Hur brukar du jobba med bot och bättring just nu?
I denna tråden kan man reflektera, och framför allt, få ett
smakprov på hur andra jobbar just nu, och läsa andras inställningar till hur de
vill jobba med helande och botande just nu.


Min berättelse om hur jag jobbar just nu:
Jag ska berätta en sak som är viktig för mig att tala om: en av de första handlingarna jag utför när någon ber mig om hjälp där det kan behövas utföras shamanskt arbete: det är att jag förmedlar kontaktinfo till klienten med vilken klienten kan söka kontakt med en shaman.
Detta är så naturligt för mig att jag inte tänkt tanken att posta det på forumet, förän idag.

Sedan kan det ta några dagar veckor eller mer i anspråk, innan det blir tid för behandling. Eftersom jag är ombedd så känns det då rätt att se vad jag kan tillstå med fram tills någon från kontaktinformationen och klienten har påbörjat ett samarbete.

Eftersom jag har gått in i en läroperiod så ser det i mina ögon ut som att det är bättre att ge klienten kontaktinfo till personer som arbetar med detta, och se vad jag kan tillstå med fram tills den behandlingen startat. Många kan behandla fast de är i läroperiod, men jag tycker jag har för svag kontakt via skallra och trumma för att vilja vara den primära behandlaren medan jag är i läroperiod.

Men, även om att ge kontaktinfo till en shaman är en av de första sakerna som jag gör när jag blev ombedd om hjälp, så är det inte exakt det första jag gör (läs: kontakt, samtal, osv).

Denna berättelse beskriver en liten tårtbit ur hur jag jobbar just nu, för man gör ju en uppsjö av andra saker också om man känner att det är välgörande.

sammy

Hej Sammy!
Tack för ny tråd om arbetsmetoder!

Att vänta in dig själv tills du känner att din kunskap och din kraft räcker till dig själv och blir över, tycker jag låter som ett bra sätt att ta hand om dig själv direkt och eventuella hjälpsökande indirekt. Jag är nämligen övertygad om att det är just det egna överflödet vi kan arbeta med och använda som redskap i att hjälpa andra. Annars riskerar vi att göra som Villoldo varnar för: Att hela oss själva genom att låtsas att vi hjälper andra, och då riskerar vi att skada och dra ur kraft ur den hjälpbehövande istället.

Med "vi" menar jag inte shamaner utan mer generellt människor som hjälper andra. Jag är ju inte själv shaman.

Däremot har jag arbetat länge med att stödja människor inom andra metoder. Genomgående för dem som började försöka hjälpa andra innan de var redo, är att de först långt senare kan se att de borde ha väntat och att de skulle ha gett sig själva mer tid och omsorg i att läka och lära, innan de hade kunnat vara ett stöd för andra att göra detsamma.

Därför tror jag nästan att det är bättre att avvakta med att axla hjälparrollen tills man inte längre kan tvivla på sin kapacitet. Det ligger någonting i att det är omgivningen och inte man själv som ska säga att man är shaman. Men det kan ju vara lurigt det också. Är människor svältfödda på hjälp, så riskerar de att lämna över sig och sin hälsa till vem som helst som säger att h*n är helare.

Men, Sammy, jag undrar en sak. Jag har många gånger sett det här att människor vänder sig till någon och ber om en hjälp som den personen inte (ännu) kapabel att ge. Hur kommer det sig? Kan det vara så att man ger sken av att kunna något man inte (ännu) kan? Eller känner folk av att man snart ät mogen för det?

Om vi tittar in i oss själva och varandra och ärligt frågar om vad vi väljer att utge oss för att vara, så kanske många av oss har en liten djävul på axeln, som pushar oss till att låtsas var mer än vi är. Och om det är så, hur kommer det sig? Vi har en längtan att kunna hjälpa? Men någonstans vet vi ju att vi inte är redo och då vet vi också att det inte skulle vara en hjälp utan snarare stjälp, att åta sig ett hjälparbete? Är det någon där ute som kan känna igen sig och klargöra lite av det här för mig? Jag har själv inte drabbats av den obalansen, utan är av sorten att jag hellre väntar för länge (ibland alldeles för länge), men jag har sett det så många gånger på så nåra håll?

Snälla någon, SVARA! Detta är något jag undrat över länge!/BotHild

Hej BotHild, tack för ditt svar och tack även för komplimang.

Från mitt inre och ut: tack.

Det gör mig enthusiasmerad. Om du vill skriva mer någon gång så skulle jag
vara bara en av många intresserade läsare.

Också ett bra tips för mig har varit: att veta vad man inte kan. Samt att veta det man kan, hur litet det än är; skulle det då dyka upp situationen när att inte göra något alls skulle vara fel, ja då kan man hjälpa, om det känns rätt.

Ja, det där är en toppenbra grej som du nämner, som alltid. Mycket bra noterat!

Ja, det där är riktigt bra observerat, och skrivet. Som så ofta.

Ska man vara noggrann så har jag sällan sett det inom själsarbetarbranchen. Det är ju skillnad att be om hjälp mot cancer, och att be om hjälp. Det sistnämnda löses genom att medmänniskan ger hjälp till sin bästa förmåga.

Att hjälpa efter bästa förmåga kan många gånger vara att hjälpa den som ställt förfrågan om hjälp med att få kontakt med någon som man tycker sig ha kunskapen och förmågan att ge hjälpen.

Oerhört väl valda tankar som du delar med dig av. Din post är vis. Också jag är av sorten som väntar länge. Jag väntar länge med andehjälp.

sammy

Tack Sammy!

Jag insåg att jag faktiskt tyckte det var så viktigt att få en reaktion på de här frågorna, att jag tillät mig öppna siten "bara en gång till", innan datorn måste slockna.

Just nu känns det inte som att jag skulle kunna berätta om de andra metoderna och sammanhangen i sin helhet, utan de får komma ut i små skärvor efter hand. Det beror delvis på att det mesta har varit inom kvinnoseparatistiska sammanhang och det skulle vara väldigt märkligt att diskutera det i ett könsblandat forum.

Men det beror också på att jag just nu försöker mig på att ha en period där jag bara är och inte tillhör någonting. Jag trivs med att då och då leva i att falla isär och se vad som sedan känns viktigt nog att behålla. Jag antar att jag har råd att göra det för att jag är en väldigt trygg och jordad person.

Jag håller verkligen med dig om att det är viktigt att veta med sig både vad man kan och vad man inte kan! Självkännedom är en ovärderlig skatt. Och det är bra om man lyckas hitta en slags renhet i sin bedömning. Jag menar frihet från prestige eller självfördömanden, så att man lyckas göra en realistisk bedömning.

Sedan är det givetvis bra om vi når tillstånd av ödmjukhet både inför våra begränsningar och våra förmågor och krafter. Och stolthet inför det man faktiskt kan utföra är inte fel, så länge vi inte häktar oss fast vid det vi gör och tror att vi bara är våra handlingar.

Tja, det var värst vilken svada! Jag "som bara...." /BotHild

Började att svara på den här tråden för ett tag sedan, men beslutade mig för att inte posta det, eftersom jag kom fram till att jag skrev om mest tog upp andra saker... men... eftersom nästan ingen annan har svaret, så tänkte jag ändå skriva ner mina tankar kring den här frågan.
Först och främst: Det är svårt att hitta människor som kan ge hjälp. Man letar och om det är någon som säger sig kunna, är det inte så konstigt att man vänder sig till den här personen. Det är också mycket svårt att bedömma vem som kan och vem som inte kan om man inte ser efter på en ickefysisk nivå, och om man ens kan det över huvud taget, så är det nog mycket svårare just i den situationen då man behöver hjälp.
Sedan har vi också aspekten av att se någon be om hjälp men inte få det. Många har väldigt tragiska historier att berätta och att bara sitta bredvid och titta på när man vet att man kanske skulle kunna göra något är svårt. Sedan tror jag också att vi lever i ett samhälle där vi hela tiden hetsas till att vara duktiga. Det börjar redan i tidig ålder med föräldrar som gärna vill att barnen ska lära sig allt så tidigt som möjligt, till skolan där det man gör betygsätts och "felas" med röda bockar, till arbetslivet där man ska tjäna så mycket pengar som möjligt och ha så hög befattning som det går. Sedan genomsyrar detta allt... Jag tror att många av oss gärna vill vara duktiga. Jag vet att jag vill uppfattas som kunnig, även om jag just i "andliga" sammanhang (nu för tiden) är mycket eftertänksam. Det handlar ju också om att känna sig själv och att ha stor kunskap om det man gör. Många talar ju om att t ex Reiki är helt ofarligt, att du i ett flöde av kärlek och hokus pokus vad allt är fantastiskt och underbart och ofarligt. Du kan inte skada någon i de här världarna.
Sedan finns det så få lärare inom det andliga (som inte kostar en hel hög med pengar) att det inte är konstigt att folk begår misstag. Visst, det finns ett gammalt uttryck som säger att läraren kommer när eleven är redo, men det hindrar ju inte eleven från att försöka själv.
Jaa... och mer... Kanske handlar det inte först och främst om en längtan att hjälpa, utan en vilja... eller en motvilja mot att se andra lida. I den känslan kan det också vara svårt att se att man stjälper någon.
Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på frågan du ställer BotHild, utan flera mångbottnade svar där duktig-syndromet bara är en av dem...

Jag tror att det är jättevanligt att vi försöker hela oss själva genom att hjälpa andra, därför är det viktigt att man verkligen tänker igenom sitt syfte innan man börjar använda tekniker för att hjälpa andra. För mig är det också viktigt att tänka på hur stor rätt man har att styra när det gäller andras liv. Ibland ska någonting ske för att något annat ska ske.

Vid en av mina första resor ställde jag frågan "vad kan jag göra för att utveckla min förmåga att hela?" Som svar fick jag själv fick healing under resan, och ett besked att den jag skulle hela var mig själv, till att börja med. Det rådet har jag följt. I sommar går jag shamansk helandekurs och efter det får vi se vad som händer för min del.

Visst är det så! När man är i behov av hjälp är man ofta sårbar och griper lätt efter varje halmstrå, risken är att man då inte är tillräckligt observant på vem som hjälper eller på vilket sätt hjälpen kommer. Då gäller det att den som genom olika tekniker erbjuder hjälp verkligen vet vad dom gör. Att vilja är inte nog för mig, man måste också göra vad man kan för att veta. Att vara medmänniska när andra behöver en är helt okej för mig, men när det kommer till att använda kraftfulla tekniker gäller det att tänka sig för.

Så för min del gäller att jag, fram till dess att jag får ett ok från mina hjälpare, avstår jag från shamansk arbete för hjälpsökande. När jag reser är det för att få vägledning och svar på mina frågor. Förmedla kontakt till en shaman kan jag dock göra om någon ber mig, men då alltid med uppmaningen att avstå kontakten om det inte känns rätt.

Ett av mina rättesnören jag håller mig till i arbete med andra människor är att jag aldrig får vilja något för denne.
Jag kan känna empati, medkänsla, glädje, sorg, kärlek osv inför och med någon annan, men jag får aldrig önska något eller vilja något. Det är jätteskillnad!

Jag kan inte hjälpa någon på något sätt om jag inte står utanför på det här viset. I samma stund som jag vill något för någon annan lägger jag hämsko på den personens utveckling, och i allra värsta fall blir det bara en ego-grej av alltihopa för min egen del.

Att stå brevid, räcka ut en hand när det behövs, känna kärlek, empati, att ha den andres högsta bästa som högsta intention, men aldrig vilja något för den andre är absolut det viktigaste för mig i mitt arbete med andra oavsett om det är coaching, frigörande andning, shamanism, örtmedicin eller healing.

Sara, Kraa och Uthien! Så viktiga och vackra ord! Igenkänd sanning sprider sig som en rak ljuspelare genom min kropp. Ska läsa igen om några dagar och ta in för att bli påmind om hur sanningen känns när man möter den. /BotHild