Hej alla!

Fortsätter lite på temat vi kom in på i blodstämmar-tråden, angående hemlighetsmakeriet kring de krafter/tekniker/kunskaper man har. Det är ett genomgående tema i stort sett de flesta ockultistiska-magi utövande kretsar (kommer inte på nån bättre term) från tibetanska buddhister till schamaner,och speciellt inom wicca tex. att absolut inte tala om de kunskaper man har och vissa saker man gör.

Jag har tex. en väninna som är medial och relativt ny inom detta som också har den inställningen och har förklarat det med att hon inte vill tala om saker för rädsla att mista sina förmågor, detta är en inställning fler än hon har.
Själv har jag vid vissa tillfällen haft erfarenheter jag inte gärna talar om. Det beror mer på en känsla jag inte kan sätta fingret på av att det ska vara så, som kommer till mig när folk frågar om det, än en regel som någon impräntat i mig eller en "kulturrest" som någon annan här kallade det, eftersom jag bara litar på mig själv och vissa speciella personer när det gäller sådana saker. Det känns helt enkelt "fel" att försöka berätta vissa saker.

När det däremot gäller meddelanden till andra eller annan kunskap de kan ha nytta av har jag inga som helst problem att dela med mig. Dessutom är jag som de flesta lite mer upplysta i denna postmoderna era helt för den fria spridningen av all information tillgänglig till fördel för mänsklighetens framskridande, så att hålla hemliga saker som kan hjälpa detta framskridande känns också fel.

Kanske är det så att kunskap ska komma till människor när de är redo för den, för att det kan vara farligt för dem att utvecklas för snabbt, att detta kan leda till sinnesjukdomar och andra obalanser tex.?

Ibland känns det bara som att mina erfarenheter är avsedda för mig enbart och att ingen annan skulle förstå de olika dimensionerna eller ha någon nytta av en viss kunskap, ibland känns det som att det finns en fin linje mellan att berätta om saker och skryta om dom, och då menar jag alltså att berättandet i sig ska vara befogat av en nödvändighetsprincip och inte användas i underhållningssyfte tex.
Är väldigt intresserad av era erfarenheter och tankar kring detta.

Är det möjligt att mista vissa förmågor för att man visat omogenhet genom att tala om dem i tid och otid?
Finns det en speciell anledning bakom känslan som säger ifrån när man ska fösöka berätta vissa saker?
Är det kanske så att viss kunskap ska hållas inom vissa ramar och bara hos vissa människor?

Vad tycker ni?

Noone! Jätteintressant ämne. som innehåller mycket. Till exempel hur påverkar detta aldrig sinande informationsflöde oss. Och vad händer med informationen. Är det rätt att sugas med och tycka att det inte gör något om "allt" släpps fritt.

En sak jag kommer att tänka på är att vi kan ta del av hur mycket information som helst och TRO att vi kan något. Men insikter som gör något till min egen djupt förankrade kunskap och vetskap kan i många fall bara komma genom praktik. Jag måste GÖRA för det ska slå rot och bli en del av mig. I en del fall kan det vara att föredra att vi använder oss av gammal muntlig överföring och handfast fysiskt närvarande guidning.

För inte så länge sedan fick jag höra någon som angående stress skilde mellan och veta och att kunna. Hon gav exemplet matprogram på teve. Att se någon på teve laga en rätt betyder att vi vet hur den kan göras, men det innebär inte att vi kan göra det. V har ju inte ens känt matens doft och smak! Vi har hur mycket vetande som helst idag, men mindre och mindre kunnande.

Jag besitter helt klart erfarenhetsbaserad kunskap som jag inte ska berätta om hur som helst, men som jag vid rätt tillfällen, i rätt situation och till rätt person kan försöka föra vidare efter bästa förmåga.

Å andra sidan kan ju skriven information innebära demokrati på så vis att någon kan läsa sig till hur man kan göra något och försöka praktisera det själv.

För vår egen hälsas skull: Varför tar vi in så mycket mer information än vi någonsin kan använda och förvandla till en levande del av oss själva. Jag tror helt klart på att för mycket vetande i relation till kunnande är orsak till djup obalans. /BotHild

Jag insåg nyligen att jag hade slarvat med att vara alldeles för frispråkig om mina kraftdjur och andliga lärare. Det var en tid som de höll sig undan och inte var lika frikostiga med information, som om de var lite avvaktande mot mig.

En gång när jag nämnde mitt kraftdjur, så reagerade den jag samtalade med på det och tyckte att det var en väldigt intim information. Det fick mig att tänka. Jag gjorde en resa med uppsåtet att be kraftdjur respektive lärare om ursäkt. Ursäkten godtogs. Sedan fick jag förklarat för mig att jag genom att vara så slarvig i mitt berättande utsatte mig själv för kraftförlust och fara. Inte nog med det. Jag fick också reda på att jag utsatte kraftdjuren och lärarna för fara. Jag fick klart för mig att den öppenhet och generositet jag möts av från dem, bara är möjlig om de kan lita på att jag inte röjer för mycket om dem.

Värt att tänka på tycker jag. Det hjälpte mig att se på mitt eget shamaniserande med större respekt. /BotHild

Jag tycker nog att det finns flera orsaker till att hålla tyst. Precis som BotHild skriver. Att vara gränslös och sakna integritet är oftast inte hälsosamt. Och det finns saker som inte alla måste prova på och platser som alla inte behöver besöka. Dessutom kan det bli missförstånd.

Tystnad kan ibland rädda en från att bara göda egot, likaså som att tystnad kan orsaka mystik och glorifiering och vara manipulativt och också göda egot.

Kommunikation kan vara makt, likaså avsaknad av kommunikation.

Men främst är det nog så för mig som Bothild också skriver, att jag tycker det är bättre att man får skaffa sig egen erfarenhet och inte ta andras verkligheter oprövat som sin egen.

Ja, det finns många vinklar i dessa ting..

Saker får inte beröras, den unga kvinnan har sina tarot, de får inte beröras av någon annan än henne för då försvinner kraften från dem. Hon får barn, barnet hittar korten och leker med dem.. allt bara gick förlorad bara så där.. :?

Ja, jag tror oxå på balans, man kan informera, skryta? Ja njaaa... vem vill lyssna på en skrytmons? Informationen leder till att man får upp ögonen till nya ting, och kan prova dessa ting.. Jag kan gå till bibblan och låna en bok om bilar, ja många böcker faktiskt... men jag låvar er, jag kommer bara få vetenskap men inte kunsakap i att hur att laga och göra praktiskt.. Men om jag har fallenhet för något som jag lånar en bok om, då får jag ju tipps och ahaa tankar och kan utveckla, det som är ditt blir inte ifråntagen i att du delar med dig av ditt kunnande, men däremot så kankse du hjälper någon enstaka på vägen, men de flesta blir bara informerade om mångfalden i dina och andras texter..

Sen ja, vissa saker som är kanaliserade är för din eget vetenskap andra insiker för att spridas, men teknikeer och annat tycker jag man kan sprida fritt. För annars så skulle det inte finnas kurer i tarot, göra trummor, djurkommunikation mm och inga kurser, hemsidor, böcker och meditationsband i alla dessa ämnen.

För mig är det väldigt viktigt att avgöra vilken information och kunskap jag tar in. Och av vem. Om en person respekterar sig själv och andra och hanterar sin egen kunskap därefter, så får det en helt annan innebörd, än om kunskapen inte förs vidare med ett ärligt uppsåt. Samma saker kan göras och sägas, men uppsåtet kan skilja sig på djupet. Ju mindre klar en "givare" är över sina egna egentliga syften, desto större risk att det råka komma oönskad skit med på köpet och att viktig kunskap försvinner.

Detsamma gäller när jag besitter kunskap: Jag har ansvar för att hålla mig själv ren och klar (så gott det går, jag är ju bara människa). Dessutom ska jag känna att det jag för vidare kan förvaltas rätt av mottagaren. Om jag har känslan av att det inte kommer att ske, så har jag ansvar att avvakta. Gör jag en missbedömning är jag säker på att den andra kan komma åt infon i alla fall, bara h*n söker tillräckligt mycket.

Och så är det alltid viktigt för mig att kolla av så att jag och andra inblandade inte överkonsumerar kunskap och använder metoder som förströelse. Metoder som används med rätt uppsåt i rätt anda och rätt tillfälle kan vara djupt läkande. Samma metoder kan dock lika gärna användas till att slippa möta sig själv och bara ha funktionen att lindra tillfälliga ångestattacker. Då bidrar de inte alls till någon sund förändring, utan tillåter att man i övrigt upprepar samma gamla dåligheter (när det känns olustigt kan man ju bara ta till en liten teknik och sedan gå vidare i gamla hjulspår)

Ja, så tråkig och seriös är jag. Och det har bringat mig mycket gott i livet, så det tänker jag fortsätta med. /BotHild

hejsan
hmm jag är en öppen person pladrar om det mesta med mycket folk w00t
men när det kommer te mina vägledare och mina kunskaper (detta beror helt på om jag litar på personen helt) så kan jag säga lite grann om dem tex vad nån heter men det är då när de träder fram själv och då är det för att hjälpa den jag samtalar med.

men jag har även vid två tillfällen som jag är medveten om råkat gått över gränsen och sagt för mycket men jag har då bara avslöjat vad mina vägledare är till för.
eller vad de har hjälpt mig med.

:/ en grej som jag minns nu är jag berättade förut att min största svaghet var bla bla, och ojoj vilka prövningar ja fick men jag fattade int det då vad jag utsatte mig för.
jag var alldeles för osäker.

men jag berättar aldrig vad jag kan för nån pga de kan bli skrämda och fråga men du psyket nästa :blink: :?
så jag talar i små bokstäver vad jag kan innerst inne.
men jag talar om reikin och så

ett exempel...om jag skulle berätta hur jag gjorde på toa i detalj så vet jag int om folk skulle vilja prata med mig längre. :$

så jag tror det bästa är att säga det som kommer från hjärtat det blir rätt ;)

Jag har oxå funderat väldigt mycket på vad man vågar berätta och inte...
Men jag har insett att vissa upplevelser jag har måste jag berätta om, för vissa männsikor när jag känner mig manad...För oftast har jag kunnat finnas där för dom då?
Men vissa saker håller jag för mig själv... Saker som bara har med mig att göra och som inte någon behöver veta...
Och det händer många gånger att jag inte berättar en hel upplevelse som man varit med om just för att man inte vet vem det är man pratar med riktigt...Viktigt med tillit...