Jag fick nyss hem Kalles universitetsuppsats om sejd som han skrivit. Passande att klippa in den här tyckte jag. Med hans tillåtelse givetvis. Vill du ha en kopia av uppsatsen i sin helhet? Kontakta Kalle på kalle.l@webaidTABORTDETTA.se
//Thomas
--------------------
Lund Universitet
Centrum för Teologi och Religionsvetenskap
Religionshistoria och religionsantropologi
5p-uppsats
RHI 722
2006-01-09
Sejd nu och då
En jämförelse mellan den nutida och den forntida sejdenKalle Larsson
[pers. nr borttaget]
Handledare: Ylva Vramming
1. Inledning
1.1 IntroduktionI takt med att New Agerörelsen vuxit sig starkare har intresset för ”alternativa” religioner ökat närmast explosionsartat. Bland dessa finns ett system av tekniker och föreställningsvärldar som brukar benämnas shamanism. En människa som praktiserar shamanism kallas vanligen ”shaman”. Shamanismen har sina rötter hos många ursprungliga folkslag världen över. Kort beskrivet är det ett system för att kommunicera med naturen och andarna som tros styra över den. Genom att shamanen försätter sig i ett ändrat medvetande med hjälp av t.ex. monoton trumrytm, långvarig fasta eller ibland (speciellt i Sydamerika) hallucinogena växter kan h*n kommunicera med andarna. Här i västvärlden har shamanismen vuxit fram i huvudsak på grund av två personer: Carlos Castaneda och Michael Harner. Carlos Castaneda berättar i huvudsak om sina egna upplevelser hos en shaman i Sydamerika (på senare tid har hans trovärdighet ifrågasatts kraftigt ). Saker och ting växte dock på allvar när Michael Harner publicerade sin bok ”The Way of the Shaman” (Shamanens väg på svenska). Boken innehåller en samling shamanska tekniker och övningar som Harner lärt sig hos indianer i Syd- och Nordamerika, lättillgängliga och anpassade för den västerländska människan. Harner kallade sin teknik ”coreshamanism” eftersom han ansåg att kärnan i all shamanism är i stort sett den samma. I Stockholm bildades en så kallad. trumgrupp som arbetade efter Harners metoder. De ville dock förankra sin shamanism i en Skandinavisk kontext och hittade i de gamla vikingasagorna beskrivningar av en teknik som till viss mån liknade Harners, dock förankrad i vikingatidens mytologi. Den kallades för ”sejd”. Uppsatsen behandlar just fenomenet sejd och undersöker hur mycket den moderna sejden skiljer sig ifrån den som beskrivits i sagorna och berättelserna från vikingatiden.
1.2 SyfteUppsatsens syfte är att undersöka hur den moderna sejden och den ”ursprungliga” skiljer sig åt och i hur stor grad de liknar varandra. Dessutom vill jag försöka se varifrån de element som skiljer ut den moderna sejden kommer ifrån. Uppsatsen skall dessutom fungera som en förstudie för vidare forskning i ämnet från min sida.
1.3 FrågeställningSkiljer sig den moderna sejden ifrån den forntida? Om den skiljer sig, vad är det som skiljer och varifrån kommer de nya elementen?
1.4 MetodJag har studerat både den forntida och den moderna sejden för att se skillnaderna mellan dem. Detta har jag gjort via sekundärkällor, alltså andra författares undersökningar av sejd. Det finns dock väldigt lite litteratur som jämför de två så jämförelsen har jag till stor del gjort själv. Trots att det finns många sejdutövare i Sverige har jag inte gjort något eget fältarbete, detta beror enbart på tid- och platsbrist.
1.5 AvgränsningUppsatsen blev mer avgränsad än vad som egentligen hade varit nödvändigt, detta beror dock på att omfånget inte är tillräckligt stort för att i helhet kunna greppa ämnet. Jag har inte jämfört kosmologin nu och då, detta hade mycket väl kunnat göras. Likaså har jag inte studerat själva upplevelsen av sejden närmare. Jag har istället valt att jämföra vissa aspekter som jag i tyckt var och är centrala för sejden utifrån den litteratur jag läst. Detta gör att min uppsats till största delen behandlar de shamanska elementen i sejden, trots att detta inte är hela bilden.
1.6 LitteraturTill största delen har jag använt mig av Jenny Blains bok ”Nine Ways of Seid-magic” som informationskälla för den nutida sejden och Niel S. Prices mycket omfattande ”The Viking Way” som källa för den forntida. Upptill detta har jag använt till exempel Olav Hammers ”På spaning efter helheten – New Age en ny folktro?”. En källa som kan kräva viss reservation är boken ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism”. Den är visserligen mycket informativ men skrevs 1985, detta gör att den kan vara lite inaktuell. Förutom dessa böcker har jag använt en hel del böcker och internetsidor, dock inte i samma omfattning.
1.6 BegreppCoreshamanism – Den version av shamanism som Michael Harner skapade i sin bok ”The Way of the Shaman”. Hans tes är att all shamanism i grund och botten syftar till samma sak, nämligen en extatisk resa till andevärlden. Därav namnet ”coreshamanism”, kärnshamansim.
Neoshamanism – Shamanska strömningar i västvärlden idag. Detta kan inbegripa både coreshamanismen och den moderna sejden.
2. Vad är sejd?
2.1 Kort beskrivning av sejdSejd är ett dubbelbottnat begrepp. Det kan dels syfta på en magiform som man tror praktiserades på vikingatiden och dels på en modern ”praktisk” religionsbildning som blandar shamanism och asatro. Den gamla sejden finns det inte så många källor från, den moderna nästan för många. I likhet med många andra moderna religionsbildningar finns det inget enhetligt system för hur den nutida sejden egentligen bör gå till. Den som bearbetas här är främst den som beskrivs i Jenny Blains utmärkta bok ”Nine worlds of seid-magic” från 2002.
Både den moderna och den fornnordiska sejden kan sägas vara en magiform inom asatron och syftar till att ge råd om framtiden, utröna saker man normalt inte kan veta, bota och hela men också för att blidka gudarna och angripa andra människor. Alla dessa former praktiseras nu också i olika grad. Uppsatsen ska främst koncentrera sig på orakelsejden, den form som söker råd om framtiden.
Utövarna av den fornnordiska sejden var oftast kvinnor och de kallades vanligen völvor. Dessa var både fruktade och efterfrågade för sin förmåga att se sådant som var fördolt för andra. Karakteristiskt för en völva var hennes stav, något som nutida sejdutövare tagit fasta på (de har ofta sina egna sejdstavar), sådana stavar är ett av de få arkeologiska bevis som finns på att sejden verkligen existerat .
Sejden idag är uppblandad med den version av shamanism som Michael Harner grundade i och med att han skrev boken ”Way of the Shaman”. Detta är inget som de moderna utövarna förnekar och både Blain (som själv är sejdutövande) och författarna till boken ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism” påpekar själva detta.
Sejden till så att man kontaktar de andar som man tror finns i naturen eller i de andra världarna (se nedan). Hur detta går till skiljer sig beroende på syfte och också beroende på om det är modern sejd eller den ”ursprungliga” som man talar om. Det finns inte många källor som talar om hur den fornnordiska sejden egentligen gick till, därför har nutida sejdutövare till stor del fått skapa sina egna ritualer med inspiration av bland annat delar av Eddan. Den nutida sejden innehåller ofta element av trans och shamanska resor eftersom den är starkt färgad av den neoshamanska rörelsen . I transen menar utövarna att de kan resa mellan världarna i den fornnordiska kosmologin och även träffa gudar och andra varelser som befolkar dessa. Man kan säga att den moderna sejden är ett neoshamanskt system anpassat till norden och vår egen historia. Neoshamanismen i stort är ju annars färgad av de nordamerikanska indianers traditionella ritualer och förställningsvärldar. I ”The Way of the Shaman” tar Michael Harner upp Mircea Elaides definition av shaman, nämligen:
“…the shaman specializes in a trance during which his soul is believed to leave his body and ascend to the sky or descend to the underworld”
Om man godtar denna definitionen av shaman så framstår det tydligt att den nutida sejden och i viss mån också den fornnordiska kan klassificeras som “shamanska praktiker”.
2.2 Trossystem och kosmologiSejden rör sig alltså i asatrons kosmologi och panteon (gudavärld). Att gå igenom hela asatrons kosmologi skulle ta för mycket plats och är också lite utanför fokus, alltså tas här bara upp de delar som är intressanta ur sejdsynpunkt. Världen är uppdelad i nio nivåer, de tre viktigaste är Asgård, Midgård och Helheim. I Asgård bor gudarna (asarna), detta är den himmelska världen. I Midgård bor vi och i underjordiska Helheim bor de döda. Alla dessa nio världar går att besöka. Genom alla världarna går trädet Yggdrasil och i modern sejd är det ofta detta träd som man reser längsmed när man ska förflytta sig mellan de olika världarna. Denna världssyn är mycket lik kosmologin hos många andra shamanska kulturer där en över-, en mellan- och en undervärld, som sammanbinds av ett träd, ofta är centralt för den shamanska världskartan .
Av gudarna är det främst två som är av intresse för de sejdutövande, nämligen Odin och Freja. Många menar att Odin genomgick en shamansk initiation då han hängde sig själv i ett träd nio nätter för att öka sin kunskap om runorna , ytterligare ett annat område många sejdutövare är intresserade av .
”Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp. ”Att som Odin vara nära att dö, för att sedan få kunskap, är en vanlig shamansk intiationsrit i många kulturer . Odin ses alltså som shaman och det är i den formen han blir intressant som informationskälla och förebild för sejdutövarna. Förutom initiationen har Odin fler aspekter som kan ses som shamanska, till exempel kan hans två korpar Hugin och Munin betraktas som kraftdjur . Dessa sänder Odin ut över världen varje dag och de återkommer på kvällen med information. Price menar att namnen Hugin och Munin kan översättas till ”Minne” och ”Sinne, Själ”, vilket blir en tydlig shamansk koppling då Odin liksom shamaner i vår värld sänder ut aspekter av sig själv .
Freja verkar ha varit den som introducerade sejden hos asagudarna. Till skillnad från Odin, som är mästare över båda sejd, runor och andra former av magi, är dock sejden den enda trolldom Freja associeras med. Hon har ibland givits namnet Simul, ”fainter ” vilket kan tyda på en shamansk trans.
3. Praktisk utövning – hur går sejden till?
3.1 Kraftdjur och fylgjorNågot som är mycket viktigt och centralt i den moderna västerländska shamanismen är kraftdjursbegreppet. Ett kraftdjur är en djurande som man kan träffa på i sina resor i över eller undervärlden och knyta personliga band med. Kraftdjuret kan hjälpa personen både i ”vår” värld och i den shamanska, men kräver ibland tjänster i utbyte. För att hålla sitt kraftdjur nöjt är det allmänt vedertaget att man behöver ”dansa det” (låta kraftdjuret komma in i den mänskliga kroppen och dansa) eller sjunga till det.
Vikingarna hade ett liknande begrepp, en skyddsande som kallades fylgja . Detta var en kvinnlig ande som ofta dök upp och varslade om kommande olycka. En fylgja var knuten till släktbanden och kunde följa en släkt flera generationer. Medan kraftdjuren kräver gentjänster och uppmärksamhet verkar fylgjorna varit ganska självständiga. En fylgja kunde också lämna en person som hon inte uppskattade, men de verkar inte ha krävt lika mycket uppmärksamhet som kraftdjuren gör.
Begreppet fylgja har adopterats av nutida sejdare, troligtvis för att få en tydligare länk till vikingatidens sejd. De nutida fylgjorna verkar dock i likhet med kraftdjuren kräva mer uppmärksamhet än de historiska gjorde. Ibland verkar det som att nutida sejdare blandat flygja- och kraftdjursbegreppet för att skapa något som kan knytas till både coreshamanismen och den gamla sejden . Vissa har också gått längre och omvandlat fylgjorna från kvinnor till varelser som alltid är av motsatt kön (till sejdaren) och med fler aspekter, en människoaspekt, en djuraspekt och en astral geometrisk aspekt . Vad denna astrala geometriska aspekt är för något förklaras dock inte närmare.
Observera att när det talas om hur nutida utövare söker en länk bakåt trots att de skiljer sig är detta inget försök att kritisera de nutida utövarna. De allra flesta är alldeles klara över att de inte sysslar med en obruten tradition och gör inga anspråk på det heller .
3.2 RitualSjälva den praktiska utövningen av sejden kan se ut på många sätt. Eftersom det finns mycket få arkeologiska fynd som kan bekräfta direkt sejdutövning är det svårt att tala om den forntida sejden. De främsta källorna finns i sagorna, mest välkänd är Erik Rödes saga. Den version av sagan som uppsatsen behandlar finns på sidorna 72-73 i Prices bok. Där beskrivs hur en by på Grönland drabbats av svält och för att få reda på huruvida bättre tider ska komma eller ej så bjuder herren i byns största gård in spåkonan (min tolkning av ordet spákonur och engelskans ”spaewoman ”) Þorbjörg för att sia om framtiden. Þorbjörgs klädsel beskrivs i detalj och bland sina hjälpmedel har hon den stav som blivit vår tids starkaste symbol för völvorna. Där beskrivs också att ett högsäte byggs för henne, något som nutidens sejdare också tagit starkt intryck av.
När Þorbjörg först kommer till gården har gårdsfolket förberett en stor fest för henne. Hon äter en måltid tillagad av hjärtan från alla olika typer av djur som fanns på gården. Därefter frågar gårdsherren henne vad hon kan säga om byns framtid, Þorbjörg vill dock sova på saken och svarar att hon berättar detta nästa morgon. Sent nästa dag börjar hon sejden. Alla kvinnorna på gården ställer sig i ring runt Þorbjörg och en utvald kvinna sjunger ”varðlokkur” (mer om detta senare). Eftersom sången sjungs så bra säger Þorbjörg att många andar som inte ville komma innan lockats dit och andra som varit fientligt inställda nu blivit vänliga. Därför kunde hon få reda på mycket som annars skulle ha varit fördolt. Efter att hon berättat att byn nu äntligen skulle slippa missväxten och dessutom att gårdsherren skulle tillfriskna ifrån en sjukdom som länge plågat honom går människor fram till Þorbjörg en efter en. Hon spår deras framtid och svarar på deras frågor och enligt sagan är det inte mycket hon sagt som inte faller in.
I en ritual som Jenny Blain beskriver söker sejdgruppen råd hos nornorna, de tre kvinnor som enligt asatron spinner ödets väv. Tre kvinnor har antagit rollen som nornor och sitter upphöjda (högsäte) över de andra. Ritualen börjar med att de ber om beskydd hos de dvärgar som styr över de fyra vädersträcken, sedan hos Odin och Freja (de gudar som också praktiserar sejd) och sist hos kraftdjuren (fylgjorna) hos de tre kvinnorna. Mittemot det tre kvinnorna sitter de andra deltagarna, de som söker råd. Mellan dem finns en guide som ”styr” ritualen. Han ber deltagarna ställa sina frågor och en efter en frågar de kvinnorna, som nu antas tala för nornorna, om råd. Huruvida trummande pågår under tiden utfrågningen sker nämner inte Blain men innan de tre kvinnorna blev förvandlades nornorna har de försatts i trans med hjälp av trumma .
I boken ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism” menar författarna att beskrivningar på hur ritualer bör gå till går att få genom visioner i sejden. De former av sejd som kan ge sådana är utesittningar, visionsdanser och själsresor. Utesittningar och visionsdanser förklaras kort nedan, själsresor är detsamma som de trumresor som beskrivs på sidan 10.
En utesittning förklarar nästan sig själv redan i namnet. Det gäller att gå ut i naturen, hitta en plats som känns kraftfull och tilltalande och sedan sitta där, gärna minst en natt. Sejdutövarna menar att de då får visioner och kontakt med andar. När man vill hitta sitt eget kraftdjur (eller fylgja) är detta enligt många en bra ritual .
Visionsdanser går precis som trumresorna ut på att falla i trans och få visioner. Skillnaden är att man dansar sig i extas, inte helt olikt det nutida fenomenet ravefester.
Sejdritualen kan alltså se ut på många olika sätt. Eftersom det inte finns någon absolut definition av modern sejd är det svårt att avgränsa vad som egentligen är en sejdritual och vad som inte är det. Thorsson har i sin bok ”Northern Magic” ingen som helst förklaring till varifrån hennes ritualer kommer, författarna till ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism” är dock tydliga med att de lånat in mycket ifrån andra shamanska kulturer, främst genom Michael Harner och hans bok ”The Way of the Shaman” . Eftersom sejdutövarna dessutom får nya ritualer i visioner är det nästan omöjligt att avgränsa vad en sejdritual egentligen skall innehålla. En sak som dock verkar genomgående är att ritualen på något sätt bör röra sig inom den fornnordiska mytologin.
4. Element i sejden
4.1 SångSången är mycket viktig i sejdutövandet. När Þorbjörg sejdar på Grönland kräver hon en duktig kvinnlig sångerska som kan sjunga de rätta besvärjelserna för att blidka och kalla till sig andarna. Den nutida sejdgruppen Yggdrasil har i sin bok ”SEJD – En vägledning i nordlig shamanism” tagit upp även galderkonsten . Detta är också en fornnordisk form av magi som används av människor idag. Galderkonsten består av sånger som sjungs med tyngdpunkt på de enskilda orden och deras uttal, sådana sånger påminner lite om den sång Þorbjörg kräver i Erik Rödes saga.
Sången som Þorbjörg kräver kallas i källorna ofta ”varðlokkur ”, en term som syftar på att kalla på och kanske också binda till sig skyddsandar. Þorbjörg lägger som sagt stor vikt vid att sången skall vara rätt när hon utövar sejd. Det blir problem då ingen vill eller kan sjunga sången mer än en kvinna som är kristen och därför inte vill delta. Hon övertalas dock av gårdsherren och efter att hon sjungit berättar Þorbjörg att andarna är mycket nöjda med sången och att många som inte brukar komma drogs till hennes vackra sång. Detta gör att hon kan får reda på mer än hon trodde från början . Att sången är central kan man också se i Hávamál, den del i Eddan där det berättas hur Odin får kunskap om runorna. Han lär sig nio kraftsånger som var och en bra till sitt speciella ändamål .
Ritualen som Blain beskriver ovan börjar också med en sång, men enligt henne själv (som också deltar i ritualen) är det inte för att locka till sig skyddsandar utan för att ställa om deltagarnas medvetanden till ”the cosmology of the North ”. Den danska sejdutövaren Anette Höst beskriver i Blains bok en ritual där det enda som bär henne in i ett ändrat medvetandetillstånd är just sången ifrån flera andra deltagare som sitter i ring runt henne .
4.2 Trumma, trans och resorI den nutida sejden är trumman och transen såsom i den mesta neoshamanism ett viktigt inslag. Trummor används i merparten av de ritualer Jenny Blain beskriver förutom utesittningar. Trumslagen för utövarna in i en slags trans och det är i den transen som själen sägs lämna kroppen och resa till andra världar. Denna teknik hade de första personerna som nyskapade sejden med sig ifrån tidigare experiment med Michael Harners coreshamanism . I sin för neoshamanismen klassiska bok beskriver han hur en trumresa bör gå till och också vad som händer. Han menar att alla människor genom att lyssna på en monoton trumrytm kan försätta sig i trans och hamna i något som han kallar ’shamanskt medvetandetillstånd’ (Shamanic state of consciousness, förkortat SSC). Det är i detta tillstånd man kan lämna kroppen och även kommunicera med andarna . Eftersom innehållet i resorna inte har speciellt mycket att göra med uppsatsens syfte så lämnar jag det härvid, men intresserade rekommenderas att läsa bl.a. ”The Way of the Shaman” av Michael Harner och Jenny Blains bok för en mer ”sejdorienterad” version av detta.
Det finns inte så många belägg för att trummor använts i den gamla sejden. Ett av dem kommer ifrån eddaversen ”Lokes träta”, där Loke anklagar Odin för att slå på vétt som en völva . Vad vétt är för något råder det delade meningar om. Vissa tolkar detta som en trumma, andra som ett lock eller kanske en sköld. Klart är i alla fall att Odin anklagas för att slå på det och att det har något slags samband med sejden. Vissa forntida sejdutövare ryktades ha lärt sig sejden av samerna och hos samerna är det ganska klart att trummor förekom (och förekommer) i rituella sammanhang . Blain menar dock att trots att sejden i viss mån liknar samisk shamanism måste den ses som mer än ”bara” ett lån därifrån, de två fenomenen är ändå för olika .
5. Nutida utövare och nyskapande av sejd
5.1 Nutida utövareBlain beskriver i sin bok hur olika människor kommer i kontakt med den moderna sejden. Många menar att de sökt sejden hela livet.
”Some approach from a dissatisfaction with ’established’ religion”
Detta är något som är mycket vanligt bland människor i västvärlden som väljer att ta upp ”gamla” religioner på nytt. De beskriver ofta en missnöjdhet med de etablerade religionerna (företrädesvis kristendomen) och anser dessa vara stelbenta, hierarkiska och patriarkala.
Även om det kan tyckas orättvist att jämföra moderna sejdutövare med New Ageanhängare eftersom det i ordet New Age ofta ligger en föreställning om ickerationalitet så har de en sak gemensamt, nämligen mångfalden. I blandningen mellan sejd och coreshamanismen har många varianter uppstått. Detta gör att det uppstår nya problem. Källorna ifrån de gamla sagorna är ganska sparsamma och många av de tekniker som praktiseras idag har ingen koppling bakåt. Hur vet man att det är något äkta och genuint som praktiseras? En av Blains informanter kommer undan detta dilemma genom att hävda att allt han praktiserar är autentiskt eftersom det filtreras genom hans trossystem . Enligt Blain kallar sig många nutida utövare gärna hedningar och sin religion för nyhedendom. I nyhedendomen ingår dock mer än bara sejden, t.ex. tillbedjan av asagudar och blot .
5.2 Sejd och genusEtt problem med nyskapande av sejd är att i källorna anses sejden som en kvinnosyssla. Även om det finns många källor beskrivs manliga utövare anses dessa nästan lite perversa . Blain menar att trots att det finns många källor som talar om män som praktiserar sejd finns det inga manliga motsvarigheter till t.ex. Þorbjörg. I en källtext Blain tar upp berättas det vad som händer Odin efter att ha praktiserat sejd:
”…after such witchcraft followed such weakness and anxiety that it was not thought respectable for men to practise it; and therefore the priestesess where brought up in this art. ”
Nu verkar det dock inte finnas några problem för män att praktisera sejd. Flera av Blains informanter är män och tre av de fyra författarna till ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism” är män.
5.3 Nyskapande av sejdAtt återskapa ett magiskt system som i stort sett varit förlorat i flera hundra år är inte helt utan problem. Detta är något som nutidens sejdutövande är klart medvetna om och har olika sätt att komma runt. Vissa, såsom de flesta av Jenny Blains informanter och sejdgruppen Yggdrasil säger rakt ut att de inte gör anspråk på att utöva en obruten tradition, andra väljer att inte nämna det alls . I nyskapandet av sejden finner man samma fenomen som i många andra praktiker inom New Age (även om de flesta sejdutövare och andra i den neoshamanska rörelserna inte vill kallas New Ageanhängare ), nämligen att det inte utgör något problem att blanda tekniker ifrån olika traditioner. Olav Hammer skriver:
”Karakteristiskt för en hel del svenska deltagare i den nyschamanistiska miljön är den frihet med vilken man blandar olika traditioner. Samma personer kan delta både i Harley Swiftdeers mer eller mindre indianskt inspirerade ritualer, samlas för att trumma enligt Michael Harners metod och besluta sig för att organisera en sejd”
Även om Hammer kan tyckas vara alltför raljerande så har han här en poäng. Mycket av Michael Harners coreshamanism har blandats in i sejden för att knyta ihop lösa trådar. Detta är dock inte heller något som de flesta utövare sticker under stol med , de menar istället att man vill anpassa teknikerna till vårt moderna samhälle.
”Vi lär oss av de nu verksamma shamanerna och återknyter den
kunskapen till vår egen gamla shamanska tradition. Förhoppningsvis
blir resultatet en shamanism för vår tid väl förankrad i vårt eget landskap,
ljus, klimat och kultur ”
Ett av de största problemen med nyskapande av sejd är att inte källorna har detaljerade beskrivningar av hur völvorna fick kontakt med andarna. Ett spår finns i Erik Rödes saga där sången kallar till sig andar. Många utövare i Blains bok kommer ursprungligen från andra neoshamanska kontexter och har redan med sig trumresan i bagaget. Det blir då naturligt att nyttja trumman för att resa till andevärlden, det enda som ändras är kontexten eftersom resan nu sker i en fornnordisk kosmologi och kartan över andevärlden ser annorlunda ut.
Galina Lindquist har intervjuat flera personer som varit med och utvecklat sejden i Sverige och de menar att sången tog över mycket av den roll trumman haft innan. De hade jobbat med Michael Harners coreshamanism ett tag och när de började intressera sig för sejden tog de med element därifrån. De hade läst Erik Rödes saga och byggde utefter den ett högsäte och konstruerade egna varðlokkur, något de från början förstod var centralt för sejden. De började som, citatet ovan säger, att sejda för att rädda miljön och utrotningshotade djur för att senare upptäcka orakelsejden . Orakelsejd är det som Þorbjörg utövar i Erik Rödes saga och även Jenny Blain i den ritual hon beskriver, den sejd vars syfte är att spå framtiden.
5.4 Syfte med sejdenDet ligger ofta en önskan hos dem som nyskapar sejden att skapa ett system som passar in i vårt samhälle. Man anser att behovet av ett sådant finns och inte sällan tror man att människor i allmänhet kommer att upptäcka detta . Det tidigare citatet från visar tydligt på detta.
Många både av dem som praktiserar sejd och nyshamanism menar att ”gamla tiders shamaner” tjänade samhället . Man verkar nästan ha en längtan efter svunna tider och ser en guldålder i gamla tider då religionen var ett mer naturligt inslag i samhället. Det finns en vilja hos många sejdutövare att tjäna samhället såsom man förställer sig att de ursprungliga völvorna gjorde. Den svenska sejdgruppen Gimle har t.ex. med sejdens hjälp försökt rädda Hanstaskogen från exploatering .
”…we have performed seids for many different things: for the ozone layer, for whales, for wolves, against fox scabies – an illness foxes had some years ago ”
Den forntida sejden har enligt sagorna använts också i krig, detta är inget som man hittar hos de moderna utövarna (även om vissa menar att det går att använda sejd i självförsvar ). Nu finns det ofta ett uttalat syfte att hela jorden och hjälpa människorna att leva i samklang med naturen.
Den orakelsejd jag tidigare tagit upp har ett annat syfte, nämligen att spå framtiden och ge råd åt undrande personer.
6. Slutsatser och analys
6.1 Slutsatser och analysPå frågan hur den nutida sejden och den forntida skiljer sig åt finns inget enkelt svar. Eftersom den forntida finns beskriven ganska knapphändigt i källorna vet vi inte riktigt hur den gick till. Det kan ha förekommit trummor, men det är inte säkert. Vi vet inte hur en varðlokkur lät, vi vet inte hur vanliga völvorna var, vi vet inte ens hur mycket av Erik Rödes saga och de andra berättelserna som speglar sanningen. Om människor om tusen år hittar ett exemplar av Tolkiens ”Sagan om ringen”, hur mycket skulle de då läsa ut om vår värld ur den?
När man först tittar på fenomenet, modern sejd kan man tycka att utövarna verkar vara irrationella människor som ”leker vikingar”. Tittar man närmare finns det dock ett starkt samhällsengagemang och också mycket tanke bakom. De allra flesta är på det klara med att de inte praktiserar samma sak som vikingarna gjorde och de har också en rationell förklaring på detta. De menar att shamanismen är ett universellt fenomen (en tanke som inte är helt främmande för religionshistoriker heller, även om det är en omstridd tanke på senare tid ) och ett fenomen som kan anpassas till vår tid och kontext. Det finns en stark vilja att göra något för att förbättra vår värld och där kommer shamanismen in. Genom shamanska tekniker försöker man hela jorden och människorna. Men shamanismen som Michael Harner utvecklade är starkt färgad av hans egna upplevelser hos indianer i Nord- och Sydamerika, därför behöver den omstruktureras för att passa in i Norden. Sejden är ett system som bevisligen praktiserats här och som också påminner om de shamanska tekniker Michael Harner beskriver, alltså går det bra att blanda de två. Resultatet blir, precis som Gimle beskriver, en shamansk teknik anpassad till vår egen tid och vårt eget samhälle. Varför är då sejden så populär nu? I Stockholm finns en nyhednisk grupp som heter Idavallen, dessa anordnar öppen sejd med jämna mellanrum . Det finns fler sådana grupper och enligt Blain växer antalet utövare stadigt . Detta tror jag beror på flera saker. För det första en känsla av att man vill göra något för jorden och samhället som nämnts ovan. För det andra tror jag att Jenny Blain har en poäng när hon säger:
”Within Western ’postmodern’ society an increasing number of people are turning to construct their own spiritual relationships with the earth, other people, and those with whom we share the earth: plants, animals, and various spirit beings found in the mythologies of the world. For many, this goes hand in hand with a search for ‘roots’, authenticity, a quest for meaning that seekers do not find in the hustles and pressures of their fragmented everyday lives. ”
Om man som nordeuropé är intresserad av shamanism och ett ”andligare” sätt att leva och dessutom i en kontext som stämmer överens med den plats där man lever, passar tanken bakom den moderna sejden som ”handen i handsken”.
Det finns också en tydlig feministisk aspekt som jag tror kan locka många människor. De största sejdarna i sagorna är kvinnor och völvan kan ses som en förebild för en stark och självständig kvinna. I de ”alternativa religionsbildningarna” finns ofta ett missnöje med de stora religionerna som man menar är allt för patriarkala och en religion där starka kvinnor står i centrum verkar då som ett bra alternativ.
Även om det kan vara vanskligt så vill jag hävda att den nutida versionen av sejd och den forntida skiljer sig markant åt. Den nutida sejden handlar till största delen om att resa ut ur kroppen och in i andra, ickefysiska verkligheter. Detta kan man jämföra med Þorbjörgs ritual där hon verkar kalla andarna till sig, till vår verklighet. Hon berättar att många andar lockades dit av sången, då är det inte svårt att anta att hon stannade kvar i vår värld och talade med dem här. Där är en markant skillnad som tyder på att den forntida sejden kanske inte alltid innehöll en shamans resa.
Man vet inte hur mycket av de shamanska elementen som finns i modern sejd som också fanns i den äldre. Därför kan man känna sig lite brydd: hur kan nutida utövare så förbehållslöst ta in dem i sejden? Svaret är enkelt: de menar att de gör så därför att det fungerar . De får svar av nornorna, de lyckas hindra rävskabben etc. Huruvida detta stämmer eller ej vill jag inte spekulera i, men klart är i alla fall att deltagarna i sejden upplever detta som verkligt. Detta tror jag är anledningen till att man kan blanda indianska tekniker med
fornnordiska och ändå hävda att man praktiserar ett autentiskt system. Om en praktik upplevs som fungerande, varför inte praktisera den?
En annan stor skillnad mellan nutida sejd och den fornnordiska är utövarnas plats i samhället. Om man läser t.ex. Erik Rödes saga får man bilden av att Þorbjörg nästan lever på att sejda, hon blir inbjuden till olika gårdar för att förutsäga deras framtid. Nutida sejdutövare har inte samma roll i samhället. Visst kan det ske att människor vill ha sin framtid spådd av en sejdare, men då sker detta ofta inom en strikt nyhednisk kontext. I Erik Rödes saga vill kvinnan som sjunger varðlokkur först inte vara med i ritualen eftersom hon är kristen. Inte hellre gårdens övriga invånare är sejdutövande, så är det dock oftast idag. De som spås är (i alla fall de utövare som beskrivs i Jenny Blains bok) också engagerade i den övriga sejden. Man kan säga att den nutida sejden (förutom när man sejdar för att hela jorden t.ex.) är riktad inåt den egna gruppen istället för ut mot det ”vanliga” samhället. Sejden idag är inget som erbjuds allmänheten mot betalning. Dessutom är allmänhetens syn på sejdutövarna annorlunda. När Þorbjörg kommer till gården i Erik Rödes saga förbereds en fest för henne och alla verkar respektera och frukta henne. I vår tid är det väl få som fruktar en völva och ännu färre som kan tänka sig att förbereda en fest för henne för att få reda på gårdens framtid…
Jag har flera gånger återkommit till hur den moderna sejden färgats av Michael Harners neoshamanism. Denna i sin tur är konstruerad utifrån hans upplevelser hos indianer i Nord- och Sydamerika och därför är den moderna sejden uppblandad med indianska praktiker. Detta kan man också se i boken ”SEJD – en vägledning i nordlig shamanism” där författarna beskriver en ceremoni för att hela jorden. I mitten av ceremonin befinner sin ett medicinhjul byggt av en eld och tolv stenar. Denna term är inlånad just ifrån Nordamerikanska indianer .
Något annat som färgar den moderna sejden är engagemanget för jorden och miljön. Gamla tiders sejdutövare lär knappast ha sejdat för att stoppa rävskabben eller minska svälten i världen. Blain tar upp ett exempel där en flicka sejdar för att få tillbaka fisken till havet vid sin hemby, detta är dock inte för fiskens skull utan för att byn behöver mat . Kanske är det en övertygelse om att shamanismen behövs även i vårt samhälle som får människor att i det tysta utföra ritualer för att hela jorden. Något som det ofta talas om inom de neoshamanska kretsarna är att shamanen behövs för att lära nutidsmänniskan att leva i samklang med naturen . Detta speglar också den moderna sejden, men jag har svårt att tro att den forntida gjorde det eftersom det på vikingatiden inte fanns något sätt att leva ”utanför” naturen på samma sätt som man kan leva stadsliv idag.
Hade man fortsatt jämförelsen är jag övertygad om att man hittat åtskilliga fler sätt på vilka den moderna och den forntida sejden skiljer sig åt. Jag stannar dock här och nöjer mig med att konstatera att trots att den moderna sejden skiljer sig ifrån den ursprungliga är detta inget som påverkar ”äktheten” för dem som praktiserar sejd nu.
7. Sammanfattning
7.1 SammanfattningGenom att kombinera neoshamanismen med den fornnordiska mytologin har människor återskapat ett förlorat fornnordiskt magisystem som kallas sejd. Sejden på vikingatiden och sejden idag skiljer sig åt på flera punkter. Den fornnordiska sejden praktiserades mer öppet och hade en tydligare plats i samhället eftersom den svarade mot den då rådande religionen. Idag betraktas sejden och nyhedendomen som en ”alternativ religion” och har inte längre sin givna plats i samhället.
Syftet med min uppsats har varit att jämföra den moderna och den fornnordiska sejden. Detta har jag gjort genom att ta upp olika aspekter av sejden och berätta hur de såg ut både på vikingatiden och i modern tid. Den tydligaste skiljelinjen tycker jag är syftet. Hur den gamla sejden gick till vet vi inte så mycket om, alltså är det svårt att säga vad det är som skiljer den nutida utövningen ifrån den forntida. Klart är däremot att syftet ofta är annorlunda nu då många moderna sejdutövare genom sejden försöker hela jorden och föra människan närmare naturen.
8. Källor
8.1 Otryckta källorhttp://en.wikipedia.org/wiki/World_tree 7/1 -06
http://runeberg.org/eddan/se-02.html 7/1-06
http://omacl.org/Heimskringla/ynglinga.html 8/1-06
http://www.idavallen.org/http://www.royalalbertamuseum.ca/human/arc...faq/medwhls.htm 8/1 -06
8.2 Tryckta källorBlain, J
2002 Nine Worlds of Seid-Magic – Ecstasy and Neo-Shamanism in North European Paganism
England, Routledge
Ericsson, M, Eriksson, J, Gejel, M & Hedlund, M
1985 SEJD – en vägledning i nordlig shamanism
Stockholm, Gimle Förlag
Hammer, O
2004 På spaning efter helheten - New Age en ny folktro?
Finland, Wahlström & Widstrand
Harner, M
1990 The Way of the Shaman (Tredje upplagan)
USA, HarperSanFrancisco
Price, N.S
2002 The Viking Way – Religion and War i Late Iron Age Scandinavia
Stockholm, Deparment of Archaeology and Ancient History, Uppsala University
Lindquist, G
1997 Shamanic Performances on the Urban Scene – Neo-Shamanism in Contemporary Sweden
Stockholm, Department of Socal Anthropology, Stockholm Universty
Thorsson, E
1998 Northern Magic – Rune Mysteries & Shamanism
St. Paul, Llewellyn Publications
--------------------
[Sidhänvisning i börjar borttagen av formateringsskäl. Fet text och kursiv i texten av mig, Thomas.]