Jag vet inte riktigt vart den här diskussionen ska hamna, så jag antar att detta kan vara ett ställe... om det är fel får väl någon som vet bättre flytta på den. :)
Även om det inte handlar specifikt om shamanism vill jag ändå ställa frågan här eftersom det finns så många kloka människor på forumet :)

För att det ska vara enklare att förstå bör jag väl först och främst säga lite om min syn på gudavärlden... I grund och botten tror jag att allt är ett, men jag tror också att det finns individer i en gemenskap, individer som existerar i ett sammanhang. De här individerna "vidrerar" på olika "nivåer" och ju högre "vibrationsnivå" de har, desto närmare är de "alltet". Det finns således både lägre och högre varelser än människan. Vissa varelser med högre vibrationsnivå än vi, är de vi tilltalar som gudar (och de med lägre, som parasiter). Varje individ har också sin speciella energi och skiljer sig mer eller mindre från varandra.
Så, till saken.

Jag har länge funderat på vad det kristna dopet egentligen gör rent magiskt. Som jag ser det knyter man barnet till den kristna guden (den specifika energiaspekten) och möjligtvis också till någon slags kristen gruppenergi. Dopet innebär ju också att barnet får skydd de första åren av ditt liv, vilket det kanske sedan förlänger genom konfirmationen. Frågan är vad detta innebär när du väljer att vandra de neo-hedniska vägarna... och vad är det egentligen skyddet innebär? Den energin kanske skyddar dig mot precis det du har valt att göra - det vill säga att det skyddar dig mot den hedniska magin. Konflikten i energin kanske då leder till att du skadas fysiskt eller blir deprimerad, framförallt om du genomgåt konfirmationen.
Kanske innebär det också att du påverkas mer på andra sätt... Jag vet inte, jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det känns som att riktiningen har någon slags effekt.
En annan tolkning skulle kunna vara att dopet helt enkelt sätter dig i kontakt med det gudomliga - med alltet.
Själv hade jag tänkt försöka lösgöra mig från bandet till den kristna guden och alltså kapa de band som skapades under dopet (och för min del bekräftades av konfirmation). Jag kommer att be om beskydd från annat håll (förmodligen någon gudom inom asatron) eftersom jag tror att... det kan vara bra att ha. Sedan får jag se om "omdirigeringen" har några effekter :) Om någon annan har erfarenheter eller tankar däremot, så vill jag väldigt gärna ta del av dem.

frågan är vem är den kristna Guden? jag tror inte att den kristna guden skiljer sig från övriga gudavärlden, han sitte inte på ett eget kontor avskiljt från andra kan man säga B)

min uppfattning är att allt är ett, alla själar är en del av en större själ... frågan är vem är den själ som vi alla andra själar är en del utav och som är en del utav oss alla?

kanske det är den gud som de kristna talar om, kankse inte...

nåväl... har inte så mycket att tillföra diskussionen, men jag hade en tanke å den har jag framfört nu.

gecko//:D

Intressant tråd, Sara.

Jag vill gärna tro att det är så. Jag vill också gärna tro att olika trosinriktningar är olika vägar uppför samma berg, mot alltet. Jag tror också att varje inriktning har en mörk och en ljus sida. Att man i vilket val man än gör kan välja ljuset eller skuggan. Inom kristendom, liksom inom andra trosinriktningar kan välja att göra gott eller ont.

För mig är dopet ett sätt att ta in det lilla barnet i en mänsklig och gudomlig gemenskap av kärlek och omtanke, att väva ett beskydd runt den lilla, oavsett under vilken tro dopen sker. Eftersom barnet själv är för litet för att kunna välja måste ett val ske senare i livet. Antingen att välja samma väg, inte engagera sig alls eller att välja en annan inriktning. Tex konfirmationen är då ett sätt att fortsätta den kristna vägen av egen vilja. Jag är övertygad om att varje människa kan göra sitt eget val senare i livet, oavsett hur eller om dopet skett.

Intressant... Jag har aldrig funderat i den riktningen.
Men om jag ska tänka till nu då, tror jag inte att det skadar ett barn att döpas in i en religion, men jag själv tror inte på religioner. Handlingen att döpa ett barn görs väl oftast av välvilja och godhet, men kan också göras p.g.a. rädsla... Jag ser det helt klart som ett val, om man gör det. Ett val att följa en sorts metod för att nå ett mål. I detta fallet, är metoden kristendom och målet är att beskydda det lilla barnet och ge det inträde i den kristet andliga familjen. Om man annars inte följer den kristna metoden, kan jag inte se något själ att döpa in barnet i "det kristna beskyddet".


Jag tror ju att vi har med oss beskydd, redan från starten oavsett vad våra föräldrar väljer att göra för symboliska handlingar. Att jag är döpt som barn och sedan konfirmerad, tror jag saknar betydelse nu, i mitt dagliga liv som icke gudstroende. Jag har lite svårt att tro att det faktum att det är gjort, skulle skapa en konflikt... Om det uppstår en konflikt tror jag mer att det handlar om vårt fysiska liv. Lever jag som jag känner är rätt, eller?

/Fylgja, som tror att vi är ett med alltet och lever i ett jämlikt kosmos

Hej! jag förstår inte riktigt vad du menar med "rent magiskt" , jag är med på din teori om vibrationsnivåer, men ser inte kopplingen mellan det och dopet som ritual.
För att kunna arbeta energimässigt, eller så att säga förflytta sig mellan vibrationsnivåerna, måste man göra det medvetet och med en viss teknik. Jag tror inte präster har denna kunskap, det finns säkert präster som har det (alla människor har det) men de utövar den nog inte medvetet på det sättet att det faktiskt händer något magiskt (kan du förklara vad det betyder för dig?) Dopet som jag ser det är bara en tom ceremoni. Vi är redan i kontakt med alltet, jag tror inte att dopet påverkar detta på något sätt.

Håller helt med, det finns säkert många olika ritualer för att namnge, välsigna och uppta ett barn i den församling där barnet ska leva och bo (med församling menar jag inte religiös församling utan en grupp av människor).

Jag hade glädjen att få uppleva mitt barnbarns dop förra året och det var då jag starkt kände dopets mening för mig. När prästen höll upp detta lilla barn i sina armar och välsignade honom framför oss alla som samlats där, och när jag såg barnets blick när han där uppifrån såg oss alla, kände jag att vi med dopet talat om för honom:
"Detta är din familj, dina vänner och din värld. Vi älskar dig och ska ta hand om dig, du är ett med alltet och med oss. Du finns och Du är välkommen!"
För honom blev det ett kristet dop för att det är det vi känner till, men jag är säker på att han skulle vara lika skyddad och välkommen i en annan ceremoni.

Håller med även här. Även jag är döpt och konfirmerad, inte heller jag erkänner mig till den kristna tron idag. Det var rätt då, idag har jag andra värderingar och en annan tro. Men jag tror att jag fortfarande är på väg uppför samma berg, mot samma mål, med samma beskydd. Men målet heter kanske inte Gud, vägen heter inte kristedom. För mig blir det bara en konflikt om man tror att det bara finns en enda rätt väg uppför berget. För mig finns det många och en del kanske till och med saknar namn.

Visst står det lilla barnet redan i kontakt med alltet, kanske till och med är sprungen ur alltet, jag tror inte heller att det påverkas av ceremonin.
Men när människor samlas i grupp skapas energi runt det lilla barnet som står i centrum. Det är dopets magi för mig. Vem som förättar det, eller under vilket namn tror jag inte är viktigt alls, så länge det sker i kärlek. Det finns säkert otroligt många "välkommen till världen-ceremonier" som helst att välja på.

Jag har sett präster arbete, och även om de inte har samma termer som vi, så arbetar med ritualmagiskt. Det de gör får effekt. Dopet är inte bara en tom akt. Givetvis är den något mycket vackert som handlar om kärlek och skydd. Frågan är vad den skyddar mot...
En släkting till mig är präst, och när man studerar honom ser man att han har ett väldigt öppet kronchakra.
Vi är alla i kontakt med alltet, vi kan inte vara annat. Men jag tror också att det dras en slöja för våra ögon när vi föds, som också blir tydligare genom åren eftersom det i vårt samhälle hela tiden förnekas....
Hm... det var nog mer jag skulle skriva, men nu ska jag se på Hitta Nemo.

Det här ämnet var fantastiskt intressant för mig att läsa. Om jag skulle börja ge mig in i att försöka skriva om det, så skulle det bli väldigt mycket. jag tror jag nöjer mig med att njuta av alla visdom och alla nyanser som ni andra har skrivit så länge.

Jag är uppvuxen med en rädslodriven kristendom omkring mig (har själv aldrig bekänt mig till den). När skräcken att gå förlorad eller bli dömd och bestraffad är drivkraften i det man gör, är energin en helt annan än om drivkraften är livsglädje, respekt och nyfikenhet.

Befrielsen för mig i att läsa det ni skrivit ligger mycket i just frånvaron av rädsla. Tja, svårt att skriva när man inte ska men ändå vill få något förmedlat :blink: ..../BotHild

Ja, dels det plus att de flesta har i stort sett haft noll kontakt med Insidan av naturen (hur mycket vi än "springer i skogen" som barn) under uppväxten. Det är ju väldigt få i vår kultur som har en sån kultur, om man säger så.. men som tur är ser man att fler och fler tar med barnen ut i skogen inte bara för att grilla korv och akta sig för myror.

Hitta Nemo? Men :blink: dom har ju redan hittat honom i japan:


Mvh,
Thomas

Det är detta som gör mig obstinat när det gäller att bekänna sig till en religion.
Så många ledare påstår sig stå för den enda rätta vägen. Naturligtvis för att försäkra sig om makt, genom att påstå att den egna tron är den enda sanningen och allt annat har sitt ursprung i "den onde". Om man måste skrämma sina troende för att försäkra sig om deras lojalitet, då finns inte mycket styrka i den tron.

Den som verkligen har något fint och klokt att komma med, kan låta andra prova olika sätt att tänk eller leva, att ge varje individ styrkan och möjligheten att välja själv. Tyvärr har även jag erfarenheter av att man inte vågar säga nej till att t ex döpa sitt barn i kyrkan. Vad kunde inte hända det barn som stod utan beskydd!
Dödsjuka spädbarn skulle nöddöpas, som om inte föräldrarna i den situationen har annat att oroa sig för än hur dom ska få tag i en dopförättare innan barnet dör.

Jag vill inte längre lyssna till ledare som påstår att det går illa för mig om jag inte lyssnar på just dom. Jag har ju sett att det går bra även för dom som har en helt annan religion. Jag är troende, men har inte lyckats hitta ett namn på den stora kraft som jag litar till. Alltet kanske får duga så länge.
Det har varit en lång väg att komma hit, men tack och lov är jag nu fri att själv pröva mig fram på min andliga vandring.

Jag är också helt emot det jag ser som religion, det vill säga sammanslutningar som utgår från att medlemmarna har och borde ha en och samma tro. Så fort två människor försöker sammanjämka sin upplevelse av det gudomliga, uppstår en strid om rätt och fel och risken att den ena eller båda försöker använda sin påstådda direktkontakt med "Gud" och kontrollera den andra. Det är på det viset alla påbud och förbud har utvecklats genom tiderna. (Det här ju mönster vi känner igen från överallt, men i religion och politik kan det bli så extremt.)

Eftersom jag ändå har ett starkt behov av att dela min andlighet med andra, har det blivit desto viktigare för mig att delta i skapandet av miljöer med ömsesidig respekt och utrymme till eget tänkande och upplevande. En gemenskap som bygger på att vi inte är inne och tafsar på varandras tro och agerande, utan är fria att dela med oss av det vi vill och låta andra ta till sig det de vill. Och tvärtom att få gåvan att ta del av andras erfarenheter, tankar, känslor och åsikter och vara fri att ta till mig det jag vill som en väg till egen lärdom.

Angående dopet har jag alltid tyckt att det är en fin ritual för att välkomna en ny medlem till sin mänskliga krets, inklusive att dela en andlighet i den mån det känns bra. Men jag hade hellre haft en platonisk ceremoni fylld av trygga, seende välkomnande människor, än vilken religion som helst. Jag är dock tacksam för att jag tidigt hade anledning att tänka i andliga banor och leva med att jag är en andlig varelse, om än något helt annorlunda än mina föräldrar.

Livet innehåller så många möjligheter. Tur att så många av dom är värda att välja! :D /BotHild