Nu vill jag att vi disikerar ritualer lite grann. Jag är väldigt intresserad av det här ämnet, och skulle kunna skriva hur mycket som helst men hellre vill läsa andras tankar och erfarenheter just nu. Därför börjar jag med en personlig erfarenhet och avvaktar.

VILKA TANKAR ERFARENHETER OSV HAR NI ANDRA AV RITUALER?

Hmmm... ritualer, ja, dom är intressanta. Dom kan stärka vår förmåga att göra det vi vill, både i små varadagsting och i övergripande ting som bryter mot vardagen.
Precis som ritualer kan stärka oss i det vi verkligen vill, kan de också få oss att göra sådant vi absolut inte vill, sådant vi i vanliga fall skulle ta helt avstånd ifrån. Kraften i ritualer fick jag skamfyllt illustrerat för mig, när jag tränade karate och en pojke blev förödmjukad av tränaren mitt under träning. INGEN av oss andra gjorde något till pojkens försvar, inte ens vi vuxna. Tränaren sa något i still med att här gäller inte svenska regler, utan den japanska träningskulturen. Jag hade länge varit medveten om ritualers kraft och att den- precis som alla krafter- kan användas i både "ondo" och "godo". Men det var när tränaren satte ord på det i stunden, som jag blev helt närvarande och kunde betrakta mig och de andra. Jag var fylld av smärta och skam efteråt för att inte ha försvarat pojken. Det enda jag förmådde mig att göra, var att jag sökte upp pojken och sa till honom att han hade blivit fel behandlad och att han förtjänade bättre. Han invände och sa att det var hans eget fel (precis som förtryckta ofta reagerar). Jag såg på honom och sa att det inte var hans fel och att han var en fin och bra pojke, för det hade jag sett. För ett ögonblick möttes vi med blickarna öppna och såg rakt in i varandra. Sedan bröts situationen av att klubb"kamrater" kom ut i korridoren. Just då orkade jag inte göra mer, men jag lovade mig själv att inte fega andra gånger jag såg ritualens kraft missbrukas. Det här var ett tag sedan och jag har hållit löftet till mig själv. Jag kan se att jag har förvaltat erfarenheten av min feghet och vänt den till något mycket konstruktivt.
SKRIV ERA REAKTIONER! JAG TROR VI BEHÖVER EN STÖRRE GEMENSAM VISHET OCH KUNSKAP KRING RITUALERNAS KRAFT FÖR ATT VARA KONSTRUKTIVA OCH MINSKA RISKEN ATT VI ELLER ANDRA ÄR DESTRUKTIVA. MEDVETENHET GER FRIHET PÅ DJUPET. /BotHild

Ja, nu är jag ju så ritualfri jag kan, åtminstone försöker jag vara medveten om mina ritualer, för jag tycker ritualer ofta blir tomma, agerandet tar överhanden och innebörden går förlorad.

Jag antar att ritualer är nödvändiga för oss människor, de förenar och gör gemensamt. Dop, bröllop, begravningar, födelsdagar, julfirande, osv osv. Men jag antar också att det inte är de ritualerna du menar, BotHild?

Ritualer kan vara till för att förändra medvetandetillståndet, både för de som utför dem och i vissa fall även för åskådarna. Och då är det ju bra att man fattar vad man håller på med! Kanske finns det ritualer som med tiden fått sådan inneboende kraft att de fungerar även om man inte längre kommer ihåg vad de var till för...

Ett exempel på ritual som jag vägrar delta i är svetthydda. Vill jag bada bastu gör jag det - i en bastu (tältbastu är förstås OK, det är inte tältet som gör en svetthydderitual). Jag har deltagit flera gånger i svetthydderitualer tidigare, innan jag kände att det var helt fel för mig, för jag vet inget om resten av traditionen! Svetthyddan blir för mig lösryckt ur sitt sammanhang, och då tycker jag det känns som att vanhelga ceremonin. Att göra en ceremoni/ritual till en häftig upplevelse känns inte alls bra för mig.

Om jag känner att en ceremoni är på sin plats så frågar jag andevärlden hur just jag kan utforma den för att uppsåtet med ceremonin ska uppnås. Om det sedan blir en ritual eller inte får väl tiden utvisa, som sagt, jag tycker det ofta går rutin i ritualer och då känns det tomt för mig.

Oj... jag har nog ganska många tankar och erfarenheter av ritualer... När jag började utöva hedendom var det mer åt det ritualiserande hållet. Fira högtiderna, årets växlingar, ritualer för ett visst syfte osv. Jag har alltid utövat i en grupp där vi har varit några få som alltid är med, och några som alltid skiftar. Kanske speglar det också min upplevelse - men jag har funnit mycket mer i schamanens utövande, än i dessa ritualer. Ofta känns de för mig som ganska uppstyltade. Visst kan man dra upp en hel del energier... men... Det känns mest som ett vördnadsfyllt skådespel. Nu senast på Pagan federation-konferensen deltog jag i en Fröja-ritual. Den var mycket bra utförd, men kanske är det som uthien skriver - innebörden var inte alls lika tydlig. Att formulera det som att agerandet tar överhanden över innebörden är kanske vettigt...
Jag har också deltagit i svetthydda (med ledning från någon som själv har bott hos indianer), vilket var en häftig och skrämmande upplevelse. Inte alls lika mycket ett skådespel som "ranta-runt-i-ringen". Den svetthyddan var dock guidad med hjälp från andevärlden, så att den skulle vara rätt för oss som deltog.
Den ritualen många gör för att välkomna de olika vädersträckena (som iofs ser ut på alla de sätt) är dock speciell för mig. Det är otroligt att trumma när man har de krafterna närvarande! Kanske beror det här på att innebörden faktiskt är starkare än agerandet.

Du skriver, Bothild, om att vi ska vara medvetna om ritualens kraft. Själv skulle jag vilja säga att vi ska vara medvetna om tankens och talets kraft! De flesta är medvetna om kraften i att handla, i att göra något, men få tänker att även våra tankar och vårt tal formar hela vår tillvaro. Om vi inte tror på det vi ritualiserar kring, så kommer det till största sannorlikhet heller aldrig att hända.
Sedan tycker jag dessutom att brist på reaktion inte har något med ritualer att göra, utan snarare en slags förlamning när vi bevittnar något som vi inte förväntar oss. Ett exempel är när jag stod nere vid sjön här hemma och insåg att det kom en älg rusandes mot mig (jag såg den inte - men jag hörde den mycket tydligt). Det tog ett tag innan jag reagerade och ställde mig tätt intill ett träd (har nämligen hört att skogens knug har ganska dålig syn...). Likaså när jag var på PocketShop på centralstationen i Stockholm, och en person använde mig som skydd för att personalen vid disken inte skulle se att han stal en bok... Jag stirrade när han gick iväg och det var inte förrän efter några sekunder jag insåg att jag borde ha stoppat honom.

Om man skulle göra en bra ritual så skulle det snarare vara med syftet att direkt reagera när någon handlar orätt och för att förändra våra tankar till positivt tänkande. I det kan vi göra mycket! Faran är inte ritualerna, faran är snarare vad vi gör med dem. Som småflickorna som gör kärleksritualer för att rätt kille ska bli kära i dem... Utan att ta ansvar eller vara medvetna om vad resultaten kan innebära! På tal om det; man måste akta sig för vad man ber om! Vad innebär det att omedelbart reagera när någon handlar orätt? Då måste man givetvis se till att intentionen i ritualen ändå tar hänsyn till vår egen och andras säkerhet t ex...

w00t

Oj oj det här är intressant...
Jag är en "reakter" handlar ibland (oftast) handlar jag utan att ens tänka jag agerar primat ... Men med gott uppsåt o det har nock nock hittils inte blivit farlig/ skadande för mej...Där tror ja mkt av kraften ligger att inte öppna sej för rädslor och att med hela sitt jag vilja väl då kan man möta mkt o många utan att de ballar ut fullständigt.

Dvs jag tar snacket med kvinnan på tåget som matar sin 4åriga dotter på tåget att alla dessa invandrare är farliga, stjäl o är elaka...

Liksom jag med armen full av julblommor kommer ut på parkeringen (ensam) o ser 3 grabbs med ficklampor lysa in i alla bilar på jakt efter stöldbegärligt gods o ja bara går rakt på med frågan " har ni tappat nycklarna eller"
( ok där måste ja erkänna att jag för några sekunder vacklade typ - va fan är det ja gör.....)

Efter åt tackar jag för att jag fått möjligheten att "göra skillnad" dvs nåden att få möjligheten att vara på plats i dessa ögonblick o kunna ge en annan bild eller förebygga tex brott att nån bryr sej i denna världen...

Ritualer i stort: Ser jag som en slags meditation att "varva ner" men ja låter dem inte ta över dvs man ska inte bli sina ritualer o noja sej kring oj gjorde ja fel rätt håll eller skulle ja göra si el. så först ???

Som vanligt i magen känslan får bära o olika tillfällen ger utrymme för olika ritualer eller ej. I grupp kan det va bra för att man liksom tonar in på samma våglängd på ngt vis...

Generellt är det tanke o själ som styr o leder än rätt med all den livsenergi som svävar o omger en...

Hälsar melena :respect:

Hej! Melena, så intressant med det du skrev, om att du reagerar. Det just en sådan jag också är. Jag reagerar ofta på om det är något som inte stämmer eller känns ok. Jag har till exempel tagit tydligt ställning för barn när deras föräldrar behandlat dem illa ute på sta'n, och har också tagit mig tid att samtala med både barn och vuxna i situationen. Men det jag menade med att ritualens kraft kan få mig att inte reagera.

I karateträningen är det karate det handlar om och den som är auktoritet på området är den som är högst graderad. När jag inträder i träningslokalen- dojon- förväntas jag buga. Om jag inte bugar känner jag och andra tydligt att jag bryter mot reglerna som finns. Reglerna är inte bara av den oskrivna sorten. Många av dem finns på pränt. Jag vill träna karate. Jag intalar mig att en liten bugning inte spelar så stor roll. jag kan ju inom mig tänka att jag vet att jag är fri- eller så kan jag uppfinna någon bra anledning till att buga. då behöver jag inte den inre konflikten. Innan vi börjar träningen ska dräkten inklusive bältet sitta rätt. Vi sätter oss i en rad. Det är noga att den som är lägst graderad sitter i ena änden av raden och den högst graderade sitter i den andra. På japanska kommandoord ska vi buga, meditera och buga. Egentligen ska män och kvinnor också sitta olika. Kvinnor ska inte ha något mellanrum mellan sina knän, trots att det ger sämre balans...
Det finns tydliga både oskrivna och skrivna regler om vem som får tilltala vem och vem som får svara vem. Lågt graderad ska hälsa först på högt graderad. Anarkisten i mig kunde åtminstone roa mig med att inte hälsa på mina tränare, när de stod i klunga och pratade med varandra. De stod och såg ut som guldfiskar i "hejet" som fastnade, eftersom de inte kunde förmå sig att hälsa på mig utan att jag hälsat på dom. Den lilla detaljen utgjorde en livs levande illustration för mig på hur människor i ockuperade länder i det lilla får hålla sig fria i tanken.
En gång hakade ett svartbälte på och ville träna med oss relativt nya. Problemet var att han tränade i otakt med oss andra. Gick åt höger när vi andra skulle gå åt vänster och så vidare. Ingen sa något. Alla försökte parera och lyda tränarens instruktioner samtidigt som alla runt omkring svartbältet försökte anpassa sig efter honom så att det inte skulle bli pinsamt för honom. Detta gick förstås inte hela tiden. En gång råkade svartbältet och jag krocka, varpå tränaren sparkar mig på fotleden jag stöder hela min kroppstyngd på i ögonblicket. Ingen reagerade.
Efter träningen samlas man för att sitta i rad i hierarkisk ordning, mediterar, bugar för tränaren på kommando, lämnar dojon efter att ha vänt sig om och bugat i dörröppningen.
Om jag utanför lokalen i väntan på bussen hem, skulle ha blivit sparkad på fotleden, hade bergis samma människor jag tränade med ha reagerat...

Det är det jag menar med ritual, bland annat.

SARA, UTHIEN, MALENA! Ni har skrivit så mycket tänkvärt och intressant och väckt fler tankar. Jag kan inte skriva allt ännu. Fortsättning följer.TILLS DESS FÅR NI GÄRNA FYLLA PÅ ÄNNU MER!!! /BotHild

PS. För den som undrar: Jag har tränat i olika stilar, men detta är från fem olika Shotokan karate-klubbar på olika ställen i Sverige. Alla har inte exakt samma regler och hanterar dem lite olika, men likheten dem emellan är slående. Det jag har mött är gradskillnad inte artskillnad. Jag menar att de flesta kampstilarna i Sverige och övriga världen utgör en grogrund för antidemokrati. Om någon vill diskutera just det, ber jag att vederbörande startar en ny tråd för det.

Oj, nu gick jag igång, det som du beskriver om ritualerna i din kampsportträning är typiskt en sådan sak som jag kan bli skatt galen av och bli hur rebellisk som helst, och bete mig helt tvärtom bara för att vägra delta i det hela... Och jag är vanligtvis en mycket lugn och sansad person.

Jag har tränat Aikido en kort period (vill gärna ta upp det igen så småningom) och de ritualer som fanns där innebar respekt och fokus, och med respekt menar jag respekt för medvetande, inte för hierarkier. De ritualerna kändes helt OK.

Men jag provade en variant av Zen-meditation en gång här i Uppsala. Fullt av ritualer. Visst, jag provade glatt på, ställde upp på allt. Jag är en ganska van meditatör och villig att ge något en chans även om jag först inte begriper vitsen med det.

Men en gång var jag tvungen att avbryta en 90-minuters meditation, jag hade ont och kunde inte sitta på "rätt sätt" och till slut kunde jag inte längre andas pga smärtan. Jag hade ingen lust att misshandla min skadade kropp vidare, att meditera i smärtan kändes inte längre meningsfullt, jag ville hem och läka. Så i ett avbrott mellan sittande och gående meditation kravlade jag mig tyst mot dörren, jag kunde inte resa mig pga smärtan och jag hade suttit kvar längre än vad jag egentligen klarade av för att inte störa de andra (ja, ritualers makt är stor!) Trots att man inte skulle möta någons blick fick jag en blick från en av mina medmeditatörer, en blick full av hat och förakt för att jag bröt meditationen. Det gick inte att ta miste på budskapet.

Jag gick aldrig tillbaka till den gruppen igen. När disciplin och ritualer föder hat och förakt över mänsklighet vill åtminstone inte jag vara delaktig.

Jag brukar också reagera med motsatt beteende när jag möter på sådana sjuka ritualer. Min eviga kamp är alla förutfattade mening kring hur barn, samt hur tjejer och killar, ska bete sig.
Det finns så många ritualer i livet som talar om hur vi ska och inte ska bete oss. Ritualer som får oss att anpassa oss i små, trånga, inrutade liv. Ritualer som gör att vi anpassar oss efter dessa rituella beteenden istället för att göra det vi egentligen vill. Ibland blir jag tokig på alla dessa ritualer och rutiner som andra måste upprepa och sedan försöker tvinga på mig. Som att vi är djur med en ät- och sovklocka.
*suck*

Hmm...! Jag inser att jag tänker i cirklar runt ett och samma ämne. Kan inte riktigt fånga det ännu dock. Min nästa tanke kring ritualer är ju, att när man gillar ritualen eller åtminstone går med i den, görs man öppen för att risken att inom ramen för den göra något som egentligen strider mot den egna viljan. Och om man väl gjort något som inte stämmer överens med det man ville, så är risken att man känner sig medverkande och "medskyldig". Det kan försvaga integriteten och kan göra att man inte reagerar när någon annan gör något man upplever som fel- "jag har ju också gjort misstag". Risken är att man accepterar styrning och kränkande behandling så till den grad att man inte längre kan se på situationen med sunda ögon. Det som förr kändes fel har blivit normalt. Jämför med Eva Lundgrens beskrivning av det hon kallar normaliseringsprocessen i förhållanden där den ena misshandlar. Det är exakt samma mekanismer.
För att ett förtryck ska kunna uppstå (där inte den ekonomiska orättvisan är uppenbar), måste det första skapas ett förtroende och ett slags "vi". Känslan av ett starkt "vi" kan bli ännu starkare om något i eller hela omvärlden uppfattas som ett dåligt "dom".

Det är i den här röran av normalisering som jag tror att ritualer spelar en central roll. Och jo, Uthien, jag menar alla sorters ritualer. Jag tänker på våra vanligaste starka riter som bröllop, begravningar, konfirmation, dop och julfirande. De stärker och synliggör kärlek, död, växande, nykomst och årets växling. Dessutom stärker till exempel bröllop vår uppfattning om hur vi ska leva vår kärlek- i vilken form den förväntas finnas.
Men jag tänker också på småsaker som att en del har svårt att somna om de inte har plockat ur diskmaskinen, lagt fram morgondagens kläder, borstat tänderna och bett aftonbön osv.

Jag cirklar hela tiden kring frågan om hur vi skapar bra livsbejakande sammanhang och hur vi skyddar oss från nedtryckande sammanhang. Det är nog det jag gör. Att komma in i nya miljöer innebär ju att se dem lite utifrån och jag tycker att jag den senaste tiden fått väldigt tydliga exempel på båda delarna inom shamanismen. Jag håller väl dels på att finna min egen plats helt enkelt, men också ta med mig erfarenheter och kunskaper från tidigare. Jag tror att den processen är något som i slutändan kan gagna inte bara mig själv, utan fler. Alla miljöer är ju hela tiden under nyskapande, i dialogen mellan gammalt och nytt.

Dags för lite hjärndöd TV- fritt vald hjärntvätt. /BotHild

Eftersom jag bor inte så långt från Knutby och pingstförsamlingen där som lever vidare starkare än någonsin efter alla turer och krokigheter, så är det ett bra exempel på det du just skrev.
Något av det allra starkaste behovet vi människor har är delaktighet och gemenskap. Bevisligen kan somliga av oss till och med luras till att mörda andra bara vi slipper vara utanför, ensamma, föraktade. Och givetvis kan en sådan maktfaktor användas med stor famgång av förtryckare, mobbare, pastorer, föräldrar osv för att få folk (och barn) precis dit man vill.

De allra flesta människor strävar efter någon form av lycka, och de allra flesta av oss tror att om jag bara blir lite mer omytckt, lite mer sedd, lite mer älskad så blir jag lycklig. Att inte få bekräftelse från andra blir stor olycka. Och allra oftast så försöker vi förändra oss själva, bli lite "godare" för att bli lite mer älskade. Utom de som inte behöver gemenskap, till exempel en äkta psykopat utan empati kännetecknas av att de inte blir stressade av utanförskap utan istället kan de växla mellan gemenskap och förakt för att på det viset få andra människor precis dit de vill.

Ritualer och traditioner kan vara en sådan gemensamhetsfaktor, och rätt använda få stor kraft och fungera som stöd och gemenskap för oss människor. Men om vi inte är medvetna om vårt eget naturliga behov av gemenskap så kan vi också fastna i (gemensamhets-)fällor där andra vill ha makt.

Det är lite grann som jag beskrev innan, att det finns kraft så det räcker åt oss alla, det finns kärlek så att det räcker för oss alla också, men ibland får man nöja sig med sin egen inneboende kärlek och låta den flöda över för sig själv. Då behöver man inte ständig bekräftelse utifrån, och man blir immun mot maktfällor och kan dra sig ur destruktiva ritualers gemensamhetsmakt.

För att kunna använda sig av förmågan att älska sig själv som vuxen måste vi som barn ha blivit sedda och bekräftade av andra, och jag tror nog att en stor grundbult sitter här till många av våra samhällsproblem. Så många vuxna har inte ork och förmåga att bekräfta barnen, och där börjar den livslånga kampen för att var accepterad, älskad, sedd och omsluten av djup gemenskap.

Ja det är som vanligt att i fanatiska former så går det åt pipsvängen som Astrid skulle säga !!

Sk "kadaverdiciplin" att hålla stenhårt i rang o ritualer är i en avart en maktfaktor som just rensar de ledda från de självständiga, ett sätt att garantera att flocken kommer att gå över lik för att utföra sitt uppdrag.....

Tex Hitlers lilla arme.. det finns en sån psykologiskt lärande livehistoria när nassarna intagit Polen.. det var en by där alla invånare föstes ihop på torget, kvinnor, män, barn urskiljningslöst framför dessa ca 4-600 människor stod det ca 250 soldater från andra sidan gränsen alla civilare dvs inkallade o otränade igentligen alla med en personlig roll som far, son, bror etc...

majoren vände sej om till sina manna o säger<: Om det är nån som känner att han inte kan utföra sitt uppdrag skall vederbörande räcka upp en arm nu !
Av de 250 soldaterna räckte en man säkert efter vånda upp armen...
skulle han oxså hamna i högen med lik ? Skjuten av sina vänner soldaterna...

Inga fler !? Skrek majoren då tar du o lämna ledet medan vi andra lägger an vapen !! Mannen ensam slapp döda byinvånarna de andra sköt på kommando..
Var de duktiga ? Vad avgjorde modet att räcka upp handen- kalkylerade han med att oxså dö hellre än att döda... Ångrade majoren sitt yrkes val- hade kanske han vilat ha samma fråga då i början av kriget ?

Att aldrig sluta tänka o tänka själv... inte bli ett "boskap" en könlös/identitetslös grupp där alla för en en för alla gömmer sitt bad behavor inom gruppen...
Att ta egen ställning gör skillnad.. gör det gärna smakfullt även som meditationsgruppens karma nån skrev om... varför inte som meditationslärare faktiskt ge access till att gå om det blir jobbigt... Försök gärna men blir det förmycket kan ni välja att lämna rummet tills vi andra är klara ok !

Duktighetssyndromet kan föda mkt fördömmande :(


hälsasr melena

I Aikido så finns det en liten ritual före man börjar, den kallas för (ursäkta stavningen) Moksu, och är ämnad att fokusera tankar och medvetande mot vad som ska ske just nu och här, att stänga ute livets trivialiteter så man kan ägna sin osplittrade uppmärksamhet åt träning.

Men det som ni beskriver, dvs. regler för hur man ska bete sig och dylikt har inte med det ritualiserade att göra. Om det finns regler för hur man ska bete sig mot de som har en högre grad än er själva så har inte det heller med ritualer att göra.

Detta är snarare betendevetenskap.

Att sedan betendemönster kan springa ur uråldriga ritualer är en helt annan sak.

Ritualen före en trummresa ser olika ut för många, men inkallandet av olika väsen till beskydd, skallrandet, rökelsen och vad man nu använder sig av syftar egentligen mot samma sak som Moksu -> "Det osplittrade sinnet" att föra fokus till stunden.

För att ta ett annat exempel. I den kristna kyrkan utförs en ritual regelbundet, nattvarden. Nattvarden har dock inget att göra med betendet i kyrkan. Nattvards-ritualen ser nästan likadan ut i alla fall i europa, samma ord upprepas med vissa skillnader på språk och gren i kyrkan men betendemönstret i de olika församlingarna kan vara helt olika.

Vad nattvarden syftar till är att påminna om våra band till gud och att han är en del av oss(de kristna som tror på honom??). Detta har gjorts till en ritual som utförs på samma/liknande sätt var gång, detta är vad jag menar med en ritual.

Det är också dylika ritualer som jag syftar på i min presentation.

Mvh Nils

I till exempel den kristna nattvarden och andra ritualer som syftar till att öka samhörigheten med gudomen kan man lägga in saker som anger hur vi förväntas uppfatta verkligheten och vilken bild vi bör ha av gudomen och inte bör ha. Bara detta att gudomen i de dominerande religionerna konsekvent definierar gudomen som "man" eller herregud påverkar oss. Likadanat att så många strider för att det ska fortsätta vara män som leder dessa ritualer är exempel på det jag menar med att ritualer har kraft och de kan stärka både befriande och livsbejakande verklighetssyn och en starkt begränsande.

Men om vi struntar i det: Simiolus och ni andra, vad har ritualer för funktion för er?Jag har förstått att de är värdefulla för dig Simiolus. Hur stärker de dig? Vad skulle saknas om du inte hade dem? Vill väldigt gärna veta. Jag är ju som sagt väldigt intresserad av den aspekten också i ritualerna!


Jag ser på ritualer precis som på örter: Det som har kraft att hela, har också kraft att bryta ned. /BotHild

Kruxet för mig är att jag står utanför ritualiserandet. Den enda riktiga ritualen jag har just nu är att släppa ut hunden på morgonen och ge hästen vatten på kvällen (hon går på bete). Dessa ritualer håller mig dock flytande.

Jag är en sökare, jag söker efter ritualen som kan ge mig lite mer balans i livet.
En ritual jag funderat starkt på är Meditationen men med de skumma arbetstider jag har just nu så kan jag inte genomföra en meditativ ritual på samma tid varje dag. Därmed faller syftet av meditationen jag är intresserad av och tappar sin styrka.

Som sagt jag söker efter ritualer, uppfinner dem och blir inspirerad till nya kombinationer, men det är ingen jag riktigt fastnat för ännu.

-nils

Hej

spännande, inspirerande och kul o läsa det ni skriver. Läste det mesta några dagar sedan men valde att åtrkomma med att kasta in mina femtio öre(femöringen finns inte längre fysiskt.....)

Det finns mycket att säga om riten.

Vad är en rit?
Vad skapar en ritual?
När är en handling eller ett varande inte en ritual?

Sedan så kan det vara en skillnad mellan ritual och ceremoni, vad är skillnaderna/likheterna?

Det sätt som jag tycker tidigare har skrivits om i denna tråd omkring riten är att den har en fast form, en ram med tydlig början och slut, innehåll som återkommer likadant mer eller mindre exakt likadant varje gång som ritualen genomförs.

Det finns mycket visdom att lära om detta, om oss själva hur vi reagerar inom ramen av en fast rituell form, som tex den Bothild beskriver inom karate. Men detta finns givetvis inom många andra samanhang. Att tränga djupt in i den rituell fast form dag för dag månfas för månfas och Solcygel efter Solcykel kan ge mycket.

Jag har haft olika samtal med människor om detta ämne och mött människor som har år efter år genomfört riter likadant. Det handlar om att tränga djupare in i ritens innehåll så att vi kan se förbi formen och ytan, som är orden, den fysiska ställningen eller görandet, miljön som riten utförs inom etc. Det jag därmed menar är att nå Andevärlden och det mystika. Bön eller mantran kan vara ett mycket bra exempel, återkommande samma ord, med eller utan radband. Ett exempel på en enkel morgonbön:

Godmorgon Dag och Dagsbarn
Hell dig Sunna du värmande sol.
Tack Natt för vila och drömmar.
Var hälsad Öster,
Var hälsad Söder
Var hälsad Väster
Var hälsad Norr
Var hälsad du kära Fylgja,
Kom var mig när i dagens alla göromål
Må jag vandra denna dag i värdighet
Må jag vandra denna dag i mod och givmildhet
Må jag vandra denna dag på helig Jord.

Detta är bara ett fritt och spontant skrivet. För dig som reagerar på ordet bön så kom ihåg att ordet bön, eller bidja, är fornnordiskt och inte inlånat vilket visar på att bön ju klart fanns och finns inom den Forna Seden.

Min erfarenhet av fast och återkommande rituella handlingar och ord kan jag hämta från min uppväxt inom en frikyrka där varje helggudtjänst hade mycket liknande mönster, inte exakt men igenkännande. Detta var jag underordnad i mer än 20 år. Idag har jag inte någon sådan motsvarighet veckovis eller dagligen.
------------------------------------
När jag nu skriver och reflekterar om detta ämne så blir jag varm för att jag upptäcker fler och fler nivåer och områden inom detta som jag inte har tänkt på tidigare, speciellt från mitt liv som jag har som erfarenhetsbas. Det glädjer mig!
------------------------------------

Saknar det ibland och har olika möjliga former som jag kan använda, men gör det inte ännu för att jag upplöever mer mig själv på ett sätt att jag lägger mer vikt vid det ceremoniella.

Skillnade som jag ser det mellan rit och ceremoni är att ceremonin är mer fri, har börja och slut som oftast är mycket tydliga genom medvetandeförändringe och fokus på bara det som finns här och nu inom den ceremoniella ramen och syftet för ceremonin. Men inom ramen kan det vara mer fritt för spontanitet, intuitivt agerande och interaktion mellan deltagarna både mellanvärldsliga och Andevärldsliga.

En ceremoni kan återkomma i en fast form tex varje dag men med lite annat innehåll. Men ceremonin kan vara en annan tråd om även angränsande.

kram på er!

S_P

Mycket intressant tråd med intressanta reflektioner.

Mina rituella erfarenheter liknar inte riktigt de som tidigare beskrivits i tråden, men eftersom jag får uppfattningen av att du, BotHild, är intresserad av ritualers olika aspekter delger jag dem ändå (fast de kanske är självklara grejer och upprepningar av vad som tidigare sagts). Jag har under en period på ca 1 år - när jag var med i en sammanslutning som jag nu skulle kalla för en sekt - regelbundet utövat en magisk meditativ ritual på ca 3 timmar en gång i veckan. Gör man samma sak så koncentrerat och regelbundet märker man efter ett tag en fördjupad effekt. Effekten här blev mycket påtaglig, bäst går den nog att beskriva med begreppen djupt men smalt (istället för ytligt och brett). Om det finns en yttre form att vila i (vilket kanske också kan appliceras på kampsport) kan man som deltagare lägga sin energi på annat än den yttre formen, det sociala eller att behöva vara fri. Man kan då på ett visst sätt försjunka djupare i en aktivitet. En annan sak med ritualer som man upprepar är att de befästs i rummet och i tiden, handlingarna under ritualen blir heliga och lyfts från vardagen och medvetandet och närvaron ökar. Upprepningar gör att förståelsen sjunker in mer och mer, och plötsligt upptäcker man en hel värld i någonting som man trodde att man förstod, men det är kanske mer ett resultat av meditation än av ritualiserande.

Jag skulle vilja skilja på ritualer (eftersom begreppet i denna diskussion har förblivit så odefinierat och kommit att betyda flera olika saker) som flera människor utför medvetet tillsammans (alla former av kollektiva manifestationer och aktiviteter som är fastlagda enligt ett tydligt definierat mönster), ritualer som man utför ensam (plocka ur diskmaskinen innan man går till sängs), och ritualer människor utför omedvetet (alla normer som följs utan att man reflekterar över det). Det första sättet att ritualisera kan, tror jag, om det används medvetet, på rätt sätt och av en kompetent person som förstår de starka krafterna vara bra i vissa fall. Det är naturligtvis alltid en balansgång mellan att behålla sin kritiska individualitet och uppgå i ett kollektivt ”vi”, men i bästa fall kan kollektivet användas till att stärka individen, tror jag. Och det blir då en positiv kraft som man kan ta vara på. Det andra sättet att ritualisera tror jag har mest med trygghet att göra, att befästa världen, och inte heller det behöver vara dåligt. I vissa lägen måste man befästa världen i det yttre för att den inre är för turbulent just då. Det tredje sättet att ritualisera tror jag är en förutsättning för socialt liv, att man har överenskommelser och normer, och det går nog inte att helt komma ifrån. Men därmed inte sagt att man inte kan och bör granska sina ritualer för att se om de ger eller tar mer kraft.

Jag tror att ritualer blir farliga när de förblir oifrågasatta. Om ifrågasättande av ritualen inte tillåts av auktoriteten, hissas varningsflaggen i alla fall hos mig.

Jag håller med dig BotHild om att ritualer är en kraft som kan användas för att hela eller för att bryta ned, som de flesta krafter. Frågan blir vad man är beredd att offra för vad. Nuförtiden ägnar jag mig inte längre åt medvetna ritualer, jag valde att prioritera min frihet, individualitet och bredd framför samhörigheten och djupet.

Jag hoppas att mitt nattliga inlägg bidrog med något. Gonatt!
:respect:

Shamanistiskt

För mig är det viktigt att göra klart för mig när en ceremoni börjar, pågår och är avslutad så att dörren till de andra världarna öppnas och stängs på ett tydligt sätt så att jag inte har någon förvirring över i vilken verklighet jag är, varför jag är där, och vad mitt syfte i den verkligheten är. Eftersom vårt medvetande är gränssnittet som de andra världarna ansluter till är tydliga definitioner en fråga om att behålla den psykiska hälsan och att kunna fungera i vardagen.


Allmänt
Frågan är, behöver jag ritual, vad har de för funktion i mitt liv, vad tjänar de till ovs. En självvald ritual kring något kan hjälpa mig att stärka det jag behöver stärka inom mig.


Vad är ritual/ ceremoni för mig?
Det är ett beteendemönster som
- fortgår under en tilldelad tidsrymd med en tydlig början,
ett tydligt förlopp och ett tydligt slut
- har ett specifikt syfte
- utförs på en specifik plats
- utförs enskilt eller tillsammans
- privat eller allmänt
- kan vara andligt, socialt ovs
- omfattar ett avtal/överenskommelse om något,
inom en individ eller mellan individer
- har en specifik form som kan vara flexibel eller fast

För mig är en/ett ritual ett skapat och medvetet valt beteendemönster som en individ eller en grupp
har valt att skapa och upprätthålla under en längre tidsrymd. En ritual bygger på
en gemensam överenskommelse om något som skall upprätthållas för ett specifikt syfte och av en specifik anledning.
Pga det blir formen mycket fast och följer någon form av tradition, övertygelse, moral, etik som gruppen/individen i gruppen
håller fram som eftersträvansvärt att uppnå. Uppnår man ritualens värde får man socialt värde, blir accepterad ovs. Det finns
alltså något att vinna socialt för individen och gruppen och inbördes mellan individerna i gruppen.
En tradition som utvecklat ritual kan vara hierarkisk och elitistisk, men behöver nödvändigtvis inte vara det.
Upplysningsläror, kampsporter, sport, vetenskap, samhällets konstruktion och upprätthållande,social praxis, normer, normalitet,
, så kallat sunt förnuft, könsroller mm förknippar jag med ritual. Det kan sätta individen högst eller gruppen högst.
Ritual=System med värdegrund utövat av ett flertal individer, grupper

Ritual som finns i mitt liv är t.ex. att arbeta 8-17, 5 dagar i veckan, träna tre gånger i veckan, alltid äta gröt till frukost,
att fira jul med familjen, kläd och uppförandekoder, betala räkningarna etc. Att t.ex. följa en specifik andlig tradition för att bli upplyst.
Vissa ritual godkänner jag i mitt liv andra är jag tvingad in i av den stora ritualen Samhället. De ritual jag är intvingad i
och vill ut ur får jag krångla mig ur eller utöka utrymmet och flexibiliteten i. Dvs en kompromiss mellan mig och omvärlden.
jag får skapa mig egna utrymmen i luckorna i systemet, där jag kan hitta min privata frihet.
Eftersom det finns undergrupper i grupper kan jag finna viss frihet i att hitta likasinnade som delar mina värderingar och intressen
i mer eller mindre grad. Vilka de värderingarna är påverkar sedan hur jag reagerar på situationer i mitt liv och i min omvärld.

För mig är en ceremoni något mer tillfälligt som uppstår ur ett temporärt syfte och ibland som en reaktion på en händelse eller ett behov.
Ceremonin kan uppstå spontant och kan vara mycket flexibel i formen. Ceremonin har ofta sin grund i värdegrunden som ritualen har skapat men det är
inte alltid omedelbart uppenbart. Ceremonin kan vara privat eller allmän. Den kan vara seriös eller lättsam. Den kan vara andlig eller sekulär.
T.ex. att lägga rosor på platsen där någon blev mördad på allmän plats fastän man bara läst om händelsen i tidningen. Att skänka pengar till
offren för Tsunamin. Malmöfestivalen. Att ha poesikväll hemma. Att demonstrera. Att göra en trumresa med ett specifikt syfte. Att klä mig i rött
om jag är deprimerad.

Jag håller med Pathfinders syn på vad skillnaden mellan ritual och ceremoni är.

Jag tänker så här; att för min egen del är jag rätt negativt inställd till ritualer, som jag ser befäster gammalt stagnerat mer, än utvecklar det som är nu...
Jag ser varje moment som "här och nu" - unik, därför gör jag hellre en ceremoni, som skapas i ett syfte för "just nu", än ägna mig åt ritualer, som jag ser som gamla regler ...
Därför deltar jag heller aldrig i vissa gruppers fastställda ceremonier, eftersom det enligt min syn, egentligen är ritualer...

Wow! Härligt mycket nytt att bita i! Har läst igenom de senaste inläggen, och inser att det är en hel del att vända och vrida på. Gött! /BotHild

Ritual och ceremoni kan användas för att bryta ett gammalt mönster och befästa ett nytt mer konstruktivt mönster. Som att lära in en ny hälsosammare vana.
Mönster kan fungera som ankare i tillvaron och ge mening och tillhörighet.
Alltså, att förankra och fortsätta något. Det är kraftfullt. Vad man måste komma ihåg är att allt förändras med tiden och har sina processer och förlopp. Kanske felet oftast är att mönstren, ritualen inte hänger med sin tid utan har fått ett egenvärde som inte är relevant. Kanske enbart de stora kretsloppen är värda fasta ritualer?

//Pathfinder

I ritens återkommande bruk av samma form, finns det djup som kommer av repetitionen som kan ge oss mångfasetterad insikt i livet. Om riten, en beståndsdel/aspekt av riten och hur den relaterar till livet och hur vi lever.

Tex. den morgonbön/meditation som jag skrev ovan innehåller flera ord som har många innebörder i livet. Värdighet, skönhet, att hålla samma rit kan ge ett djup som den spontana ceremonin kan sakna.

============================
Den återkommande riten i personligt bruk är något jag funderar kring och som jag vill lägga in i mitt liv mer. Nu är det mer i nivå med att kocka kaffe och röka första morgon-ciggen.....
++++++++++++++++++++++++++++


Sedan är det ju även så att delar av en ceremoni har riter i sig. Så att en rit kan även vara en mindre del eller segment i en större ceremoni som inte har en hårt hållen form.

Exempel på detta är att jämföra trumresa och kraftdjursdans/extasdans.

Trumresans form, med inkallan, instruktioner, resande, återkallan, samtal och utkallan har ofta en ganska rituell prägel. Men kraftdjursdansen har början och slut men vad som händer däremellan och hur det görs kommer utifrån möte mellan människa och Kraftdjuret (och mellan kraftdjur och kraftdjur och människa och människa för den delen också).

Ett annat exempel på hur rit och ceremoni håller samman men är olika är det blot som hölls i helgen på Nycklabacken. Jämförelsevis så var det medvetet mer rituellt och höll en viss fast form och mönster i utförande och ord.

Men en del av blotet var mer ceremoniell då alla i cirkeln gick och satte sig någon stans på platsen i mörkret för att kontakta platsen och lyssna till budskap från platsen. Då var det den enskilldes sätt att göra detta som inte hade en fast from om hur det skulle göras, hur det skall sittas, var etc. etc. bara början och slut egentligen.

Riten och ceremonin är värdelösa om de saknar konsekvenser till livet i övrigt.