa i fantasin och att resa på riktigt, och jag måste erkänna att jag vid närmare eftertanke inte riktigt förstår var den skiljelinjen går. Hur tänker ni kring resande?

För mig är det ingen skillnad mellan verklighet och fantasi. Inte så att verkligheten är fantasi eller fantasin verklig, utan att de består av samma substans. För mig är också all kunskap subjektiv (emellanåt kollektivt subjektiv, men aldirg objektiv). Om jag föreställer mig t ex en röd boll så existerar den ju i mitt medvetande, och därmed existerar den. Om jag befinner mig i Thailand men visualiserar att jag är i mitt vardagsrum i Sverige, om jag känner doften av rummet och minns känslan av tyget på soffan jag föreställer mig att jag sitter på - så är min kropp fortfarande i Thailand men mitt ’jag’ (i varierande grad – beroende på hur bra jag är på att visualisera) är i mitt vardagsrum i Sverige. Detsamma gäller resande. Därför ser jag ingen artskillnad mellan fantasi och verklighet, bara en gradskillnad beroende på hur detaljerat jag kan framkalla en vision. Jag har hört att många gör en distinkt åtskillnad mellan verkliga resor och fantasiresor, och jag är mycket intresserad av hur ni tänker. Vad är kriterierna för verklighet?

Jag var stoisk motståndare till "fantasi" (då det gällde resor och shamanskt arbete) och ville bara ha Verklighet ett tag, ville dra hårda gränser och trodde det ena var mer värd än det andra; det kan jag gott erkänna. Det dröjde tills jag började förstå att det inte spelar ngn roll egentligen vad det är så länge det funkar.

Jag försöker alltid att se till resultatet och hur väl det jag upplevt möter mina mål med arbetet. Därimot har jag upptäckt en skillnad mellan mina fantasiresor och verkliga resor, om man nu kan tillåta sig dra den gränsen. Låt säga att jag reser i en tunnel i ett berg och tunneln blockeras av ett stort stenblock; i en fantasiresa kan jag med lätthet "tänka mig förbi" stenen hux-flux som om inget hänt, eller ta mig ur berget *vipps* bara så där. På en "riktig" resa i andevärlden funkar det inte att göra så för mig. Där får jag finna en annan lösning, eller måste använda mig av ngn hjälpare eller ett föremål som jag sedan tidigare har för att lösa problemet. Det går inte att bara "fantisera bort" saker då.

Något som karaktäriserar shamanen är väl att h*n har en fot på varje sida så att säga, så varför inte stå så bredbent man kan över fantasi och verklighet? ...och trumma utav bara helvete! w00t

Gambatte kudasai!
//Thomas

Ahh högst intressant tråd! Precis detta jag brottats med de senaste månaderna sedan jag började praktisera shamanism..
Jag kan under en resa börja störa mig på att jag har känsla av att jag hittar på allting, som det där du beskriver Thomas, t.ex. om jag stöter på ett hinder så kan jag nästan alltid bara fantisera att det händer nåt mirakel så löser det sig, typ att jag bara slinker förbi t.ex. det som blockerar tunneln, eller precis vadsomhelst.
Ett exempel, det kan bli väldigt förvirrande om jag frågar mitt kraftdjur en sak, t.ex. om vilken väg vi ska gå vid ett visst tillfälle, då kan jag först se hur mitt kraftdjur går åt ett håll, men då tänker jag att jag kanske bara fantiserade det och att det ju egentligen känns som att att det andra hållet är rätt och att det är det som djuret förmedlar att vi borde gå fast med en känsla av just av att det känns rätt, och då ser jag samtidigt (allt detta kan ske inom loppet av en sekund) hur mitt krafdjur med ännu större tydlighet än först visar på den andra vägen och börjar gå ditåt och vinkar att jag ska följa med, men då så tänker jag att jag nog kanske bara visualiserade det med mening för att jag personligen föredrar det av nån anledning, och så ser jag plötsligt hur kraftdjuret går den första vägen igen, och så kan det hålla på sådär fram och tillbaka och jag blir enormt förvirrad.
Till slut så "väljer" jag bara en av visionerna, vilken som, och tänker att det nog blir bra i vilket fall..
Men sånt här känns rätt störande.. oftast lyckas jag med att inte haka upp mig på det men det finns ju en gnagande känsla därunder att jag bara fantiserar ihop nåt som inte ger nånting alls..

Håller absolut med om att det ju inte spelar nån roll om det är fantasi eller verklighet så länge det hjälper, men fortfarande har jag egentligen inget bevis på att mitt shamaniserande har hjälpt hehe, men tänker att jag är relativt ny på området och ska fortsätta och verkligen försöka fördjupa mig i det, sedan om mitt tvivel kvarstår efter lång tid och jag inser att jag bara fantiserat ihop hela skiten och offrat åtaliga timmar helt i onödan så lär väl det ha gett något i sig det med kanske :)
Då får jag väl börja från början och försöka hitta någon som kan lära mig att resa på riktigt denna gång! : )

Fantasi kan nog också hjälpa dig, på sitt sätt, men i en djupare resa finner du saker, som i du i ditt medvetna jag, kanske inte är riktigt medveten om. Det är inte lätt i början att veta... men så småningom märker man.

Jag tänker på en del resor som jag gjort, där jag i resan har varit rätt så skrajsen i det som jag upplevt. Där har ingen medvetenhet kunnat gå in och "rädda" mig ur situationerna. I en av dessa, obehagligare sortens resor i övervärlden, var jag på ställen, mötte djur/varelser och gick på ett underlag, som var väldigt äckligt. Jag hade dessutom väldigt svårt att hitta hem, trots att jag hade kraftdjuret, klistrad vid min sida. Jag var inte medvetet tänkande i någon av de upplevelserna.
Dock: När vi väl hittade vägen gick det ganska snabbt att komma hem, men sedan fick jag i medveten handling, göra om återresan 4 ggr för att känna att alla delar av mig, var med. Det sista var ju definitivt medvetet och i fantasin/tanken.

Se det som en utveckling - en spännande utvecklingresa att göra, utan krav,
så kommer du att få mycket nytta av dina resor, av alla de slag.

Lycka till! /Fylgja

Ja, när jag frågade i andevärlden om det där så beskrev de det som att fantasi och verklighet är två sidor av samma mynt.

Det är en intressant fråga. Som jag kanske lägger mig i ytterligare när jag är desto piggare! :D

Go´natt.

Hmm...När jag tänker på vardagliga livet, så kan man ju där ibland "rädda" sig genom medvetandet, t ex när en upplevelse blir för smärtsam kan man förtränga den, när man har tråkigt kan man drömma sig bort etc. Så jag ser det inte som ett kriterium för verklighet att man inte med sitt medvetande kan påverka sin upplevelse.

Jag tror jag förstår vad du menar, Thomas. Jag skulle formulera det som att ju mer man befäster visionen i sitt medvetande, ju mer man går in i den - desto verkligare blir den, eller rättare sagt: desto mer lik den verklighet man känner (!!) blir den. För vad är det som säger att man i 'verkligheten' inte kan tänka sig runt ett hinder? Man har ju inte sin fysiska kropp med sig på en resa (eller?). Kan det då vara så att man konstruerar den verklighet man möter på en resa så att den liknar den vardagliga verkligheten man känner igen för att man ska kunna orientera sig i den, och altså själv skapar hindren? Eller är det en oundviklig konsekvens av att befästa en vision i sitt medvetande?

Förlåt om jag uttrycker mig luddigt, hoppas ni förstår vad jag menar.

Njae... det var inte riktigt så jag menade... men jag hade ingen lust att gå djupare i saken, då jag kände att jag i så fall måste skriva exempel från mina trumresor och det var ju inte DET tråden skulle handla om, hehe. ;)

Jag menade att man i djupare resor möter verkligheter som man i medvetet tillstånd, inte har en aning om - inte skulle kunna fantisera ihop själv, för att den referensramen inte finns - om du förstår hur jag menar.

Fylgja

Ja, nu förstår jag vad du menar. Förlåt om jag lät lite kritisk, jag vill bara förstå olika sätt att tänka kring den här frågan, efterom jag själv inte riktigt fått någon rätsida på den än. :)

Lugna puckar eldduva :) jag tror rätsida och svar kommer ju mer man jobbar med det. Ju fler resor ju mer erfarenhet och ju tydligare blir det vad det handlar om (och ju mer vet man att man INTE vet!)

Receptet i min kokbok lyder; praktiska upplevelser, upprepning & kontinuitet - ger goda shamanbullar.

//Thomas

Haha, jag visste att du skulle säga något sådant, Thomas. :D

Jag tycker ändå att det är intressant att reflektera kring saker. Ett forum är väl just till för sånt? ;)

(Med rätsidan menade jag för övrigt inte att jag vill få en klar bild av hur saker hänger ihop, utan mer att jag är intresserad av hur olika människor tänker om saken. Var lite fel ordval där :$ )

Jag har insett att jag har samma inställning till en trumresa som jag har när jag går för att handla. När jag ska trumresa, har jag ett väl formulerat uppsåt i mitt medvetande. Sedan ger jag mig iväg genom den öppning som jag kan komma dit jag vill genom.

När jag vill ha mat bestämmer jag mig för att att gå och handla och går ut genom den dörren som leder mig dit jag vill.

När jag väl är i väg registrerar jag det jag ser och möter och förhåller mig till det. Jag gör det jag inser att jag ska. Sedan återvänder jag in genom öppningen. Sedan jag använder jag mig av det jag fått med mig och slutför mitt uppdrag- oavsett om det handlar om att stoppa in maten i kylen eller att på något vis integrera det jag gjorde eller tog med mig från resan till den icke-ordinära verkligheten.

Någon enstaka gång kan jag efter resan till den icke-ordinära verkligheten undra om det verkligen hände, men så ser jag tillbaka på den och tycker att det verkar absurt att inte det skulle ha hänt. Som att tvivla på att Coop verkligen låg mitt emot Jägersro.

Förr kunde jag känna en viss undran om ifall jag ändå inte bara hade fantiserat ihop det hela, särskilt när det skedde i form av spontana resor. Men jag upplever ju inte att jag fantiserar ihop något, utan att det som sker uppenbarar sig för mig. Precis som gatstenar, gatunamn och personer på min lilla inköpsresa.

Äh, vad tusan ville jag säga med det här. Jag har ju inte tillfört nå´t nytt....

Trötta men lyckliga hälsningar från mig! Det är alldeles fantastiskt att vara jag, även när jag inte vet vad tusan jag skriver! Glad är jag! /BotHild

Jo, nu vet jag. Jag gav helt enkelt upp och insåg att det var meningslöst att undra om mina trumresor var verkliga. Nu mer behöver jag inte lägga så mycket energi på det....

Jag har också fått kämpa med fantasi/verklighet. Ibland tar mitt rationella sinne över än i dag och säger: Äh, det här är bara fantasier, det är inget att hålla på med, bara självlurendrejeri". Och så lägger jag av.

Tills helt plötsligt, utan förvarning, något händer när jag minst förväntar det, andevärlden "tränger sig på" på något vis och jag får oombedda "bevis" för att det här inte alls händer i min fanstasi, jag hade verkligen inte kunnat hitta på det själv.

Jag tror det finns en viss fara med att försöka förstå och införliva andevärlden rationellt, det enda som händer är att jag då förminskar och bedömer andevärlden efter mina mänskliga, begränsade sätt att se, förstå och förnimma.

Den senaste tiden (inte minst efter några aha-upplevelser på min Canadaresa) har jag blivit alltmer vaksam över hur det rationella sinnet är en stor bov i vårt människodrama här på jorden. Tänk mindre, må bättre, enkelt uttryckt. Eller snarare: kom ihåg att du är inte vad du tänker! Du är så mycket mer än vad du kan förstå!

Uthien: Härlig påminnelse! Den behöver vi nog alla lite då och då!

Det ligger nära det jag försökte förstå hos mig själv i det förra jag skrev. Jag skulle bli tokig av att analysera och ifrågasätta allt jag såg när jag går ute och upplever den ordinära verkligheten. Jag kan, precis som när jag är i en ny miljö i vanliga fall, ägna mig åt att lära och känna miljön och ta in och förhålla mig till den. Men om jag i Malmö ser den där märkligt skruvade byggnaden skjuta upp i diset, så behöver jag inte står och undra om den verkligen finns. Jag kan istället granska det och ta in det osv.

Ju bättre jag känner en miljö, desto enklare kan jag bara ta det för vad det är.

Då har jag också lättare för att upptäcka om något inte är OK, eftersom jag inte spiller fokus och energi på att uppmärksamma allt runt o kring mig.
Och jag är mer fri att minnas det som händer och den information jag får.

Intressant att jag ägnar så mycket tankemöda åt konsten att inte tänka för mycket... Tjohoo. Nu ska jag på rosenbehandling och träna mig på att inte tänka.
:) /BotHild

Tänker lite som så att om man känner sig själv så är det ganska lätt att veta om det man hör, gör befinner sig i andevärlden eller ej för att förbereda mig inför en resa som jag gjort sååå många gånger sen jag fick reda på att man inte behöver ha på sig sin pyjamas inför en resa /& drömresa så " badar jag i en tjärn och tar på mig kläder, allt i min fantasi, jag stiger upp när jag tycker det är lämligt, helt klart riktig fantasi och så igår så..stod jag på en mosse och för första gången på så många år fick jag se hur mitt kraftdjur såg ut, jag har enträget bett att få se honom..jag menar jag såg ju honom sist levande som en valp och nu..så stor han var och så...grå.. Det var helt klart inte fantasi för jag hade nog föreställt honom annorlunda ;)
Våga fantisera..tror nog att jag kan säga med innerlig sanning att det banar väg för den "riktiga resan"!
Glad och nöjd/Yrre

Hm altså... Jag känner mig lite missförstådd här. Jag är inte ute efter att bestämma vilka resor som är verklighet respektive fantasi, utan jag vill veta på vilka grunder de som drar en skiljelinje gör det. Jag har hört det göras ofta, och därför är jag nyfiken hur ni resonerar, för jag förstår det inte.

Det verkar som om kriteriet för verklighet för många är att man inte medvetet skulle kunna fantisera ihop det själv. Då kommer jag igen med ursprungsfrågan: vad är det som gör en medveten tanke mindre verklig än en observerad företeelse?

Bra att du styr upp skenande trådar eldduva! Det blir lätt att en liten (parantes) blir en omspårning av tråden.

Den största skillnaden som jag ser det är att andevärlden är verklig. Den existerar utanför mig, oberoende av mig. Den fantiserar eller tänkar jag inte till liv, utan den måste jag resa till och ibland jobba hårt för att komma till. Där kan jag inte fantisera ihop saker ur tomma luften, eller bara tänka mig förbi hinder eller bestämma vad dom jag möter där ska säga. Resorna är linjära och sammanhängande. En sak leder till en annan.

En fantasi är för mig just en sån; byggd av mig i mitt eget huvud, den existerar inte utanför, och den är beroende av mig för att fortsätta finnas. Där är jag fri att bygga städer, eller riva berg om vartannat, på sekunden, hux-flux. Allt jag kan tänka och fantisera händer. Resorna är "osammanhängande" på det viset att de tar stora "hopp" i handlingen.

Bara för att förvirra det hela: Jag läser just nu Kunskapens röst av Don Miguel Ruiz, som var en kärlek vid första ögonkastet i hans bok för mig.

Han driver tankegångarna om att det vi upplever som verklighet inte alls är det, utan en påhittad lögn som vi alla med våra tankar och talade ord hela tiden fortsätter att skapa och förstärka. Jag tror att detta har hjälpt mig i en strävan jag har haft i hela mitt liv, att inte skapa en för tydlig bild av vad jag tror kommer att hända. På så vis kan jag vara mer öppen för det som verkligen händer, eller det jag upplever att händer. Detta gäller vistelser i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten. En av Ruiz´fyra grundstenar är insikten om att ingenting är givet.

Mitt behov av att bestämma mig för om det jag upplever just nu är verkligt eller inte eller på vilket sätt springer ur behovet av en trygghetskänsla. Om jag inställer släpper taget om den frågan, blir min vetskap mer direkt.

Han har skrivit om det sedan första boken De fyra grundstenarna till ett bättre liv, men för mig var det inte tillräckligt tydligt skrivet för att ja skulle vilja förhålla mig till det då.

Men som han skriver om det i Kunskapens röst verkar det så långt jag har kommit finnas en hel del godbitar att tugga på.

Nå´n mer som har läst denna darling till författare? Vad sägs? /BotHild

Om vi går efter modellen att det ändå finns en viss skillnad mellan fantasin, som man själv på ett direkt sätt skapar, och den "yttre" andevärlden som är oberoende av en själv. Om det jag då upplever under mina resor nu är rena fantasier, är det troligt att jag genom att fantisera ändå kommer öppna upp flödet och börja glida in i den riktiga andevärlden, eller finns det en risk att jag är på fel spår och så efter ett år så blir jag medveten om det, och måste börja om helt på nytt och gå i en helt annan riktning, hitta den riktiga andevärlden?
Det är ju givetvis resultaten som räknas, hjälper det som spelar det ju ingen roll, men jag tycker det är svårt att säga vad som gör vad, om det är mitt shamaniserande som skapat vissa förändringar, eller om det berodde på andra saker. Är ju rätt ny på området så jag antar, eller i alla fall hoppas att jag kommer få mer konkreta bevis under praktiserandets gång...
Jag försöker strunta i om det är fantasi eller verklighet just nu och bara köra på, men vore ju ändå förargligt om jag spenderat allt arbete förgäves :blink:

BotHild:

Jo, jag håller också på att läsa boken "kunskapens röst" fast jag har den med mig hem från Canada så jag läser den på engelska. Jag tycker mycket om den boken. Hans övriga böcker också, för den delen (om rädsla respektive kärlek)Gillar du dem kan du läsa "A new earth" av Eckhart Tolle också.
Att läsa i den boken gör mig varm om hjärtat och livet är roligt att leva! För mig blir tillvaron liksom "begriplig", så någon form av sanning känner jag igen. Att läsa i Tolles böcker är lite som att "komma hem". (Kan skriva massor, men då lämnar jag denna tråd...)

Regnbågskropp:

Nä, ditt arbete är inte förgäves, åtminstone var det inte det för mig. Det var den vägen jag själv gick, fantiserade ihop saker trodde jag, tills jag mer och mer fick oväntade (läs oönskade, jag var hårt vetenskapligt skolad...)bekräftelser på att det här är inte min fantasi utan detta händer "verkligen". Faktum är att jag blev ganska rädd (läs vettskrämd) de första gångerna jag insåg att detta INTE är inom min egen fantasi.
Numera har jag vänt på det, jag antar att det INTE är min fantasi som grundregel, och sedan sorterar jag så gott jag kan bland det som strikt tillhör mitt eget ego. För sådant finns fortfarande, så det gäller för mig att vara ödmjuk.

Tror inte att något arbete är förgäves ... ;)

Regnbågskropp: :D Jag tror inte en sådan process är ett arbete förgäves! Jag tror snarare att det är väldigt sunt. Det är ju våra egna ifrågasättanden som gör att vi kan leta oss fram till en livshållning vi kan stå för. Att vi ifrågasätter betyder att vi försöker vara så sanna mot oss själva som möjligt. Att sedan verkligheten inte är något en liten plutt som jag i detta oändliga universum (eller dessa olika oändliga universumar?), kan begripa någonsin är väl den del av de viktigaste insikterna. När vi inser behöver vi inte ägna oss åt att krampaktigt försöka ha koll.

Det enda vi kan göra är att göra vårt bästa i att förstå vad vi gör och försöka ta ansvar på bästa sätt. Vi är mitt uppe i varsin läroprocess och det kommer vi att vara under resten av åtminstone den här livstiden.

Ingenting jag har gjort hittills har varit onödigt. jag kan ibland önska att jag hade kunnat få till mig vissa av mina lärdomar på en enklare väg. Men ingenting har varit förgäves. Jag har alltid haft nytta av det jag redan är för att klara av att gå vidare och bli det jag ska i nästa steg.

Sedan är det ju viktigt att ha viloperioder, precis som vi samtalar om i tråden om lättja. Att skaka av sig alla föreställningar och tänka att nu skiter jag i det här. Det får vara precis hur det vill med precis allting. Och så låta sig bara vara. Och lita på att man kommer tillbaka till det man ska komma tillbaka till.


Uthien: Starta gärna tråd om Eckhart Tolle!!!!! Jag skulle väldigt gärna få reda på lite mer om vad han skriver om. Jag har alltid lång startsträcka innan jag bekantar mig med en ny författare och behöver lite smulor av andras tankar kring dom, innan det blir av.

"Här är där man är och här har man alltid med sig", ett av Fem myrors odödliga citat......

Det regnar och är härligt! /BotHild

;) Jag har bara skummat igenom detta fascinerande ämne och vill bara tillägga att för mig så är resorna oxå verklighet. De två verkligheterna överbygger varandra i min vardag. I morse var jag på väg på jobb, beslutade mig för att gå, inte cykla. Jag hörde en kråka kraxa helt vilt och blev uppmärksam, för kråkan är ett av mina kraftdjur. Framför mig, på en elledning satt en fin kråka och skakade på huvudet. Jag log och fortsatte gå. Sen hörde jag kraxet igen och vände mig om - kråkan hade vänt sig om, och skakade igen på huvudet. Det visade sig bli en dålig dag på jobbet, många konflikter och baktalande av medarbetare...Det borde jag ha anat, kråkan försökte berätta det för mig så att jag kunde ha skyddat mig och andra det berörde. Jag tvivlar inte på att är så det ligger till, för det är inte första gången det sker. Så vad är "verklighet"? :)

:)

Intressant det ni skriver, ytterligare en liten bekräftelse som gör att jag känner att jag ändå är på rätt spår i stunderna av tvivel...
Får väl helt enkelt se när/om dagen kommer när det slår mig att det jag håller på med var mindre lek än jag trodde, men jag ska inte fundera så mycket på det, kör på så får vi se vart allt bär helt enkelt! Något ger det väl alltid hursomhelst precis som ni säger!

Tack för uppmuntran och inspirerande svar hursomhelst! : )

uppleve precis det ni skriver allihopa, ena dagen, "javisst toppen detta är verkligheten", andra dagen, "jag måste ju vara ett litet barn som lever i en fantasivärld"

ena dagen öppen andra dagen stängd

ett av mina bevis på att jag är på en resa är att det sällan blir som jag förväntatt mig, å andra sidan ger detmig problem när jag får ett svar jag förväntat mig, då har jag svårt att tro på det

någon som har något bra knep mot detta?

sen så försöker jag följa upp min resa och se vart den leder.. dock är jag rädd att jag låte mig luras utav minnet, att jag "minns" saker från trummresan så att de sedan passar in i själva förloppet

så kallade falska minnen, detta gör en verkligen paranoid... var detta ett äkta minne eller ett falskt.

Jag tampas med samma problem... För mig är det ofta så att det jag upplever under mina trumresor till stor del går efter mina förväntningar och innehåller ämnen som nyligen varit aktuella i min vardag, jag kan ha funderat på min kommande resa i förväg, och då målat upp en bild av hur det kan gå, och så när jag är på resan så leder det också i den riktningen. Eller om min resa t.ex. innehåller en blå groda, en isvak, och en påfågelsfjäder, så när jag funderar i efterhand, eller under resans gång så kommer jag på att detta är saker jag nyligen stött på i mitt liv, och då börjar jag noja att jag bara hittar på det. , om jag t.ex. stöter på en halt get, så känns det bara som en fantasi eftersom att jag ju igår såg en halt get på tv:n.
Det värsta är ju när detta sker under resans gång och jag börjar störa mig på det, om jag ska ta den halta geten på allvar eller om jag ska avfärda den, men jag har beslutat mig för att ta precis allting jag upplever under resan på allvar hur patetiskt inbillat det än kan kännas, och bara acceptera det som sker.. Vi får se vart det leder helt enkelt! :)

ett tips är att inte se tv eller läsa innan man trummar.

om jag läst exempelvis kalle anka innan jag trummar, ja då ser jag kalle anka och alla andra figurer ur denna seria på min resa... dom är överallt och stör mig i min kontakt med mina hjälpare...

och jag stör mig på att det är mina egna tankar.. och att dom inte försvinner, kan inte tänka bort dem.

därför så undviker jag allt dyl några timmar innan jag trummar för att slippa se mitt kraftdjur skymmas av uppfinarjocke...

som svårt att ta saken på allvar om den utvecklar sig på det viset :/

detta leder in på ett liknande problem.. hur man håller sina egna tankar ch åsikter borta från resan så att de inte stör det man upplever.

Det verkar vara kämpigt...
Kan inte komma ifrån känslan av "what you resist persists" dvs det som man kämpar emot sätter sig just därför envist kvar.

Jag vet att det inte är lätt, men kanske skulle det bli lättare med mer lek och mindre allvar. Prata med Uppfinnarjocke och halta getter och vad det nu är även om du tror att de är hjärnspöken, framförallt försök inte få bort dem! Då är det bättre att iakkta dem utan att ge dem energi, ignorera dem om du tror de är hjärnspöken.

Sedan kan det ju vara så att du inte ger dem chansen, kanske andevärlden vill förmedla ett budskap till dig och tar till bästa tillgängliga symbol: Uppfinnarjocke! Andevärlden vet att symbolen är aktuell för dig, och därför använder de sig av den för att du ska förstå. Men så har du förutfattade meningar om det hela och viftar bort det...

Kanske har du en trixter bland dina hjälpare i andevärlden, då kan du förvänta dig bakåtvänd undervisning. Min trixter har varit en av mina allra bästa lärare, det har inte alltid varit kul (utom för trixtern...) men ack så nödvändigt för mig!

Kolla uppsåten och gör inte resor för dig själv. Be andra göra de resorna tills vidare.

Min erfarenhet är att ju luddigare uppsåt desto luddigare resa.

Dessutom ÄR det svårt att veta om jag hittar på eller får information ibland. Går det att kolla upp mot "verkligheten"? Men jag behöver inte låta tvivlet äta upp mig.
Glöm inte den vaksamma tilliten!

Jag försöker kolla upp resans eventuella resultat i den här världen, när det är möjligt.. om inte annat för att få en bakläxa