Känner ni till ”de fyra fienderna”? Jag har alls ingen aning längre om varifrån och hur denna information kom till mig, men jag har använt mig av det mycket och ofta.

Rädsla
Det är ju ganska uppenbart att låter man rädslan styra så kommer man inte långt. Sysslar man med shamanism möter man rädslan mycket snabbt. Det känns läskigt och allt möjligt kan hända och inte vet man riktigt vad man ska göra med alltihop. Det känner vi nog alla igen.
Och vi får många tillfällen att möta vår rädsla…
För att besegra rädslan kan man använda kunskap. Ta reda på varför du är rädd. Exakt hur känns det? Vi har fått lära oss att vara rädda för rädslan. Med lite envishet och erfarenhet ser man att man kan göra saker även om man är rädd. Att rädslan faktiskt inte bits. Många gånger är rädslan bara okunnighet.

Medvetenhet
Att förstå och veta och se saker som andra inte ser, uppfattar eller vägrar tro på, då kan det kännas ensamt här i människovärlden. När ens värdsbild rämnar, när en erfarenhet aldrig kan göras ogjord, när jag passerat en dörr och ser att bakom mig finns ingen återvändo. Då är det lätt att fastna, inte vilja gå vidare. Förvirringen är som en tät dimma överallt.
Likaså att tro att man är medveten, närvarande, att man ser allt som finns att se, vet allt som finns att veta, inte heller då kommer vi vidare. Dörrarna förblir oöppnade. Att tolka en erfarenhet kan ibland utestänga medvetenheten. Vi tar bara in det vi redan vet och förstår.
Kan vi hålla oss närvarande här och nu, med öppet sinne och ödmjukhet, då är medvetenheten vår vän och allierade och en gränslös tillgång.

Kraft
Bamse säger: ”om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll”. Jag har nyligen blivit påmind på mer än ett sätt om hur sant detta kan vara.
Kraft kommer av att göra de andra fienderna till sina vänner. Kraft kommer genom shamanskt arbete och genom en mängd andra vägar.
Jag har sett människor bli kraftens fånge när de är okunniga om sin kraft, när de inte är medvetna om sin egen kraft, inte inser eller förstår. Kraften kan korrumpera, vill göra sig själv mer, genererar mer av sig självt, söker att ta över andras kraft, kan känna sig hotad av andras kraft. Kom ihåg att det är du som ska styra kraften, inte kraften som ska styra dig.
Är du kraftlös är du maktlös, och vi behöver alla kraft, men för mycket kraft som du inte hanterar kan skada.
Kraft i kombination med starka känslor man inte hanterar kan vara förödande. Därför måste man vara ”snäll” eller åtminstone veta var man har sig själv och sin kraft och sina känslor.
Spela inte dum och okunnig, sysslar du med shamanism så sysslar du med kraft. Okunnighet är inget försvar.

Både med medvetenhet och med kraft följer ansvar. Är du inte beredd att ta ansvar så gå någon annanstans, då är inte shamanens väg hälsosam för dig.

Trötthet
Den lurigaste fienden av dem alla. Men det finns ett effektivt vapen: intention!
Gör klart för dig själv vart du är på väg och varför. Givetvis behöver vi vila, tid till reflektion, tid och ro för integrering, det handlar inte om att stressa eller prestera eller spela ”macho”.
Men tröttheten smyger sig på som en axelryckning, som en uppgivenhet, som ett dovt ointresse eller i värsta fall som en önskan att aldrig mer kliva ur sängen…
En annan allierad i kampen mot trötthet och oföretagsamhet är paradoxalt nog döden. Vad skulle du göra om du visste att du hade en vecka på dig att leva? Vad skulle du göra just nu om du visste att det var den allra sista dagen i ditt liv?

Ta ansvar för dig själv, låt inte tröttheten slå sina blå dunster i ögonen på dig. Vad är det du är rädd för?

Gången är cyklisk, vi besegrar inte fienderna den ena efter den andra en gång för alla. De kommer tillbaka, om igen, så länge vi lever.

Känner ni igen det här?

Tack för dem raderna, dem kom precis i rätt tid.
Dina ord om medvetenhet är mycket kloka i båda aspekterna, känslan av att veta allt alternativt bli paralyserad. O ja jag känner igen dem och jobbar/leker mycket med dessa egenskaper

Stort tack :respect:

Uthien! Det där är värt att påminnas om! Och jag tror ens egen relation till dessa fyra olika fiender förändras beroende på var man befinner sig, men att man på något vis ändå alltid behöver förhålla sig till dom!

Fast jag ser ju rädslan som en av våra förnuftigaste och bästa vänner också (se tråden om rädsla)! Jag tror vi alla har tillfällen då vi räddat livet på oss själva för att vi lyssnat på vår rädsla och lytt den, men jag tror att vi inte alltid är medvetna om det. /BotHild

Bra skrivet, goda ord, och jag tror att som med alla fiender kan dom här vara ens bästa vänner om man lär att uttnytjar dom rätt.

Mvh,
Thomas
budo wa buto desu

Efter en natts eftertanke: Det handlar ju om två olika rädslor som jag ser det. Den som hindrar och förlamar är den som mer reagerar på inre oro och hindrar en från att ha kontakt med sin omgivning. Den som är förnuftig och kan skydda oss är den vi kan känna tydligare och klarare, när vi inte är bedövade av "hittepå"-rädslor, som ju kan vara minst lika plågsamma som rädslor som är äkta varningssignaler för att det är fara å färde.

Ju fler av våra inre rädslor vi lär känna, ju fler kan lämna oss, och desto tydligare känner vi verkliga varningssignaler, när det verkligen gäller!

Jag har nyligen blivit av med gammal skräck, som tagit uppmärksamhet och som jag alltid behövt kämpa mig igenom för att få klar sikt. Ska bli spännande att se vilka förändringarna är på lång sikt. ;) /BotHild

Det tycks mig som att rädsla liksom sorg är en god lärare.
De pekar på något som man behöver klargöra för sig själv, ta på allvar och arbeta med. Det finns alltså något positivt att vinna på andra sidan arbetet eftersom man tar ansvar för sig själv.
Att möta sin rädsla kan ge styrka och stolthet och insikt. En energikick eller en healing.

En fiende är KLARHET. Att veta hur allt är. Det är en låst position.

Hm ja ska just initsieras i bamseklubben, känner mig styrkt av dina ord!
Jag en bamsescout "stolt"

Verkligen! Den tycks mig lite som andra sidan myntet av medvetenheten som Uthien beskriver. Den leder också lätt till överlägsenhet och därmed ensamhet - it's always lonely on the top. Jag tror att det kan förhindras genom äkta ödmjukhet inför små saker, fatta igen hur fantastiskt det är att gräs växer eller att vi har ögon att se med, t ex. Våga förundras utan att vilja sätta saker i system eller förklara dem. Jag är övertygad om att det alltid finns mer att upptäcka, olika aspekter och dimensioner av allting. Tror man att man är färdig för att man har ordnat in saker i ett förringande system missar man så mycket.

Appropå rädsla fick jag en tanke häromsistens. Jag tänkte att all rädsla egentligen är irrationell. Såklart kan det hända en 'hemska' saker, men om man inte tillskriver dessa egenskapen hemska? Om man inte är rädd för något är ju ingenting farligt...?

Det är en ganska extrem tanke, och jag vet inte om det är eftersträvansvärt att inte vara rädd. Men i slutändan är jag övertygad om att man (om man är medveten om sin kraft) kan skapa sin egen verklighet genom att förhålla sig till yttre faktorer (och inte att de yttre faktorerna oundvikligen påverkar oss i en viss given riktning), så helt främmande är den inte.

Begreppet om de fyra fienderna kommer från Carlos Castaneda. Det finns dock dem som väljer att kalla dem de fyra lärarna istället! /Murkla

Att säga att klarhet är en fiende är en paradox. Så här tänker jag, när man säger att man vet hur saker är bevisar man motsatsen, destomer fokuserad man blir på sin sanning desto mindre av helheten ser man. D.v.s. i alfabetet kanske man bara ser bokstaven a som en sanning eller alla vokalerna och kan tycka sig vara väldigt klarsynt.

Lite luddigt inser jag att denna argumentation är, men kom gärna med åsikter...

Hej.

Min okunnighet och 'omedvetenhet' om min kraft gör mig mycket trött och tillslut rädd för mig själv. Det är fint inflätade i varann. Kruxet är den att jag är envis så det räcker för tre, men att jag inte lyckas en gång för alla (menar det verkligen) ta till mig att jag besitter idag en kraft jag inte innan gjorde.
Pratar som alla andra, säger saker som alla andra men gör mig sällan förstådd och resultatet blir pannkaka. Hur talar man utan att implodera sig själv ?

Mvh
3stora

Vet inte om jag förstår din fråga riktigt, 3stora, men jag undrar varför du måste prata. Räcker det inte väldigt långt med att VARA? Ibland när jag bara ÄR och inte försöker få någon alls att förstå någonting, så kommer plötsligt orden alldeles av sig självt, ord som jag inte tänkt på. Då behöver jag säga väldigt lite, men det händer väldigt mycket.

Jag tycker nog att det är rätt trevligt att kommunicera och umgås med människor. Tystnad och ensamhet är inte min grej såvida jag inte har intentionen att meditera. Kan vara så att jag även mediterat för mycket ?

den där kunskapen är viktig det gör att man kan utvecklas.
har kommit fram till samma slutsats men det var en lång väg dit.
och till å från så kanske man snubblar till men det blir mer sällan nu för tiden.

peace

Gammal god Castaneda... ^_^ Länge sedan jag läste dem sist. Får köra en runda snart igen. Blir alltid på gott humör av hans berättelser.

Murkla! tack för påminnelsen om att Castaneda talade om rädslorna.

Min favorit hos Castaneda är när Don Juan går runt sin gård och Castaneda räknar varven, och i vilken riktning han går (och försöker tolka symbolik). Till sist säger Don Juan: "var fan lade jag min pipa".

Underbart komiskt och mycket att lära av, tycker jag.