Havet håller på och dör, likt söttruttet köttdoft kommer från havet nu... Havet har nog inte så lång tid kvar att leva, kanske våra barns barns barn barn, har ett helt dött hav i sina händer..

Förstår känslan. Kanske lite drastisk tolkning av läget dock. (Svårt att sia säkers om sådant dock...) Vem kan säga något om hur det blir för våra barnbarns barnbarn.

Jag en gång hörde talas om en marinbiolog som på 80-talet tog sitt liv efter att ha konstaterat (förvisso korrekt för den stunden) att delar av Östersjöbotten var död eller döende. Till historien hör att bottnarna får liv igen efter ett tag. Vinterstormarna rör runt vattnet och för ner syre till djupen igen. Vissa år kommer mer friskt vatten in genom Kattegatt och vissa år blir det varmare på sommaren så att algerna tar slut på all näring och sedan täcker bottnarna med en kvävande matta.

Allt går i cykler. Vinden vänder alltid. Vattnet har sin färd från regn till beck, till å och sjö och hav. Sedan blir det moln igen och nytt regn faller. Allt följer en rytm och allt hör ihop. Inget sker som ej borde ske. Även det tråkiga och fula måste ske och finnas i mitt sätt att se världen. (Inte nödvändigtvis så att andra måste gilla det dock...) Livet blir tomt och innehållslöst utan referenser. Natt står mot dag. Sjuk mot frisk. Sömn mot det vakna tillståndet (även om man kan diskutera vad som är mest viktigt och verkligt). Smärta mot njutning. Vrede och avund mot lycka. Livet vore ej liv utan död. Utan det nedbrytande finns ej det uppbyggande. Livet slutar inte med döden. Det är bara början på något nytt. Kanske dör en bit av havet en dag. Men för att hela havet skall dö måste mycket mer till. Även om livet på jorden blev så förändrat att ej människan skulle kunna fortsätta leva (händer förr eller senare) så skulle livet hitta nya vägar. Det är min fulla övertygels att allt ordnar sig till det bästa. Få krafter är starkare än naturens förmåga att anpassa sig till nya situationer.

/Klas

Ja, jag gick här en dag och tittade på en parkering som inte har underhållits på ett tag och såg att gräset hade redan börjat komma ur asfalten, tänkte att om människorna bara försvann, pust väck i ett ögonblick, så skulle det inte ta många hundra år innan jorden skulle vara bra igen, den skulle läka sig bra. Ja jorden har ett helt enormt bra läkningsförmåga, men jag tror inte att den kan ta hur mycket stryck som helst, någonstans måste den gränsen finnas ändå.

:?

Armchair Warrior:
Tack för dina fina ord. Dom gav mig tron på att fortsätta ta sitt ansvar för jordens väl och ve, OCH ATT ALDRIG TAPPA HOPPET.

Efter ett par hundra år utan människan skulle det troligen vara svårt att se spår efter oss alls. Jorden läker sig själv hela tiden. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är hennes väg. Att gå under om vintern och sedan drömma sig själv hel till nästa vår. Vi skulle kunna vara en sådan liten vinter i hennes ögon, men ingen istid så att säga. Vi är allt för futtiga i de stora sammanhangen för att göra en så stor skillnad som jag ser det. (Ni är varmt välkomna att ha andra åsikter om vår litenhet, man kan väl ändå säga att vi har ett par starkare stunder ibland men jag tycker inte de är så många...)

Jag tror också att det finns en yttersta gräns för vad jorden tål men jag tror inte att det är människan som kommer att vara med att sätta den. Det är egentligen bara en del av den rytmen som genomsyrar allt som jag tänker på. Mönstren upprepar sig i stort som smått.

Jorden kommer en gång att återvända till världsrymden som ett stoftmoln, skapat av den explosion som solen gör när den bränt slut på sitt sista bränsle och sedan förlorat balansen mellan upprätthållande och nedbrytande krafter. (Om man menar att fusionen mellan väte atomer som utvecklar värme och kraft till oss alla runt oss eller tyngdkraften som håller denna långsamma "explosion" under kontroll på behörigt avstånd från oss är nedbrytande eller uppbyggande kraft eller båda kan man kanske tycka lite olika saker om... Allt är en fråga om perspektivet man befinner sig i antar jag.)

Nej man skall aldrig tappa hoppet kraa, eller modet och styrkan att gå sin egen väg. Det viktigaste av allt är att ta personliga ansvar för sina handlingar. Det spelar ingen roll vad "alla andra" gör. Desto fler som jobbar för en hållbar framtid i balans med naturen desto bättre. Det är dock framförallt oss själva det blir bättre för (redan nu). Det är enda sättet att fortsätta leva bra liv här på vår lilla sköna gröna och blå planet. ^_^ Om vi inte sköter korten rätt åker vi nog sonika ut ur leken förr eller senare. Några varningsskott får vi säkert (om vi nu inte redan fått ett par skall jag låta vara osagt)...

Hej.

Jag dyrkar havets doft. En person jag talade med påminde mig om att doften är bl.a. för att bortgångna djur- och alg-kroppar löses upp och det kan man förnimma.

Armchair Warrior, luften blir ärtsoppetjock bot när jag läser dina utlägg om vind, cykler, och allt.

Det där med solen.
Jag ser det på ett annat sätt: inom ett par århundraden skulle man kunna accelerera upp bränsle och sända det till solen. Kanske rymdteknologi i samarbete med att man kanske först shamanskt frågar planeten/planeterna, som man ämnar omvandla till bänsle, vad de* vill.

Jag var på en kurs, och en av kursdeltagarna kom in i ett rum och pratade för sig själv, i fullständig tro om att ingen hörde hennes utlägg. Jag hade precis vaknat från en sovstund, efter lunchen. Hon kunde inte se att någon annan var i rummet.
Den dagen fick jag hennes tillåtelse att berätta vad hon sagt:

"Men för mig är det inte intressant. Jag tycker mer om att, när jag upptäckt något som jag vill ha, då följa den personliga vägen tills jag upptäcker att jag inte längre vill ha vad det nu var för grej jag vill ha. Då släpper begäret mig, och då kan jag ta upp det begäret när jag vill, och lägga ifrån mig det när jag vill. Men att vilja kunna bolla med begäret sådär är ju också ett begär - så: nej, jag ville inte snurra ett halvt varv på det bordet - men när jag inte ville det så var det helt plötsligt oundvikligt. När jag upptäckt att det var oundvikligt så var det också försent att göra det ogjort.

Så här är jag nu."

"Och jag försöker inte bli av med begäret för saker - jag tycker begär och längtan är känslor, och två unika energier som blir tillhands."

Och nedbrytande krafter är fantastiska. En nyfödd varelse som växer, den nedbrytande kraften är så skickligt använd så att den finns i varje cell - tack vare nivån av kunnande så är det aldrig fråga om det man i dagligt tal skulle kalla för skada - utan det hela blir en omvandling.

Sedan att ett foster kanske inte bett om att få blir fött, den diskussionen får bli en annan gång.

"Men egentligen är väl havet visst döende, simultant med att det är i födelse." -okänd


resande

Förstår. :) (Helt säker på att förstå andra kanske man aldrig kan vara dock... ^_^) Gillar din input.

Allt sker simultant. Livets ebb och flod rör allt. Allt är ständigt i omvandling. Allt ingår i ett mönster och det upprepas i oändlighet upp i det ofattbart stora ner i det lika ofattbart minsta som finns. Våra mänskliga sinnen är ej så väl skapta att greppa de ultimata perspektiven... ^_^

Allt är i ständig omvandling. Endast föränderligheten är konstant i min del av verkligheten. (Som tur var är jag inte enfaldig nog att tro att mina idéer håller för alla andra. ^_^ Jag har en känsla av att det finns ett par riktigt bra undantag för denna kanske lite fåniga regel.) Det är återigen en frågan om perspektivet. Också stenar har en födelse ett liv och en död.

Inget kan leva utan de nedbrytande och destruktiva krafterna. En värld utan polaritet och dynamik vore ett sannt helvete om den ens kunde komma förbi Big Band stadiet. (Vilket det naturligtvis ej kan.) Jag tycker om ditt exempel om cellerna. Inte bara finns den noga kontrollerade förbränningen av det (i större koncentrationer) tämligen giftiga ämnet syre. För att skapa en flercellig organism av den komplexitet som man ser hos djur, insekter, växter och svampar, måste celler "frivilligt" förtvina och dö medan fostret utvecklas (men även senare) för att allt skall "komma på rätt plats" så att säga. När alla celler vill leva utan att ta hänsyn till "sin plats" i det stora mönstret blir vi sjuka (= cancer). Det var inte meningen att låta torr och långdragen... Sorry. :)

Sagt med lite andra ord: Livet är förunderligt och finurligt och ger mig rysningar för att det är så vackert sammanlänkat.

Jag är inte säker på att jag förstår hur det där med accelererat bränsle skulle fungera. Var det meningen att det skulle förlänga livet på solen eller förbättra for oss här på lilla jorden? Jag är milt skeptisk i nuläget för att ge sig på och manipulera sådana stora saker. Men jag är fast övertygad om att jag saknar fantasi och kunskap (och "annan" begåvning) att kunna sia om hur den framtida världen skulle se ut. Jag har ett visst hum de närmsta 20 kanske 30 åren. Sedan känns det svårare att föreställa sig. Det enda jag är hyfsat säker på är att allt verkar ske i allt högre tempo.