Jag var för en tid sedan med på en trumresa, då trummaren plötsligt började sjunga under själva resan. Jag blev väldigt förvånad. Och det fick mig att tänka en hel del kring ceremoniers ramar och vilken betydelse de har.

Den som ledde trumreseceremonin och trummade- och började sjunga- var Skalle-Per. Jag har bett honom om lov och fått klartecken att skriva om den här trumningen och mina tankar kring den. Han valde att jag skulle vara tydlig med att det är hans trumning det handlar om. För att ingen ska undra eller tvivla: Jag uppskattar Skalle-Per väldigt mycket, både som person och som en shamaniserande människa. Jag har stor respekt för hans val att shamanisera och känner på djupet att han har ett starkt och ärligt uppsåt. Hans kraft, kunskap och visdom hyser jag inga som helst tvivel om. Han är uppenbarligen på en lärdomsväg som känns rätt för honom och inspirerar andra. Han har alla möjligheter att förvalta en shamanism. (Ja, alltså, det här är min uppfattning och inget annat.)

Från tidigare erfarenheter hade jag en ganska klar bild av vad jag förväntade mig av en trumresa och inom vilka ramar den ”skull” utövas. Jag såg inte innan några tecken på att den här skulle bli annorlunda.
Den trumresa jag är van vid från tidigare, är att själva trumningen sker cirka 15-20 minuter och att ”resenärerna” vet vilken tid som gäller. Det är kanske inte så viktigt för alla, men jag är så´n som vet ungefär när tiden för en resa börjar lida mot sitt slut. Den tidskänslan är något jag inte har lust att förvirra bort.

Jag är också van vid att det enda ljudet som hörs under trumningen är just de monotoma trumslagen. Skalle-Pers trumma har skallror som hörs vid varje slag. Min egen upplevelse är att det stör den skyddande ljudmattan. (Jag har för mig dessutom att Harner skriver om att man kan mäta i hjärnan att den hamnar i alafatillstånd, ett slags mildare trans, just vid det här trumljudet.) Jag vet att jag upplevt skallror vid trumning både före och efter. Jag undrar vad ni andra har för erfarenheter av detta.

Gruppen som skulle resa bestod av både vana och helt nya resenärer. När Skalle-Per innan resan berättade hur den skulle gå till, så påpekade han bland annat att vi skulle vara uppmärksamma på alla sinnen, då ju inte alla ser eller bara ser vad som händer under resan. Man kan till exempel höra saker. Mitt under resan hör jag plötsligt en vacker sång. Jag hade hört andra saker tidigare som jag var helt övertygad om att jag hörde på min resa. Men nu blev jag osäker på om ljudet kom från rummet vi låg i eller på min resa. Dels blev jag irriterad av att behöva tänka på det, dels kändes det som att mellanvärlden trängde sig på. Jag valde att dela upp mitt medvetande genom att vara medveten om mellan världen lika mycket som den icke-ordinära verkligheten som jag reste i.
Skalle-Per ha förklarat för mig att han tycker det är helt okej att sjunga när man trummar till en resa. Det kan träna oss att ta det oförutsedda. Personligen tycker jag tvärtom. Ceremonier (och ritualer) är fasta och fixa, för att vi ska slippa det oförutsedda omkring oss i mellanvärlden, för att ha utrymme att kunna möta det okända i våra resor. Dessutom sker det ändå ofta överraskande saker omkring oss när vi reser, och då tycker jag att det ligger hos trummarna att står för stabiliteten och tryggheten.

Sedan finns det ju andra ceremonier och ritualer som innebär utlevelser och spontanitet, men då är sker ju dessa (oftast) fortfarande inom ramar som överenskommits. Detta för att i förväg i ”nyktert” tillstånd kunna avgöra vad man är beredd på att delta i och inte och då ha större förutsättningar att inte överskrida egna eller andras gränser. Man har dessutom lättare för att dra sig ur en situation som gradvis utvecklats till något man inte känner sig bekväm med.

Jag nöjer mig här. Och hoppas på att få reaktioner från både dig Skalle-Per och er andra! BotHild

Jag har varit med om sång och diktning, när en person (ej Skalleper) har lett resor. Den personen är dock väldig tydlig om att detta kommer att ske och kallar det inte trumresa, utan använder då ett annat snarlikt namn, som jag just nu inte kommer ihåg... :/

Jag tycker det ger lite olika dimensioner och jag vill inte vara utan det ena eller det andra, dock tror jag att jag vill veta innan, vilken sort jag är med om... just för att inte störas/komma tillbaka, för att det sjungs...

När en viss person trummar, måste jag alltid får dansa mig in i trance - det har med den personens sätt att trumma, att göra. Det går inte för mig att ligga eller sitta stilla då. Jag upplyste trummaren om detta, som också meddelade de andra, att det var OK att röra sig och att någon kanske skulle göra det... just för att undvika överaskningsmomentet.

*******

Nu blir jag ju nyfiken, Skalleper hur du tänker kring detta, med det oförutsedda, så du får gärna berätta mer om det.
Om du vill, alltså. ;)

Kul tråd om ämne jag brinner starkt för, älskar att sjunga och låta dom sjunga genom mig! :respect:

I andra kulturer sjunger shamanen ofta till, och med, sin trumma som en del av sitt arbete och för att möjligöra resan till andevärlden eller kalla på andarna. Har också läst ngnstans att shamanen Sjunger Sin Resa (beskriver vad som sker under resans gång simultant); så att de (byn t.ex.) som sitter med runt om på ett sätt vet vad som sker. Så det verkar vara en gammal (naturlig del) teknik som jag är glad att märka att den poppar upp mer och mer bland dagens nu-shamaner!

Numer är det väl inte så vanligt att den shamaniserande leder andra i trumresan med sång iofs för att många kanske upplever det som "störande" om den som trummar brister ut i sång mitt under resan. Personligen tycker jag om det och använder mig ibland av sjungande resor, dels så att dom leder de andra (som en slags shamansk guidad meditation?) eller att de får höra vad jag gör, eller som en tredje variant; långa spontana, improviserade (om man kan kalla det så då dom sjunger genom en) kraft-sånger som ofta verkar menade att styrka, hela och råda bot på saker.

---

Min erfarenhet är att det finns olika sätt att resa på, både ensam och med andra. Olika rytmer som leder till olika platser, olika sånger som lockar olika andar etc. Oftast använder jag en stadig ~220-puls då jag leder andra, för det är det de förväntar sig och det är den som kan leda rätt framförallt med ovana resenärer och nybörjare. Ceremoni och ritual har fast form, som du säger BotHild, och är det en friare form ska man förvarnas tycker jag. Men jag tycker det Skalle-Per gör är brilliant på det sättet att det tränar oss till att bara vara och verkligen "flyta med" och ge sin frisjäl fria tyglar. Ok att det kan vara ovant och svårt i början, men det är ju därför vi tränar :)

Du nämner också Skalle-Pers trum-skallror (skallror på trumman?) som störande och det känner jag gott igen. På min farfarstrumma har jag nämligen satt bjällror runt hela överkanten som ger ifrån sig ett (för mig) underbart kaotiskt kling-klongande och rasslande som gör att jag skjuter iväg i våldsam fart ner i transträsket, medan andra tycker det kan vara väldigt irriterande och störande. Detta mest då den agerar solo-trumma har jag märkt, för i trumcirklar "drunkar" ljudet av bjällrorna lite i alla andra trummor.. men inte alltid: blev tillsagd av Jonthan Horwitz på kurs att inte använda min trumma för att den "really bothers other people" B) ok ok det kan jag förstå, det är inte alltid ens eget sätt fungerar på andra.


Öppna munnen och sjung en sång,

kraften sitter i orden,

öppna munnen och sjung en sång,

orden kommer från jorden!


Mvh,
Thomas

Så sant! Att verkligen sjunga ut sina ord eller sitt innersta väsen- eller att ta in någon annans ord och innersta väsen- kan frigöra sanningar och göra dem mer levande på ett sätt som ingenting annat. Sjung av hjärtans fröjd :D ! Sjung av hjärtans sorg :( ! Sjung av hjärtans vrede w00t ! SJUNG :lol: :lol: :lol: ! (Men HELST inte utan förvarning, när du trummar för mig och jag är på resa....) /BotHild

För min del tycker jag nog det är skillnad på att resa och trumma och att trumma när andra reser. När jag trummar för andra reser jag inte själv, det är min trumma som är de andras motor och faktiskt också livlina. Det är min uppgift att vara stadig, jordad och "transfri". Jag har varit med om trumresor som faktiskt slutat illa för att trumningen inte var som den "skulle". T.ex. de som reste kunde plötsligt inte själva styra sin resa fullt ut och det blev trassel och själsdelsförluster på vägen. Inte kul! Framförallt för en nybörjare kan en sådan resa bli något som gör att man inte vill prova på någon mer gång.

Sedan behöver man ju inte trumma för att resa, man kan resa på sång enbart, det används t.ex. vid sejd.

Klarar man att sjunga och trumma utan att själv hamna i trans när man trummar för andra så kan det väl vara OK, så länge sången leder åt samma håll som de som reser. Precis som Thomas säger så kan ju sången vara klart användbar för att leda och visa vägen med. Då ska de som reser så klart vara med på det från början så ingen hade tänkt sig åt något annat håll och plötsligt blir insnärjd av sången.

Trummar man för att resa själv så är det ju en helt annan sak, då kan man ju göra som man vill och följa det som det faller sig in!

I sammanhanget kan jag berätta att jag också varit med om en åhörare en gång som inte alls visste vad shamanism var men som stod på håll och lyssnade. När trummorna tystnade var han klart olycklig och förvirrad och fattade inte riktigt var han var. Då fick vi rycka ut och "hämta honom", trumma tillbaka honom, han var klart lättad när han kom "tillbaks" och allt blev som vanligt igen, och vi fick oss ytterligare en läxa i att ha respekt för trummor osv. Det händer faktiskt saker vare sig man tror på det eller inte!

Jag tycker att sång under resa endast är okej om man på förhand berättar att det ska vara så. Helt nya "resenärer" som kanske har svårt att komma ner första gången kan få problem eller bli överraskade/rädda. Under en kraftdjursdans är det helt okej, nästan svårt att undvika.

Hej,
ja hur ser jag på detta med oförutsägbarheten?
Frågan är viktig och stor inom shamanskt utförande för att som jag ser det är det vikigt att tenja på bekvämlighetszoner för att vi skall växa. Detta är centralt inom shamanismen men även generellt i livet för att vi skall växa och lära oss mer om av och för livet vem vi är, vad livet innebär och därmed kunna vandra mer i skönhet.

Problemet ligger i hur mycket tänjer man då på zonen ?
samt om jag tänjde för mycket i den situtionen för de deltagare som var där?

Har fått råd om att tenja tillräckligt för att det skall tarvas jobb eller ge oss något nytt men inte så att "gummibandet" sträcks för mycket och kanske går av.

Detta unnebär så klart att en person känner sig trygg i den angivna situationen så att tänjingen kan få plats.

Informeras det att ett sådant ellement som leder till att tänja på bekvämlighetszonen i förväg så uteblir ofta en del av effekten!

Idag så är ja tveksam till att göra en sån sak ´som att sjunga så med ett gäng nybörjare eller första gångsresare, jag gjorde det då och det har väckt och lärt många av oss som läser detta något. Ibland så faller anden på mig och jag kan inte grantera vad som händer alltid. inte för att ja frånsäger mig ansvar tvärtom de konsekvenser får jag hantera till bästa förmåga.

Jag är lite trött i skallen nu så jag slutar här.
kram o Dansa Fylgjan i nattens ljus!

S_P