Jag har den senare tiden mött flera som är intresserade för både shamanism och buddhism.

Min egen placering på denna karta: Jag är väldigt intresserad av taoistiska synsätt och använder mig av det för att förstå världen och mig sig bättre. Så vitt jag förstår är zenbuddhismen en slags förening mellan taoism och buddhism.

Sedan jag var barn har jag tyckt att buddhismen innehöll många vackra sanningar, men de kändes inte nya för mig. Ganska tidigt kom jag på mig själv med att "veta" att jag varit väldigt hängiven buddhist i ett tidigare liv, och att det var det som fick mig till att bli lite uttråkad av den.

Ingen utmaning i budhismen för mig just då, alltså. Jag skulle vara öppen för andra perspektiv för att vidga just min själ.

Vet inte mer vad jag ska skriva just nu. Det känns som så stora ämnen och det är svårt att veta vart man ska börja. Dessutom är min skolning om både taoism och buddhism bara smulor från lite här och var.

Skriv gärna något om dina egna erfarenheter om detta, så kommer jag säkert också att kunna bidra:

VILKA ÄR DINA ERFARENHETER, TANKAR, KÄNSLOR ÅSIKTER KRING BUDDHISM, TAOISM OCH SHAMANISM?????? HÖR DE IHOP I DITT LIV? STÄRKER DE VARTANNAT? STRIDER DE MOT VARTANNAT? JAG VILL VETA!!!!!/BotHild

Buddhismen och taoismen har alltid ploppat upp i mitt liv, i form av böcker och i form av
belästa vänner.

själv så har jag mer dragning åt taoismen. Den tilltalar mig mera och passar även bättre ihop med mina egna erfarenheter av livet.

Buddhismen är inte egentligen så dum den heller, men jag har svårt att svälja ickeexistensen av en själ som nu buddhismen står för, Samt att jag måste traska liv efter liv efter liv här i världen, för att sen helt enkelt försvinna.

Då vill jag hellre bli en del av alltet, vill inte leva fler liv, men änndå vill jag inte lämmna alltet... vill slippa kakan, samtidigt som jag äter den ;)

:D Icke-existensen, just det! Det är en av de minst begripliga föreställningarna i buddhismen för mig. Den känns som att gå på en lång promenad och kanske ha ett mål, kanske inte. Och plötsligt stå framför ett stup där det bara tar slut och man inte kan se någonting framför sig. :/

Intressant att den är det första som nämns, icke-existensen.

Ibland har jag tänkt att många buddhister tror att målet är denna icke-existens, men att deras läroväg inte alls har lett dem till det målet de trodde att de hade, utan att de också finner en djupare glädje och mening med att fortsätta i en existens. Kanske var det det som hände mig den gången jag var praktiserande buddhist??? Skulle nästan kunna tro det, eftersom insikten om att vägen inte alltid leder till det jag tror jag vill, men ändå på ett eller annat vis till det jag vill ännu hellre och behöver bättre...... /BotHild

Historiskt har såvitt jag vet buddhismen på flera håll konkurrerat med lokala shamanska traditioner, samtidigt som de också fungerat sida vid sida. Tänker t ex på Mongoliet och Korea, där shamanism funnits som en äldre tradition medan buddhismen kommit in senare genom missionerande munkar.

Det säger ju i och för sig inte nödvändigtvis så mycket om huruvida de är förenliga idémässigt eller inte.

Själv har jag svårt för den negativa inställningen till den materiella verkligheten inom buddhismen. Trivs nog med att existera, faktiskt. Fast hur det beskrivs varierar ju lite i de olika traditionerna. Annars finns det mycket intressant, men det tycker jag nog om de flesta religioner.

:)
Ja det ligger nog i sakens natur att detta med karmatanken
ligger nära schamanismen- det tilltalar då mej i alla fall !
Att aktivt vårda sitt agerande i den här o kommande världar sas
Undvika förutfattade meningar o möta sin omgivning med kärlek o öppet sinne


w00t
Kram från melena

TJo

jo jag anser och möter olika traditioner eller synsätt i en gemensam andlighet och spirituella upplevelser och tycker att alla olika grenar växer på samma träd. Sedan är det människor som oftast är de som tror att deras gren på det kosmiska andliga trädet är deras eget träd och alla andra är ogräs.

Har en person den synen så blir det svårt att mötas överhuvudtaget. Min erfarenhet är att det handlar då mer om personen än om den tradition eller "gren" som h*n säger sig tillhöra.

Just Taoismen har jag inte mött personer som säger sig vara "bekännande" till men det lilla jag har läst som tex. Tao enligt Puh säger mig att det finns mycket som är förenligt med Taoism o Shamanism.

Budister har jag inte pratat med så direkt men träffat en del som utövar zen meditation och de har varit mycket förenligt. Vet att Tibetansk Buddism har inom sig de äldre shamanska från Tibet. Dalai Lahma har en shaman. Har en vän som träffat shamanen i fråga.

Litar inte på filmer men tex Sju år i Tibet så förekommer en shaman som går i trans och förutspår vad som skall hända för att hjälpa till när kineserna invaderar Tibet.

Vad kan då skillja dessa tre grenar åt som skulle göra att de inte kan leka tillsammans?

Karma tanken inom Shamanism får du gärna förklara Melena !

Skalle-Per! Om du har mött zenbuddhismen har du vad jag förstår också mött taoism. Så vitt jag har förstått genomsyrar taoistiska tankegångar zen. Eller?

Melena! För mig funkar taositiska synsättet om att uppnå balans just som en slags mätare för hur jag lever. Jag känner igen balansen och harmonin inom mig när jag gör det som är "bäst" just då. Det är min drivkraft och lust till saker. Jag litar på att jag själv inom mig och systemet jag ingår i strävar efter en bra balans.

Hur taosimen går ihop med shamanism är nog tydligt för mig, när jag tänker efter. Taosimen handlar om att leva i balans. Shamanismen handlar i grund och botten om att vara hel. Helhet och balans är en slags förutsättning för vartannat. Jag tror att allt levande strävar efter vara helt, både enskilda "individer" och enskilda "system". När vi inte uppnår helhet eller helande, så strävar vi efter att åtminstone nå balans som liknar som ger så mycket harmoni som möjligt. Och när vi (mot alla odds?) uppnår en helhet, så krävs det balans mellan de olika delarna.

Tills så klart något blir så starkt att det dominerar och orsakar så stark obalans, att den sammanhängande helheten spricker och något nytt uppstår som behöver söka ny helhet och balans.... Jo, jag tycker liksom att taoismen utgör en slags livets alla dimensioners naturlag.... /BotHild

Jag har i bakhuvudet, någonting om tibetansk shamanism och buddhism, men som vanligt gick det inte att spotta fram det... I t.ex. Tibet och Mongoliet samsas ju buddhismen och shamanismen, om jag inte kommer ihåg fel.
Men... det finns ju så också många olika grenar av båda sorterna, så det blir ju lite svårt att bara jämföra rakt av, tycker jag

Jag gjorde i alla fall en sökning på orden shamanism och buddhism och fann då en sida från Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, vid Stockholms universitet:
http://www.lingfil.uu.se/personal/anjusaxe.../abstracts.html

Där kan man läsa av Galina Lindquist:

Kanske lite matnyttigt för någon? ;)

Ska tillägga att jag också är dragen åt det buddhistiska hållet... mycket för att det också är mer en filosofi, än en religion, precis som shamanism oftast är...
Rätta mig om jag har fel! ;)

Bôn-po kallas den shamanism som "smälte ihop" med buddismen då den kom och trängde sig på där uppe i Tibet. Där slog de ihop shamanism och buddism för att inte bli utslagna själva av buddisterna :D Smart.

Några länkar:
www.cia.com.au/ianj/bon-po.htm

www.tibet.com/Buddhism/bon.html

antioch.rice.edu/digproj/bonpo - The Bönpo Textual Collection

Jag har en "skinny Buddah"-staty på min plats för sånt i hemmet för att påminna mig om den gyllene mittenvägen, att man inte ska bli för extrem eller för asketisk eller för mycket over-the-top. En skön påminnelse att bara för att man är "andlig" behöver man inte vara ngn slags otroligt renlevnadsguru som varken svär, röker eller fiser.

Sen tycker jag om insikten att allt är lidande, och att om man hittar lidandets orsak upphör lidandet. Det är en gla'-filosofi jag diggar.


Mvh,
Thomas

"Icke existensen"
Vet inte riktigt hur den ser ut inom B, men i Sydamerika/Nordamerika finns en tradition kring 0 (noll), zero masters, som kanske är något liknande. Den tomma. Där allt kan födas. Så kanske icke existensen är ett övergående stadium där något uppstår även om det är helt olikt det vi uppfattar som verklighet.
Kanske det är någon form av annat medvetande bortom det vi kallar medvetande. Tänk om man är allt och inget på samma gång? Blir man då Gud eller kosmiskt medvetande eller etc bla bla?
Castaneda pratar om örnen som slukar medvetandet när man dör. Kanske hör hemma i sammanhanget också.
Finns en intressant bok om "självet", Titel "Det observerande självet". Där en jämförelse mellan västerländsk och österländsk uppfattning görs. Malmö bibliotek har den.

När jag var yngre föreställde jag mig det som att jag satt i ett torn med fönster i alla riktningar men att varje föster visade en separat verklighet och de verkligheterna var alla mina samtida, framtida, forntida liv. och att det var så medvetande fungerade och att all tid var samtidig egentligen.

Klurigt ämne, svårt att inte bli svamlig.

//P

Det du skriver, Pathfinder, om tomhet påminner mig om innan jag åkte på ett shamanistläger: Ett par veckor innan, blev jag eller gjorde jag mig alldeles tom. Jag var inte längre intresserad av att ta in nya saker. Jag kände inte behov av att fundera. Jag ville inte meditera, inte göra trumresor. Jag till och med tvivlade på vad jag skulle på det där lägret att göra, eftersom jag kände mig så tom. Samtidigt tänkte jag att det är som det är och så får det vara.
Väl framme och lägret skulle börja insåg jag att jag verkligen hade tömt mig själv på medvetande och förväntningar och föreställningar, för att kunna ta in allt jag mötte. Tomheten gjorde mig ren och det gjorde att jag blev finkänslig på ett bra vis. Jag kunde avgöra vad som var bra för mig och vad som inte var det och nästan exakt vad det gjorde med mig.

Det finns ett aikido-skrik, där man omedelbart tömmer lungorna fullständigt på luft. Det här kan upplevas som att man är helt säker på var i tillvaron jag befinner mig. Jag är mitt centrum i världen och är så trygg att jag kan markera det. Jag är också så trygg att jag kan fullständigt tömma mig på all livsnödvändig luft.

Det som sker automatiskt när man tömt lungorna helt, är att de fyller sig själva med helt ny luft. Och andningen, livsanden kommer genast tillbaka med en gång, när man vågat låta den gå helt.

Det händer mig ofta att jag inser att jag helt tömmer mig på föreställningar och förväntningar. Detta för att kunna stå ren och utan förutfattade meningar i en situation. På något märkligt vis är det då jag är som klarast över vem jag själv är och vad som är bra för mig i det jag möter och hur jag ska förhålla mig till det. Jag är både ett mjukt följsamt grässtrå som inte knäcks i vinden, och har en inre fast kärna som inte skulle böja sig för något.

Och då det andra: TAOISMEN som för mig förklarar att livet kräver balans! Om jag tar in en sak ensidigt, så kommer en mättnad och en motreaktion. Motsatsen börjar kräva sitt utrymme. Eller så kräver tomheten sitt till skillnad på överfyllnad. Tankar, psyke, själ, socialt umgänge, väder, världsalltet- allt detta funkar likadant som en människas ätande: Mycket kalk kräver mer magnesium. Svettning kräver tillförsel av vätska osv. Livet är så enkelt. Aktivitet kräver vila. Vila kräver aktivitet. Intag av information kräver bearbetening och utlopp. Eller något sådant.... /BotHild

Bothild
Det låter som att du har hittat det perfekta tillståndet att gå in i världarna med. Har precis läst Malidoma Somés biografi och det är denna tysthet och tomhet som slutligen får honom att kunna genomföra resan till de andra världarna under initieringen till man. I den tystheten och överlämnandet väljer de andra världarnas invånare att visa sig för honom och de kan sammansmälta dvs mötas. Han blir tillgänglig för deras verklighet. De vet då att han är redo, och så visar de sig så att mötet kan ske. Jag håller med om att inre tystnad är avgörande. Castaneda har detta, Malidoma har det, buddisterna har det, martial arts har det, sufi har det. Det finns många vägar.
Var i Köpenhamn i fredags och hittade då en bok av Joan Halifax som beskriver sina erfarenheter. Hon är både buddhist, antropolog, shaman mm.
Den heter något i stil med Tribal wisdom, Buddhism and christian shamanism. Skall kolla upp titeln igen.
om halifax

Intressant att hon behandlar och överbryggar de traditioner den här tråden handlar om. Längre ner på sidan finns någon länk om kvinnliga shamaner som kanske är värd att undersöka.

//P

Pathfinder: Det har du nog rätt i, att det är ett idealiskt sätt att vara öppen för andra tillstånd och dimensioner. Det här är en av de ting jag har råkat få med mig som bonus av att ha vuxit upp med smärtor och trötthet.

Jag har alltid varit tvungen att rensa mig på allt som distraherar i stunden för att kunna göra det jag ska eller vill. Det är ett sätt att höja mig över det som begränsar mig. Resultat har blivit att jag inte upplever så många hinder, utan ser hur jag ska hantera det som finns. Dessutom har jag lärt mig att vara väldigt noga med vilka förutsättningar som är bra för vilka aktiviteter. Materiella hinder och sociala dåligheter (enligt MINA behov) kan jag identifiera och undvika, så att jag inte behöver lägga onödig energi på sådant. Det som sedan finns kvar av hinder kan jag resa mig över. I vanliga fall handlar det om att klara av att fika i ett par timmar med kompisar, tvätta, simma, resa osv. Men det är exakt samma mekanismer jag använder om jag ska göra en trumresa, eller något annat andligt arbete.

Av detta har jag på djupet lärt mig att allt vi gör i våra liv har med vart annat att göra. Den gamla feministiska sanningen "det personliga är politiskt" gäller fortfarande lika starkt. Det jag gör i det allra minsta i min vardag påverkar det jag gör på andra plan och i andra dimensioner av den jag är. Allt jag gör nu är en förberedelse för vem jag blir i nästa ögonblick. Att till exempel vistas i en grupp som ska verka shamanskt, men som inte ens har ett klart gemensamt, försvagar möjligheterna att utöva en "ren" shamanism. Med ren menar jag fri från risker att skada eller skadas, fri från oklarheter om syften, behov och förväntningar i gruppen. Ett personligt uppsåt i ett shamanskt arbete, kan inte bli klarare och starkare än den grupp man väljer att ingå i.

Oj, det där blev en liten extra volt: Det är inte bara mitt tillstånd som ska vara tömt på oklarheter, utan även gruppen jag tillhör.

Slutsnurrat för den här gången! :? /BotHild

:respect:
Oj va mkt klokt som tänks o skrivs på ämnet !!

SkallePär undrade om Karma / Schamanism som många redan berört.
Jag menar att precis som man "blir vad man äter" blir man vad man beter sej som... Dvs att i sin vardag försöka respektera människor- djur o natur med tillit o kravlöst dvs utan att plikta motprestationer...

Även att försöka respektera de som av olika skäl beter sej illa o gör illa, att med hjärtat kunna "mantra" att de just här o nu inte har förmåga att göra annorlunda o känn empati för dem och önska dem att växa ( i kärlek) så att deras aggressioner o beteende får landa mer harmoniskt.. ( Naturligtvis behöver man inte o ska inte acceptera ett dåligt beteende, men jag är inne på att respektera personen/ människan o att ödmjukt kunna mentalt önska även en ovän ett gott liv !)

Är Ni med på tanketråden !?
Karma eller Livsenergin/ själen som jag ser det är oändlig och utvecklas o lär genom det vi dagligen möter... Många i andevärlden är just utvecklade energier som hjälper oss på färden både i resandet o vardagen . Kärt barn har många namn Karma som "vibbrationer" dvs vilka vibbar sänder vi ut när vi är glada- arga- stressade - ledsna osv ??? Det är det som speglas o uppfattas av omgivningen.. Våld föder våld, kärlek kärlek, skrik o andra skriker, viska o andra viskar, ta på folk o de börjar ta på folk ( inte tafsa då ;)

http://www.itint.co.uk/hpisurvey/index.php
Är en mkt intressant länk som analyserar lyckoindex runt om i världen , kan Ni tänka att det är inte den rika västvärlden som toppar listan varför !!!
Tja tid att leva saknas ofta tingen o konsumtionshetsen stressar folk så att livsgnistan faller..

Kram på Er alla/ melena

Tänkte först skapa en separat tråd om detta, mest eftersom att jag verkligen vill höra vad ni tänker om det och om någon har nåt tips att ge mig, tänkte att någon kanske tycker att buddha och shamanen-tråden är uttömd och inte ids kolla därför :) Men det handlar ju faktiskt just om buddha och shamanen så lika bra att skriva här ändå kom jag fram till!

Det finns ett problem som jag stött på vad gäller mitt utövande av både shamanism och en buddhistisk meditationsteknik, finns en aspekt av kombinerandet av de både som ställer till med problem, bland annat vad gäller negativa energiintrång och liknande.

De både världsbilderna har två olika synsätt på den saken.
Det shamanska sättet, som även förekommer inom andra healingsammanhang etc, är att det finns krafter och energier som verkar utanför en själv, oberoende av en själv, och om man t.ex. skulle stöta på någon form av energi som känns skadlig och negativ, så försöker men undvika den på bästa möjliga sätt. Samma sak med intrång inom sig, man försöker kasta bort detta skräp, man kan säga att man gör motstånd mot den och accepterar inte att den finns inom en och parasiterar eller vad den nu än gör.

Det buddhistiska sättet att se på världen är ju däremot att allting, vad det än är, som vi upplever utanför oss själva, bara är speglingar av vårt eget medvetande. Allting är projektioner av oss själva. Den meditationsteknik som jag jobbar ganska frekvent med kallas vipassana, och går ut på att man totalt passivt ska observera sig själv, precis som man är. Dvs om man känner obehag i kroppen, så kämpar man inte emot det, man observerar det precis som det är, och eftersom att allt som händer inom en, är skapat av en själv, så är det bara ens motstånd mot sig själv, dvs att man förtränger en del av sig själv, som skapar blockeringen. Alltså saknar alla blockeringar reell existens och genom passiv koncentrerad observation så drar man upp dem till ytan, ser dem för vad de är, och på så sätt löses de upp och försvinner.
Samma förhållningssätt bör man ha till alla upplevelser, åtminstone som man upplever under meditationen..

Så skulle man t.ex. ha en upplevelse att ett stort hungrigt monster står bredvid och vill äta upp en när som helst, så bör man se detta som en skapelse av sitt eget medvetande, rycka på axlarna, och återgå till meditationen.
Det är här som de båda världarna krockar för mig...

Teoretiskt så tror jag de båda är fullt förenliga.. jag tror inte att shamanismen förnekar att allting i grund och botten är speglingar av det egna medvetandet, att det inte finns någon skillnad på det som upplevs och den som upplever i grund och botten, bara att shamanismen håller sig på ett annat plan och inte jobbar utifrån det synsättet.
Samtidigt som jag inte tror att buddhismen förnekar att det faktiskt finns andar o s v som på ett plan faktiskt finns utanför oss själva, men att i grund och botten så är även de spegelbilder av ens inre.
Jag tror att även fast man vet att det är en del av en själv, så betyder det inte att man inte ska ge monstret vad den behöver, dvs. sätta stopp för att den tänker äta upp en, och ge den vad behandling den än behöver, alltså man ser det som ett objekt utanför en själv som man behandlar på bästa sätt, även fast man vet att det är en del av en själv som man behandlar. På detta sätt tror jag att shamanismen och buddhismen menar samma sak, bara att de jobbar från olika perspektiv, på olika plan eller något.

Men rent praktiskt så blir där ändå en krock.
Om jag skulle sitta och meditera och helt plötsligt förnimma detta monster, så skulle min buddhistiska lärare påpeka att jag bara bör betrakta denna upplevelse som allting annat - projektioner, och fortsätta arbeta med meditationen som vanligt. Medans min shamanske lärare nog skulle påstå att jag bör skydda mig på bästa sätt om jag känner att den är hotfull. Detta skapar förvirring hos mig...
Någon gång har det hänt under en psykedelisk session (går jag över gränsen nu så säg till eller censurera, nämner ordet bara en gång!) att jag sett skuggfigurer stå och vaka över mig som känns allt annat än trevliga, och då har jag verkligen ställts inför detta problem. Enligt vad jag å ena sidan fått lära mig är att man i sådana typer av sammanhang bara ska flyta med i upplevelsen och låta vad som vill ske, ske.. dvs. ta en buddhistiskt hållning till problemet, och om dessa skuggor vill kidnappa mig och stycka upp mig i smådelar och äta upp mig, så är det precis vad jag ska låta dem göra, det är bara jag själv som spökar för mig själv och jag kan inte skadas så länge jag inte börjar kämpa emot.
Men en shaman eller healer skulle troligen ha sagt att jag bör vara väldigt försiktig och dra en skarp gräns att jag inte tänker låta dessa figurer komma nära mig eftersom de känns skadliga och hotfulla... och här uppstår förvirring hos mig.

Detta har även hänt på senaste då jag umgåtts lite med en person som är en väldigt öppen kanal till andra dimensioner och ofta ser andra och spöken och vad det än kan vara hit och dit. Har mediterat med henne någon gång, och då ställdes jag inför samma problem. Känns som att sedan jag börjat umgås med henne så har jag själv börjat förnimma än det ena och än det andra vad gäller skumma saker som inte känns av denna fysiska frekvensnivå. Som att jag har börjat bli mer medveten om sådana saker på senaste.
Och om jag nu när jag mediterar börjar haja till av negativa vibbar så kan det bli ett väldigt störande moment. Jag försöker hålla de två världarna isär på något sätt, att när jag mediterar vipassana, så mediterar jag vipassana och då skiter jag i vad tusan som än händer runt omkring mig, jag känner mig trygg i mig själv och i vetskapen att det är väldigt svårt att ta någon som helst skada av vipassana, men samtidigt så är det svårare att koppla bort monstret som står bredvid mig än tidigare, nu när jag skrämts upp av allt vad negativa energiintrång och liknande heter : p

Förstår ni vad jag menar? Och är det någon som känner igen problemet?
Jag ska ta upp detta med mina meditationslärare och höra vad de egentligen tycker, men anar som sagt att de kommer be mig bara fokusera på meditationen och försöka se allt annat som skapelser av mig själv. Det finns inte många som på nå got sätt tagit skada av denna typ av djupmeditation vet jag, en tanke som uppstår är om det ändå faktiskt kan finnas en motsättning mellan de båda synsätten? Att sysslar man med andligt arbete som bygger på en värld utanför sig själv, shamanism etc, så öppnar man sig för dessa världar och då är det inte lämpligt att hålla på med buddhistiska tekniker på en mer djupgående och seriös nivå, och vice versa?

Jag undrar jag om inte en del av lösningen på dilemmat finns just här: "fokusera på meditationen". Jag vurmar ju starkt för intention/uppsåt och fokus, och anser att det är det som egentligen är shamanernas främsta beskydd.

När jag förlorar mig i metafysik och hur allt hänger ihop har jag börjat komma fram till några försiktiga slutsatser: allt är energi (som kan ta sig olika form) och vi människor har inget val i huruvida vi skickar ut energi eller inte i form av medvetande, känslor, tankar, intentioner osv. Energi på det här planet verkar dra till sig mer av samma slag. Hur detta funkar vet jag förstås inte. Men det verkar fungera så! Jag skickar ut energi även när jag är omedveten om vad för energi jag skickar ut. På det viset blir din meditationslärares beskrivning helt korrekt: allt är en spegling av dig själv. Och shamanlärarens uppmaning om beskydd blir också rätt. Dvs att hålla fokus och styra över vad du skickar ut för energi, och vad som alltså gör dig "synlig" i den shamanska världen. Såtillvida shamanläraren nu alls påstår att det behövs beskydd, att bli söndersliten, uppäten och förintad är ju ofta inte alls förenat med några negativa konsekvenser, annat än för identifikationen med form och sig själv, och det anses ju i vissa skolor vara just oraken till allt lidande...

När jag en gång själv råkade ut för ett särskilt otrevligt intrång frågade jag givetvis vad jag kunde göra för att undvika att detta händer igen. Shamanen som plockade bort intrånget sa att just detta inte gick att undvika, jag hade råkat ut för en svår chock, och i den kraftförlusten hade intrånget tagit sig in. Och den typen av chock kunde jag inte undvika att hamna i eftersom jag vid det tillfället inte hade möjlighet att reagera med annat än just chock. Så det jag sände ut just då var total förvirring och oerhörd smärta och intrånget som "bodde" i dessa domäner hittade mig och sög sig fast.
Intressant var att chocken kunde släppa helt först efter att intrånget tagits bort, fastän det gått flera månader sedan chocktillfället. Intrånget fortsatte att infiltrera mig med "chock-energi", och höll på att suga musten ur mig, min livsenergi försvann sakta men säkert.

Jag tycker också att det är svårt att hitta ord och förklaringsmodeller, detta var ett litet försök att förklara hur jag tror att det hänger ihop. Lösningen på dilemmat är alltså fokus och intention/uppsåt och att veta var du har för sändningsfrekvens på din sändare... ;) Som du ropar får du svar helt enkelt.

Kul, jag har just denna diskussion nu med min pojkvän som utövar zen. Vi är lite oense. B) Jag anser inte att man behöver veta lidandets orsak för att det ska upphöra eller att det automatiskt upphör om man nu skulle hitta orsaken. Sedan vet jag inte ens om det går att hitta vissa orsaker eller om det öht är intressant. (Nästan lite som kognitiv terapi kontra psykoanalys)

Detta har jag förmodligen fått från shamanismen, där det oftast är själva lösningen som ligger i fokus och där man som människa kan ha svårt att ge en sann diagnos på sig själv eller något annat ur ett andevärlden-perspektiv.

Hur tänker du/ni?

Jag tänker som du i det här fallet. Väl talt!

//Thomas

Jag är nyinfluerad av boken av Eckhart Tolle, där han beskriver egot som orsaken till allt lidande, och lidandet i sin tur är ego-förstörande... Knepet är att lida medvetet! Då tar lidandet slut.

Fast för att detta ska vara meningsfullt att diskutera måste man först definiera ego, så vi pratar om samma sak. Och det är jag för trött i för i kväll. Men det är vansinnigt intressant tycker jag!

Jag är nyfiken på hur det går ihop med att ha egna gränser och ett behov av att skydda dem. Är det samma sak att vara rädd om sig själv och att vara rädd om sitt ego? Är det eftersträvansvärt att bryta ner egot? Min rädsla är att man kan bli skadad ändå, om ens gränser överskrids... men om man inte har något ego så kan inga gränser överskridas? (otillåtet alltså) Eller? Kan man som människa bli så pass gränslös men ändå inte fara illa?

Praktiskt exempel: Jag blir brutalt nedslagen en blöt kväll på krogen. Desto större ego jag har desto ondare gör det och vice versa - eller?

Är egot då kopplat till livet, desto kärare man är i jorden - desto starkare ego, eller?

Eller eller eller? :D :lol:

Mitt andra (eller 3de, 4de) problem med buddhismen är att "allt är en illusion".
Ur vilket perspektiv då, liksom? Mina sinnen har väl den perception de har och jag kan inte se att det är en illusion ur perspektivet "mina sinnens perception". Vad innebär "allt är en illusion" i praktiken?

Lida medvetet - typ som att allt är övergående? Grejt, då fixar jag biffen. Förr eller senare såklart! :)

Jag har inte läst Tolle, var det den boken som skulle översättas till sommaren?

Ja, det är den boken som kommer på svenska i sommar, En ny värld av Eckhart Tolle.

Det är egot som är illusionen.

Bakom egot finns det riktiga jaget, den du är. Egot är mig, mitt, en identifikation med form. Vårt problem, enligt Tolle, är att vi identifierar oss med egot, tror att det är jag. Men jaget finns bakom, och med medveten närvaro kan man iaktta egot och dess härjningar. När den franske filosofen Descartes myntade begreppet "jag tänker, alltså är jag" så identifierade han sig med egot, för det är egots röst som pratar i huvudet i form av tankar. Jaget är fritt från den malande strömmen av värderingar och tankar, jaget är iakttagaren och den del i oss som har förmågan att känna kärlek. Egot tror sig om att känna kärlek, men det är det inte, det är behov som egot vill ha tillfredsställda.

Jaget kan visst försvara sig, jaget är liv, och försvarar livet. Givetvis kan det agera! Och jaget har också ett behov, och det är att bli bekräftat. Man skulle kunna säga att livet vill bli medvetet.

Det som tar kål på egot och dess illusioner är medvetenhet, att förflytta medvetenheten från egot till jaget. Dvs att iakkta egot. Det går inte att bekämpa ett ego, men genom att iaktta det förlorar det kraft och energi och tillslut är illusionen borta. Därför är ett medvetet lidande, dvs att känna sina känslor i nuet, och enbart hålla sig till nuet, ett sätt att minska egot.

Ett exempel: man lever på som vanligt, tänker en massa hela tiden, kollar senaste bilmodellen man nyss köpt för lånta pengar och känner ett lyckosug i magen, konstaterar att grannens hus fått fuktskador och gottar sig åt att det inte är ens eget. Så dör plötsigt en nära anhörig. Kris, katastrof och en väldig massa lidande. Plötsligt inser man att bilen inte är till någon hjälp i denna förlust. Att grannen har det jobbigt är ingen tröst. Man värdesätter plötsligt livet och kärleken på ett alldeles nytt vis. Livet blir levande, vibrerande inuti kroppen, lidandet skalar bort det som inte är väsentligt, dvs egot. Vägrar man ta emot smärtan i detta läge blir man med tiden bitter, argsint, deprimerad och oerhört mån om sitt ego, som fungerar som effektivt försvar mot verkligheten, sanningen, nuet och livet.

Nu behöver man ju inte drabbas av en stor sorg för att känna livet, det är bara ett extremt exempel. Eftersom vi alla uppfostras till att ha ett ego (tänk efter, hur många av er hade föräldrar som alltid bekräftade jaget, den du innerst inne är, att du alltid duger precis som du är?) så finns det lidande tillräckligt i vår vardag. Medveten närvaro i nuet är nyckeln till friheten bortom egot.

Inget konstigt alls egentligen. Det var det boken hjälpte mig att förstå. Samma sak finns beskrivet fast med andra ord i Don Miguel Ruiz böcker, speciellt den senaste "The voice of Knowledge". Den finns på svenska, jag vet inte titeln bara.

Ruiz påpekar just i den boken att alla traditioner, myter och religioner egentligen bara är tolkninar av en och samma sak, en och samma sanning. Oavsett ordvalen och beskrivningarna så är det friheten bortom egot man pratar om, om man nu väljer just de orden. Både Tolle och Ruiz hänvisar då och då till citat ur olika religioner, t.ex av Jesus i nya testamentet och ur buddistiska källor, och förklarar vad de innebär. Intressant tycker jag.

Ja okej. Jag tror jag blandade ihop egot med jaget då. Min syn på världen är väldigt konstruktivistisk, så synen på egot i det avseendet finns sen tidigare.

Ditt sätt att förklara saker tillfredställer mitt behov av förståelse. :) Det var också upplysande att läsa din och regnbågskropss konversation.

Mmmm, en av de mer filosofiska trådarna på länge...
Har njutit mycket av att läsa den.

-nils

Tjo
massa många ord som är kommna av tankar om livet från det själv erfarna och ordsatta av andra är spännande!

Att drabbas av stor sorg eller fölust är ju som du säger en faktor som spelar stor roll i insikten av att det finns ngt mer i livet än bilen, båten och senaste mobiltelefonen

Dvs det materiella och den potentiella status som den kan innehålla relaterat till andra människodjur. Detta är lite av flockbeteendet i det maskinella domestikerade levnadsättet. Men det är ju lite av en helt annan diskussion.

Det vikiga i kråksången med sorg eller förlust är att det skakar om och ger oss en möjlighet att omvärdera livet och hur vi hanterar livet.

Detta är starkt förekommande inom shamanismen, att tänja på bekvämlighetszonen!

Utesetningen och olika former av deprivationer, sömn, föda, närhet mm. som givetvis bidrar på sina sätt till förändrat medvetandetillstånd, men även skakar om i burken där jaget, egot, fylgjan/kraftdjuret, oden*,minne, mm finns.

Därmed finns möjlighet för oss att kunna ändra på den balans som har varit innan händelsen och kanske komma mer i balans.

Och för att bruka orden som Bothils/"Tolle" skriver, lyssna mera på jaget än egot. (jag själv skulle nog kanske säga - lyssna mera på fylgjan, men det mina kära samtalsvänner är en annan historia.

*Od= sinne och hängivelse, exstasen som vi har. ordet är fornnordiska o jag slänger mig med detta för att det är bra och besksriver något som är flera begrepp som vi inte har ett ord för inom nusvenskan.

(har tagit bort lite i citeringen ovan för att den finns i sin helhet tidigare)

Hej Regnbågskropp!

Jag håller inte med dig om allt du skriver specifikt vad det gäller den shamanska biten.

Andevärlden finns oberoende om vi "tror" eller upplever den eller ej.

Som paqo vill jag ge min lilla syn på detta med negativa energier.

Negativa energier kan skapas av oss själva tex genom handlingar och det som vi skickar medvetet eller omedvetet ut ifrån oss genom tankar och handlingar. Däremot så ser jag inte dessa som negativa utan möjligtvis destruktiva och ännu mer precist som "tunga" motsatsen till tung är "lätt"

Värderingen om något är tungt eller lätt sker i vårt möte med den specifika energien och hur vi fungerar relaterat till den. Energi är bara energi såsom ett bord är bara ett bord, om du gillar bordet eller ej är din värdering av bordet. (filosofiskt Platoniskt skulle vara spännande att diskutera i denna tråd men det hör inte hit just nu!)

Hur vi hanterar den energin i den värderingen kan läras göra på ett annat sätt än att skärma av och skapa ännu mer oflöde. Tung energi är just oflöde. Vi skapar tung energi även i oss genom att antingen hålla kvar något eller ta avstånd från något.

Så i ditt möte med dessa energier kan de hanteras genom att interagera och omvandlas istället för att anskillja eller anskärma sig från dessa. Hur? Ja, det skriver jag inte om i via detta kommunikationsmedel för att jag tror att det finns brister i att göra det här, det skall erfaras genom att träffas. Tyvärr!

Du skriver att:

Detta håler jag inte med om men däremot vara medveten om var dessa energier som du upplever kommer från och lära dig att hantera dem oberoende om de kommer från dig, dvs är en projicering eller om de finns i sin egen rätt och du upplever dessa som tunga. Det automatiska som vi gör är att vilja fly och begränsa när vi möter något som uppleves som obehagligt, men det är klart inte alltid den bästa strategien. TA Fylgjan till hjälp eller andra andehjälpare eller lärare i Andevärlden!

Jag tror inte och upplever inte att allt är en projektion av mitt sinne/psyke eller vilket ord som bör brukas. Men en del av det som jag upplever och möter är det och att lära sig se och känna igen vad som är skapat eller har sitt ursprung i mig innebär att kunna hantera det som kommer med mer balans och kraft.

Nu har jag följt den här tråden med stort intresse ett tag, dags för mina kommentarer:

Själv har jag periodvis praktiserat vipassana-meditation, och tycker att den är mycket användbar i mitt liv. Just att vara närvarande i nuet och inte förlora sig hela tiden i tankar och känslor har givit mig mycket glädje, och har inte minst hjälpt mig att ta mig igenom svåra perioder i livet. Det innebär inte att jag ser mig som buddhist, men jag har funderat lite kring de tankegångar som finns i buddhismen.

Grunden i buddhismen är de fyra sanningarna som säger att livet innehåller lidande orsakat av begär, och genom att praktisera den åttafaldiga vägen så kan man göra sig fri från begäret och därmed lidandet.

Jag håller med om att begär orsakar mycket lidande, inte minst i en konsumtionskultur som bygger på att vi bli lyckliga genom att konsumera och att vi "blir någon" genom att skaffa vissa attribut. Samtidigt tycker jag att det är otroligt reduktionistiskt att hänvisa allt lidande till begär: Om någon misshandlar mig så lider jag av smärtan. Om jag inte har mat så lider jag av hunger. Om någon hånar mig lider jag av det. Visst går det alltid att hänvisa till att det ytterst handlar om ett begär, och att det är något grundläggande mänskligt att begära saker, men jag tycker att i sin extrem så blir inte argumentet relevant. Om jag ska fysiskt och psykiskt vara människa så måste jag begära saker. Däremot tycker jag meditationen hjälper mig att sålla bort många onödigheter.

Så som jag ser det behöver man inte hitta lidandets orsak inom buddhismen, eftersom den redan är hittad av Buddha: Begäret.

Håller med dig här. Men jag tror inte att det är en buddhism vs shamanism-fråga. Även om man köper att begäret är lidandets upphov så är det väl ingen buddhist som säger att man automatiskt blir fri ffrån lidande för det? Däremot har mig veterligt inte shamanismen en lika tydlig uppfattning om lidande, vilket jag tycker är trevligt.

Shamanismen, som jag har börjar praktisera helt nyligen, har för mig ett annat fokus. Jag vet faktiskt inte än varför jag utövar shamanism. Det är inte för mitt eget välbefinnande, även om jag tycker att det är spännande. Möjligen har det med nyfikenhet att göra. Kanske egentligen som ett sätt att ge en andlig verklighet en plats i mitt liv, och till shamanismen har jag känt en dragning som jag inte kunnat motivera intellektuellt. Så för att inte orsaka mig själv mer lidande så avstår jag just nu från att motivera. ;) Inte helt lätt för mig, faktiskt.

Som andra redan påpekat så vet jag inte om det egentligen är en total krock. Det finns buddhistiska skolor som erkänner "övernaturliga väsen". Min uppfattning av shamanismen är nog att vara försiktig men inte bli helt paranoid. Buddhismen är ju dessutom en såpass bred lära att en lärare kan säga en sak och en annan en annan sak, och jag tror inte att alla skulle säga att det är projektioner. Däremot tror jag att de skulle betona vikten av att fokusera på meditationen.

Jag tycker Uthien sammanfattar det fint:

Jag hade inte tänkt på det förrän jag läste det, men sedan jag började praktisera shamanism har jag medvetet varit mycket tydligare med att ha mitt fokus på meditationen. Att fladdra iväg på nån resa under meditation skulle kännas väldigt osäkert för mig. Men så har jag också tagit åt mig rådet att ha ett tydligt uppsåt. :)

Relationen mellan jag/ego/själv och hur man uppfattar sig själv och omvärlden tycker jag också är intressant. Men medhåll om att begreppen måste definieras. Tyvärr tycker jag att de är rätt svårdefinierade, och jag har inte hittat någon modell som jag är helt överens med.

Utan att ha läst Tolle tycker jag att Uthiens beskrivning av hans filosofi påminner om det jag har lärt mig om det buddhistiska synsättet, dvs att det är fel att identifiera sig själv med sina tankar, vilket kan bli tydligt i meditationen. Om det sedan finns ett ego (nu använder jag Tolles definition, inom buddhismen skulle det vara jag eller atman) eller inte är olika inom olika inrikningar, men målet är i alla fall att bli fri från atman, vilket i förlängningen leder till nirvana, icke-vara. Har inte läst Ruiz, som Uthien också nämner, men han verkar ju också vara inne på att en liknande tradition finns i många religioner världen över. Jag ser också paralleller till nya testamentet och senare kristen tradition, och även västerländsk filosofi.

I princip håller jag med att det kan vara så här, och jag tror att det är till stor hjälp för många att öva ett sådant synsätt med de tekniker som finns till hands, t ex meditation. Just meditationen blev för mig en stor befrielse efter att ha försökt samtalsterapi. Jag insåg att det var hur enkelt som helst att dra paralleller mellan känslor idag och det förflutna, att se möjliga omedvetna samband mellan mina handlingar och olika känslor etc etc. Tyvärr sade det mig egentligen inte så mycket utan jag kände mig mest instängd i kravet att hitta på en berättelse om mig själv, som i förlängningen blev en definition av den jag var. Berättelsen kunde dessutom variera rätt rejält beroende på dagsformen, vilket ledde till att jag undrade över vilken som stämde bäst. Genom meditationen gick det att släppa allt det där, vilket var en otrolig frihet och fick mig att må mycket bättre.

Men i förlängningen, var hamnar man om man kör det spåret fullt ut? Kan nån som uppnått nirvana/avskaffat egot/whatever leva i något mänskligt samhälle? Jag tror att det som Tolle kallar egot är något vi måste ha för att kunna fungera socialt. Däremot tror jag ju inte att det är hela den jag är. Det kluriga tycker jag nog är att få jaget och egot att funka ihop på ett vettigt sätt. Där gillar jag att shamanismen har en tydlig social och bitvis väldigt jordnära funktion. Tyvärr umgås jag mest med människor som skulle tycka att man var halvtokig om man berättade om shamanismen, men det är väl ett annat problem.

Så mycket intressant som har skrivits! Jag hinner inte med. Jag måste backa lite:

Jag tycker att jag i en evighet har balanserat i det där med om man behöver förstå ett lidandes ursprung för att bli av med det eller om man kan bli av med det ändå. Jag tror mig ha funnit svaret (som nog är pinsamt uppenbar): Det finns olika kvalitet på olika problem. De har liksom satt sig på olika sätt. Ibland- oavsett om jag gör en resa eller går och ältar och grunnar- så är insikten om sammanhand och ursprung själva nyckeln till att problemet ska lösa upp sig och försvinna. Andra gånger är ursprunget fullständigt ovidkommande. Det är precis som att problemet har slagit rot och börjat växa av sig självt, men den ursprungliga roten har för länge sedan dött.


Efter hand tycker jag mig ha lärt mig att märka skillnad mellan de två. Sedan kan det ju vara så att jag upplever att insikter om ursprunget hade varit bra, men att man av en eller annan anledning inte når dem. Då kommer jag till slut till en punkt där jag istället får nöja mig med att gräva mig allt djupare in i kärnan av själva problemet och låta det fylla allt och verkligen låta det uttrycka sig självt mer och mer. Till slut har det fått så mycket uppmärksamhet att det känns som att det har nått en förklaring. Det är väldigt likt den process jag kan uppleva när jag letar efter det faktiska uppsåtet med min helande-längtan.

Jag tror att en stor del av förståelsen av ursprunget till problemet och därmed upplösningen, kommer redan när man formulerar uppsåtet... Annars häller jag med om att shamanismen kan erbjuda lösningar och ge ev befrielse från att behöva förstå allt. Men jag tror det är två vägar till samma mål.

Buddhismen innehåller väl också lite attityder om att man inte ska fästa sig för mycket vid något. Det tycker jag är en bra kombination med att söka svar på frågor. Om jag inser varför jag har vissa problem, men inte låter det bli en del av min identitet, så har jag möjligheter att bli helare och friare....

Det är faktiskt i rosenmetoden jag har kommit fram till detta dubbla svar. Det handlar ju också om att vi är väldigt väldigt olika. Och det upplever man väldigt konkret när man står med händerna mot en människas hud och bara känner öppenhet och nyfikenhet.

Kanske är det både och, men det ena passar dig att fokusera på och din pojkvän det andra, laquesabe? (Hälsa, by the way!)

/BotHild

Egot, ja, det orättvist förtalade enligt min mening! Det är ju vanligt att vi uttalar oss om egot som skuld till både det ena och det andra. Men jag har med tiden kommit fram till att egot är en god vän, om man odlar en god relation till henne och lär sig tyda hennes signaler.

Det jag ser som mitt ego är egentligen en ganska lat liten älva. Hon ligger på min axel och viftar med fötterna och är nöjd- för det mesta. Men är det så att hon upplever att jag inte blir väl bemött på något vis, börjar hon bråka och tjura. Och ju mer jag försöker förneka hennes aktiviteter, desto mer bråkig blir hon. Det är hon som får mig att vilja ge små tjuvnyp tillbaka, om jag tycker att någon varit oförskämd. Eller som får mig att surt säga att någon inte förtjänar det beröm hon fått. Allt detta är bara tecken på att det är något som inte är så bra. Visserligen har hon lite "Karlsson-på-taket-tendenser", men när jag bara insett att det enda hon gör är att skydda mig från orättvisa, så kan jag också hantera situationen och balansera läget. Jag kan välja bort bort en situation, där stämningen är dålig och kulturen att slåss om utrymmet råder. Jag kan se till att granska min egen osäkerhet. Och så vidare. Och så vidare.

När sedan mitt lata lilla ego lugnat sig och är nöjd med att bara ligga på min axel och må gott, så är det ett tecken på att balans råder igen. I grund och botten är hon en ganska lustig beskyddare- om än väldigt irriterande när jag försöker ignorera henne.

Jag gillar mitt lilla ego så mycket och jag är tacksam för hennes märkliga lärometoder. Men så länge hon är nöjd och lugn, vet jag att jag tar hand om mig själv. Man kan säga att hon är en baklängeslärare. Och det tycker jag är lustigt. /BotHild

:D Jag känner igen mig jättemycket i att inte veta varför och inte känna att det är för min egen skull jag utövar shamanism. På ett vis är det väldigt befriande att inte veta och att inte kunna motivera det! Det bara är och det får mig att inte hålla på att analysera sönder saker lika mycket och ofta som annars. Det i sig hjälper mig alltså att inte behöva förstå sambanden för att kunna göra något åt problemen! /BotHild

Jag har också haft det som problem med buddhismen, att allt är en illusion. Kanske inte så mycket för att jag haft svårt att föreställa mig det, utan för att jag tycker att det är en ganska tragisk och sorglig verklighetssyn. Ren protest från min sida, alltså!

Det som faktiskt fick mig att inte tycka lika illa om den synen var just Ruiz som Uthien skriver om. I De fyra grundstenarna för ett bättre liv talar han om hur tankar och idéer har makt att skapa vår upplevelse av tillvaron och få oss att tro att det vi tror är sant. Särskilt som vi alla från barnsben pådyvlas bilder och uppfattningar om tillvaron, så det är en kollektiv process att skapa kunskap om hur verkligheten ser ut. Som jag uppfattar Ruiz kan man nästan översätta det med kultur, alltså det vi tillsammans kommer överens om att ska gälla blir så kompakta tankar och idéer att de upplevs som sanna.

Han ser detta som upprepade lögner. Och han ser det som att vi alla blir förgiftade av dessa lögner och att de är svåra att stå emot. Just nu minns jag inte riktigt hur, men han utnämner dem som vill kämpa mot dessa lögner till krigare mot parasiten. Där tror jag att egot kan komma in. Parasiten gör att jag inte tror att jag duger som jag är, det får mig att inte älska mig själv, det får mig att vilja kompensera mina brister. Jag börjar tro att vi inte har så det räcker till alla och försöker roffa åt mig för egen vinning. Och så vidare. Om jag dras med i detta så ger jag näring åt parasiten.

Ruiz kallar det inte för illusion, utan för dröm.

Det är detta resonemang han utvecklar i Kunskapens röst, där han alltså kallar dessa lögner för kunskap. /BotHild

Här är rätt titlar på Don Miguel Ruiz's Böcker:

Fyra grundstenar till ett bättre liv -din guide till personlig frihet

Fyra grundstenar till ett bättre liv Bok 2 -Nå din livsdröm med hjälp av de fyra grundstenarna

Bortom fruktan

Kärlekens insikt - Handbok i kärleksfulla relationer

Kunskapens röst -En toltekisk visdomsbok


Jag skulle nog tycka att Kunskapens röst är bäst att börja med. Den fördjupar vad han menar med dröm och parasiter i den första boken. Jag är nästan säker på att han har sökt i buddhistisk visdom för att förstå vad hans morfar egentligen menat. En liten cirkelbefruktning mellan just shamanism och buddhism med andra ord. /BotHild

Mycket intressant tråd!
Dock är jag för trött för att skriva just nu...

Finns det någon här som kan berätta om Bönpo (tibetansk/buddhistisk sahamansim)? Jag orkar/ids nämligen inte läsa på engelska just nu och då vore det himla enkelt om någon skrev HÄR på svenska! :respect:

Fylgja w00t

Perfekt uttryckt, Bothild! Jag tror egot behövs, precis sådär. Problem blir det bara om man tror att den biten är ALLT man är, enligt min mening.

Det som jag vänder mig mot där är att så mycket av kulturen uppfattas som dåligt, som påtvingas oss och som får oss att begränsa oss. Visst finns det delar av alla kulturer som gör det, men det finns också så mycket som kan berika oss. Och kultur i sig tror jag är nödvändigt för att människor ska kunna fungera tillsammans, ungefär som ett språk. Däremot tycker jag också att det är en bra idé att försöka motverka dåligheter och att inte ta allt för givet.

igelkott: Jag håller med om din syn på kultur. Tack och lov för kulturella mönster! En nations eller annan grupps kultur är precis det som hjälper oss att funka ihop. Istället för att alltid känna sig ny inför en situation och inte veta vad som gäller, kommer vi överens om vilka beteenden vi kan förvänta oss av varandra. Det viktiga tycker jag är att vara medveten om det (ibland i varje fall, alltid orkar man ju inte), för då kan vi ha möjlighet att välja vad vi vill och inte vill. Så att vi inte råkar skapa mönster som diskriminerar och förtrycker, menar jag.

Håller på att njuta av Kunskapens röst i småportioner. Den är fin. Så mitt lilla tema i livet just nu är:

Jag avslöjar lögnerna om mig själv. :$
Jag uppenbarar sanningarna om mig själv. :D

Att spräcka illusioner är både roande och skrämmande! Befrielse! (Men förstås sorgkantat ibland) /BotHild

BotHild: Medhåll, lite illusionskrossande behövs då och då. Jag har bara insett att jag kan hålla på för mycket med det, och det gagnar ingen.

Bothild, du har just fött en lust att läsa Ruiz igen.
Jag tyckte nämligen att han bara skrev tråkiga självklarheter när jag läste "Fyra grundstenar till ett bättre liv", för ett par år sedan. Maken tyckte dock att den var jättebra, vilket förvånade mig mycket.

Sagt och gjort.
Jag ska läsa den igen
Tack för inspiration! :D

Fylgja: Hi hi! Jag har kommit på att det ofta är i det jag upplever som självklart som de stora insikterna ligger. För mig kan det räcka att någon skiftar mitt perspektiv en liten liten aning på det jag redan vet- och.... sim sala bim: Jag har ett nytt verktyg att arbeta med!!!

När en sanning uppenbaras för mig, känns det alltid som en självklarhet, för det resonerar just i det jag redan vet. Och då behöver jag inte långa krångliga tankegångar och virrvarr.

Precis som jag tycker mig se hos en del författare. I början av sin bana skriver de abstrakt och krångligt. Efterhand som de förankrar sökandet inom sig, hittar de kärnan i sina insikter och kan skala bort alla onödiga dimmiga resonemang. Då blir det ofta enkelt och rakt på sak. Och så nära en gemensam sanning, att läsaren får bekräftat någon hon upplever att hon redan vet och skillnaden mellan att just lära sig något och att ta del av en självklarhet kan vara hårfin.

Uthien skrev någonstans här i trådtrasslet för inte så länge sedan att vi kan ta emot information bäst om vi redan känner igen det mesta i det som sägs. Det stämmer på mig. Om jag läser något som ligger alldeles för långt borta från det jag redan tycker mig veta, så har jag inget att hänga upp den nya informationen på. Eller om jag läser något som stämmer alldeles för väl med det jag redan tycker mig veta, blir det bara tråkigt. Det är läget precis mitt emellan som är idealiskt för mig. Informationen är tillräckligt bekant för att ja ska kunna ta till mig den, men innehålla någon ny vinkling eller information som ger mig något att utmana mig själv med. Då kan jag ta det och använda som verktyg att rubba min invanda syn. Då kan jag försätta mig i precis det där tillståndet som gör lärandet till en rolig lek- på fullaste allvar förstås (men med ett gapskratt från djupet av magen....). :D

igelkott: Oj, oj! vad jag känner igen mig! Det gäller för mig också att hitta balans mellan att å ena sidan behålla tillräckligt många illusioner och vila i dem för att jag ska tycka att livet är tryggt och jag är OK och att å andra sidan ifrågasätta det jag tycker att jag redan vet för att få vackla till och behöva utforska.

Jag har den befriande inställningen att både jag och andra alltid har fel, eller åtminstone inte helt rätt. Detta eftersom jag inte tror om någon människa att vara tillräckligt allseende och allvetande för att ha full koll. Det gör att jag inte känner prestation i resonemang och så vidare, utan ge mig in i ett utforskande med total entusiasm. :D /BotHild

Så var det för mig också, inte självklarheter direkt men det var det som jag hade lärt mig i skogen under spasmerna. Saker jag tror många lärt sig genom erfarenhet och eftertanke, den hårda vägen eller genom vänliga delade råd från andra. Eller genom att läsa boken hans ;)

Under åren har fler och fler "tjatat" om denna bok så då jag til slut såg den där på hyllan så köpte jag den... till Marina ;) men jag tror int hon läst den ens... så det blir nog jag som gör det nu!

Mvh,
Thomas