Jag trodde att jag hade ett visst hum om vad det skulle kunna innebära att vara shaman. Och så hamnade jag igår på en workshop, som skulle vara shamansk
och jag hade fått intrycket att den som skulle hålla utgav sig för att vara shaman. Hans inlednigsord: "Först och främst vill jag börja med att utnämna er alla här inne till shamaner. En shaman är en som arbetar med sig själv och eftersom ni gör det, är ni shamaner!"
Workshopen fortsatte sedan som en blandning mellan en slags utlevelseterapi, new age tekniker och prat i cirkel (där deltagarna fick besked om att de skulle prata och inte förväntades avstå). Det hela urartade snabbt och när jag och ytterligare en person avkrävde en förklaring till vad som försigggick och vad syftet med det hela var, möttes vi av aggressioner och förlöjliganden. När det blev uppenbart att resten av gruppen var nöjda med att inte veta vad det gick ut på och gärna lämnade sig i händerna på denna "shaman", lämnade vi platsen.

Är detta utbrett? Är det jag som inte har fattat ett dugg om shamanism? Snälla ge mig reaktioner! Det som hände är inte något jag vill vara delaktig i. Jag gillar inte titlar och beteckngar för dess egen skull, men jag vill gärna ha namn för vem man med förtroende kan be om hjälp och guidning hos. Och jag vill inte vara delaktig i att göda en massa svultna egon genom att sitta och dyrka dom i sin manipulation av människor. SKRIV, snälla ni! Hälsningar/BotHild

Om det känns fel, så är det fel.
Ingen som inte kan stå upp och förklara sina avsikter om h*n förväntar folk att dansa efter sin pipa. Borde inte tas på allvar enligt min mening.

Finns så många som kallar sig sökare och glatt slänger sig för fötterna på första bästa person som säger sig kunna uppfylla deras önskningar. Och det är nog trevligt för vissa att bli kallade shamaner för att "man jobbar med sig själv" :lol:
Många människor vill helt enkelt inte se kritiskt på saker. De vill eller bryr sig inte om att de blir lurade eller dragna bakom ljuset. Så länge de får en stunds uppmärksamhet och blir smekta medhårs. Och så finns det naturligtvis de som inte klarar att se sanningen i ögat, och därför blint litar på vad som helst de får sagt till sig. Det är inte min mening att låta överdrivet pessimistisk men detta är min uppfattning. Som motvikt så bör det ju också nämnas att det finns rikt med sökande som aktivt tar ställning och inte köper grisen i säcken. Såväl som seriösa utövare av varierande inriktningar.
Om jag var i dina skor så hade jag sett det som en erfarenhet och sen skitit att fundera mycket mer på det.

Grattis jag har också gått på såna där luringar, hoppas du hade råd med det.
Jag har börjat kalla dessa personer för "pyttipanna shamaner".

Hagbard! Träffande uttryck för vederbörande: "pyttipannashaman". Det kommer att ingå i mitt ordförråd från nu. Faktum är att workshopen inte var dyr, och att jag mot min ordningssamma vana höll inne med pengarna. Så det blev ingen ekonomisk förlust och känslomässigt känner jag nu i efterhand att jag inte har förlorat på det, utan blivit mycket mer säker på att jag vet vad jag förväntar mig i shamanistiska sammanhang: framför allt RESPEKT och ÄRLIGA TYDLIGA AVSIKTER. Och jag vet nu att jag kan reagera och gå därifrån. Och jag vet dessutom att jag tar lärdom och går vidare och skapar något bättre.

Jag håller med dig Hedning om att det kan vara en bra strategi att lämna något och inte grunna mer, men det här inspirerade mig att tänka på vad jag vill vara i istälelt för det dåliga jag upplevde.
Om vi har visioner om hur vi vill leva våra liv och om hur världen ska sek ut, börjar vi bygga på den vägen i det ögonblick vi tillsammans skapar sammanhang i samklang med våra visioner. Jag ser möjligheterna till detta. Jag är glad!/BotHild

Det är sådana ord som gör att jag gillar att vistas här. Goda insikter. :)

För att vara lite torr och krass - en av mina lärare, Jonathan Horwitz, skrev en gång i en artikel ett svar på frågan "hur lång tid tar det innan man blir shaman?" att en shamansk upplevelse kan man få väldigt fort, men att bli shaman är en livsprocess, så "om du hör någon säga att han är shaman så kan du vara ganska säker på att det fortfarande är en lärling". Något att jämföra med Don José Matsuwa, numera avrest från denna verklighet men under sin livstid en berömd shaman från Huicholindianerna, som sa att han var en gammal man men inför Mysteriet som ett mycket litet barn.
Pyttipannashaman var ett bra utryck. Dessutom tycker jag att du ju faktiskt fick reda på i alla fall vad du inte anser att en shaman och en shamansk workshop ska vara - en lärdom så god som någon, om du nu ändå inte blev ruinerad av den.

Kråx

:) Helt rätt, Korpmor! Som jag ser det nu, var det verkligen en chans för mig att få konturer kring vad jag uppfattar som shamanism och vad jag inte uppfattar som shamanism. Och kring vad jag upplever som sunt och vill delta i och vad jag inte vill delta i. Och det var för mig en värdefull påminnelse om att jag- än hur tungt det kan kännas- i varje val jag gör beslutar vem jag är och vill vara. Den jag vill vara kan bara frodas i en miljö där det finns näring för den sortens växande. Sedan kan jag välja att leva i miljöer som jag inte kan komma undan på den näring jag fått i den bra miljön.

Men jag har ansvar inför mig själv och andra att inte slösa bort växtnäringen genom att försöka utstå dåliga miljöer. Dess gifter skulle efter hand ta över och jag skulle inte längre kunna vara den jag vill vara (förrän jag söker mig tillbaka till sunda miljöer).

Jag tror att det var detta som gjorde mig så klarsynt, tillsammans med vishet från tidigare sunda och osunda miljöer. Jag visste precis att det här inte var något jag ville nära med min energi. Och jag kände av giftet.

Jag är helt säker på att jag som människa är beroende av omgivningen, eftersom jag är en del av den och inte kan vara något separat från den. Men det har också lett till att jag många och långa stunder sökt mig till ensamheten. Hellre ensam med mig själv och den icke-sociala verkligheten omkring mig, för att söka och bekräfta vem jag själv är. Och med den stabiliteten i bagaget i lagom mängd ta mig ut i den sociala verkligheten och förhålla mig till den.

Jag är nämligen en väldigt väldigt social och människokär ensamvarg.

Jag är nu tacksam för att jag tillsammans med någon mer reagerade på denna osunda miljö, då det faktiskt i slutändan har visat sig att sundheten egentligen fanns där hela tiden i andra just där och att möjligheterna till en närande miljö är där väldigt tydligt, för att det är det som verkar ha präglat just den miljön i flera år. Om jag utstått den dagen i tysthet och sedan bara uteblivit, hade jag inte haft en chans att upptäcka det!!!! Som om jag kände på mig att det var värt risken! Det tycker jag är mycket att vara tacksam för. Livet kan vara så himla spännande och det gör mig glad att bli påmind om.


Om att det tar en livstid att utvecklas till shaman: Jag älskar mycket i kampsporter, om man separerar dem från alltför strikta och hierarkiska kulturer. Att det finns graderingar som markeras med färg i bältet är jag väldigt dubbel och kluven till. Givetvis kan det vara bra för mig om jag kan avgöra kompetensen hos den jag ska sparras med och vi båda kan anpassa oss till varandra, men när det används som en statusmarkering är jag inte längre med... Oj, jag skulle kunna säga mycket om det, men det är ju inte det jag ska skriva om. Här är det jag kom att tänka på:

I karate (och en del andra kampsporter) börjar man om från början, när man nått den högsta graderingen i systemet. Detta är en slags påminnelse om att perfekt och bäst bara är en chimär och att man alltid har mer att lära osv. Det är lite samma sak som shamanens utvecklingsväg: I början kan det finnas ett behov av att manifestera sitt kunnande och sina förmågor i sin omgivning. Att övertyga sig själv och andra om att man kan. Det kan nog vara nödvändigt för en del som ett led i att välja riktning i livet. Men efterhand som erfarenheten blir större, så kommer insikten om hur lite man kan. Och så lever man med det ett tag. Sedan kommer vilan och harmonin i att man är bara en människa under tillväxt i denna stora stora världen och det är gott nog- och detta kommer hand i hand med vetskapen om att än hur liten jag är så har mina avsikter, mina val och mina handlingar en betydelse.

Bothild!

Underbart att du kunde SE å AGERA!!!! Modigt å mycket bra gjort!!!

Har hört att Shamanism är på "modet" å som överallt så missbrukas det.

Vet inte om du har gått någon shamansk kurs men kan verkligen rekomendera Staffan Ljung som är en ypperlig lärare.Där lärs "säkerhetsregler" ut för det shamanska arbetet titta gärna in på hans hemsida: staffan@shamanism.se

Sen har du Shamancentrum.nu som har 4 träffar per år med undervisning 2 grr. per år för nybörjare. Flera lärare har utövad shamanism i 20 år på ett seriöst sätt.

Vore intressant att veta namnet på läraren å kursen du gick för att undvika hamna där själv. Tack på förhand å Lycka till!

MVH Earthsong

BotHild,
det låter som att ifall du vandrar shamanens väg, med eller utan kurser, på samma sätt som du kan tänka dig att gå kampsportens väg så kan det inte bli fel, så länge du lyssnar till dig själv också. Faktum är att jag i alla fall tror att dessa två vägar är mer än besläktade. Jmfr alla ninjahistorier , och fantastiska sagor och sägner om krigarmunkar och deras dryckesbröder :-)

Kråx i den Gotländska sommarnatten

Bothild och Korpmor
Får mig att tänka på filmen Hero, som jag såg igen i midsomras. Där är en av slutledningarna att " det yttersta målet med svärdkonsten, det sista steget till sannt mästerskap när svärdsteknikerna har blivit ett med kroppen och sinnet, - att svärdet inte skall användas, det yttersta målet är fred och ditt enda vapen är ditt sinne". Kanske man börjar som krigare för att lära sig den förståelse och den diciplin som man behöver som shaman? Martial Arts är ju också en självutvecklingsväg som kräver att man satsar på balans och har full kontroll över sitt liv och djup kännedom om sig själv och andra.
Intressant i filmen är att många av striderna sker i sinnet hos kontrahenterna. De står länge och ser striden innan de gör ett kort kraftfullt utfall.

Det här var inte rent shamanskt men kanske bidrog med något ändå?

//P

Bothild
Du bad mig tidigare säga några ord om mina upplevelser i en sekt. Det kanske är på sin plats att säga dom här och nu i den här tråden eftersom vi diskuterar dåliga lärare och om dom har rätt att kalla sig shamaner och auktoriteter.

Personligen håller jag med Jonathan Horwiz att det tar ett helt liv att bli shaman. Det är också andra som avgör om du är det, och du är en botare. Den klassiska defnitionen alltså. Därför anser jag mig inte vara shaman, utan en person som använder mig av shamanistiska tekniker. Om jag skall bli en botare återstår att se. Jag tror att jag är mer av en utforskare, upptäcksresande, kanske mystiker.

Sekten då?
Hur kunde dom få fast oss medlemmar?
Genom att
- vi fortfarande trodde på Auktoritet och inte litade tillräckligt på vår egna förmåga att avgöra vad som var rätt för oss.
- gick på myten om andlig elitism och därmed hierarki och därmed att kanske vara utvald. Tradigt men sant. It's flattering to the ego to believe your'smart.
- vår mycket godtrogna vilja att verkligen vilja förändras till något "bättre", mer "sant", något som verkligen var "jag/vi". Att leva ut sin potential och uppnå min/vår dröm. Att leva fullt ut. Att leva mina/våra ideal i verkligheten. Det här är min chans att bidra till och förändra världen till något bättre än den slösaktiga överkonsumism som förgör jorden.
- bli enormt bekräftad av likasinnade som tycks ha samma mål, tycks förstå och värdesätta allt det jag/vi värdesätter. Finally someone who understands me. My true family. Och som redan är i gång med att aktivt agera för en bättre värld. (oh nej då jag är väl ingen idealist, hahaha)
- min/vår godtrogna tillit till att auktoriteterna visste vad de gjorde och bara hade vårt bästa för ögonen. Känslan av att vara älskad och ha ett helt batteri folk som står bakom en för att stötta en. Det finns inga problem som inte kan lösas. Du kan göra det och lyckas.
- insvepa oss i uppmärksamhet, vänlighet, förståelse, entusiasm, visa att det fanns en hel värld att upptäcka, som bara väntade på vår uppmärksamhet. Å vad bra att just du kom, jag har saknat dig. The return of the lost son.
- motivera oss till att intala oss till att det var värt att göra stora uppoffringar i våra liv för vi skulle vinna något på det. You can be the Hero. (Och som hos många andra sekter så fanns det ju så småningom en deadline vi måste vara klara till. 5 minuter i tolv. Snart går världen in i en ny omvälvande fas 2012 och de som inte är redo dör då. Och en annan massa bullshit som de först började visa efter man varit med i 1 år och verkligen var så fast att man riskerade att bli fanatiker. Fullständigt livsfarligt. Efter den upplevelsen kan jag förstå varför vissa hamnar i läget där de har blivit självmordsbombare. Fruktansvärt men sant.)

Var det svaga individer som blev medlemmar? Nej, det var idealistiska starka och kreativa och sökande individer. Vad föll de på som gjorde att de blev fast? Samma problem som alla i samhället har, de allmänna påfrestningar som vi alla utsätts för. Känslan av att inte bli sedd förstådd och älskad. Att vilja vara speciell för någon och veta att åtminstonde någon av mina handlingar gör skillnad i mitt och andras liv och har betydelse och mening. Att slippa känna sig kraftlös, anonym, underprioriterad och allmänt ointressant.

Alla dessa områden där vi fann oss och lät oss vara barn i ett samhälle och bland människor som accepterat att samhället är en ställföreträdande förälder. Alla de ställen inom oss och i vår självbild där vi inte vuxit upp och definierat våra gränser och standarder för moral och etik. Hur många av oss vuxna svenskar tror ni verklingen har koll på och har brytt sig om att se till att de bitarna inom oss växer upp? Är vårt samhälle vuxet? Är det moget? Är vår kultur ansvarsfull?
Idag kan jag identifiera sekt-tendenser på många håll i samhället. Skillanden är att de är för stora och utbredda och öppna för att kunna skada och rusa framåt mot sin klimax på samma snabba sätt som en liten hårt sluten grupp kan.

Hade jag någon avsikt att gå med i en sekt? Nej naturligtvis inte. De fångade mig på samma sätt som skurken i en klassisk fantasyroman. Genom vänlighet etc och sedan använda all information jag gav dem tillitsfullt. Använda den för att manipulera mig till 100% för att gå deras ärenden i tron att jag gick mina egna ärenden och dessutom frivilligt, i full kontroll och frihet. Tro mig, de var proffsiga säljare. När bliden började förändras och det rosenrosa var över och de började ställa alltmer hårda och svart/vita krav, var jag så emotionellt behövande av dem att jag hade mycket svårt att tro att de kunde vara så cyniska, manipulerande, egoistiska etc. Men det var de rätt av. De var beredda att offra medlemmar om det kunde skada organisationen. En person gick in i en psykos och hamnade tre dagar på sjukhus. De skrev ett rent utpressningsbrev som hon måste signera och godta innehållet i om hon ville komma tillbaka. Hon blev avstängd i 3 månader. Så rädda var de för negativ press och för att det skulle gå till rätten. Vi var en handfull personer som var missnöjda med vissa saker i organisationen och började ha egna möten för att diskutera vad vi skulle göra. Under dessa möten framkom ytterligare info som gjorde att min tillit skakades och att jag aktivt började ifrågasätta sekten. Inttressant är att notera att personen som gick in i psykos och jag från början hade diskuterat om organisationen var en sekt och att vi hade den diskussionen med gämna mellanrum men att ingen av oss faktiskt lyckades identifiera organisationen som en ren sekt. Alltså, lär här härav att sekterna har lärt sig att dölja kännetecknen som radats upp sedan 70 talets avslöjande av sekter och deras metoder. Metoderna är fortfarande desamma men i ny förpackning! Jag rekommenderar andligt sökande att läsa redogörelser av folk som lämnat sekter så att de är medvetna om vad de skall se upp med och för.

Vad var jobbigast i efterhand?
Att inse och acceptera utan att hata mig själv att jag frivilligt och naivt hade gått rätt in i lejonkulan och hoppat rätt ner i magen på lejonet. Tro mig, det är en integritetskiller. Jag tappade fullständigt tilliten till min egen bedömningsförmåga samt till människors godhet. Idag vet jag att det finns folk som inte drar sig för att utnyttja andra oavsett vilka ideal de säger sig stå för. Så mitt barn dog den dagen och jag blev vuxen. Idag överlåter jag inte min person och mitt inre till andra på samma godtrogna naiva sätt. Jag låter heller inte andra ta beslut om vad som är bäst för mig, det är jag bäst på att avgöra själv. Jag accepterar heller inte andras blider av mig eller tolkningar av mig som en "fullständigt sann bild" av mig och jag är inte villig att rätta mig efter dem i någon slags ambition att nå något större och högre eller göra dem till lags för att bli älskad.

Det var en oerhörd besvikelse för mig att männsikor kan bete sig så medvetet fult. Var de onda? Nej, de var inte rena psykopater men de var fanatiker och låsta i sitt eget upplysta mörker. Jag tycker inte om att dela upp saker i motsatser som t.ex. ond och god, för verkligheten är alltid mer komplex och situationsbaserad än någonsin vår skapade avbild eller teori kan vara.

Alltså, vad har jag lärt mig till ett högt pris:
Jag sätter mina gränser och försvarar dem
Jag accepterar inte elitism, hierarki, självutnämnd auktoritet. Jag är min egen auktoritet. Detta hindrar inte att jag har förebilder, men jag granskar dessa kritiskt och är medveten om deras för och nackdelar.
Jag definierar själv vad som är rätt eller fel för mig samt skapar min världsbild
Jag är medveten om att allt kan användas mot mig medvetet eller omedvetet
oavsett om syftet är gott eller inte.
Jag är medveten om att höga ideal är en autostrada för manipulation
Jag är medveten om att mina bästa intentioner ibland utnyttjas av mitt ego för att uppnå andra mål. Alltså att jag har ett medvetet och ett omedvetet mål samtidigt och att detta kan spela mig och andra spratt, och i värsta fall leda mig in i situationer som är destruktiva i den mån att mina omedvetna sidor kan passa som hand i handske med någon annans omedvetna sidor och att vi därmed kommer att stjälpa varandra hur goda intentioner vi än har tillsammans. (läs t.ex. kärleksförhållanden, men det gäller i mycket)
Jag är medveten om att andra människor har både medvetna och omedvetna agendor som de agerar ut for better and worse.
Jag har rätt att lämna en aktivitet eller uppgift eller relation omedelbart om jag upplever den som fel för mig. Jag har ingen skyldighet att vara snäll, botande, lidande, utsående, ansvarstagande i den situationen för att jag känner för den andra personen. Den personen har ett eget ansvar för att lösa sina problem etc.
Jag ställer motkrav på den som ställer krav på mig. Relationen/affären/ samarbetet måste kännas jämbördig och respektfull. Gör den inte det har jag rätt att bryta och säga upp avtalet utan sentimentalitet och överdriven hänsyn.
Jag är också medveten om att jag bryter mot och strävar efter att frigöra mig ifrån den kulturellt inlärda kvinnorollen samt vissa andra krav vår kultur ställer på oss idag.
Jag strävar efter att samarbeta på ett sådant sätt att något kreativt och konstruktivt kan födas istället för icke konstruktiva konflikter. Detta innebär inte att jag söker konflikt men det innebär heller inte att jag flyr från en konflikt. Jag tror fortfarande på teamwork och att alla kan bidra med något unikt.
Se nu har jag åstadkommit ett personligt manifest precis som Bothild :/ ;) :)

Vad rekommenderar jag andra att tänka på när dom jobbar andligt, oavsett om det är med shamanism eller annat:
Att ta det lugnt, ha inte brottom.
Ta ordentliga pauser så att du hinner smälta och integrera dina upplevelser och göra kunskap av dem.
Du måste inte förstå allt
Var din egen auktoritet, dvs lyssna på andra men avgör och ta ställning själv.
Känns inte något bra, lämna det.
Undersök vad dina inre motstånd och svårigheter beror på, de pekar på något värdefullt.
Du måste inte leva upp till en massa roller
Ta det inte så allvarligt, ha kul, slappna av
Don't overdo things
Avstå inte från ditt vanliga liv, vårda det
Ge bara när du har ett överflöd av något
Se till att du får vad du behöver för att känna dig hel i vardagen och i ditt andliga arbete, t.ex. inför och under och efter en trumresa. Det är då du lyckas bäst.
Du måste inte hinna och prova allt. Prioritera och lita på dina upplevelser. Ta en sak i taget. Stanna med den.
Ta inte avgörande beslut när du mår psykiskt och fysiskt dåligt.
Om du som jag har en inre eld som flammar upp, lär dig glöda lite i taget så räcker elden och din ork och intresse mycket längre och din resa i livet blir mer balanserad och du uppnår dina mål lättare.
Ta små steg i taget när du strävar mot ett mål. På så sätt blir det möjligt att genomföra. Du måste inte hantera och avgöra hela vägen och allt den innebär från början. Du har valfihet och justeringsmöjlighet under varje steg. Behåll på det sättet din frihet och tankeförmåga.
Ge andra en chans, men ge dom inte mer än tre. Annars ger du bort din makt och självständighet. Tre gånger skall räcka för att avgöra om det här är en person eller situation som passar dig.
Och oavsett om du är kvinna eller man, läs på om könsrollernas uppkomst och förändringar genom historien, det finns så många intressanta saker att upptäcka där och dra lärdomar av. Vill du ha valfrihet att skapa dig själv är detta ett område som du bör ha kunskap om och stor nytta av.
Acceptera inte enkla fördefinierade svar. (svartvitt tänkande) (inkluderar även könsrollerna och biologiska sanningar)
Nöj dig inte med en källa till information, samla information från så många källor som möjligt så att du får spårbarhet, historia, sammanhang och kan bilda din egen uppfattning om det som betyder mest för dig.
Läs gärna om andra kulturers uppfattningar om vår västerländska. Det är en intressant källa. Ta inte över deras syn fullständigt. Skapa din egen uppfattning. Vi är alla människor oavsett vilken kultur vi kommer ifrån och vi har alla våra egna åsikter mellan himmel och jord.
Läs gärna kritik av andligt sökande, det finns relevanta tankar där med.
Ibland kan det vara passande att göra som på konstskolan jag gick, lärarna sa "kill your darlings" och med det menade de att vi skulle förstöra något av våra mest omhuldade "egna "mästerverk". Vad menade dom med det? Jo att vi fastnat i vårt tänkande och utveckling och hade en överdriven förälskelse i vår egen skapelse. Du vet, det var faktiskt inte alltid "mästerverket" som vad den bästa bilden, men det såg jag inte då. Då var jag bara förälskad.
Identifiera de situationer och roller där du agerar psykologiskt som ett barn och låt det barnet växa upp till en vuxen person.

Nehe, detta blev rena uppsatsen, bla, bla bla, nu får jag säga stopp till mitt ego som så gärna håller föredrag. Känner mig som doktorn i Voyager *host* Deactivate the EMH! HAHAHA :D :$

Bothild frågade hur jag använt shamanismen för att komma ur sekten. Jag funderade ett tag på det och här är lite av det jag gjorde:
- transdansade till bla powpow-inspelningar
- arbetade mycket med medicinhjul var syfte var att hjälpa mig att balansera mig och frigöra mig från mönster som inte var konstruktiva
- kom ihåg och funderade över och tog till mig tips och varningar jag fått av tidigare lärare. Jag hade bra råd med mig från Deer Tribe bla.
- jag kontaktade mina kraftdjur och bad om hjälp med att sätta upp skyddssköldar omkring mig.
- jag undvek att arbeta andligen så ofta som jag gjort innan för att inte gå in i sektens mentala tillstånd och energier.

Övrigt och icke shamanskt:
- jag läste litteratur och självbiografiska skildringar om och av folk som studerat alt hoppat av sekter. Kritik av andligt sökande, kyrkohistoria etc.
- jag tog kontakt med FRI och letade info på nätet om den sekt jag varit med i.
- jag bröt medvetet mot de regler som sekten ställt upp för vad upplyst beteende var.
- jag tog tillbaka mina gamla intressen och stärkte mina kontakter med gamla vänner. Dvs jag tog tillbaka min historia.
- jag vägrade att ha kontakt med sekten på något som helst sätt, trots övertalningsförsök per telefon och inbjudningsbrev som de fortsatte att skicka i 2 år.

Ett enkelt exempel:
Klassisk musik ansågs föredömlig. Vi lyssnade på Bolero och The Lark Ascending bla. Som motvikt headbangade jag hemma till Rage Against the Machine, för att göra uppror.
Kvinnosynen var ganska gammeldags. Man skulle vara en Lady, vårda sitt yttre och vara behaglig och mild. Så jag klädde mig som jag ville, sminkade mig inte och fortsatte headbanga *garvar*
Gå på puben eller titta för mycket på Tv var inte heller bra, så då gjorde jag det.

Så småningom började jag känna mig som mig själv och att jag hade viss kontroll över mitt liv och min person igen. Jag hade tur på det stora hela. Det kunde ha gått mycket värre än det gjorde. Hade det varit en så kallad stängd sekt vete sjutton om jag hade kunna ta mig ur det på egen hand. Jag hade heller inte bränt mina kontakter med min familj och mina vänner vilket underlättade situationen också.

Varför lämna ut allt detta om mig själv när jag i tidigare post sagt att jag är restriktiv? Helt enkelt för att detta är det minst farliga och mest konstruktiva sättet att dela med mig av min kunskap så att andra kan ha den i bakhuvudet om de skulle hamna i en liknande situation.

En av de absolut största fällorna är att tro att man inte kan bli lurad, att man är immun mot den här typen av dårskap. Att man är för smart. Det är att underskatta de psykologiska medel och metoder som en sekt använder sig av. De var slipade försäljare.

Nog om detta. Låt oss definiera bra lärare.
Pathfinder

:) Tack så mycket Pathfinder, för att du tog dig tiden att berätta!
Jag känner igen mycket av det du skriver från egen och andras erfarenheter. Det jag framför allt ser i din berättelse är KRAFTEN och SÖKANDET TILLBAKA TILL DIG SJÄLV.
Samtidigt som jag blir förtvivlad över att just våra mänskliga grundläggande behov- av att höra till, bli sedda, hitta rätt, dela kärlek med andra, räknas som någon, få vara till nytta osv- kan utnyttjas så grovt, blir jag stärkt och inspirerad av att höra hur du ändå hittade tillbaka in till dina egna svar. Att du slogs mot "deras" påbud genom att göra motsatsen och att tränga ut deras påstådda sanningar med dina egna och att du lät egna handlingar tränga ut det de ansåg att du borde göra.

Jag tänker just nu främst på en erfarenhet jag hade av att vara utsatt för misshandel i en "kärleks"-relation. Det so fick mig att gå vidare med mig själv i behåll, var när jag lyckades göra mig av med det jag blev utsatt för och verkligen hata den sortens beteende, samtidigt som jag lyckades hylla mina egna egenskaper som öppenhet, tron på kärlek, tillit, tolerans med mera. Jag lovade mig själv att försöka skydda mig själv så gott det går i framtiden, men efterhand som jag kände att jag kunde lita på mig själv, skulle jag tillåta mig att vara positiv till möten med människor.
Jag har upplevt sekttendenser i både andliga och politiska grupper. Du har helt rätt: Var och en är fri att lämna en grupp, relation eller en situation som inte känns bra. Den enda som på djupet kan avgöra vad som är bra för mig är jag!

Tack än en gång Pathfinder! /BotHild

Korpmor! Lustigt att du gör en sådan koppling mellan kampsporter och shamanism. För bara några månader sedan satt jag och förklarade för en kampsportssyster vad shamanismen innebar för mig. Som så ofta blev det mer tydligt för mig själv, är jag berättade för henne: En viktig del av mitt shamaniserande är faktiskt en kompensation för att jag rent fysiskt inte håller för att utöva kampsporter på den nivå jag skulle vilja. De fördjupningar och insikter jag skulle kunna nå genom kampsporter i en friskare kropp, får jag nu helt enkelt arbeta med shamanskt i stället. Jag har varit "kär" i både shamanism och kampsporter länge- och lika länge varit medveten om risken för maktmissbruk och negativa hierarkier.

Tack Bothild! Kram:)

När jag läser dina inlägg känns det som att vi har mycket gemensamt i vårt sätt att tänka kring saker. Det skall bli väldigt intressant att träffas så småningom. jag har inte blivit fysiskt misshandlad, dock psykiskt, oxå i en kärleksrelation. Det fick mig äntligen att göra upp med den Florence Nightingale-myt/roll som läggs på oss som kvinnor. jag behöver inte vara hela världens samvete hihihi ;)

Är det inte otroligt att kärleken, öppenheten, viljan att möta andra människor och tron på att ge varje individ en chans faktiskt överlever trots våra erfarenheter?

//P

:D Jo, det är helt otroligt. Och alldeles fantastiskt. Det är ju det livet är; en obändig längtan efter sig självt.

Dessutom: Ju mer jag litar på att jag kan skydda mig själv och vet var jag har mig själv, desto öppnare kan jag vara. Jag är fri att gå från en dålig situation och jag har (oftast) möjligheten att göra det. För varje gång jag väljer bort det "dåliga", väljer jag att lämna utrymme till det som jag upplever som bra istället!!!

Hörde nyligen ett vackert svar från någons trumresa (minns inte längre frågan):

Liv föder liv. Varje möte med det levande ska uppmuntras. Det levande är människor, träd, djur, stenar- ja, allt som lever. Kram tillbaka!/BotHild

"Liv behöver liv för att leva," är en annan bra sanning man lär sig mycket av. Andra små visdommar jag ledsagas av är: Den fri är född, är träldom svår, och fröets mål är fröet.

Kul detta med kampkonst-tråd också, jag är ju själv gammal budoka (bujinkan budo taijutsu) och ser mången likheter med livet och budo och tvärtom, och givetvis genomsyrar shamanismen budo och John på fjället blåste liv i de gamla krigar-shamantankarna för en par år sedan, så jag tänker mycket tillbaka på det. Striden inte bara som fysisk slå-varann-på-käften-mentalitet utan mer utifrån, slåss för att skydda, skydda för att undvika slåss, slåss för att undvika skada, skada för att undvika död, döda för att undvika dödas etc. Ninjatakter.

Bujinkan brukar beskrivas som 70% mentalt, och man jobbar mycket med elementen, som eld och vatten och jord och luft och Ko, intet / mellanrummet / evigheten och Ki. Jag tror bujinkan är den enda nu existerande kampkonst som fortfarande nyttjar det gamla sakki-testet som gradering. Sakki = att känna av attacker och intention att skada. Till godan, femte graden svarta bälte, sitter man på knä med ryggen mot soke (Hatsumi) som när som helst slår ned med ett bambusvärd. Gradering lyckas om du uppfattar hans intention att skada och kastar dig undan i rätt stund.

Spännande tankar att vidareomvandla inom shamanismen.

Mer om detta senare känner jag :D nu ska det nyttjas mjöd och sång och soldyrkan!



Fridens liljor,
Thomas
budo wa buto desu

Hmm... får en känsla av att en tråd om kampstilar (allt är ju inte sport) och shamanism skulle kunna bli spännande- kanske både roande och oroande.... :? /BotHild

Kjempe spennende tråd her. Jeg mistet min beste venn for 12 år siden fordi han gikk in i en sekt. Sektledelsen påstår at det er farlig å arbeide sjamanistisk og at det vil blir straffet i flere inkarasjoner framover! Og han måtte bryte kontakt med meg. Den gang jobbet jeg en del sjamanistisk med det fordi jeg ville jo ikke miste han. Fant også ut hva jeg kunne gjøre men det fikk jeg ikke lov til av hjelperne mine. Jeg syntes det var veldig kjedelig at jeg ikke kunne gjøre noe men han hadde jo ikke bed meg om hjelp...
I hvert fall kom jeg fram til at sekten hadde et sted i åndeverden hvor de hold sjeledeler til sine medlemmer fanget.
Men hvis nå en vil ut av en sekt da kunne det være til stor hjelp å gjøre en soul-retrieval for vedkommende.
DAY

Hej Day!
Intressant. Jag har också sett detta vad gäller sekter. Att de håller själsdelar alltså. Att "hålla" människors själsbitar är ett effektivt sätt att kontrollera dem på.
Det kanske t o m är huvudanledningen till att människor har så svårt att bryta sig ut från dem (sekterna).
Man kanske bör tillägga att det nog mestadels är "skadliga väsen" som styr detta (inte sektledaren, denne kan t o m vara ovetandes om detta). Väsendet styr sektledaren på något sätt och håller medlemmarnas själsdelar.

Så har det sett ut när jag tittat på sånt.

Mvh Mandra :respect:

Kommer att tänka på Edin Lövås bok 'Den farliga maktmänniskan´ (libris). Det är en liten lättillgänglig bok (och nog inte mer kristen i tonen än att vem som helst egentligen kan läsa den). Lövås skriver bland annat om att någon som utsatts för starka manipulationer mm i en grupp förr eller senare behöver dra sig undan för att skydda sitt eget skinn och inte ägna för mycket energi åt att själv bli trodd och förstådd eller åt att försöka varna och rädda andra. En "maktmänniska" kommer att söka sig till en ny arena och en ny grupp att söndra och härska i till h*n bränt sina skepp där... och då är det dags för ny grupp och ny arena.

Lövås menar att någon som är utsatt och har lyckats ta sig ur "maktmänniskans" grepp rent fysiskt också behöver göra sig fri helt mentalt och inte ens på "kristninska" 'be för henne/honom'. Att be för någon är att hålla banden vid liv till den personen. Just detta var intressant för mig, när jag lyckades översätta det till "BotHildska": I att frigöra mig ligger att inte oroa mig för "maktmänniskan", att inte försöka förstå henne/honom och att inte hoppas på att h*n ska bli frisk/hel/bättre eller någonting. Det får jag lämna till andra att göra.

Vet inte. Det känns lite platt nu när jag skriver om det, men när jag läste boken gav den en extra dimension som innebar en djupverkande frigörelse för mig. Det gav mig en möjlighet att förändra min syn på vem jag var och gjorde att jag inte tog på mig fullt så extremt mycket ansvar för andra... Ni vet den där sortens hänsyn och förståelse som gör att andra kan nära sig på ens godvillighet(godtrogenhet?).


En lärdom som också var avgörande för några år sedan fick jag inte från den här boken, men från mig själv: Man kan inte känna andra genom att utgå från sig själv. Jag älskar gamla ordstäv, i vilka det ofta ligger en sanning. Och genom att vända och vrida på dom kan man hitta sin egen. "På sig själv känner man andra" heter det ju. Tidigare har jag bara tänkt på det som att om någon anklagar en person för en "dålighet", så är det ett tecken på att denna någon själv egentligen besitter denna "dålighet". Det ligger ju något i det.

Och så en vacker dag insåg jag att jag kunnat låta manipulationer pågå just på grund av att jag utgått från mig själv, när jag försökt förstå andras handlingar. Flera gånger har jag bortförklarat elakheter och annat genom att tänka att den andra personen "nog inte menade något illa", eller att "det hela måste ha varit ett missförstånd". Och så vidare.
Varför? Jo, för att jag själv inte hade kunnat tänka mig att göra någon så illa eller bete mig så respektlöst!!! "På sig själv känner man andra". Jag utgick från att andra har samma moral, samvete, behov och känslor som jag, vilket gjorde att jag inte var helt öppen för att se vad som verkligen hände.

Numer ser jag det som sker mycket tydligare. Jag snärjer inte in mig i att försöka förstå andra utifrån min egen moral. Jag försöker snarare låta mina inre signaler om huruvida jag själv tycker det som händer är okej eller inte. Och jag är fri att ge folk fler chanser om jag vill. Och jag är fri att gå när jag vill.

Titta på vad människor faktiskt gör. Lyssna inte bara på vad de säger sig göra.

Ja, ja. Sann frihet, jämlikhet och respekt är något man får söka, vårda och skydda hela tiden- och det är det värt! Jag tror mig veta att shamanismen bjuder på många tillfällen att välja väg och det vägvalet är avgörande för vem vi verkligen gör oss själva och shamaniserandet till.

Puh! Det här var lite väl heavy för en sommarsvullen hjärna som min. Värmen... /BotHild

:respect: Den här tråden bara fortsätter att vara jätteintressant. Skall posta något när jag får en stund över :D

//P

Ja det finns många paralleler mellan kampkonster(jag skilljer på kampsport och konst) och shamanismen per se.

Den Aikido som jag har blivit lärd är mer av en andlig väg och utveckling än en sport, speciellt eftersom det inte finns tävlingsmoment eller tävlingar i organiserad form. Grundaren för Aikido, O-sensei, var/är mycket spirituell och lär ha börjat skina eller glöda vid ett tillfälle. Detta är ett tecken på upplysning av någon form som även finns i många andra andliga vägar eller traditioner.

Men jag skulle vilja knyta åter till rubrikens fråga i denna tråd.

Vem är shaman, när kan någon kalla sig för detta?

Korpmopr som har en hel del år i bältet, kallar du dig själv för shaman, eller Völva, eller Sejdkvinna?

Jag ser ett behov av tydlighet gentemot sig själv och sin omgivning i det att en person vet vad h*n håller på med och har en identitet i detta. Sedan är det självklart att färdig blir man aldrig och det är jag glad för.

Är det jantelagen som säger åt oss att vi inte får kalla oss själva för shamaner, eller är det en väriktad och självkännedom i där vi står gentemot omgivningen?

Jag kallar mig själv för shaman i vissa lägen, men det är efter ett starkt uppevelse från andevärlden samt att andra har börjat kalla mig detta. Annars kallar jag mig mest för SkallePer.

En liten fundering ang ämnet när någon kallar sig shaman så förväntar jag att den vet en hel del om shamanism har praktisk erfarenhet osv så..ansvaret är stort kan jag tänka mig,man kallar sig ju inte doktor utan viss lärdom även om det finns rötägg där med, som i allt annat.
Jag inser med självkännedomens kranka bisterhet att någon shaman blir jag aldrig och, jag är tämligen nöjd med detta.
Eld å andra sidan är mitt element och kallar mig själv för eldkvinna, något jag är stolt över och ett ämne jag vet jag kan.
Så hur kan man då avgöra vem som är var? tja genom gärningar kanske man lever som man lär?
Många är det med gåvan på denna sidan, Till er all respekt..jag nöjjer mig med att segla vid sidan av;)
/Y

Jeg kaller meg "sjamanistisk rådgiver" hvis noen spør. Jeg har erfart at "sjaman", her i Norge, virker skremmende på ganske mange og det jeg vil minst er jo å skremme folk. Har også opplevd at folk ser opp til meg fordi de tror at en sjaman kan lese tanker og har røntgenblikk osv. Men samtidig er det viktig å har en eller annen yrkestittel som sir så nøyaktig som mulig hva man arbeider med. For meg er det en god kompromiss. Jeg vil være en som tjener og ikke en som hersker!
En annen ting er at jeg synes at sjamanisme er så mye og noe av det som faller inn under betegnelsen har jeg en litt anstrengt forhold til.
Det som inspirerer meg mest er de eldste og enkleste former for sjamanisme, fra de kulturer som ikke kjente til makthierakier ( buskfolk, pygmeene, folk i eldre steinalder m.fl.). Jeg vil ikke blir forvekslet med en prest som preker om andre menneskers sannhet!
Lenge Leve den Spirituelle Anarkien!
DAY

Ord är lätt att missbruka men handlingar talar sanning. Se människan bortom titeln, bortom snacket, bortom beundrarskaran och gör sedan din bedömning. Vad kan den här människan ge dig? Kankse får du i själva verket mer ut mer av ett möte med en rak och ärlig föreståndare på kebabgrillen :)

Tycker egentligen det borde vara en självklar grej att få träffa kursledaren (gratis) INNAN man anmäler sig till något sånt här, då blir det nog rätt elever för rätt lärare också. ;)

Väldigt intressant tråd!

Jag känner igen mig mycket i dina upplevelser, Pathfinder, och håller med om allt du skriver. Vad jag tyckte var allra svårast när jag bröt mig ur ett destruktivt sekteristiskt förhållande där jag bokstavligt talat förväntades ge bort min själ, var att hitta en fast grund som jag kunde stå på. Jag tyckte mig inte höra hemma i mainstreamkulturen, och inte någon annanstans heller. Vad jag verkligen insåg när jag bestämde mig för att vara min egen individ var att världen är alltför rik och nyanserad för att kunna passas in i något som helst system. Världen blev mer svårhanterlig, men oändligt mycket rikare. Jag började gå in för att möta människor istället för att döma dem, vilket givetvis är oändligt svårt, men jag började försöka. Mycket av grejen med kulturer som jag upplever det, om de är så extrema som sekter eller om de har andra förtecken, är att dra skiljelinjer mellan vi och dom, där ”vi” är de bättre, de mer älskvärda och så vidare. Och där tycker jag mig (för att återknyta till ämnet) även se en sådan tendens hos många som kallar sig schamaner eller utövare av schamanism, en sorts elitism där man klankar ner på andra som gör på annorlunda sätt. Jag är lite kluven i frågan, och jag är medveten om att jag säkert är överdrivet skeptisk mot allt som har med andlighet eller system som ger vägledning om hur man ska leva att göra Samtidigt utgår jag ifrån att ingen kan veta någon annan människas bästa, men det är också en svår fråga. Egentligen kan man som bäst veta vad som är bra för en själv just nu, och om det senare visade sig vara fel så har man vunnit ytterligare en erfarenhet.

Jag tror också att väldigt få människor medvetet har onda avsikter, jag vet att min sektledare hade väldigt goda, han ville verkligen hjälpa människor och trodde helt och fullt att han gjorde det. Men hjälp kan slå väldigt fel även om objektet för hjälpen tror att h*n vill ha den. Du har så rätt, BotHild, när du säger att man skall bedöma människor mer efter deras handlingar än deras ord. Många andliga ledare är väldigt vältaliga och har svar på allt, inom en sluten cirkel av logik där man måste godta ett grundantagande. Och många spelar på ens grundläggande mänskliga behov, att vara sedd, omtyckt och uppskattad – andliga ledare liksom modeindustrin.

I de banor har jag aldrig tänkt, då jag för det mesta vill de flestas väl. Jag förstår att det suger energi, men hur kan man inte vilja det? Det lät inte alls platt, det gav mig en helt ny dimension på problematiken. Jag tror det handlar om att släppa och låta vara, något jag verkligen måste lära mig. Tack, BotHild, du är så vis :)

hmm för mig är en shaman något heligt
det är inget man blir bara så där lättvindigt
om man tittar på nativ amerikans invånarna så är en shaman som jobbar hela livet och efter lång erfarenhet så blir man kallas shaman medicinman osv

jag är personligen ingen shaman men jag jobbar med mig själv ger kärlek healing
och jag jobbar med trumman

det finns en man jag helt säkert kan säga är shaman i mina ögon men han är ingen guru han är en vanlig man
men det är en man jag litar på men jag har mina åsikter och han styr int mig för det gör ingen riktig människa lika lite som än shaman

denna man bor i umeå och är det nån som vill så kan jag pm hans namn osv
men jag ska fråga honom om det går bra först

kramar

lita int på vem som helst en shaman är en helig man

Är det herr Svensson du menar?

//Thomas

Hej Eldduva
Elitism (Jag är bättre än du därför att..)
Separation (vi-dom)
Missriktad välvilja (jag vet vad som är rätt för dig och vem, vad, hur du är, ock tar mig friheten att ändra dig efter eget huvud)
Allt det ovan nedskrivna finns i våra vanliga liv men blir väldigt poängterade i en sekt.
Visst är det svårt efteråt. Det blev ett väldigt stort tomrum och jag upplevde det som att min andlighet hade blivit utnyttjd och stulen och i min besvikelse förkastade jag den helt. Det tog mig 4 år innan jag gjorde något andligt på prov igen. Det är först nu 10 år senare som jag känner att det är dags att på allvar pröva, och då valde jag shamanismen igen. Det tar tid att hitta balansen igen, men det finns många lärdomar i det. Man kan också vila sin andlighet i konst, martial arts, filosofi, psykologi, om det magiska eller religiösa inte fungerar för en. Jag funderade på Humanisterna, men kollade aldrig upp dem. Jag hittade något nytt för mig genom amatörteater. Det är ok att vara förvirrad, göra något annat och ta en paus.
Hur vi än gör, är det viktigt psykologiskt att känna att man hör till något. Nya hobbies kan vara en bra idé. Ta tillbaka det gamla som betydde något.
Visst finns det elitism också bland shamanistiska utövare. Det bevisar bara att de inte har förstått grunden ännu, att det är en egotripp. Man lägger inte av det västerländska tänkandet, sociala praxisen lika enkelt som om det vore en rock. Psyket kämpar emot. Invanda regler kämpar emot.
Det tar helt klart tid att bli shaman. För mig är Jonathan Horwiz en shaman. Träffade honom på Tokalynga och han är väldigt ödmjuk, mycket noga med hur han ger hjälp och enbart om man begär hjälp, och han har en mycket god kontakt med andarna. Med honom insåg jag hur oerhört mycket jag har att lära, utan att han sa eller gjorde något specifikt. Lärdomarna kom främst från mina egna hjälpare, som det skall vara, och från de andra deltagarnas upplevelser. Jonathan satte ramen och balansen och det var utmärkt. Han har den typen av makt som får en att verkligen se en själv, på ett kärleksfullt och förlåtande sätt. Kände ingen elitism där, bara kärlek, tålamod, enkelhet, tidlöshet.
För mig blev det ett nytt och gott exempel på vad shamanism kan vara. En attityd och en ödmjukhet som kändes rätt för mig.

Kan vara intressant att veta att på TV1 måndagar är det program med Bruce Parry. Han var i Mongoliet hos en nomadgrupp. Deras shaman pratade om att det fanns många falska shamaner även där och att han trodde shamanismen var på utdöende. När Bruce frågade hur han talade med andarna, sa mannen att han använde trumman som ju hördes genom hela dalen. Då kom andarna och satte sig på taket till hans hem/tält, och pratade med honom. De visade honom bilder. Tex om de visade att vargar åt upp flocken visste shamanen att de var arga över något.
Man kan ifrågasätta programmen, men svaret var intressant.

Kram
Pathfinder

Vilken fantastisk tråd! Vilka berättelser. Jag blir alldeles rädd och rörd och förvånad över vilken styrka man kan ha när allt rasar runtomkring en. Bara några tankar...

Häromdan läste jag om en kvinna på ett annat forum, som mött en man som sa att hon var utvald till att bli Shaman och hon skulle nu ägna sitt liv åt det.

Visst, det kan låta romantiskt och bra men varför ringer det varningsklockor i mitt huvud? Jag skulle ALDRIG tro på någon som talade om för mig att jag var Utvald till något. Jag har fått för mig att JAG vill bestämma vad jag ska bli, inte något Öde.

Men det klart, jag kommer nog att falla för smicker jag också. Det har hänt förut att män har lockat mig med fagra ord och jag har fallit i diket. ;) Bildligt talat alltså. ;)

Iallafall, jag ser Shaman som något man blir, inte något man är född till. Man kan vara född med alla möjliga egenskaper och talanger MEN man väljer själv vilka man ska utveckla och sen har vi ju slumpen som kanske spelar roll också, vad som händer i livet. :)

Iallafall, tråden fick mig att tänka efter och jag vill rekommendera alla att läsa den. :)

Tänk själv! :D

För du har huvudet på skaft!!! Det syns på dina fina inlägg.
Jordman

Okej, nu blir jag lite förvirrad här, vi talar om att shaman är något man uppnår, vad är det då konkret man uppnår om vi samtidigt konstaterar att det är en väg som man vandrar hela livet? Var egentligen på denna väg går man igenom punkten där man blir en shaman? Är det inte att man faktiskt vandrar på vägen som är avgörande, framför hur pass långt man anser sig kommit på den vägen? Andra vägar har ofta byggt upp hierarkier för att tala om hur långt man vandrat, novis, adept osv. men är det inte just charmen med det hela att slippa hierarkier och att var och en har sin egen väg att vandra som är helt olik alla andras?

För mig är schamanen någon som är kallad av den andra världen, jag är helt i linje med Juan Matus som sade "det finns inga frivilliga på denna väg".

Den som är kallad, behöver naturligtvis hjälp av någon i denna värld, och jag är skeptisk till någon som inte haft någon "som kan mer" än dem själva, som deras lärare/ mentor.
Traditionellt hade schamanen en social funktion, så i dagens samhälle skulle man kalla dem som är "aktiva", dvs hjälper människor i sitt samhälle genom sina 'resor' eller andra tekniker som står till hans förfogande.

Kortfattat, den som är kallad av andevärlden, har en lärare/mentor som kan mer än dem själva, och som har en social funktion där han hjälper andra(folk kommer till honom/henne). Och då menar jag såklart, att det inte räcker med att vara kallad, du behöver en lärare och du ska sedan "träda i funktion" innan du är schaman.

En sökare, eller annan som använder schamantekniker för personlig utveckling är ingen schaman. Inte heller den som inte först bilivt kallad.

/m

miradas: Okej, det låter som en bra definition, men att vara kallad är en väldigt personlig upplevelse antar jag, som bara schamanen själv vet om, eller kan andra se några tecken på detta?

Vad räknas som en lärare? Enligt denna definitionen borde läraren vara schaman också antar jag, och för att vara schaman behöver även läraren en lärare, och därigenom har vi kravet på att det måste vara en obruten linje mot evigheten. Detta inser väl flertalet är en omöjlighet, någon måste ha varit den första i vilken tradition vi än kikar på, detta med att ha en lärare måste vi nog ta med en nypa salt. Kanske kan vi se oss omkring efter andra lärare än just fysiska människor, och då håller din tes även om en person känner sig kallad och har lärare på andeplanet.

Sedan din tredje punkt, att schamanen behöver ha en social funktion, innebär detta på heltid eller hur menar du? Om schamanen väljer att leva som enstöring i skogen och inte gärna träffa folk mer, är han eller hon då inte längre schaman? Innebär den sociala funktionen att han eller hon blir erkänd som schaman av övriga samhället? På vilket sätt skulle dagens samhälle erkänna en schaman mer än som en psykologisk störning, just därför att schamanens kunskap anses galenskap och hallucinationer av samhället i stort. Räcker det med att schamanen erkänns av sin närmaste krets av vänner, schamanens "tribe" s.a.s.?

miradas: Sedan glömde jag tillägga det att Juan Matus har aldrig kallat sig för schaman, om det är samma Juan Matus jag tänker på, dvs. den som porträtteras i Castaneda böckerna. Han säger det faktiskt tydligt och klart i en av böckerna att hans kunskap inte är schamanism, utan han kallar den kort sagt trolldom, och han kallar sig själv för trollkarl, eller brujo som på spanska betyder manlig häxa.

Amanita.

Jag ser nog "Shaman" som en titel man kan ge någon annan, det skulle vara lite pretangiöst att kalla sig shaman.

Det går ganska bra att göra en jämföresle med "konstnär", vilket jag också tycker är en ganska speciell "titel". Det är möjligt att du är duktig på att måla, men du är ingen konstnär för det. Kanske har du en bra känsla för färg och form, och målar så att det du tänkt måla verkligen framträder på duken.
Men för att vara konstnär anser jag att man måste ha "det", sedan behöver du lära dig verktygen för att kunna utrycka "det", oftast går det bäst som assistent eller lärling hos en redan etablerad konstnär, men det finns skolor med bra lärare. Det är svårt att "läsa" sig till att bli en konstnär från en "så här gör du-bok".
Sedan, enligt mig, måste du också vara etablerad innan du blir konstnär, dvs du har ställt ut din konst och sålt dina verk. Och då gäller det att ställa ut på galleri, inte på matsalen på någon skola, eller vänhallen hos tandläkaren.

Sedan finns det bra eller dåliga konstnärer, och där tycker jag det handlar om personlig smak. Men.. det finns alltså folk som är duktig på att måla, eller skapa skulpturer och gör jätte snygga verk, men jag ser dem inte som konstnärer. Det som är lite kul i detta sammanhang, är att de etablerade sällan kallar sig konstnärer, medan amatörerna gör det.

Klart man kan kalla sig shaman, men då med en viss jälvdistans.. jag vet några som skulle kunna kalla sig shaman utan att de uppfyller det jag skissar upp här, och de kommer undan med det. För de ser det inte som en titel att försvara. Fast jag använder nog hellre titeln till att peka på någon, och säga: "han är shaman".

Fast.. jag har nog aldrig använt titeln, för.. hmm, känns det inte lite malplacerat på något sätt? Kanske handlar det om respekt för något uråldrigt, och så ska man inte glömma att folkslagen med de genuina shamanerna, aldrig kallande sig just shamaner.

/m

miradas: Kanonbra beskrivet. Jag håller med dig helt. :-)

miradas: Ja, jag håller med, det låter väldigt pretto när du beskriver det :D En konstnär är någon som skapar inom någon konstform, varken mer eller mindre. Sedan finns det bättre och sämre konstnärer, men det hör inte till saken därför att vad som kan anses vara bra eller dålig konst är en smaksak, och likaså vad "det" innebär. Om du vill argumentera för att man skall ha "lyckats" som konstnär och sålt sina tavlor, hm, tja, god marknadsföring kan sälja vilken skit som helst. Nä, jag tycker inte dina teorier håller.

Faktum är att jag tycker det är urfånigt att hitta på en massa regler för vad man får kalla sig och inte. Det är väl snarare så att den som tilldelar sig själv en massa pompösa tituleringar och sedan inte lever upp till dem framstår kanske som en aning löjlig, om man nu tar dessa saker på något större allvar. Jag stör mig faktiskt mer på personer som dikterar hurdant andra skall se på saker och ting och hurdana de skall vara, än personer som väljer att klä ut sig som om livet vore en maskerad.

Amanita.

Jo, det ärväl det som är hela poängen, det är "pretto" att kalla sig konstnär eller shaman. Men, jag håller ändå med dig, det är löjligt med regler.. man får ju kalla sig vad somhelst. Precis som den där tråden om isbjärnen eller vad han heter, klart som f-n han får kalla sig shaman, vem bryr sig? Jo, de som antagligen kallar sig själva shaman. Då vill man ju klargöra vilka som kan kalla sig det och vilka som inte kan det.

Man kan ju fråga sig, om du är en brandman bara för att du släcker en eld?
/m