Jag funderar över detta med att folk skyddar sig på olika sätt andligt, det är ägg, det är ljus, det är kupoler och det ena med andra, de går tilll healer eller är i kontakt med healer på distans denne sätter amuletter, och skydd på den. De bär på stenar från butik och bränner rökelser..

Blir det inte tungt?! Jag fann dem tunga, tog av mig alla. Befriade mig från mina rädslor och vandrade till de lägre dimensionerna oskyddad. Vad mötte jag? Inte onska, inte hat och inte våld.

Jag måtte våra rädslor (människans) och de är bara väsen för att hjälpa oss i olika situationer. Krigarängelen en av många ängelsorter, vackert röd (demoner kallars de i kristendommen) denne är överlevnadens ängel, att kämpa när olyckan är framme. Den kommer på din rygg, fäster sina klor i dig, ger dig styrka flaxar med sina vingar för att lyfta dig och du finner styrka som du inte trodde du hadde. Tacka demonen när det sker, och ge denne demon sitt rätta namn vilket är Ängelen!

Hur möter ni andevärlden när ni shamaniserar? Jag är nyfiken, skyddar ni er?

Japp, mina kraftdjur och andehjälpare är mina vägledare, guider och mitt beskydd.

Jag jobbar ibland med mina vänner som också arbetar med andevärlden på olika sätt, och då och då får vi "damma av" varandra för att vi fått något litet otyg med oss eller på oss, eller så. Tydligen lätt hänt men harmlöst så länge man håller efter det lite då och då.

Varför det blir så vet jag inte, om det är oundvikligt när man rör sig runt i andevärlden som vi gör eller om det skulle gå att förstärka skydden på något vis. Men trots allt känns det inte som om det behövs, jag litar på mina kraftdjur och andehjälpare. Ska jag ge mig in i vissa områden av andevärlden kan jag ha blänkande silver som skydd (kan gömma mig bakom) och i vissa fall reser jag dold, övertäckt, för att jag inte vill synas och bli upptäckt dit jag ska.

Jag har gjort mig illa i andevärlden för att jag gav mig i kast med saker jag inte skulle ha gjort, men kraftdjuren gjorde vad de kunde för att hålla mig därifrån. Jag lärde mig läxan och gör inte om det. Och det var inte min egen rädsla som spökade då, jag var trygg, glad, ivrig och aningslös...

Stenar bär jag inte gärna på mig, måste relatera till dem hela tiden på något vis och det blir jobbigt. Fast upptäckte nu i sommar att Jade fungerar ihop med mig, vet inte varför just den inte känns påträngande som andra stenar gärna gör. Jade känns trygg och grundande (tvärt om traditionen som säger att den öppnar upp mot andevärlden...) Kvartskristaller undviker jag alltför mycket kontakt med till vardags, de kan stöka till det rejält för mig.

Jag "stänger" och "öppnar" mot andevärlden när jag arbetar, vill inte ha öppet jämt, för det är ett hårt tryck från andevärlden och jag kan inte lösa allas problem. Det är inte kul med gråtande jordbundna spöken på sängkanten som vill att jag ska lämna meddelanden till den och den!

Så jo, nog skyddar jag mig så gott jag kan!

Ja, de är harmlösa även om det kryper i kroppen när man ser dem.

Vad gäller stenar och sånt, så har jag erfarenhet från feministiskt självförsvar att det är bättre att lära sig att lita till sin egen mentala och fysiska förmåga. "Här där man är och sig själv har man alltid med sig!", som jag tror att dom sa i Fem myror är fler än fyra elefanter. Det spelar ingen roll hur mycket trygghet i hag lägger i att ha en kniv, pepparspray, batong eller vad som helst. Om jag i en situation där jag blir hotat, har glömt få med mig vapnet eller inte lyckas nå det, så riskerar jag att tappa fattningen och inte lita till det vapnet jag har: Mig själv, med allt vad det innebär och som i farans stund kommer att uppenbara sig som väldigt kraftfullt.

Detsamma gäller för mig med smycken och stenar. Just vad gäller att känna sig skyddad. (Annars är jag lite av fetischist och laddar saker med betydelse, eller upplever att de redan har det....)

Däremot hämtar jag gärna skydd från andevärlden i en form som inte är fullt så synligt och kännbart. Men de funkar ändå!
För mig beror det på hur jag själv mår och i vilken miljö jag befinner mig. Ska jag göra något som kräver mycket i en miljö, där jag inte känner mig helt trygg, så kan väl ett eller annat ägg vara bra att ha omkring mig. Eller en blomranka. Eller speglar. Eller till och med pansar med med vassa giftiga föremål som sticker ut.

Ett ägg eller en blomranka (som bildas av energi som omsluter mig, inte "riktiga ägg, stenar eller för den delen blomrankor...) är för mig skydd light-varianten: Jag litar på att beskyddet släpper in det som är bra för mig att få nära mig och håller borta det som inte är bra för mig. Detta vid tillfällen som jag inte har så mycket egen ork.

Att lägga till speglar kan var utmärkt, när man har med människor att göra som försöker manipulera mig eller på annat vis har ett beteende jag inte gillar. Deras beteende når inte mig, utan reflekterar direkt tillbaka på dem själva. Det kan vara väldigt intressant.

Sedan finns det dom där människorna som jag i vanliga fall skulle lämna med en gång, men inte är förmögen till. Det kan vara en aggressiv medpassagerare på bussen eller en elak myndighetsutövare jag är beroende av. Dessa kan kräva det stora artilleriet. jag kan sätta upp sköldar, vassa föremål, giftiga saker osv. De kan också vara målsökande, dvs inte sätta sig mellan mig och andra människor, utan alltid placera sig mellan mig och den som känns hotfull.

Det är inte så att jag i förväg planerar vilken typ av skydd som ska omsluta mig, utan det blir som det blir. Det är väl andarna som vet, antar jag. Det går till lite som när man bygger ett skydd för sina slussar till den icke-ordinära verkligheten.

Det kan vem som helst förstå: Sådant kan man inte leva med permanent. Dels blir det precis som du säger tungt, dels stänger man ju ute en stor del av livet om man går omkring med en rustning. Jag kan säga att jag inte haft något yttre skydd som detta många gånger i mitt liv, men de gånger jag har känt behovet och respekterat detta behov, så har det hjälpt mig att ändå leva det liv jag velat. Mer än om jag inte skulle ha haft dessa skydd.

När jag inte längre behöver skyddet, tackar jag alla inblandade välvilliga andar. När det är dags omvandlas skyddet till fri energi och rinner ner i jorden för att renas.

I det stora hela tror jag på att inte vara bepansrad. Då kan man ta in hela livet och får träning i att känna igen mer finstämda signaler på förändringar som kan vara tecken på fara. Men jag vill också respektera rädslor, då de faktiskt ofta är varningssignaler om äkta fara eller obehag. Ju mer klar jag har blivit över om min rädsla har sitt ursprung inuti mig eller om de har sitt ursprung i faktiska förändringar i omgivningen, desto mindre skydd har jag behövt. Men skydden har absolut varit till stor hjälp i den medvetandeprocessen.


Kraftdjur och andeguider kan jag få sällskap av också här i mellanvärlden utan att jag "reser", men det är undantag. Jag ska hellre lära mig av dem på mina resor och av det bli bättre på att ta hand om mig själv till vardags.

Oj oj, ursäkta alla ord. Hade de alls med ämnet att göra?

Du då, Xrunan ;) Behöver du skydda dig? Hur gör du, i så fall, för att det inte ska kännas för tungt? /BotHild

Kan inte låta bli att fundera lite över beskydd och vad man beskyddar sig ifrån ibland? Jag litar till mina andehjälpare när jag reser och känner full tillit till att dom ger mig det beskydd jag behöver i den icke ordinära verkligheten. Har inte heller stött på något som gjort mig illa (vad jag vet).
När jag inte reser men ändå känner närvaron av andar gör jag en bedömning av det jag upplever och ber dem lämna mig om jag upplever närvaron som obehaglig. Min önskan har hittils alltid respekterats. Därför har jag inte kännt behov av att skapa mig extra beskydd i/mot den anliga världen. Jag står alltså gärna öppen för den dimensionen hela tiden. Kanske är det slarvigt men för mig funkar det bra.

Däremot kan jag då och då känna behov av beskydd i den ordinära verkligheten. Människor som rubbar mina cirklar och får mig att må mindre bra. Jag brukar då ställa mig frågan om det finns en läxa för mig i situationen, dvs finns något hos mig som jag behöver bli medveten om och som denna person har till uppgift att göra mig uppmärksam på. Om det känns som att så inte är fallet, lägger jag ett "ägg" av ljus energi runt mig själv som skydd mot negativ påverkan.

Vad min första fråga syftar på är alltså, vad är det jag stänger ute när jag beskyddar mig? (nu talar jag inte om riktiga hotsituationer, typ våld)
Kan man beskydda sig för mycket och därmed missa viktig egen utveckling? Förändring gör ju ofta ont och känns ofta skrämmande, är det inte viktigt att lära sig att möta sin rädsla och leva livet fullt ut, med dom risker det innebär?

Det vore intressant att höra vad ni andra tänker om detta.

Andliga resor, andlighet mm
Ja, vad stänner vi ute? Delar av oss? Våra rädslor, har skygglappar och vill bara se ett och ta bort annat? Likt vill se fåra fylda butiksdiskar med mat och väljer att blicka bort för att folk hungar ihjäl bara en vindpust bort? Ja, det finns inte bara gott och ont där, de är neutralt likt en djungel utan ont och gott men delar vilket vrider runt i magen på oss, är det en krokodil gå inte och klappa den då dummer utan håll dig på diskret avstånd :D

Ritualskydd mot levande
Skydda mot folk med amuletter och annat? Varför? Måste man va med dem? :blink: Då gör du dig till en offer i situationer, när du måste skydda sig mot dem. Annat är när du är ung och bunden till försörjaren mm, men som vuxen så är du befriad från dessa tvång.


Fysisk hot
Ja så klart man får skydda sig mot våld, och då behövs ibalnd allehanda tillhyggen. Men våld blir du oftast utsatt av dem du känner både ytliga vänner och nära vänner, de du väljer ha i din närhet, av din fria vilja (som vuxen).

Jaa, det var några av mina tankar om skydd..
och jag är skyddslös och utan skygglappar och väljer att se allt, respekt är nyckelordet för mig i resandet.

Jag väljer min omgivning i denna levande värld, visst jag går och jobbar.. men har inget behov av intriger och lögner, så det paserar mig. Kanske det talas om mig, både gott och ont. Men det påverkar mig inte, jag måste inte va omtyckt av alla. Jag måste inte sitta och le mot dem som ogillar mig, jag vet inte ens vilka ogillar mig, jag bryr mig inte helt enkelt. Det är inte problem för mig att lösa, det är ett problem för dem att lösa.

Som ygre vart jag utsatt för fysisk våld, och då av en som jag kände, jag väljer mina nära idag med omsorg..

Kraa: Jag tror precis som jag skrev tidigare att man kan stänga livet ute om man försöker skydda sig mot alla möjliga och omöjliga faror. Man jag är också säker på att man kan stänga sig själv ute från livet, om man inte respekterar sina rädslor tillräckligt mycket. Dels riskerar man faktiskt att utsättas för något som är för mycket för en, dels finns det allt för många som inte vågar trotsa någonting alls i livet, för att de känner sig skyddslösa.
Om någon gärna vill göra något som kräver att h*n befinner sig på en plats, där h*n inte känner känner sig alls trygg, står h*n inför valet att göra det h*n vill och hitta ett skydd eller att hitta ett skydd för att kunna göra det h*n vill.
Det är en balansgång jag tror att de flesta av oss tvingas in på lite då och då. Var och en behöver hitta det som känns bäst för varje enskild situation. Det är i det sökandet vi kan finna den grad av frihet vi just då har förmågan till. Det är så jag ser det.

Jag tror det är viktigt att i vilket fall som helst inte värdera sin rädsla eller sitt behov av trygghet som något negativt. Det om något kan öka skamkänslor och ha en förlamande effekt. Eller?

BotHild

Bothild, tror att det du säger om balansgång är viktigt.

Att vara helt öppen är lika "skadligt" som att vara helt stängd.
Livet är som en pendel på ett golvur, när pendeln stannar i ett läge stannar klockverket.
-nils

Så sant! Det tror jag också på. Och trots att vi ytligt sett ser så lika ut, måste vi hitta vår egen rytm i livspendeln var och en av oss. Spännande, men ibland skrämmande. /BotHild

Psykologi och shamansim må ofta gå hand i hand, men de är inte samma sak! Andevärlden finns där oavsett hur man tolkar den. Jag har sett inställningen att om jag bara tror något så är det så, alltså är jag skyddad från något jag inte tror på. Men min erfarehet är något annat. Aningslöshet och okunskap är inget skydd.

Jag tycker nog att man kan skilja på psykologiska skydd och skydd i andevärlden.

Andevärlden finns även utanför våra psyken.

Sedan är det nog så att arbetar man shamanskt (eller medialt) behövs det nog mer skydd än om man inte arbetar med andevärlden alls. Jag menar sticker man in näsan och öppnar dörrar som varit stängda så släpper man också in andevärlden, dörrarna går åt båda hållen...

Helt enig! Det vore som att tro sig kunna komma levande över autobahn under rusningstid med en tänkt bubbla för Skydd Mot Bilar i sinnet...

"Tro har ingen plats i shamanismen," fick jag höra en gång, och det tycker jag stämmer bra. Det är erfarenheterna som räknas och hur mycket man än vägrar tro på (eller tror sig kunna utesluta) andar eller fantisera upp lösningar så fungerar det ju inte då det väl kommer till kritan har jag surt fått erfara - om man nu inte gör rena fantasiresor v.s. då fungerar ju allt man kan hitta på. Inget ont om sånna, de har ju sin plats i allt (med stort a) också.

--

Jag tror det är viktigt att vi inte glömmer att andevärlden existerar utanför oss och att alla som nu kan tänkas bo där har egna agendor och dagsordningar, drivs av egna motiv och mål och rör sig fritt omkring. Det är t.ex. därför man ibland får kalla på sitt kraftdjur som kanske är på strövtåg.
Som människa är vi bara på besök i andevärlden, det är inte vår naturliga plats att vara i. "Utan andar, ingen shaman."

Nu måste jag ha kaffe... mitt enda skydd mot vardagen ;)

//Thomas

Tack för era intressanta inlägg, som jag ska ta mig en funderare över nu. Som sagt, jag har ännu inte råkat ut för några "sura erfarenheter" i samband med andliga kontakter, men det kan säkert komma sådana dagar också.

BotHild: Håller med dig helt om att man måste respektera sina rädslor. Min frågeställning i inlägget var menat precis så. Att respektera rädslorna och bedöma dom för att förstå hur jag sen ska agera.

För mig är frågan om beskydd, just en fråga! Svaret har jag inte idag, därför vill jag tacka alla för att ni delar med er av tankar. Kanske mina tankar klarnar till slut.

Uthien! Jag håller med dig helt och fullt. Det är viktigt att komma ihåg att det är VERKLIGHETEN vi förhåller oss till. Att konsekvent skjuta ifrån sig sina rädslor för att man ser dem som en psykisk svaghet gör att vi förnekar att vi har en förmåga att reagera på vår verklighet. Kroppens reaktioner på en situation ofta är den mest sanna signalen (men KAN vara felaktig).

De flesta av oss har på mer eller mindre lyckade vis hittat sätt att förhålla oss till mellanvärldens villkor. Vi har inte lika stor träning i att förhålla oss till andra delar och dimensioner av verkligheten. Därför är det ännu viktigare att respektera behovet av ett säkerhetstänkande. Ett säkerhetstänkande som sträcker sig till att skydda inte bara oss själva från faror, men också skyddar oss från att ställa till det alldeles för mycket och skapa obalans och faror för andra.

Sedan är det ändå upp till vår och en av oss att ta ansvar för att försöka hitta just den balansen. Vad kan jag göra och vad behöver jag för att beskydda mig från fara (hur stor får riskfaktorn vara?) och hur ska jag bäst kunna handla och skydda mig för att inte försätta andra i fara?

Det upphör aldrig att förvåna mig hur vårdslösa människor kan vara med så starka krafter som de tror på. Eller beror det på att de egentligen inte tror på det de gör? Tror de att de bara leker och fantiserar, men säger att de tror på sin andekontakt? Särskilt när de blandar in andra människor? Hmm... fröet till ännu en tråd. (Thomas, jag menar inte din definition av tro, utan mer att en del tycks uppleva verligheten i andemöten, men ändå inte "tro" på sina egna erfarenheten. Det kan ge förödande konsekvenser.)

Försök till att nå svar ger alltid upphov till ny frågor. I LIKE :D! /BotHild


ps. Jag tycker också det är bra att skilja mellan psykologiskt och andligt beskydd. Om jag samlar mig helt kort i en meditation eller om jag tänker att "alla i publiken är nakna", är det ett psykologiskt beskydd. Man jag får också andars hjälp då och då till att avgöra vilket beskydd jag behöver och om jag behöver det och då hjälper de mig med det. Det sker en slags spontanresor på någon sekund och när det inte behövs längre sker det igen. Inget av det här sker ofta. Oftast är mitt tryggaste och bästa läge att vara mig själv helt avskalad. Men när det sker så sker det och är lika verkligt som allt annat. ds.