Jag läste just en intressant artikel om en kvinna som började höra röster efter en intensiv kurs i personlig utveckling, i det fallet via någon meditationsteknik. I artikeln varnas känsliga personer att försöka sig på den här typen av intensiva kurser i personlig utveckling.

Artikeln kan läsas i sin helhet här: http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_12533769.asp

Nu undrar jag om motsvarande kan hända även folk som vill lära sig shamanistiska tekniker, detta är inget jag hört talas om men det finns kanske någon av er som vet. I så fall tycker jag att denna aspekt bör lyftas fram mera på forumet, kanske också att diskutera mera ingående vad det är för typ av aktiviteter man bör undvika som nybörjare.

Från ett helande-perspektiv undrar jag också hur ni som har gedigen erfarenhet av shamaniserande tolkar det som kan ha hänt denna kvinna, och på vilket sätt hon skulle kunna bli hjälpt av en shamaniserande medmänniska.

/Loke

Bra utgångspunkt: Allt som kan påverka kropp och sinne positivt har potential att påverka kropp och sinne med samma kraft negativt.

Det är ett av de starkaste skälen till varför flera här på siten sätter upp ett varningens finger då och då mot att till exempel trumresa ensam, när man är ovan. Om resor och ceremonier föregås av en överenskommelse om inom vilka ramar dessa ska ske och någon som verkligen är ansvarsfull är närvarande och redo att balansera en situation i stunden, behöver inget hända. Om någon ändå drabbas av obalans och lidande, har man ansvar att i möjligaste mån stötta den drabbade tills hon återfår balansen. Lyckas man inte med det, behöver man hjälpa vederbörande till någon som kan hjälpa.

Jag genomför ju inga shamanistiska tekniker åt andra. Men det finns en uppsjö jordande övningar och ceremonier man kan göra. En van shaman har ju många metoder i sitt bagage. Tja, vilka? Ni som kan.. /BotHild

Som jag förstår det är detta en av symtomen på det som har blivit allmänt känt som "för tidig kundaliniresning". Själv tror jag att man öppnar upp lite mer än vad man är redo för, vilket kör att man hamnar i oblans.
När jag har läst om en för tidig kundaliniresning verkar två vettiga tips vara att röra sig mycket och nära naturen, inte utföra andliga övningar som tidigare och (som Bothild också skriver) jorda sig.
I ett schamanskt arbete skulle jag helt enkelt resa och fråga hjälparna vad som är rätt agerande för den drabbade och hur jag kan hjälpa denne att hamna i balans igen.
Enligt de som har skrivit en hel del om för tidig kundaliniresning verkar detta kunna hända alla som arbetar med personlig utveckling - således även vi som utövar schamanism. Det låter inte orimligt i mina öron. De flesta har för bråttom med att uppleva, se, känna och höra. Det är lätt att pressa sig till saker vi inte är redo för, och när vi rotar bland så allvarliga saker som vårt eget innersta kan det hända många allvarliga saker. Ett stort problem är ju givetvis också att de kursansvariga sällan verkar ta (eller får) ansvar för det som har hänt, samt att det inte finns någon etablerad hjälp. En så stark oblans i kroppen/ själen går inte att behandlas bort med piller...

...sedan kan jag också tro att de här rösterna i flera fall är verkliga. När man öppnar upp sig för det andliga kan man bli lite som en antenn, vilket "lägre" varelser lätt ser och utnyttjar. Möjligtvis är de som någon slags parasiter, som tar energi från den de har fått tag på. Givetvis kan man även attrahera bättre varelser, som faktiskt vill hjälpa till. Man får väl gå till kyrkan och få en Bibel slängd i huvudet om inget annat hjälper annars ;)

Tack för svaren! Det är väl inte helt utan anledning jag ställde frågan måste jag säga. Kanske är det det plötsliga solen & värmen, kanske för mycket att rodda med på jobbet osv. Ozon, pollenchocker osv kan ju spela roll det med. Kanske har det att göra med mina små övningar med syfte att vidga mina förståelseramar och förmågor, och vad det fört med sig i vad jag vill göra av det hela.

Känslan jag har för tillfället är ungefär den man får om man arbetat intensivt och konstant under ett par tre dygn i sträck, medan man hållt sig vaken med nikotin och litervis med kaffe. "Hyperspeedad" helt enkelt, kroppen går för högtryck och det kokar i skallen.

Jag får helt enkelt tagga ner ett tag nu för att återknyta rent fysiskt till den gamla vanliga verkligheten, bra förslag! Snart känner jag mig kraftfull igen då får det bli nya tag.

Mvh
/Loke

Jag tror att man över huvud taget, ska tänka och känna efter... fundera lite över hur man mår, innan man gör något som ska påverka en på ett omfattande sätt.
Om man går en kurs i personlig utveckling, har man antagligen tänkt att det ska hända något med en. Då är det väl läge och fundera över om man är stabil nog att ta emot förändringen och i vilken takt.

Jag skriver så, eftersom det kontunerligt, kommer skrämselartiklar om både meditation, Reiki, Kundaliniyoga, trumresor etc. En sund person med båda fötterna på jorden löper ju ingen risk, men har man redan psykisk ohälsa, kanske man ska fundera i vilken takt utvecklingen ska gå. Sakta är är aldrig fel, tycker jag! ;)

Jag har själv hört röster sedan jag var barn och de har aldrig varit destruktiva. Istället har det varit en berikande dimension att ha den kontakten, med vad jag tänker är andevärlden, guider, änglar, överjaget eller vad man vill kalla det.

Jag läste på ett annat forum om en person som gick psykologutbildningen och blev psykiskt sjuk. Man varnar inte för psykologutbildningen för det, men kanske man inte ska gå den utbildningen och man själv psykiskt instabil...

Jag tror som du Loke, att det är bra att ta upp det här, för det blir lätt "Råttan i pizzan" när det sprids runt utan seriositet. /Fylgja

Jag kommer osökt att tänka på när jag höll på att lära mig köra bil. Ibland kändes det som om bilen hade ett eget liv och inte alls lydde mig. Kombinationen av avsaknad av kontroll och upplevelsen av nya sätt att ta sig fram i vår vardag gjorde mig stundtals både osäker och rädd.

Mitt exempel ovan är kanske lite långsökt, men vad jag tänker mig är att det räcker inte med att man förklarat hur bilen fungerar för att man ska bli en chaufför. Att kunna tekniken är en del av resan, att kunna hantera allt och alla jag möter är en annan del. Man måste lära sig bit för bit, sakta men säkert för att bli bra på något. Och fundera lite över hur mycket jag är beredd att öppna mig för, om dörren ska stå på glänt ett tag tills jag ser vad som döljs på andra sidan, tills jag sakta vänjer mig, eller om jag ska öppna den på vid gavel och släppa in allt som där finns.

För gäller samma sak när jag lär mig nya sätt att se på "verkligheten". Om jag aldrig hört röster eller "sett" förr kan det verka skrämmande när man gör det. Om jag inte är jordad så att jag kan skilja på mig och de kontakter jag får från den andliga sidan kan det säkert bli jobbigt. Jag håller med Fylgja helt, sakta är aldrig fel. Tyvärr har vi väl en tendens att söka mer när vi inte är i balans, vilket ökar vår sårbarhet. Jag tror att det är bra att öva lite taget tillsammans med någon som kan svara på dom frågor som uppstår.

Trolltrummans diskussioner är viktiga för mig på min väg. Här kan jag läsa om andras upplevelser och erfarenheter, så att jag kan förbereda mig på vad jag kan komma att möta på min väg med mitt nyvakna intresse för shamanism och utifrån det bestämma hur fort jag vill och orkar gå fram.

Så därför vill jag avsluta med ett tack till alla er som delar med er av era erfarenheter och tankar :respect:

Som jag ser det finns där en skillnad mellan psykosen och en förtidig kundalini resning, det sista är ju i sig något "bra" om än i fel mängder under en något snäv tidsperiod.. som att ha bråttom med det personliga resan emedan en psykos utlöst av det samma i slut endan resulterar i mer kognitiva brister och faktiskt sjukdom.

Dom som efter en kurs i någon form av personlig utveckling blir psykotisk blir det som jag ser det på grund av två olika eller en kombination av två olika orsaker;

En lärare som inte fångat upp det kommande problemet i tid och/eller inte haft redskap att ta i tu med det, för det andra så kan man se på det från den senaste vetenskapens sida och där säger man att psykosen är en hjärnskada (dock inte vad jag väljer att säga om man ser det ur ett mytiskt perspektiv) och då är det så att någon form av stress utlöser detta, vad jag vill säga är att det inte är helt otroligt att personen i fråga skulle ha fått sin psykos i vilket fall fast kanske triggat av andra saker.

Den senaste vetenskapen betr psykoser hjälper oss på sätt och vis att skilja tidig kundalini resning från en psykos, hänger ni med ?
Hoppas jag inte var otydlig. Hojta i så fall.

tidig kundaliniresning= healing kris= "andlig träningsvärk/överträning"

Det är förunderligt vad bråttom vi männsikor har, oftast. Allt ska ske NU och vi har inte ro att vänta, blir rastlösa, irriterade, tycker inte vi får valuta för pengar, tid, arbete.

Jag pluggar ju ledarskap, projektledning, och ett av mina specialintressen är hur vi människor skapar, dvs får en idé att materialiseras i den här världen. Vägen från idé till konkret verklighet.
En av mekanismerna som jag har insett kan stoppa eller fördröja eller försvåra skapelseprocessen är att man vill BORT från något. Man kan känna sig lite desperat, tar i av alla krafter, kämpar och sliter och ... inte mycket händer. Förr eller senare är man tillbaka nästan där man började. Och fattar ingenting.
Ett exempel: man får panik över att man känner sig för tjock. Och det är snart sommar, jag måste bli smal NU osv. Och så drar man igång, springer, äter enligt senaste viktmnskningskuren, mår dåligt, både psykiskt och fysiskt, tränar lite extra på gym, kroppen undrar vad för slags destruktiv mani den har hamnat i, spjärnar emot, så rasar man ihop, äter, gråter och går upp i vikt igen. Eller nå´t så'nt. Tillbaka där man började (eller ännu värre).

Betydligt mer konstruktivt är att göra till exempel så här: Konstatera att kroppen/psyket inte mår bra: för lite motion och för mycket tokig mat. Man kan klappa sig på magen, tycka om sig själv och känna att man vill sig själv och kroppen det bästa. Göra upp ett långsiktigt program, läsa på, lära sig mer, ta hjälp utifrån mm. Sedan börja långsamt, metodiskt, lyssna längs vägen, göra små korrigeringar allteftersom, och så småningom hamna exakt där man vill, man har lyckats manisfestera den där glada, smala, pigga vältränade kroppen och figuren man drömde om. Antagligen har det gått minst ett år sedan man började, det man förlorat i tid har man vunnit i resultat, resultatet är dels uppnått, dels kan det bli bestående, det har blivit en väl integrerad livsstil läng vägen. Och det har känts bra nästan hela vägen (dåliga dagar då och då har vi allihop).

Personlig utveckling är i stort sett likadant. Många går in i det för att man bara inte står UUUT med nuet, och det är den absolut sämsta utgångspunkt man kan tänka sig. Det är en helt annan sak att inse att man vill något annat än där man är, och sedan steg för steg se till att det blir ändrat. På något vis är att gilla läget en nyckel till att ta sig därifrån. Hänger ni med?

Tillråga på allt så är det så att blir man tillräckligt stressad (ogillar nuet i stor grad) så tappar man omdömet, man inser inte längre sina begränsningar och kan inte säga stopp och nej. Det här syns tydligt hos de som börjar närma sig utmattningssyndrom på arbetet, men det gäller precis lika bra i situationer med personlig utveckling. Då är det mycket illa att börja isolera sig, vilket är just det man brukar göra eftersom man är så pressad och irriterad av stressreaktionerna i kroppen, och då finns det ingen möjlighet för någon utifrån att säga stopp och nej åt en.

I ett sammanhang med personlig utveckling behövs det bra ledare/lärare som dels har kunskapen och dels erfarenheten att hantera dessa situationer, det går inte bara att glatt tassa på i ullstrumprona och lita till försynen och ödet. Allt är inte bra som händer.

Pengar kan här bli ett problem eftersom människor vill ha valuta för pengarna, om jag får stopp och nej av en lärare kan jag ju gå till någon annan som lovar guld och gröna skogar snabbare=billigare. Och i värsta fall falla pladask.

Så nyckeln är att acceptera där man är, ta det hela med ro och ta sig dit man vill steg för steg. Det är egentligen det man borde hålla kurser i, inte bara de fräsigaste teknikerna och övningarna för personlig utveckling.

så sant! eller som någon har sagt "det är INTE tanken som räknas, en enda god handling är bättre än hela världens alla goda tankar"

Tyvärr är ullstrumporna vanliga i new age sammanhang, man förlitar sig till "det höge goda" "personens högre jag" etc etc

what differ is all about intention and ethic...

Självacceptans, självrespekt, upptäckarglädje, process. Glädje i att se andra acceptera och respektera sig själva. Glädje i att gemensamt skapa en miljö i vilken vi kan växa och låta bli att växa i precis den takt som behövs. Glädjen att se varandra vara. Glädjen i att vara tillsammans.

Utan krav på förändring, utan att någon försöker tvinga någon annan i en speciell riktning.

En miljö där förändringslusten kan få utrymme att växa sig stark på sina egna villkor. En miljö där vilan och icke-görat är precis lika mycket värt som aktiviteten och görat.

En miljö där var och en kan få bli sedd och lyssnad till helt på sina egna villkor. Där chansen att ta ansvar för sitt process i det inre och sin delaktighet i det yttre.

Det är en sådana oaser jag tror att vi behöver ha att dela med varandra för att inte börja inbilla oss att vi inte duger som vi är eller rör oss snabbt nog enligt utvecklingstabellen som tycks finnas någonstans som norm.

Dessa miljöer borde vi vårda och skydda som andliga naturreservat!

Skulle alltså goda tankar vara så lite värda? För mig känns det inte så.
Ibland vill jag att mina vänner ska "tänka" på mig, tex när jag går igenom något jobbigt. Det är inte alltid jag önskar att dom ska skrida till handling, det kan till och med bli jobbigt om dom agerar. När situationen måste lösas i min takt vill jag ha all den tid jag behöver utan att någon annan blandar sig i genom att handla. Men deras goda tankar vill jag trots det gärna ha, jag tror att energin i goda tankar kan skapa kraft oss människor emellan.

Håller med om att det kan vara lite "hoven droven" inom olika new age kurser och att man tror att man kan göra vad som helst med hänvisning till det högre goda.
Jag tror på det högre goda och jag tror på ullstrumpor också, om dom är mina egna. Att utvecklas själv i sin egen takt med sitt högre goda som vägledare ser jag som en bra väg mot utveckling. Men om jag däremot vänder mig till en kurs i personlig utveckling, dvs vänder mig till en ledare, sätter jag min tilltro till något/någon annat/annan än min egen visdom. Som jag ser det finns då risken att man går för fort fram. Visst kan man behöva hjälp för att komma vidare i sin utveckling och med en vis ledare som har tid och möjlighet att se vart jag som individ står går det säkert bra, men om ledaren inte har den kunskapen ökar riskerna med min utvecklingsprocess. Och då tror jag ullstrumpor (mina egna) är bättre. Kursledare med ullstrumpor betackar jag mig däremot ifrån, den som håller kurs, ska veta vad dom gör. Sen är det en annan sak att innan skadan är skedd kunna bedöma om kursledaren har den kunskapen.

Kraa! Vad bra att du lyfte fram det. Jag missade den aspekten igår!
Intention och handling måste gå hand i hand! Visst kan någon råka göra något bra utan att ha den avsikten och det är ju bra. Men jag anser att vi behöver rannsaka oss själva regelbundet.

Vi behöver sätta oss och göra en slags delbokslut och se om våra olika inre konton är balanserade. (Jag tycker liknelser med ekonomi och administration är roliga för att jag har en så haltande relation till just pengar.) Är det så att jag har börjat agera på rutin, men blivit slö med syftet i det jag gör? I så fall kan jag ge mig den på att jag snart har förlorat riktning och motivation. Jag är inte långt ifrån att börja tycka att det jag gör inte spelar någon roll och så vidare.


För mig är det också så att en människa som har tydligt välmenande intentioner har en mycket högre tabbekvot i mitt hjärta. Hon får helt enkelt fler chanser att klanta sig, säga klumpiga saker, trampa i klaveret, försäga sig och så vidare, jämfört med en person som kanske agerar inlärt korrekt men utan märkbara intentioner. Vad sägs?/BotHild

Tillägg: En shaman eller liknande har ju dock inte någon särskilt stor tabbekvot. H*n SKA ha tillräckligt god självkännedom för att kunna ta ansvar för att ha intention och förmåga och utförande i näst intill perfekt balans. H*n har ingen rätt att experimentera med hjälpsökande, förstås!/BotHild

Där håller jag med dej helt och hållet, tror jag var otydlig i min tankegång :-)
det är ju precis som du säger, du vill att dom ska tänka på dej du väljer att den formen av hjälp är den du vill ha, Bön är ju ett av det starkaste vi har att använda, tankens kraft försätter berg, så givetvis men du väljer vem och när..
Och ullstrumpor är bra så länge det är ens egna och jag använder dom för egen räkning.

Vad jag menar är att många använder "det är tanken som räknas" lika väl som att många i stället för att slippa eget ansvar eller i brist på kunskap använder sig av "det högre bästa" Vart jag vill komma är att handlar det om en behandling av en klient som kommer till mej i nöd så kan jag inte göra något och förlita mej på " det högre bästa" det är enl min uppfattning att skjuta i från sig ansvaret för vad man håller på med. Man vill hjälpa men man vet inte riktigt vad att göra..
Vem är man eller kvinna att avgöra vad det högre bästa är???

Hålle inte med, jag blir hellre opererad av en totalt känslokall, rabiat specialist kirurg än en kärleksfull empatisk inkännande läkar kandidat inne på 2 terminen...

Min syster är pingstvän...tro det eller ej :-) jag separerade för ett år sedan efter 11 års äktenskap, syrran sa att hon bad för både mej och mina barns mamma, min direkta kommentar var -vad ber du? jag vill veta vad du ber om innan du fortsätter med det. nu visade det sig att hennes intention OCH etik i detta vad helt ok så jag sa tack för det, fortsätt gärna. Jag vill inte ha en bön eller tanke affirmerad över mej om den inte utförs med en hög etik och intention.

Fan så rabiat jag låter *s* men sån är jag...
Tror vi tappat spåret på ursprungligt inlägg också, men intressant är det.

munay//
thomas

Ville bara meddela att jag är "back online" igen! Fick ta en liten paus från det här med de shamanistiska ambitionerna för det hände för många och för betydelsefulla saker på för kort tid för min lilla hjärna. Det blev obalans av något slag som jag antydde, hängde inte med.

Knepigt det där med psyket.

Litet som bodybuilding verkar det som. För att bygga måste man först bryta ned och förstöra muskelfibrerna genom överbelastning. Vid återuppbyggnaden överkompenserar kroppen, och musklerna blir starkare och större än tidigare.

Intressant diskussion som poppat upp under tiden!

Mvh
/Loke

Håller med dig helt BotHild. Som edmänniska kanske jag kan tillåtas ha lite "tabbekvot". Men om jag går in med förstärkande tekniker, gäller det att ha torrt på fötterna.

Dreamer! Så sant!

Även bön är en förstärkande teknik. Att tänka goda tankar är annat än att be, enligt mitt tycke. Förut när jag bad för mina barn, bad jag att de skulle bli skonade från svårigheter, sorgen och olyckor. Till jag en dag plötsligt insåg att jag verkligen inte skulle vilja vara utan dessa ingredienser i mitt eget liv. Inte är det lätt att möta sorgerna men trots allt berikar dom livet ändå. Jag är den jag är just för att jag gått igenom det jag gått igenom. Så numera ber jag för mina barn typ såhär:
"Hjälp dom att finna sin väg och lägg inte mer sorger och svårigheter på dom än dom orkar bära. Hjälp dom att bära det dom måste bära".

En kursledare, om än i shamanism, får ju knappast deltagarnas tidigare journaler och jag tycker inte heller att man ska behövar försöka se in i varje deltagares förflutna (det vore väl snarast ett övergrepp, även om man kunde). Däremot är det till god hjälp att resa och fråga sina hjälpare om råd och vad man ska tänka på inför varje kurs när deltagarna är anmälda och klara.
Kursdeltagare ska ses som vuxna, friska, nyfikna och sökande människor, inte som hjälpsökande. Tycker jag. Däremot är kursledaren ansvarig för att ta hand om det som sker under - och till en viss del efter - kursen. Man får helt enkelt vara uppmärksam, och lyhörd. Andarna brukar hjälpa till när det behövs, med hjälp till självhjälp. Det är i alla fall min erfarenhet. Det brukar ju märkas när någon inte borde göra mer och istället ska ta och grunda sig rejält. Då tycker jag att det är kursledarens ansvar att guida och iscensätta rätt sorts grundande arbete. Sen finns ju alltid möjligheten att den ogrundade deltagaren i alla fall väljer att fortsätta alldelens för snabbt igen, med en annan, mindre sträng och vaksam kursledare som istället får problemet i knäet.
Djupt och intensivt shamanskt arbete, som under en kurs när mycket ska hinnas på få dagar, kan lätt spränga deltagarnas tidigare referensramar (vilket ju faktiskt är meningen, även om det för det mesta är omskakande på ett bra sätt.) Det är bara viktigt att veta att alla är inte lämpliga deltagare för shamanskt arbete, och även de som är mycket lämpliga kan ha perioder när de inte bör ge sig in i en intensiv verksamhetsperiod. Människor kan ha alltför mycket obearbetat bagage och händelser kan trigga igång gamla mönster, påminna om glömda trauman m m. Det är helt enkelt mycket som sätts igång, både genom resorna mellan världarna och grupprocesserna, men på det stora hela är ju shamanskt arbete helande och hjälper oss att fyllas av kraft. Alltså inträffar problem rätt sällan, men ändå krävs en hel del av kursledare. Så mycket har jag lärt mig genom mitt eget arbete. Efter en termin på psykologlinjen har jag lärt mig att det finns en hel del mer jag vill lära mig.

I traditionell shamanism blev shamanen invigd genom sitt möte med andarna under en djup sjukdomskris och fick av andarna hjälp till boten, först sin egen sedan även andras. I vårt samhälle finns inte samma referensramar, och dessutom möjligheten att århundraden av människo-och-naturfientlig kulturprägel har satt djupa spår i våra psyken. Det finns också tråkiga forskare som försökte likställa shamanen med psykospatienten, bara med skillnaden att i primitiva kulturer gavs psykotiska, schitzofrena och andra psykiskt labila personer roller som shamaner och siare. (!) En teori som sågades jäms med av mer respektfulla forskare som t ex Eliade.

Sista nattkråxet

gott skrivet !

en kommentar till detta som shaman, leg psykos skjuksköterska med ca 7 år i psykosvården och i dag med en fot i västerländska läkemedelsindustrin och marknadens modernaste schizofreni läkemedlet.

jag har sett många riktigt sjuka patienter under lång tid i allt från insjuknande stadie till att dom blivit utskrivna och sedan haft en öppenvårdskontakt, jag sitter i dag och läser den senaste forskningen om psykos läkemedel, hur och varför och vem som blir psykotisk/ schizofren och allt detta genom mina sinnen som shaman, övrig tid behandlar jag klienter på ett allt annat än västerländskt sätt :)

Jag kan säga att ingen av mina shamaniserande vänner (många) eller jag själv fyller diagnoskriterierna för schizofreni så min fundering har länge varit just detta du skriver om korpmor, har preferenserna för att andarna skall kalla på shaman "aspiranten" förändrats? skulle dom historiska shamanerna falla innanför diagnor kriterierna i dag om man hade möjlighet att se till hela deras kognetiva förmåga och person och ej bara till många historikers och etnologers "utmålade extas vildar"

Så..jag menar att dom shamaner jag känner inklusive mej själv inte är schizofrena men jag menar att shamanska upplevelser precis som korpmor säger kan trigga igång saker.

munay//
thomas