Min ryggsäck var lätt då jag lämnade byn en majmorgon. Någonstans ville jag hitta ett ställe som instinktivt kändes rätt. Där skulle jag tillbringa kvällen och natten. Lyssna och iaktta. Åtminstone var det så jag hade läst här på forumet och i böcker att man ska göra.

Trots att jag är uppvuxen här, kom jag så småningom in i en del av skogen som jag aldrig har varit i. Där följde jag en ringlande bäck uppströms. Den gav mig friskt och gott vatten att dricka. På ett ställe fann jag spår av nybyggares liv; övervuxna ängsmarker och förfallna lador.

Då jag skulle passera genom ett skogsparti råkade jag störa en grupp renar som låg i mossan och åt/vilade. På renars vis flydde de snabbt därifrån - alla utom en: den vita renen - som låg stillsamt kvar. Jag betraktade henne och smög försiktigt runt henne för att inte störa. Det var en nåd att ha fått se henne på min vandring.

Jag följde en rågång norrut. Vid ett ställe fick jag höra vad-jag-uppfattade-var-en-uggla. Den flög över mig och landade i en torrfura, hela tiden ropandes ”skiiit, skiit, skiiit!” (!?). Ugglans replik - ”Skit” - roade mig en lång tid, ända till dess att ytterligare en av naturens innevånare pockade på min uppmärksamhet. Knappt tre meter ifrån mig stod jag öga mot öga med en ripa i sommardräkt. Nyss var jag på väg åt mitt håll, och hon - med den tydliga röda markeringen kring ögonen – var på väg åt sitt håll. Nu stod vi där och betraktade varandra.

Till slut hoppflög hon in i skogen. I lä för vinden satte jag mig bakom en sten där jag kunde tända min pipa. Vindens ljud var uppfriskande men jag var ändå bekymrad. Ingenstans tycktes vara rätt ställe. Var det ens min vilja att göra en utesittning idag? I ärlighetens namn kände jag mig lite hängig, men jag fortsatte ändå. Ett deprimerande landskap mötte mig av kalhyggen på kalhyggen. De låg på torr tallhed; usel och näringsfattig jord. I det sköra ytskiktet hade skogsmaskinerna gjort djupa hjulspår och lämnat kvisthögar att förmultna vid sina stubbar.

Vid kanten av ett hygge blev jag känslomässigt berörd. Där låg en mäktig asp – själva symbolen för livet - med rötterna i vädret nästan som uppryckt ur jorden. Förmodligen hade mark- och rotskiktet underminerats till följd av avverkningen.

Då aspen fortfarande stod upprätt hade en fågel hackat sig ett hål i stammen. Kanske hade det varit en hackspett. Hålet i aspen hade fyllts med vatten. Jag lät mina fingrar följa den knottriga stammen. Jag tog mig en titt vid dess rötter för att se vad för slags stenar som den ruvat på. Den gröngråa barken var fortfarande färsk. Kanhända skulle löven slå ut en sista gång?

Aspens situation kändes ledsamt. Den hade lyckats rota sig där på den fattiga jorden. Den hade vuxit sig stor och mäktig. Den hade varit fåglars bo. Och nu låg den där; troligtvis som offer för mänsklig girighet. Den är visserligen till nytta för maskar och skalbaggar – men jag blev ändå ledsen. Kanske var det detta fågeln menade: ”Skiiit, skiiit, skiiit”?

Jag fann aldrig något ställe som kändes rätt. Jag bara gick och gick. Tankarna malde. Hungern gnagde. En vandring under himlens tak har aldrig gjort mig så nere. Som tröst har efterkommande vandringar gett mig betydligt mer optimistisk sinnesstämning.

Högläste just det du skrivit för min M, och det var som om jag var där. Som flugan på ryggsäcken, eller som myggen vid ditt öra. Mycket bra skrivet! Tack för resan.

Hoppas få läsa mer om de vidare vandringarna ngn gång i framtiden.

//Thomas

Tack för den promenaden Pessinki! /BotHild