Jag är ju fortfarande rätt ny på det här synsättet med shamanistiska tekniker; både jag o Thomas verka ha svårt att få våra lata arslen ur respektive vagnar och organisera den där kursen jag så gärna vill gå, och han så gärna vill hålla, eller bara ses o lära mig lite ändå... ;-)

Hursomhelst... ja och eftersom jag är så ny inom detta så uttrycker jag mig inte heller på samma sätt som de flesta av er; jag är mer inläst på nån sorts "psykologi-nomenklatur"... men är det nåt jag är övertygad om så är det att samma Verklighet låter sig beskrivas (ja, nåja... approximativt i alla fall...) på flera olika sätt; som psykologiska processer eller andliga företeelser... (precis som Ljuset av fysiker kan beskrivas som partikel eller vågrörelse...)... Så jag hoppas ni fattar vad jag menar i alla fall, och jag välkomnar allt uttryckande av samma sak på andra sätt :-)

hm... men såhär uttrycker jag det..... människor som har det svårt, särskilt barn, tar till diverse olika psykologiska försvarsmekanismer... en (eller flera, om jag rört ihop dem) är undanträngningar och kapitulationer... Det kan i en viss situation vara mer överlevnadsmässigt att INTE känna, uppleva eller utleva den känsla som EGENTLIGEN uppkommer i situationen, tex rädsla och övergivenhet hos ett spädbarn ensamt i spjälsäng, aggression mot en övermäktig fiende; det lilla barnet ger upp o stänger av sina förtvivlade känslor (och många andra) och går in i den falska uppfattningen att han minsann inte alls behöver någon närhet utan är alldeles jättenöjd; den som är hotad stänger inne sin väl befogade aggressivitet, eftersom man inte skulle överleva om man släppte fram den, och kan till och med klara sig som bäst om man börjar alliera sig med sin fiende; typ stockholms-syndromet.

Vår kultur innebär en så enormt omänsklig tillvaro på så oerhört många nivåer att de allra flesta av oss gör ju typ såna här grejer både som barn och som vuxna. Folk går omkring och spelar massa roller, upprätthåller lögner och förnekelser för sig själva, som man måste, för att orka existera i den sjuka värld vi lever i, och som rester från plågsamma situationer vi varit i tidigare.

Det kan vara att fatta sina beslut efter hur man gör så få andra så lite besvikna som möjligt för att få så mycket bekräftelse som möjligt...

Det kan vara en hel familj som aldrig nämner den bror som fanns för att slippa känna sorgen och smärtan över att han blev misshandlad av föräldrarna. Nej vi förnekar och förtränger allt det och intalar oss själva att den brorsan aldrig funnits.

Det kan vara att ivrigt hålla fast vid den livsstil man har och (som i filmen Matrix) leva i en falsk verklighetsuppfattning byggd på falska uppfattningar om verkligheten som är nödvändiga för att kunna stå ut med att man har den livsstil man har (som att köttet man äter inte har något med industrislakterier att göra eller att kläderna man bär inte har något med kinesiska barnslavarbetare att göra, och att den västerländska livvstilen rent allmännt inte alls är icke-uthållig överhuvudtaget....) man orkar inte samtidigt vara medveten om eländet och ändå fortsätta, oundvikligt, bidra...

Det kan vara en så enkel sak som att vidhålla att barn MÅSTE vara i barnvagn att en vuxen människa MÅSTE jobba fast och heltid av skäl som att man inte vågar eller orkar bära och möta känslan att man kanske gjorde illa ungen man inte bar på kroppen, att man kanske som yngre kunde haft ett val att leva friare som man aldrig övervägde...den som då bär i bärsjal, och hävdar att det är bra, eller lever fritt utan fast jobb, och hävdar att det går, blir ju då ett hot...

...allt och alla som ifrågasätter nån (falsk) uppfattning genom att själv välja på ett annat sätt blir ett hot.

Vi är alla fulla av sånt här och hela vårt samhälle i princip bygger mycket på sånt här för att fungera. Den unge som verkligen inte står UUUT med att sitta inne med mattepliktationstabellen när han hellre vill ut och klättra i träd får ju mer problem och skit än den som snällt intalar sig själv att han faktiskt allra helst vill sitta inne med subjekt o predikat, egentligen för att klyftan mellan vilja och möjlighet blir för outhärdlig. Senare i livet så gillar man verkligen sitt jobb på fabriken eller kontoret, för att man "måste", eller i alla fall klarar sig bättre om man verkligen går på den lögnen själv. (typ Stockholmssyndromet igen).

Det som ifrågasätter lögnen blir ett hot. Man kan antingen slå ifrån sig eller ta in - och bryta ihop! Det blir lite som Matrix-pillret om man inser en sanning; det gör ont och är jobbigt!

Jag har säkert själv mängder av såna här självlögner och beteendemönster som jag sällan eller aldrig ser, men det jag funderar på just nu är att jag verkar vara otroligt bra på att se dem hos andra; och tydligen så stör jag mig nåt enormt när jag mäsrker att en människa har nåt falskt för sig, och jag kan inte låta bli att provocera och peta på den där lögnen; ju mer personen går i försvar kring sin falskhet desto mer falskhet upplever jag och desto envisare är jag på och ska igenom, till sanningen... (detta alldeles förutom att många känner sig hotade bara av att gör många av mina egna livsval tvärsemot normen...)

...det här beteendet har jag ganska nyligen insett att jag har och kanske borde jag försöka förändra det?

...vissa upplever mig som dumt provocerande och allmännt bara oerhört jobbig att ha att göra med (typ de som alltid slår ifrån sig)

...vissa upplever mig som oerhört utvecklande att ha att göra med (typ de som till slut bryter ihop och sen ser lögnens falskhet och efteråt känner sig helare och sannare)

...och ibland, i det senare fallet, så lyckas jag riva upp saker som är svåra att hantera, men utan att varken jag eller personen har möjlighet att liksom avsluta grejen...ibland väcker jag något som inte alls ÄR personen själv; hittills dolda grejer som närts av många års självförnekelse svalda känslor och de ytliga välanpassade falskheter som krävs för att funka smidigt i vår civiliserade kultur...starka negativa grejer som varken jag eller den andra personen själv kan hantera knappt...här räcker liksom inte jag till...

...shit, vad gör jag med folk?!? Jag har just börjat se dessa mönster; vill så gärna hjälpa andra människor, men undrar just nu om jag bara gör minst skada isolerad i skogen utan kontakt, iaf med de som bara ser mig som provocerande? Men även i relation till de som uppskattar att jag hittar provocerar och bryter förnekelser och lögner är jag rädd att skada; om jag (om än omedvetet) går för fort och brutalt fram...

hm.

Om nån orkat läsa ända hit, så emottages tacksamt vägledning och råd - och hur ni ser på och uttrycker det som händer! Jag vill gärna försöka se alltihop ur en anna synvinkel; beskriva det med en annan förklaringsmodell...

(Kommer inte ha dator på ett tag, om jag verkar oengagerad sen, men återkommer så småningom o kollar)

Hej! En av mina favoritböcker är Fyra grundstenar till ett bättre liv av Don Miguel Ruiz. Han skriver bland annat om att det vi upplever som verkligheten är en falsk dröm vi har lärt in från barnsben. Han menar att vuxna som har lärt sig att tro på "drömmen" bemöter varandra och barn utifrån den. På så vis nöts barnens omedelbara och sanna upplevelse av tillvaron avskavd och ersatt av falska felaktiga föreställningar. Det kan vara sånt som att barn som bemöts som dumma börjar tro på att de är dumma och begränsar sig därefter. Eller att barnen ser en annan folkgrupp bli illa behandlad och börjar tro att människor från den folkgruppen förtjänar den behandlingen. OSV. Det kan också vara ungen som alltid får budskapet om att han är bättre än alla andra. Han tror på det och lever sin falska dröm. Eller någon som alltid fått höra att hon är söt och fått bekräftelse därigenom, och som tror att hon inte har något värde utan sitt utseende. OSV.

Han menar att vi behöver lära oss att se bortom den här falska föreställningen oavsett om den verkar vara till vår fördel.

Hans fyra grundstenar är:
1. Att vara sann i sitt tal. Det är viktigt att vara medveten om att de tankar vi tänker och de ord vi uttalar har kraft i sig och påverkar mer än vi alltid tänker på. Om vi till exempel ljuger och sprider ett falskt rykte om någon, så sätter det faktiska avtryck i tillvaron och kan få stora konsekvenser.

2. Ingenting är persoligt. Om någon säger till mig att jag är söt kan jag i och för sig välja att stärkas av den komplimangen, men jag riskerar att bli beroende av att andra ska tycka att jag är söt och då börja söka komplimanger bli ofri i mitt agerande. Men om jag inser att någon annans uppfattning om att jag är söt, säger mer om denna andra än om mig, så kan jag kanske lättare se att jag är helt ok som jag är oavsett vad andra tycker om mitt utseende.
Detsamma gäller om någon säger något som uppfattas negativt om mig, så finns det en risk att jag tar över den andras bild av vem jag är och det blir en del av min falska dröm att jag är dålig. Kan jag istället tänka att den andra tycker att jag är dålig, så kan jag kanske vara friare. (Jag kan ju fortfarande fundera på om jag själv tycker att jag borde ändra något i mitt beteende, men behöver inte automatiskt ta någon annans dömande mot mig som en del av min sanning.)

3. Ingenting är givet. Det jag tycker mig veta behöver inte vara sant. Det som någon annan säger behöver h*n inte mena så som jag uppfattar det när jag hör det. Och så vidare.

4. Att alltid göra sitt bästa. Att göra sitt bästa är ett uttryck som jag tyckt väldigt illa om ända tills jag läste Ruiz´s bok. Han har nämligen tillägget att inte göra mer än sitt bästa. Om jag ska lyfta ett tungt skåp tillsammans med en annan person, kan det gå riktigt illa om jag inte säger stopp innan det är försent när orken tryter. Jag kan skadas eller må dåligt länge efteråt och den andra personen kan skadas. Om jag däremot är ärlig och lyfter så mycket som känns bra och i tid ber någon annan ta över, så har jag gjort mitt bästa.


Jag har haft en ramsa, som jag tänkt i olika varianter. Efter att i fler månader vilat i dessa ord dagligen, så kunde jag nästan fysiskt känna hur jag själv en dag förändrades. Jag tror på att alla förändring börjar hos mig själv.

"Jag avser att vara sann i mitt tal
Ingenting är personligt
Ingenting är givet
Jag gör alltid mitt bästa"

Jag gör på inga vis rättvisa åt boken med det jag har skrivit här. /BotHild

Jo du Vilda, jag känner igen mig nästan smärtsamt väl i det du beskriver. Jag har ganska få nära vänner av den anledningen, jag är för tuff mot dem! Men de som står kvar är helt underbara människor som möter utmaningar med genuin nyfikenhet ett blänk av humor i ögonvrån. De är i gengäld mycket tuffa mot mig, och det behöver jag! Det är extremt svårt att se sina egna lögner i vitögat...

Jag kämpar fortfarande med det som du beskriver, men med åren har jag lärt mig vissa saker. En av de allra viktigaste är att aldrig vilja något för någon annan. Man kan älska dem, önska dem deras allra bästa, men aldrig vilja något åt/för dem. Då känner de sig automatiskt styrda och riskerar att vägra allt bara för att du vill det.

Det här är åtminstone för mig en hård och nästan ständigt närvarande övning i självdiciplin. Jag ser ofta människors potential, och det är ibland en stor sorg när jag ser vilka fantastiska möjligheter människor väljer bort ur sina liv. Men det är deras liv och deras val! Jag kan tala om att jag finns där, och hur jag kan stötta dem om de vill, men valet är deras!

Den största formen av Kärlek är att släppa fri. Det är i alla fall min insikt.

Nu är det så att jag tycker det verkar som om det blir allt svårare att hålla livslögnerna i schack. Fler bubblor spricker och allt fler människor mår dåligt och blir förvirrade. Så du har nog en stor uppgift att fylla, om du vill, för det finns nog många som kommer att söka upp dig just för att du har förmågan att se livslögner. Låt det då gå i deras egen takt, och minns att vi har var och en av oss en alldeles individuell tid. Jämför inte dig med andra eller andra med andra. Ibland får man (åtminstone jag) sätta mig på mina händer och hålla tyst!

Kärlek kan man alltid skicka til någon annan, även i tysthet. Och Kärleken når alltid fram, även om den inte alltid kan tas emot av personen precis just då.

Jag blev tillfrågad för ett tag sedan av en terapeut om jag ville bli terapeut. Nä, svarade jag, jag har inte tålamod för det.

Så jag håller mig till det shamanska helandet, och till Frigörande Andning som jag är utbildad i, de är mer "provokativa" metoder och det är alldeles, alldeles frivilligt att komma till mig! Dessutom kostar det pengar, och jag har märkt att människor är klart mer positivt intällda till att bli provocerade om de får betala för det.

Vänner och bekanta håller jag mig ifrån med provocerandet så gott jag bara kan, om de inte ber om något annat förstås.

Ps. Glömde en sak. Jag ställer ALDRIG upp på ett beteenden som jag uppfattar som rent destruktiva, att älta, gnälla, skära sig, missbruk etc. Då reagerar jag även om personen inte vill bli provocerad. Ibland är det mest kärleksfulla att sätta gränser. En stängd dörr rakt i ansiktet kan i vissa lägen vara det bästa som hänt just den personen just då.

Förstår känslan i botten. Slöjan för våra ögon gör det möjligt att leva i en sådan värld vi skapat. Lögnen är en överlevnadsstrategi. De enda lyckliga i vår värld (ej de sant lyckliga dock) är de riktigt dumma eller de som skapat så intrikata lögner för sig själv att de inte behöver känna av världens galenskap. Vansinne för mig är det vana sinnet. Det som valt att acceptera lögnen om världen som enda sanningen. Dock har lögnerna en funktion och en viktig sådan. Vi blir sårbara utan den. Det är som en extra hud som skyddar oss mot påfrestningen att leva ett "vaket" liv. Matrix är en schyst allegori. Jag gillar ettan som attan. :)

Om jag skall vara ärlig är jag kanske inte rätt person att svara dig på de viktigaste frågorna du ställer. Inga svar kommer från mig. Kanske ett annat perspektiv eller något i den slängen dock. Något är det kanske värt. Jag reagerar på lögnerna vi bygger våra liv på också, men som du förstår ser jag ett slags värde i dem. Inte så att de är värda något och borde bevaras men de fyller en funktion i "vanliga liv".

Jag tror att det är meningen att man någon gång skall växa ifrån dem och bli en helare människa. Det är dock inget man kan skynda på. Det måste komma inifrån och vara en frivillig process. Jag tror faktiskt att man kan orsaka skada om man tvingar fram förändringen. Dock tvivlar jag på att man kan skynda på processen särskilt mycket.

De som är redo att lyssna till dig kommer att göra det. De som inte är det kan du inte komma åt. Det är de som ser dig som idiot. Och dem tar knappast skada av dina försök. Det är större fara med dem som låter sig pressas över gränsen. "Låter sig", skriver jag. Bara de som börjar bli eller är redo i sina egna liv kan man "nå", så att säga. Det är inte upp till andra. Endast en själv. Som jag ser det i alla fall. Du kanske lever i en mer interaktiv och intressant värld än mig. Jag kanske borde byta mjukvara i mitt matrix... ^_^

I alla fall. Jag tror inte att man skall hindra sig själv i sina naturliga impulser. Eller andra. Respekt för livets sakta gång och andras rätt att göra sina egna fel och få sina egna uppenbarelser är min melodi. Saker tar tid. Det tar ett helt liv som regel att få alla bitar på plats. Alla lyckas inte. Kanske vi inte skall det heller. Jag tror dock att det ordnar sig till det bästa för många. Men det beror väl på vad man menar med bra. Nirvana är inte allas mål. Upplysning kan bli en psykotisk upplevelse om man inte är i fas i livet för övrigt.

Viktigast av allt för mig är att det inte finns någon moralisk aspekt på att leva si eller så. Man gör vad man kan efter sina förutsättningar och det är allt man kan begära av någon. Det är inte alltid fel med lögn. Inta alltid bra med sanningar. Men det kan inte vara fel att dela med sig av sin uppfattning av världen. Bara man tar det för det också. Mina sanningar räcker inte mycket längre än näsan så att säga. Den är nog inte helt olik endel andras uppfattning om världen men alla har sin egen subtilt olik version av hur världen upplevs. Allt är en fråga om perspektiv för mig.

Ingen av oss väger tyngre än ett sandkorn på livets strand. Om du förstår vad jag menar. Jag bränner också av längtan att gå längre på vägen och lämna alla lögner och förenklingar bakom mig. Det får vänta ett tag. Innan vingarna växt ut helt skall man ej försöka flyga för långt...

Ta mitt inlägg för vad det är. Jag sitter inte på sanningen med stort S. Du behöver inte tro på min version av hur saker fungerar. Det är kanske bara i min dröm om verkligheten de gäller.

Får skriva under på uthiens sista ord också. Såg inte hennes inlägg innan jag började skriva mitt.

Tack för era svar... ska begrunda dem... :)

(Jag känner oxo igen mig mycket väl i det uthien beskriver; skaran av nära vänner är liten, men desto närmre... :))

Hej alla tre! Jag känner igen mycket i det ni alla skriver. Tänker på att jag just håller på att bekanta mig med väderstreckens olika krafter. Har insett att jag har mycket av det som finns i södern. Jag upptäcker lätt den där lilla mörka vrån i ett socialt sammanhang. Vrån en eller flera i gruppen gör allt för att hålla kvar i mörkret. Ofta sätter jag en solstark obarmhärtig strålkastare just i den vrån. Jag blir inte alltid så populär. Det fåniga är att jag fortfarande efter mer än 40 år i det här livet blir förvånad att inte alla vill se klart. Jag förstår liksom inte att de på något plan har en överenskommelse om att tillsammans dölja det som pågår. Ofta är det ju av rädsla för att deras grupp inte ska ha något annan kitt att foga ihop sig med, än en gemensam lögn.

Det var helt nyligen som jag helt enkelt frågade en person varför hon satt och himlade med ögonen och suckade, när jag pratade och lite annat hon gjorde också. Trots att det borde varit uppenbart för alla blev det bara tyst och så sa någon att vi skulle prata om något annat.

Jag är ofta den som ställer frågan om det där någon nämner hastigt i en bisats. Det intressanta är att jag oftast inte har någon föreställning om exakt vad som föregår, utan lyckas agera precis så att vilken sanning som helst ska kunna uppenbara sig.

Jag har ofta valt att ställa vänner i sökljuset: "Blir du verkligen väl behandlad av din partner?" "Vad tänkte du egentligen när du valde att.....? Hade du något annat syfte än det du säger?" Någon enstaka gång framkommer saker som gör att jag inser att jag inte kan vara kvar i det som är. De som är mina verkliga vänner använder sig av tillfället att syna sig själva eller att tala en klar sanning, så att jag vet att de har det bra eller har ett rent syfte OSV. Men många har gångerna varit, då folk har dragit sig undan. Och det får jag stå ut med.

För min del kan det inte handla om den andra personen (om den inte missbrukar makt över någon som inte kan skydda sig eller blir utsatt för något större än dem själva). Utan det handlar om vad jag är beredd att vara med om att skydda och skapa. Jag vill vara i sammanhang, där människor tål sina egna och andras sanningar. Jag vill vara där ingen är skrämd av solens obarmhärtiga strålar. Denna intentionen har faktiskt genom åren efter hand gjort att jag har "förlorat" (läs: blivit fri från även om sorgen ofta varit svår) socialt umgänge med dem som inte tål ljuset. Detta har skapat utrymme för dem som tål sanning och ärlighet.

Ofta har jag känt mig elak, fel, klumpig, tråkig och dum. Men jag vet ju att jag inte vill ha lögnens gifter i mitt blod. Falskheten är inte välkommen följeslagare, trots att den dyker upp titt som tätt.

Men för att behålla min kärna av sanningskärlek, så är det först och främst med mig själv jag arbetar. Hur jag förhåller mig till omvärlden är en följd av att jag håller mig ren inuti. Mina möjligheter att agera är direkt kopplat till hur fri jag kan hålla mig från att vara beroende av andras gillande och att få lov att tillhöra osv. Sen har jag ju en autopilot i mig som får mig att må så dåligt att det bara inte går att vara i falskhet och manipulationer.

Ruiz som jag skrev om kallar all denna falskhet för parasiter och han menar att vi behöver föra ett krig mot dessa parasiter hela tiden. Och förstås odla och främja det sunda som ska få fylla mer och mer plats.

Är i långsam process med att lära känna söderns krafter. Kan inte säga att jag tycker de känns trivsamma, men väldigt kraftfulla. Ibland kan det verkligen var vilsamt att vila i mörkret, men man kan ju välja ett mörker som skulle tåla att bli upplyst...../BotHild

Två saker jag kom att tänkta på:

Jag har insett att en del människor faktiskt till och med skulle kunna dö av att plötsligt erkänna sanningen för sig själva eller att någon annan avlsöjade den på ett sätt som inte lät dem komma undan. Lögner och falskhet är för vissa fortfarande väldigt viktiga skydd. Så länge ingen annan kommer till direkt skada, utan bara blir lite förolämpade av någons beteende, är jag övertygad om att det är bra att låta folk vara i sina lögner. Det känner man ju tycker jag. Däremot behöver man ju inte själva ha dem helt nära. Gäller det en person man känner sig beroende av att ha i sitt liv, så kan man ha en långsiktig plan att successivt dra sig undan ur skottlinjen så att säga.

Det finns också människor som upplever så starkt behov av sina lögner, att de skulle kunna bli farliga mot den som försöker få klarhet.

Det finns alltså ett behov av visst säkerhetstänk. Att avslöja lögner kan skada andra och man själv kan komma till skada. Balans balans.

Dessutom tror jag det är viktigt att fundera på vad man själv har för behov. Vill man avslöja andras lögner för att dölja sina egna?Tror man att man har rätt att dundra fram hur som helst, bara för att det man säger är sant? Det man lider av att se i det yttre, kan det vara något man först och främst borde se om inombords? OSV

Sedan tänkte jag på att det kanske inte självklart att det är destruktivt att "älta" eller "gnälla" för den som gör det. Det kanske att segt långvarigt avstamp till förändring. Däremot har ju den som lyssnar all rätt i världen att säga att den själv är trött på att höra och att man vill prata om eller göra något annat- eller att personen i fråga får välja ut någon annan att prata med just nu. Vad gör vi för vår egen skull och vad gör vi för någon annans? Just när det gäller att "älta" kan det vara svårt att avgöra.

Puh, var kommer alla ord ifrån? /BotHild

Uthien! Var inne och kollade på MåBras hemsida.Såg 4:an nedan och det stärker ju din syn på att "ältande" och "gnäll" kan kategoriseras som destruktivt. Det håller jag ju med om, men det kan vara en fin gränsdragning mellan destruktivt ältande och konstruktivt sökande efter förståelse.

"Sex tips som gör dig lycklig /enligt MåBra/
1. Lyckans grundregel lyder: gör mer av det som får dig att må bra. Hjärnan är formbar och du kan stimulera de positiva känslorna genom medveten övning.

2. Kropp och själ hör ihop. Motion och sex är det säkraste sättet att bli på bättre humör. Det frisätter ämnen som påverkar lyckocentrum i hjärnan.

3. Aktiviteter gör dig lyckligare än sysslolöshet. Särskilt om du känner dig lite deppig. Sätt upp lustfyllda mål. När du når målet triggas hjärnans belöningssystem och du upplever positiva känslor.

4. Lev inte ut din ilska, då förstärks den bara. Vanan att lufta negativa känslor tycks skada oss. Öva dig i stället i att ta kontrollen över negativa känslor.

5. Viktigast för välbefinnandet är relationer till andra människor. Det är ingen överdrift att jämställa vänskap och kärlek med lycka. Så ägna tid och omtanke åt dina nära relationer.

6. Den viktigaste övningen i sökandet efter lyckan är att lära känna sig själv. Utan självinsikt är det svårt att veta vad man behöver och mår bra av."

Må lyckan stå oss bi och vara vårt vapen i kampen mot falskhetens gift! /BotHild

Min bedömning är att texten är så generell och kort att den är ok att citera från MåBra. (De har ett helt ok program för vettig viktminskning, vilket jag behöver, tyvärr).

Det jag skrev var ganska hårddraget, det blir gärna det när jag skriver. Jag skiljer mellan att bearbeta och att älta. Givetvis måste man få berätta samma saker många gånger. Men en vacker dag har gränsen till offerbeteende passerats. Och då gagnar inte ett enda litet ord till om saken någon. Då kommer den här kulturella saken in, att det inte är kärleksfullt att vända ryggen åt någon som gråter. Det kan det visst vara, hävdar jag, om man passerat gränsen till ältande offer. Problemet är precis som du skriver, Bothild, att gränsen kan vara svår att se. Någon tidsgräns går inte att sätta. Snarare en beteendegräns. Själv reagerar jag med irritation på någon som ältar (eller är osann), medan ett genuint behov att bearbeta oftast väcker empati i mig. Men så har jag tränat hårt med att sortera mina egna känslor i många år, givetvis har jag ändå en felmarginal.

Huffa, sådant här är så svårt att diskutera via text, det vore så mycket lättare öga mot öga... Jag blir alldeles trött av att formulera mig!

Och jo, det kan vara livsviktiga lögner som människor bär på, och då får man verkligen tassa på tå. Det finns en gräns för vad människor tål med förståndet i behåll. Grundläggande respekt för andras känslor och värderingar är nog nödvändigt att ha.

Uthien! Ja, visst kan jag också sakna öga-mot-öga-samtalet. Men det här är också ett spännande sätt att samtala, om man känner att det inte är munhugg.

Den dimensionen som ofta försvinner i både muntliga och skrivna samtal, är att man i grunden håller med det den andra säger och att det är just den andra personens ord som får en att se sig själv och nya saker. Och så skriver man de nya tankarna. Just nu snurrar jag in i hur man ska använda "jag" eller "man"......

Nu var det i varje fall så, att jag kunde se mig själv väldigt mycket i det du skrev. Det fick igång mig och så tänkte jag vidare precis som om dina tankar hade varit mina.
Snurr, snurr, snurr! Tänkte skriva att jag gärna tar besväret med att försöka uttrycka och vara tydlig för mig själv och andra för att det är en så spännande process. Och det är sant, men, oj, vad trött jag blev och vad krångligt det är just att vara tydlig...... spännande tråd det här.... Tack, Uthien och ni andra för att ni deltar i våra spännande samtal! / BotHild

Tack, tack för alla välformulerade ord!

(BotHild och Uthien, om ni skulle träffas på riktigt o diskutera mera, öga mot öga, snälla får jag komma o lyssna? :))

Det här var väldigt bra för mig att höra. Jag har alltså alldeles nyss sett att jag har det här beteendet, sett det som lite utifrån, inte bara stått mitt uppe i det och förundrats över resultaten... Jag kan behöva fundera över hur och när jag ska agera på den irritation som väcks över andras lögner. Det är som det du skriver, uthien, att konstruktivt bearbertande väcker empati hos dig medan destruktivt ältande (eller osanning) väcker irritation, och på så sätt ser du skillnad; falskheter o livslögner väcker irritation hos mig och på så sätt detekterar jag dem. Innan jag hade sett och insett det här själv så ledde det (vid motstånd) ofelbart till tråkiga konflikter... (och gör fortfarande i vissa fall) och jag fattade bara inte vad som hände.

Svårast har varit (och är) människor som verkligen inte vill eller kan lyssna eller bryta med nån av sina lögner (kanske är de livsnödvändiga för dennes existens) men som jag av egna (verkliga eller inbillade) skäl, andras skäl eller sociala normer förväntas "måsta" ha att göra med (biologiska relationer framförallt). Dessutom innebär ofta upprätthållandet av livslögner att personen inte ens har råd att se och lyssna på vem jag är, hur jag lever och vad jag står för, eftersom bara det skulle utgöra ett hot. Då blir ju den lilla flickan i mig så lessen, känner sig missförstådd och icke-sedd av folk som jag dumt nog förväntar mig att bli älskad och respekterad av, för precis den jag är. Ofelbart ont. Dumt. Enklast vore ju att bryta med folk man inte vill ha nåt med att göra. Jag har gjort det med många men har svårt att göra det helt med vissa...ehhhh... svårt! Detta är iofs en helt annan fråga, som jag kom in på här... eh.. men så rör sig ju tankemönster.. :) (Kanske rör sig mina tankemönster iofs så att jag alltid halkar in på just det här problemet... ält-varning eller bearbetningsbehov? Vad säger uthiens känsla? ;))

Åter till falskhetsbrytarförsöken... Kanske är det så att det kan vara farligt att tvångs-belysa vrår som folk vill och "måste" hålla i mörkret, kanske är det så att de som inte är redo att släppa en lögn i grunden också är opåverkbara.

Kanske är det framförallt viktigt att jag ser vad jag framkallar hos dem som lyssnar och låter lögner rasa, så att jag inte driver fram mer än vad som är hanterbart.

En helt annan sak är ju vilka lögner jag själv kan tänkas dra runt på, missar jag mina egna eller??? :blink: Skulle säkert kunna behöva en del obarmhärtigt ljus på glömda vrår själv, kanske... :)

Många kloka och tänkvärda ord. Vänner? Vad är det? ^_^ Är riktig ensamvarg utom att jag trivs mycket gott med min fru och min två och ett halvt åring. (På jobb är jag väl ingen direkt freakshow heller.)

Orkar inte heller säga riktigt allt som strömmar genom huvudet när man funderar på något. En av de stora poängerna dock, som ni varit lite inne på är att man kanske skall fundera på varför man reagerar som man gör på vissa saker hos andra. Jag brukar alltid försöka att ta ett mentalt steg åt sidan och försöka att lista ut vad det finns för något i mitt eget liv som jag behöver jobba med vid sådana tillfällen. (Inte för att man alltid lyckas med det... ^_^)

Den där lilla flickan i dig, Vilda, som vill bli sedd och älskad för den hon är, är nog huvudperson i det som sker när du blir frustrerad över de andras livslögner. Hur kan de se dig som du är om de inte kan se sig själv i rätt ljus? Om det är blodsband till dem är det naturligtvis knepigare än att bara låta dem gå vidare i sina liv. Hoppas att deras lögner inte gör för ont i dig. Mina föräldrar var alltid mer tonåringar än jag när jag växte upp. De är det fortfarande som 70-åringar på många sätt. Har inte lärt mig att hantera dem när jag väl ser dem öga mot öga. Men när jag är för mig själv eller pratar med andra är jag alltid glad för att de är som de är. Jag blev rätt bra i slutändan trots allt. ;) Jag har framför allt kommit fram till att det inte är mitt jobb att rädda dem och se till att de kommer på rätt spår med vissa saker som jag inte alls gillar. De får leva sina liv under eget ansvar. Jag hoppas bara att de, när tiden är inne, att de fortfarande tycker att de gjort det bästa med sina liv.

BotHild sa något mycket viktigt innan. Det måste till ett visst säkerhetstänk när man rotar efter sanning och klarhet. Det kanske inte bara är farligt för den du försöker belysa/upplysa. Om de (verkligen) inte är mogna kan du råka illa ut själv.

Be stjärnorna om hjälp att lyfta din ande över behovet att upplysa andra. De vet att vi alla är stjärnstoff och alla lyser, sinom tid. Endel behöver bara lite mer tid än andra (ett pat eoner närmare bestämt (och kanske "vi andra" redan gått denna långa vägen)) att samla ihop sig till en fast, sann kärnpunkt i det andliga, kosmiska stoftmålnet av förvirring och skingra mörkret med sitt nytända ljus av kärlek och insikt.

Hm... Det lät kanske inte helt bra, endel av vad jag sade. Jag brukar inte blanda mig så mycket, men andan föll på. Jag menade bara väl i alla fall. Tänkte lite på denna fråga innan jag somnade igår och jag minns det var något som nästan gjorde att jag gick upp och satte mig vid datorn för att säga lite bättre... Typiskt nog minns jag inte riktigt vad det var. Kommer kanske i kväll igen. Hypnagoga insikter, eller vad man skall kalla dem, är rätt flyktiga.

Huvudidén jag hade var nog att du inte skall låta andras respons, synpunkter eller felaktiga idéer ha något att göra med hur du känner dig som människa. Din kärna som människa är något av det mest fantastiska som finns. Stjärnornas stoff lever inom oss och ljuset sipprar ut i ögonens glans.

Du är värd att bli älskad och sedd för den du är även om de inte kan se dig som sådan. Deras syn ändrar inte dig. Det är bara en spegel för dem själva. Världen är på många sätt "bara" en spegel för oss alla. Där finns något bortom men det krävs lite begåvning att nå dit. Inte för att jag är så begåvad... Missförstå mig rätt. ;)

Jag skulle faktiskt vilja knyta an till BotHilds boktips, samma författare fast en annan bok: Kärlekens insikt av Don Miguel Ruiz.

I de sista kapitlena i den beskriver han just hur man kan bemöta situationer som vi pratat om i den här tråden.

Mycket läsvärd bok över huvud taget.

Finns som pocket.

Tänkvärda ord utifrån mina erfarenheter med mig själv. När jag tidigare började fundera i dessa banor insåg jag att jag satte ljuset på andra för att belysa mig själv. Numera undviker jag att ställa sökarljuset på den andra utan att först ha tagit mig en ordentlig funderare över om det handlar om något jag själv bör bearbeta. Och det har funnits gånger när jag fått anledning att inom mig tacka "den som störde mig", för att h*n hjälp mig komma vidare.

Om det är rätt för andra kan jag inte bedöma, men mitt liv har blivit betydligt enklare nu. För mig känns det som om jag accepterat både vart jag står och och vart andra står just nu.

Tack för tänkvärt svar, Armchair Warrior. Ingen fara, var inte rädd att "kritisera". Men tack för både "kritik" och "support" (hittar inga bra ord just nu...)

Vilken fantastisk tråd! Jag undrar varför jag hittade den just nu... *måste fundera på det*

Jupp, håller med, intressant tråd. Jag beställde just hem Matrixtrilogin för 142:- bara för detta, så nu skall frossas i scifi och röda pillerknapranden. Min favorit är helt klart agent Smith, jag har kommit fram till samma sak, människor är ett virus :lol:

Mitt ställningstagande till frågeställningen är densamma som jag har till healing och botande, det är inte min jävla ensak att gräva i folks problem såvida de inte frågar mig om råd, och om de är så dumma att de frågar mig om råd då får de banne mig ta svaret också. För jag är inte nådig i min ärlighet, och det förväntar jag mig inte av andra heller när jag ber om hjälp eller råd.

Däremot om någon börjar gräva i min personlighet utan att jag bett om hjälp eller råd, då är det helt klart ett personangrepp och det tolererar jag inte alls. Det är våld. Skillnaden mellan misshandel och botande är tillit och tillåtande. Det kan vara lika skadligt att dra ut en pil som att sätta dit den om den skadade inte tillåter det eller att det inte görs under kontrollerade former, för den sårade kan mycket väl rusa iväg och sedan förblöda.

Speciellt när man arbetar med personer med missbruksproblem, vilket jag gör nästan dagligen på ett personligt plan och inte som ett arbete utan för att jag upplever att det angår mig med personer jag bryr mig om. Det går inte att vara brutalt ärlig för då bryter de kontakten och då är det kört, men man kan inte heller dalta med dem för då är det lika kört. Man kan bara vara så ärlig som de är kapabla att lyssna till, de orkar inte att höra kritik, och för mycket uppmuntran stiger dem åt huvudet. Man kan ofta inte göra mer än att låta dem köra sig i botten och sedan inte säga "vad var det jag sa" när de beklagar sig över hur det gick, utan snarare säga "tja, det gick ju bättre än för många andra, vad vill du göra nu i livet?" Värst är alkoholisterna, för dem går inte att resonera med alls.

Aj då, det är synd att du inte lärt dig kommunicera med alkoholisterna ännu - men ge inte upp, trägen vinner!

Mvh,
Thomas

Jag hamnade på AA konvent på Gotland i våras av en händelse. Det var en lärorik händelse för min del.

I "min värld" är det ju (har varit i alla fall) alkoholisterna som är de utanför och udda. Men nu var det jag som fick kommentarer som...
-Aha... du är en sån där Vanlig människa!.. och så tittade de på mej som om jag kom från Mars!

:$ :blink:


Tänk vad man kan få vara med om.. :lol:

Thomas: Nä, varför skulle jag besvära mig med det? Ta min mor exempelvis, hon har sitt övefyllda liv med allt hon kan önska, och det är inget jag missunnar henne, guldfärgad volvo och hus på landet med make, hund, katter och allt därtill. När hon bevisligen gömde sina vinflaskor och ölburkar i bokhyllor och skåp och sedan undrade förvånat varifrån de kom när vi plockade fram dem, vad finns det att resonera kring? När hon körde oss onykter till våra aktiviteter och riskerade både våra liv och andras, och bara förträngde att hon var onykter, vad finns det att resonera kring? När hon varje gång vi påtalade dessa saker, hur hon såg på oss och lät oss förstå hur hemska vi var som anklagade henne för sådana saker, vad finns det att resonera kring? Och ändå var det alltid på hennes villkor allting skulle gå till, och alla som inte levde upp till hennes högt ställda krav var värdelösa, och om man kritiserade henne på minsta sätt så kunde hon omöjligen förstå varför vi var så elaka mot henne, men kritisera andra det kunde hon och grannbarnens ungar var alltid så mycket bättre, vad finns det att resonera kring?

Jag har lärt känna säkert över hundra missbrukare av olika slag genom åren, jag har inte svårt för att prata med dem, men alkoholisterna när man talar med dem, de är helt enkelt inte där, det är som att tala med någon som inte finns där.

Jo, jag försöker hela tiden, men min mor har jag inte talat med på många år nu och jag har inget intresse av att tala med henne igen. Hon har visat vem hon är och vad hon har för syn på livet och jag har tackat för mig och önskat henne allt väl, men utan mig med i bilden. Jag blir både fysiskt och psykiskt sjuk av att umgås med henne, varför skulle jag riskera min egen hälsa för att fylla upp hennes självömkan ytterligare tills hennes martyrskap vänder till överlägsenhet?

Eftersom detta är ett forum för helande och botande, så vore jag tacksam för att få reda på hur jag rimligen skulle kunnat agera bättre gentemot henne? Skall jag underkasta mig hennes slaveri återigen och leva för att uppfylla hennes minsta begär? Skall jag tala med henne som en vuxen individ och konfrontera hennes problem och efter mycket tragglande och många turer fram och tillbaka lyckas förmå henne att se min syn på saken för att nästa dag vara tvungen att börja om på nytt för då har hon glömt alltihop totalt, det är som bortblåst? Du som har visdom, berätta.

Alla andra sorters missbrukare, de har sina problem, men det är deras egna problem. Med alkoholister är det tvärtom, deras problem är alla andras problem och själva är de felfria för annars super de ner sig. Heroinister kanske är jävliga på sitt sätt, men en sak tycks de ha gemensamt, alla av dem som jag träffat älskar sina barn över allt annat, de är bara inte kapabla att vara föräldrar.

Gott!

Det är dock inte jag som har "visdomen" i det här fallet. Missbrukare känner jag gott om men alkoholismen har jag blivit förskonad från i unga år. Det är min fru (nykter alkoholist) som har den visdommen i huset, och jag ska tipsa henne (Marina) om tråden så får hon ta sig an den. Hon kan en massa om det här med medberoenden och relationsproblematik gentemot alkoholister, och speciellt föräldrar som är alkoholister.

Det är en knivig sak det där. Speciellt då de inte vill ha hjälp med sin sjukdom, då fastnar de i självförnekelse och harm bl.a. som leder till att de ofta skjuter ifrån sig alla runt om dom som möjligtvis kan vara ett hinder i drickandet. Hur mycket kärlek det än kanske finns, eller fanns, där i början så kommer Diffe, alkoholismanden kanske man kan kalla den, och stöter bort, stöter bort.

Mvh,
Thomas

Jag förstår din bitterhet gentemot " aktiva alkoholister " och du har också helt rätt i att det inte går att föra en vettig dialog med en alkoholist som är full, jag tycker inte ens att det går att prata med en " normaldrickare " då den är berusad.

Du säger att din mamma gömde sitt drickande och ljög, manipulerade och blev ilsken på er då ni sa vad ni såg, det kallas för att vara " skåpalkis " och hon blev arg för att hon lever/levde i självförnekelse men också med känslor som skuld, skam, och en massa rädslor och gud nåde den som tränger genom och petar på det, när hela hennes barriär håller på och rasar och hennes älskade kung alkohol är i fara.

Man kan säga att en alkoholist är förälskad i flaskan, man älskar den mer än något annat, det enda som existerar i huvudet är alkoholen, det är det som är den psykiska aspekten i den här " sjukdomen "det kallas för " mental besatthet ".

Jag skriver inte till dig för att försvara den " aktiva alkoholisten " för jag håller med dig den aktiva alkoholisten är vedervärdig, självupptagen, fylld med självömkan, bitterhet och missnöje och är allt annat utom trevlig.

Du gör helt rätt som inte har någon kontakt med din mor, jag önskar att jag var lika stark gentemot min far som också är en aktiv alkoholist, för man far illa av att vara i samma sjuka miljö, dom förpestar ju ett helt hem, tar all plats, det finns ju ett talesätt som säger - Att vara elefant i vardagsrummet .

Du skriver också att din mamma ville att ni skulle leva upp till hennes högt ställda krav, många alkoholister lever ju genom sina barn, och kanske andra i sin omgivning, detta är nog mycket pgr av sin egen dåliga självkänsla/självbild men också pgr av vad hon vill visa upp för andra, tex att - titta bara på mina barn så duktiga/bra dom är, alltså är jag också bra, hon hade inget eget att visa upp, därför trodde hon att hon kunde visa upp det genom er.

Jag är själv alkokholist, fast en nykter och framförallt en tillfrisknande alkoholist, jag går på AA- möten, och tar ansvar för mitt och andras liv idag.

Du får gärna fråga om det är något som du undrar över.

Mvh Marina

Amanita

Jag skrev ni i mitt inlägg, men jag ser nu att du var det enda barnet.

:$ sorry!

Du ska inte underkasta dig henne, och det finns egentligen inget sätt för dig att hjälpa henne om jag sa det så skulle jag ljuga, för det blir som du så klokt säger ett massa tragglande hit och dit, och ingen förbättring sker.

Det konkreta jag kan hjälpa dig med skulle vara att du kan, om det nu är möjligt ge henne information om AA. I en AA lokal så finns det broschyrer att hämta som du för egen del kan läsa och kanske också skicka till henne, alltså lite mer insikt och förståelse om sjukdomen alkoholism.

Det finns även öppna möten man kan gå på, att lyssna på tillfriskande alkoholister, kan hjälpa dig att förstå lite mer om hur det har varit i din familj och därmed så kanske det känns lättare i ditt hjärta.

Mvh Marina

Ja det är inte lätt med missbruk... jag har nyligt blivit varse att en kompis, som blev tagen för rattfylla (dömd till fotboja) och som sedan gick med i AA, har ljugit om allt möjligt väsentligt och oväsentligt. Ja... det kändes väl skönt för honom att erkänna, att han fört oss bakom ljuset, men även om jag kan tänka mig in i, att det var flaskans makt och inte hans, känner jag mig innerst inne, besviken. Det fanns ju inga skäl egentligen, att ljuga om så många saker. Det är konstigt hur människan kan trassla in sig i missbruket... alltså trassla in sig i lögner

Min äldre syster har valt spriten framför vänner och ursprungsfamilj. Jag var inte tillräckligt modig att konfrontera, utan agerade antagligen med ett distanserat medberoende, så det är inte p.g.a. av att jag varit för hård, som jag valdes bort. Jag tror att hon inte tålde se mina livsval och mina ögon som antagligen visade min oro. Var det sprit i kaffet, eller bara kaffe?
Ett ständigt råd till mig, när jag hade krämpor, var att jag skulle börja dricka lite mera sprit, så skulle jag nog bli frisk.

Innan hon sa upp bekantskapen och önskade mig dit pepparn växer, läste hon lusen av mig och anklagade mig för alla saker, som hon själv gjort sig skyldig till. Jag som tagit mig an hennes barn under den jobbigaste tiden, fick höra att jag la för mycket ansvar på mitt eget... Hennes nu vuxna dotter, bad mig åka tillbaka och ställa allt till rätta, för att mamman inte skulle bli så ensam... och jag försökte, för systerdotterns skull, men det gjorde ingen skillnad.

Missbrukaren måste ju själv vilja ha hjälp, eller i alla fall vilja ett litet litet uns...
Så länge missbrukaren inte vill inse, utan slänger skit på alla andra, är det omöjligt att hjälpa, men jag önskar att jag ändå försökt. För det gjorde jag inte, på det sätt som jag gjorde med vår kompis... eller kanske det är svårare med ens egen familj?

Fy så trist det är hos så många... för alkoholism är verkligen utbrett...

Helt sant att försöka hjälpa en som inte vill är som att slå huvudet i väggen flera gånger och förvänta sig olika resultat.

Det din kompis har gjort är en del av AA:s 12- stegsprogram, först har han gjort en inventering av sig själv, det gör man i steg 4 då gör man en grundlig och oförskräckt moralisk inventering av sig själv.

I steg 8 gör man upp en lista på personer som man har skadat och försöker gottgöra dom alla.

Så det din kompis har gjort är att erkänna att han har gjort fel, och då brukar man be om förlåtelse inte för sin egen, men för den andres skull.

Mvh Marina

Tack Marina! Det blev klarare i mitt huvud, när jag vet innebörden av steg 8, då vet jag vad det var, som han försökte göra. Jag skriver försökte, för det blev alltså inte så tydligt då. Men nu vet jag. :)

det var väl steg 9 som handlade om gottgörelse, inte förlåtelse. jag ser det som att jag har inte den rätten att be om förlåtelse för det jag har gjort för då ställer jag ett krav på vederbörande. nog om detta. det finns ju faktiskt möten för "vuxna barn" åckså. kan ju vara värt att kolla upp.

Hej Marina!

Tack för dina svar, vi kan väl säga att jag är en nykter alkoholist jag med, även fast jag inte druckit aktivt sedan jag var tjugo, men då insåg jag att jag inte skulle kunna hantera spriten om jag fortsatte och slutade dricka helt. Sedan har jag i perioder druckit för att försöka, men det har inte slutat lyckligt någon gång, så nu dricker jag inte en droppe någonsin mer. Jag trivs heller inte alls med alkoholens inverkan på psyket eller vem jag blir när alkoholen tar över styrseln av min hjärna. Ett glas öl kan göra mig psykotisk flera dagar, och jag blir inte psykotisk när jag dricker utan dagarna efter. Dessa psykoser inkluderar delirium, paranoia och självdestruktivitet. Det läskiga med alkoholen är att eftersom jag ser dessa psykoser hos mig själv så kan jag även se dem hos andra utan att de själva är medvetna om sitt betéende, de kan agera helt psykotiskt efter de druckit alkohol och ändå tycka att det är fullt normalt betéende.

Min mor har jag inget mer att säga, det föll mig in för ett par år sedan att jag faktiskt inte måste umgås med mina föräldrar, det finns ingen lag på det. Sedan jag klippte banden med dem så mår jag så enormt mycket bättre. Mamma har träffat en väldigt fin man som tar hand om henne på bästa sätt, han har ett enormt tålamod med henne.

Hihi, nädå, du läste rätt första gången, jag har en lillasyster också, och sedan en till lillasyster fast på pappas sida :)

oozwiz

Ja helt rätt steg 9 handlar om gottgörelse, men i steg 8 blir man villig att gottgöra dem alla, kan bli lätt att blanda ihop dom i huvudet, och nej den som man gottgör ska inte ställas inför nåt beslut om att måste förlåta eller ej.

Och vuxna barn eller al-anon är ju inte heller helt fel att ta till, om Amanita känner sig i behov till det någongång, eller någon annan för all del.

Mvh Marina

Även om det är intressant att diskutera detta med alkoholism, eller nja, någorlunda egentligen, men det känns som att tråden gled ifrån ämnet på grund av mig så därför skulle jag vilja återknyta till trådens ämne igen. Jag tror det är som så att dem man stör sig på är i allmänhet personer som påminner om sidor av sig själv man är mindre stolt över, det blir en s.k. projektion. Om någon ljuger exempelvis och man är ärligheten själv så liksom bekommer inte lögnen så värst mycket personligen, man rycker på axlarna åt lögnaren och tycker mer synd om vederbörande. Om man blivit djupt sårad av en lögnare så kanske en större känslighet uppstår, men jag har märkt att det ofta är just lögnare som retar sig på andra lögnare, istället för att se sina egna brister projicerar de dem på andra. Därför tror jag att om man stör sig på någon annan människa bör man först se vad det är hos sig själv som gör att man stör sig på denna människa. Jag skrev en dikt om detta för många år sedan.. skall se om jag hittar den..


Spegeln (Enskede 1998.01.15)

Allt ont du ser hos en människa,
är det onda du finner i dig själv,
men väljer att inte se

Alla misstad du ser en människa begå,
är dina egna misstag du lärt dig av

Allt en människa gör som du inte kan förstå,
bakom dig är ditt eget oändliga varande,
vem är du inte?

Hos den du älskar lyser själen igenom,
din spegelbild

Spegeln är människans fåfänga,
att krossa en spegel ger sju års lycka,
men den enda spegel du kan krossa
är din egen,

och du gör det genom att vara den du är,
genom att göra det du vill,
och genom att älska alla speglar för att
de låter dig se vem du är