Reglerna är enkla: max ca 100 ord var. Citera INTE texten i ny text. Läs igenom innan du postar vidare. Ha kul! :D

"Det var en gång en gammal trollkärring som bodde under en storsten vid ett kalhygge vid en sjö vid ett berg inte långt från människobyn. Kärringen var gammal som graven, men vid god vigör. Just idag stod hon på farstubron med ränseln packad med allsköns trollörter och en påse frö till sin raggslitna, pratglada kråkkompanjon för just idag skulle hon ut på en lång, lång resa. Hon hade nämligen fått ett uppdrag av självaste Kung Bore...."

[Edit: Ökade antal ord till hundra så det kan bli lite mer fart på flödet.]

...och nu äntligen var tiden inne. Gumman skrockade för sig själv när hon kastade en sista blick på bostenen sin, hon var glad. Denna resa hade hon förberett länge och äntligen bar det av. Hon nickade mot kråkan som satt på hennes axel och började gå mot...

...det Stora Vita Berget som reste sig högt upp i skyn borta vid horisonten. Solen stod redan högt på himlen. Hon hade lång väg att gå, hon måste hinna fram innan...

den kalla vinden kom. Hon talade glatt till kråkan på axeln med ett kraxande läte och strax därefter flög den iväg, gumman log belåtet hälsningen var sänd. Ett prasslande ljud från några hasselbuskar fick tanten att stanna till och blicken i gammelögonen fick ett förvånat utryck när..

...plötsligt Mickel Räv tassade fram.

-Men hej tant Gråsten, sa han och satte sig på baken, småleende, som alltid, med vasstanden vit.
-Hej på dig Rödpäls, svarade tanten, och fäste blicken i fjärran. Föga intresserad var hon att slänga käft med Mickel nu, hon hade ju saker att göra.
-Jag hörde vad du sa till kråkan din, var det verkligen sant det du sa? Är det så borde vi väl skynda oss härifrån allihopa?
-Du ska inte tro så mycket du, muttrade gumman tillbaka.

Mickel slickade sig lojt om munnen och till gummans förskräckelse avslöjade han att....

...han nyss fick höra av Ormvråk att en Smånisse berättat att Solstenen är borta! Den ligger inte längre på sin plats!

Mickel tittade lite snett på gumman för att se hur hon reagerade på dessa mörka nyheter, men hon rörde inte en min. Inte så att Mickel fick se något i alla fall.

Hon nickade bara, beklagade lite för Mickel att hon hade bråttom, saker stod i görningen och hon måste iväg. Hon drog schalen tätare runt axlarna och stegade iväg med bestämda kliv. Hade hon dröjt för länge? Inte kunde det väl vara så illa?

Hon spanade med smala ögon mot skyn...

...och tyckte nästan det blivit mörkare redan. "Flyg du i förväg och kolla," sa hon till kråkan "så jag slipper fler näsblötningar."

Kråkan bredde ut singa svarta vingpennor och tog till luften i vida cirklar mellan tall och gran. Luften var frisk och sval, det hängde kanske en aning regn i luften, men det var några timmar bort, så de skulle nog hinna fram till resans första stopp, Björngrottan, innan dess.

Kärringen stod och såg på medan hennes kompanjon tog till väders, gned sedan händerna mot varandra (för visst blev det plötsligt kallare?) och styrde sina steg vidare bredvid stigen...

Månen steg som sakteliga upp och skinkrade mörkret. Runtom gumman där hon gick kastade granarna månskens skuggor som fick liv inför gummans kloka blickar. Funderande skyndade hon på än fast gammelbena värkte. Hon sökte uppåt efter kråkan som inte synts till sedan hon skickat iväg den. Hur var det med solstenen, var den borta eller kanske...bara dold? Hade hon tid till att vila, åtminstone lite?
Månen gled under en slöja av mörka moln och då...

..lösgjorde sig en skepnad ur granen. Granskäggig med runstav i hand klev självaste Odin fram och talade med djup stämma.
- Gammelmor, hör mina ord, Rimtursarna har ruckat på världsaxeln, vridit den ur led. Du har inte mycket tid, Bore kan inte hålla igen köldens utbredning. Märk polstjärnans ändrade läge.
- Käraste Allfader, galdervis, mina stackars ben är krumma och ömma även om hjärtat är fyllt med eld och viljan stark. Jag ber ödmjukast om hjälp. Hon plirade upp mot himlavalvet och sedan mot granen.
Odin fingrade på sitt skägg och och drog i brättet på hatten och stegade lite till höger och vänster innan han bestämde sig och sa...

Jag ger dig mitt bistånd när du kallar men uppdraget är ditt gå nu .Jag kommer till undsättning när du behöver det men tills dess har jag andra spröjsmål det är många mörka skuggor ute i natt. Akta dig bara för ....

Mörkermånen! när månen inte längre kastar sitt ljus är tiden knapp! Gammelmor böjde sitt huvud i samförstånd men sneglade på månskäran och beräknade tiden...
Så skyndar hon vidare med sitt värv, över stubb och sten tvingar hon gammelbena tills dess björngrottan kom i sikte.Väl framme sjönk hon ner med en djup suck..Skuggor spelade framför öppningen när hon så sakteliga kröp in, hon kände doften av djurspillning och döda djur..hon kröp allt längre in och lade sig slutligen i en hög av gamla barr och löv. Hon slöt ögonen och drömde...

...sig in mellan världarna. Där satt redan Bamsefar Borgín vid väggen, ena tassen röd av färg därsom han målade de heliga symbolerna på grottväggens skimrande yta.

-Så du kom till sist, brummade han så grottan sjöng. Jodå nickade gumman, nu hade hon kommit.

-Men du ser bister och bekymrad ut, nickade han och sköt över en kopp daggdryck till henne, drick det här, manade han, så ser du tecknen klarare.

Och gumman drack skålen tom, och framför henne började väggen brinna av visdomstecken och sänderunor, bindvävar och heligtecken. Hon började läsa...

och kände daggdrycken göra sin verkan. En resa i resan målade sig fram på väggen, hon kände modet sjunka, trots att tecknen visade tydligt vad som skulle göras så skymmde stora skuggor stigen. Stigen ja, den smala stigen till solstenen mitt i Rimtursarnas kalla rike, nu var tiden knapp. Hon kände vassa klor på axeln och kom tillbaka till kroppen med...

...ett ryck av kallsvett. Det var fågeln hennes som kommit tillbaka, och den hade INTE goda nyheter, nån var på väg uppemot grottan med ett kallstålsblad blänkande i handen. Gumman frös till en sekund, men hämtade sedan....

sitt björnskinn. Hon lade skinnet över sitt huvud och sina axlar, nu var hon osynlig för världen, nu var hon förenad med björnens ande. Det var dags att handla och det måste ske snabbt, stegen närmade sig grottan och hon visste att detta var.....

det stora Ödet som knackade på.
Fram genom buskarna kom en ohygglig varelse, tja maken till hemskhet hade hon aldrig skådat. Hon plockade fram Salvian ur sin ränsel, tände den och med ett par väl valda ord försvann varelsen.
Hon stod ett tag med björnskinnet över axlarna, dold för allt. Genom diset såg hon korpen komma och plockade fram några frön till sin vän.Han landade, pickade varligt på gumman och åt fröna ur hennes hand.. Sedan han ätit hade han något viktigt att berätta men han visste inte var han skulle börja..

- En olycka är på väg! Någon håller på att vända vattnets lopp i både Sid och Ifing..det är därför det blivit så kallt! Men får vi reda på vem som ligger bakom dådet, kan vi kanske stoppa eländet med Odens vishet och Frejas kunskaper!

- Skynda dig uppåt och sök vishet! Det står skrivet i stjärnorna att du är den som ska färdigställa pusslet. Sök svar och svar du kommer att finna. Skynda Skynda!

Gumman bet i hop svaret på tungan "skynda" jag är ju bara en gammal gumma! Hur ska mina ben kunna pinna på som sparv vingar tänkte hon. Här krävs en resa!
Gumman böjde sin krumma kropp och böjde den till marken. Där började hon, där ibland korpar och knytt lingon och gran, cirkeln hon färdigställde.
Hon slöt sina ögon, handen följde trumman och..

Med sina seniga starka händer greppande hon trumpinnen. Hon började slå på sin trumma. I takt med moder jords hjärta slog hon. Trummans ljud fyllde skogen och allt liv i skogen stannade till, och lyssnade med bävan och förväntan. Trummans kraft fick marken att hävas i takt med gummans slag och alla visste att nu var tiden inne, nu skulle........

Vintern hävas! Hon kallade på frostgumman, hon kallade misommargudinnorna hon sökte Verdani som skar i trä, Urd som färgade med blod, sot och krita och Verdani som vässade kniven. Hon rustade sig för strid!
Utmattad lämnade hon trumresan men vederkvickt!
Hon begav sig av, färdig för att kämpa, inte skulle hon ge upp så lätt!

Froste rev i slet i gummans kläder när hon lämnade sitt gömsle. Aldrig hade jorden skådat ett sådant anfall av bister vinter. Här gällde det att inte ge upp, striden skulle stå i skogen denna natt. Gumman visste att om hon bara kunde hålla ut och orka ta denna strid skulle hon inte ha mycket kraft kvar för kommande tider. Men moder jord ropade på henne och nu fick hon inte ge upp. Om jorden skulle räddas till kommande generationer måste hon kalla till sig...