Hej på er! ;)
Ett litet experiment. För sök att vara konsekvent under hela tiden denna läxa utförs.
Titta alltså inte i någon form utav spegling, fönster, speglar, fråga inte heller någon hur du ser ut, om du är ren eller rufsig i håret.

Var uppmärksam på hur du reagerar, om du samlar energi eller känner dig obekväm, rädd och så vidare.

skriv gärna vad resultatet blev.
mvh Odin

Läxan är alltså att inte titta i någon form utav spegel under en veckas tid!!! :respect:

Vad är läxan?

Får man gissa?

Bland det som Castaneda skrivit är att vi är väldigt utseendefixerade, att man hela tiden oroar sig för hur man ser ut, och att detta tar upp väldigt mycket energi.

Jag tror det gäller även de av oss som inte är fåfänga, eftersom det egentligen handlar om en projektion av oss själva, tanken om hur vi uppfattas. Han förespråkade frånvaron av speglar (kanske är de energitjuvar i sig?) och sade att det var en av de sakerna som band upp mest energi hos människan, så när vi släpper detta frigör vi en hel del tankekraft som tidigare varit upptagen med annat.

Men samtidigt är det väl lite skrämmande att släppa det som vi tror vi har kontroll över i vår självuppfattning och vad vi visar utåt. Men det låter som ett bra experiment, om man kanske inte analyserar lika mycket som jag :)

Okej, då föll poletten ner :D

Noone du är på läst! Kul :D

Jag avgudar inte castaneda själv men det är bland det bästa jag har läst :lol:

Kan inte låta bli: När jag för ungefär sisådär nästan 20 år sedan var delansvarig i en ganska så stökig pub, hände det ett par gånger att speglar slogs sönder. Varför vet jag inte, men de var en allmän tendens att det som gick att slå sönder slogs sönder. När det sen inte var någon som hade hunnit sätta dit nya speglar en gång, så föreslog jag att vi helt enkelt inte skulle sätta in fler. Tanken var lite grann att just lura fåfängan inom gästerna och se om det blev någon skillnad. De första gångerna var tjejerna ganska förtvivlade :angry: och en och annan kille försökte låta bli att visa sin besvikelse över att inte kunna kolla in sig själv i spegeln :$ . Men faktum är att det inte tog lång tid innan det var helt okej att inte gå och kolla sminket och lockarna hela tiden, och jag kan svära på att stämningen blev en aning mer avspänd. Kanske en tråkig historia, men för mig kändes den rätt så revolutionerande då när det hände.... B)

Jag har varit med om några gånger att vara på en kurs eller läger eller bara ute utan speglar. Detta har under hela tiden knappt fallit mig in, förrän jag återkommit till platser där det finns spegel och jag helt förvånad har mött detta bekanta ansikte, men ändå så främmande.. Ofta med en så klar blick, så avspända ansiktsmuskler, rufsig, så stark så levande, så vacker.

Då för bara en kort stund har jag mött skönheten och kraften som klingar där djupt djupt inne. Och jag har förstått att jag är perfekt. Jag är precis som just jag ska vara. Att tänka dåliga tankar om mitt utseende är bara ännu en sida av fåfängan./BotHild, den skööööööna

Godmorgon på er!
Gårdagen var som vanligt jag undvek speglar hela dagen villket inte var nåt problem. :D

Idag däremot. När jag kom ut ur garderoben med rena och frächa kläder, inget märvärdigt men jag ville så gärna se hur jag såg ut. Redan nu så upptäcker jag hur mycket energi och uppmerksamhet dom tar. Jag hade dock förberett mig väl genom att hänga för alla speglar i huset w00t. Det roliga är att jag börjar redan registrera allt som speglar mig. Fotoramar, fönster och kastruller. :/

Idag ska jag på gymet :lol: och där finns det ju inga speglar B) .

Mvh Odin

Näe, jag håller inte med Castañeda här. Speglar är en form av social kontakt. Med sig själv. En sorts uppdatering: hur ser jag ut utifrån sett? Och uppdateringar behövs för att ha koll. Att inte titta sig i speglar ser jag symboliskt som att inte ifrågasätta sig själv, inte se sig själv utifrån. Och det är en förutsättning för att ha bra kontakt med andra, med sig själv och med resten av världen. Kanhända det tar kraft, men det gör ju kommunikation med andra människor också (vilket Castañeda emellertid också är emot). Jag tycker iallafall att speglar fyller en funktion. De må vara beroendeframkallande, men man behöver inte avstå ifrån det som är beroendeframkallande. Bara undvika att bli beroende. (Allt som är andvändbart (har mycket "laddning") är också potentiellt skadligt.)

Just nu har jag faktiskt inte möjlighet att göra experimentet, men jag var helt utan spegel i två veckor en gång. Vad jag märkte av det var att jag, när jag till slut tittade mig i en spegel, såg helt annorlunda ut än jag föreställde mig.

Efter att poletten till slut fallit ner har jag funderat lite över speglarnas roll i min vardag och ser nog inte att speglar för min del är energitjuvar. Jag använder spegel för att kolla att min klädsel ser ok ut (inga fläckar, inga hål, färger som passar ihop osv) innan jag går till jobb eller andra aktiviteter. När jag under lediga dagar är i mitt torp eller ute på andra fritidsaktiviteter har jag oftast inte tillgång till speglar alls och saknar dom inte heller.

Att se okej ut i jobbet är viktigt för många av oss och att inte kunna kolla upp man ser okej ut skulle för mig kräva mer energi. På fritiden däremot umgås man ju oftast med människor som känner mitt inre, och då går det utmärkt att leva utan speglar (om man inte får ett hårstrå i ögat som man behöver hitta igen ;) )

Någon gång gjordes en test av fåfänga- eller vilket syftet nu var- och man kollade vilka som sneglade åt en spegel när de passerade den och hur länge de kollade in sig själva. Till utförarnas förvåning var det män som kollade in sig själva i spegeln (kan inte referera tyvärr). Deras slutsats var att män var mer fåfänga.

Jag tänkte att det berodde på något helt annat: Jag inbillar mig att de flesta kvinnorna har som rutin att kolla in sig själva tillräckligt ordentligt innan de går ut och sedan inte behöver oroa sig för hur de ser och därför inte behöver snegla varje gång de har chansen... Medan män då inte riktigt tycker att de borde ägna så mycket tid till sitt utseende hemma. När de kommer ut är de få mer osäkra och spanar när de kan (om det nu inte är ren narcissism förstås).

Om min lilla fåniga teori skulle stämma, I VILKET LÄGE ÄR DÅ SPEGELN OCH FÅFÄNGAN EN ENERGITJUV?

Eventuella mothugg mottages tacksamt. Hur speglar ni er tjejer och killar? :blink:

Jag speglar mig väldigt mycket. När jag var lite tillochmed så mycket att folk kommenterade på det och sa "hon kommer nog bli skådespelerska.." (och det blev hon :D). Men jag tror inte det uteslutande har med fåfänga att göra. Det är som sagt en social grej, och kan lika gärna baseras på osäkerhet som på självgodhet. Jag tror att man speglar sig ganska mycket för att konstatera och skapa sitt yttre, se hur man ser ut och kanske mer eller mindre omedvetet öva på mimik och subtila rörelser. En bekant hade ett träffande ord: han kallade den yttre bilden folk ger av sig själva en farstu. Man släpper inte in vem som helst till sitt innersta, då skulle man bli knäpp. Så om man ska ha med folk att göra måste man ha en farstu, ett mellanläge, en fasad. Folk som kanske inte har så mycket fasad kan använda en spegel för att bygga upp den.

Intressanta synpunkter, utan tvekan! Men, jag måste påpeka en liiten sak ändå, att göra en sak är en helt annan än att förstå den logiskt, i synnerhet om det har med energiutbyte eller energidistribution att göra eftersom detta så direkt påverkar vår kropp och vår perception (det var därför jag påpekade i mitt första inlägg att jag inte borde ha analyserat så mycket :) .
Om man nu skulle göra experimentet, skulle man nog bli mycket mer medveten om vissa saker .
Det handlar om att "bryta ett mönster" , vi är så vana att gå i våra rutiner och se saker på ett visst sätt , att bara den enkla saken att inte se oss i spegeln ett par tre dagar orsakar en hel del reaktioner som ni ju själva märker.
T.ex. om man är van att titta på TV varje kväll efter jobbet, och sedan en dag slutar man bara, först då märker man hur mycket energi tv:n tar och hur mycket bättre man mår, hur mycket tid man får över.

just do it!

w00t

Jag gjorde den hör övningen för några år sedan, var utan speglar i sju dagar och täckte över sådant som man kunde spegla sig ofrivilligt i. Det jag tänkte på då var att det tog betydligt mer energi och kraft att undvika speglandet än själva speglandet brukade ta...

När jag sedan i en liten ceremoni fick täcka av spegeln och möta min spegelbild igen hände ingenting ovanligt. Men så känner jag i stort sett aldrig igen min spegelbild ordentligt, studsar ofta till när jag tittar mig i spegeln, frivilligt som ofrivilligt, för jag blir liksom alltid förvånad över min egen spegelbild. Varför det är så har jag faktiskt aldrig reflekterat över. Jag känner mig helt enkelt inte som jag ser ut.
Det har dessutom hänt att jag inte såg mig själv i spegeln när jag tittade utan något annat ansikte, kanske hänger de otrevliga upplevelserna kvar i min olust över att se i speglar.

Jag använder ganska sällan make up, när jag gör det behöver jag spegla mig hela tiden för att kolla att jag inte glömt bort mig och gnidit mig i ögonen och smetat runt alltihop... Make up är något av det mest opraktiska som finns tycker jag.

Jag syr kläder ibland, och då vill jag ha en stor spegel, jag är klart irriterad över att min lilla lägenhet inte rymmer en tillräckligt stor spegel på ett undanskymt ställe, för jag skulle aldrig drömma om att ha en i vardagsrummet (bor i en etta). Så jag knölar ihop mig framför en mindre spegel då. Men då speglar jag ju kläderna, hur de sitter och ser ut, inte mig...

För övrigt har jag ett udda förhållande till ansikten, jag känner sällan igen folk på ansiktet, eller hur de har håret, om de har glasögon eller inte, och jag har oftast absolut ingen aning om vilken ögonfärg de har. Däremot minns jag vad blicken utstrålade, vad ögonen berättade, rösten, hur de höll kroppen, hur de gick och vilket humör de var på. Och namn får jag skriva upp i handen, jag kan plötsligt glömma namnet på den gamla goda vännen jag har framför mig. Men jag minns hur personen ifråga mådde förra månaden...

Så speglar tar inte särskilt stor plats i mitt liv! De visar inte mycket...

Den här spegeltråden har fått mig att tänka på de perioder jag varit så mycket ett subjekt att jag nästan aldrig tänkt på hur jag ser ut i andras ögon. Jag har enbart sett tillvaron inifrån mig. Agerat och reagerat. Hela tiden med mitt eget centrum som utkikspunkt. Jag har kunnat identifiera mig med människor och kunnat avläsa situationer på så vis att jag upplevt mig kunna vilken hänsyn jag velat ta. Jag var självcentrerad men inte egoistisk.

Att jag uppnådde det var följden av flera års olika medvetna val om hur jag ville se mig själv och hur jag ansåg att jag hade rätt att vara i tillvaron.

Sedan kom det en tid då jag började bli annorlunda bemött av män(niskor) i min omgivning. Det var när jag hade bestämt mig för att jag av hälsoskäl skulle gå ner i vikt. Under en lång tid gick jag stadigt och kontrollerat ner 40 kg. I takt med att jag blev mindre blev jag bemött av andra på ett så annorlunda vis än det jag var van vid, att jag inte längre kunde gå fri från att betrakta mig som objekt. Min självuppfattning började allt oftare ta omvägen ut till andra människor och tillbaka. Jag förr igen in i ett gammalt mönster att försöka föreställa mig hur andra såg mig. Jag undrade hur jag såg ut i deras ögon. Jag undrade hur de uppfattade det jag sade. Vad de kände eller inte kände för mig.

Efter att tag hade jag inte alls kvar mitt centrum i mitten av mig och jag tappade balansen. Särskilt svårt var det i simhallen. Då hittade jag på en lek åt mig själv. Jag låtsades att jag var en svävande osynlig ande. Ingen kunde se eller höra mig. Jag kund se och höra allt. På så vis lyckades jag på ett par tillfällen av lek återvinna åtminstone en del av mitt forna centrum.

Nu har jag - ett par år senare hamnat där jag inte trodde jag skulle. Jag har börjat öka i vikt igen. Det är förenat med mycket självklander, som jag skäms för att jag har förstås. Och jag är igen i ett läge då jag lätt undrar hur andra uppfattar mig. Suck!

Men spegeln är faktiskt en bra vän i det här. Att se mig själv i helformat naken då och då ger mig en realistisk bild av min kropp. Inte minst får jag umgås då och då med alla dom där skavankerna "skönhetspropagandan" basunerar ut att jag borde skämmas över och vilja ändra på. Jag kan se dom delarna av min kropp och inse att så farligt är det inte.

Och jag kan se min balans, min styrka, min hållning. Och jag stå i den mest sanna sidan av min uppfattning om att bo i den här kroppen: Jag är tacksam för att den är en så god värdinna. Den har utstått mycket och den har skyddat mig och den tar mig dit jag vill. Då blir antalet kilon och in- och utbuktningar på oönskade ställen ointressanta. Och jag orkar gå ännu en dag genom livet och röra mig med utgångspunkten i det jag kan lita mest på: Mitt eget centrum. /BotHild