Jag tänkte det kunde vara en bra idé att berätta litet om vad jag gör för att försöka lära mig resa på egen hand, detta i väntan på att ett tillfälle till träff med likasinnade och med kunniga kan ordnas. Detta sker i form av denna tråd i dagboksform, om någon vill kommentera är det självklart ytterst välkommet! Kommentarer eller ej, jag kommer att mala på helt ogenerat :)

Kanske kan andra nybörjare ha nytta av det här, vem vet.

---

Beställde en trum-cd från Shaman-drums i Danmark som Thomas föreslog, den anlände igår efter ca två och en halv vecka. Under senaste veckan har jag även försökt litet med en mp3, den inspelningen (av en singeltrumma) lät ok men var litet kort för en trögstartad person som jag. När det började hända något var det dags för callback.

Förberedelser inför reseförsöken har varit av olika slag. Det ena var att hitta en fysisk plats i vår kära natur som verkar lämplig. Ett tag funderade jag på Inglingehögen som är ett rätt stort gravfält egentligen, problemet är bara att jag inte haft tid att vanka omkring där tillräckligt eftersom det inte direkt ligger runt husknuten. Det visade sig att jag hade en annan liten järnåldersgrav bara två minuters promenad från där jag bor, den har jag besökt litet då och då, oftare på senare tid. Den platsen blev min nedstigningsplats. Jag tror det behövs en plats av viss signifikans om det ska funka, vad man tycker är signifikant är ju helt personligt.

Den andra förberedelsen var att hitta en lugn och trygg plats där jag ostört kan prova med trumresande. Först tänkte jag använda mig av gillestugan i källaren, mysa till det med en brasa och sen resa litet i den falnande glödens sken. Det låter väl fint!

Verkligheten trängde sig på dessvärre. Min kära kvinna rapporterade att hon sett viss aktivitet uppe vid skorstenen. Jag klättrade upp och kollade läget. Mycket riktigt, mamma Duva hade bestämt sig för att detta var en bra plats för hennes boning, tak över huvudet och allt, och reagerade med förskräckelse på åsynen av min nuna. Hon visade sig ligga och ruva på ett antal ägg så det var bara att be om ursäkt och pallra sig därifrån.

Utan brasa i gillestugan tyckte jag det var lika bra att ligga på soffan i våningsplanet en stund efter familjen gått och lagt sig. Jag släcker ned och på med mina excellenta hörlurar som jag av någon outgrundlig anledning redan skaffat mig för en månad sedan.

Med den här danska cd:n verkar det funka bättre än innan. Man kan välja om man vill köra en 30 el 20 minuters resa, jag bara kör tills jag tröttnar för att träna. Ca en timme höll jag på igår.

Mina första intryck då. Efter några minuters avslappning trycker jag på play, och fyra mustiga trummor synkar snabbt ihop sig till en mycket vacker djup klang som känns i hela kroppen. Jag blev tvungen att ta av lurarna för att kolla att högtalarna verkligen var avstängda, japp det var dom. På igen.

Trummorna sjunger överjordiskt bra ihop, mäktigt och nästan litet skrämmande i början innan man vant sig. Det bildas ett märkligt ljud som underlagras i dem, nästan som en sån där australiensk didjeridoo låter det mellan trumslagen.

Ok, då föreställde jag mig den här nedstigningsplatsen eller portalen som vissa säger. Det var inte lätt. Vad menar man med att föreställa sig att man är på platsen? Det finns en inre och en yttre tolkning av att visualisera, jag kan växla mellan dessa. Den inre är det jag brukar använda i vanliga livet, då bara minns jag hur det ser ut och känns. Den yttre typen av föreställning är helt annorlunda. Då ser jag med mina egna ögon någonting i mörkret framför mina förbundna ögon, först som snabba gråa slöjor, sedan kan jag konstruera fram platsen bit för bit, som små sketchartade streck som bildar helheten. Bara i svartvitt men å andra sidan vad spelar det för roll.

Då tänker jag ungefär "shit vad fräckt, nu ska jag bara försöka hitta den där skrevan". I samma ögonblick som jag blir självmedveten så försvinner bilden. Bara att börja om igen. Efter andra eller tredje försöket att visualisera portalen, det tar ca 5-10 minuter för mig var gång, så kommer jag in i det jag tror är den tunnel alla pratar om.

Grejen är att jag inte alls känner igen detta som en tunnel. Det liknar mycket mer dessa fraktal-filmer ni kanske har sett, där man zoomar in i ett matematiskt framställt mönster som är oändligt detaljerat. Varje del av fraktal-mönstret rymmer en ny detaljeringsnivå, i all oändlighet kan man fortsätta zooma. Jag hittade en fantastisk film som jag kanske kan länka till någon gång.

Jag tänker att tunneln måste vara en liknelse för vad jag ser framför mina egna ögon. Pulserande förflyttar jag mig in i "tunneln"/fraktalen. I början framträder den som blixtar av mörkgrå slöjor, efter ett tag blir det ljusare slöjor med mera textur. Färden påminner om att resa genom centrum på en vissnad, svartvit ros, för att gå över till starkare mönster. "Tunnelns" väggar byggs upp av polygoner ungefär som skrynkligt grått papper. När jag kom tillräckligt långt in så blev det ganska ljust, och då tänkte jag att det var dags att se om man kunde hitta några väsen där.

Problemet var att jag inte alls kunde se något landskap som andra berättar, bara slöjor och en flimrande bild som inte riktigt ville framträda. kanske jag inte kom riktigt igenom tunneln. Jag såg bara ett par vitglödande djurögon torna upp sig framför mig sen kom jag inte vidare. Såg dessvärre inte vad det var för väsen som ögonen tillhörde, det är mycket svårt för mig att behålla bilden. Det påminner litet också om en gammal skrotig svartvit tv med flimrande bild, kommer och går. Kanske är det någon koppling i hjärnan som glappar. Jag seglade tillbaka genom slöjorna till verkligheten igen, mörker, slå upp ögonen. Litet omtumlad gick jag till sängs. Kanske var jag litet för trött för att det skulle ske något mer igår.

Ja det var nog det första egentliga reseförsöket. Jag får prova i helgen igen.

/Loke

Här är en länk till några fraktalfilmer, inte för att jag kanske hittar någon som exakt motsvarar min resa men det är själva konceptet jag ser likheter i. Kolla in tex Noiseball Neural Network, det var den jag tänkte mest på när jag skrev om liknelsen.

http://ericbigas.com/fractals/index.html

/Loke

w00t
Kul detta med att träna upp sej på resandet !
Känner såååå mkt igen den där wow känslan när man börjar se o höra alla klangljud o tingestar !

Som sagt -övningt ger färdighet- kul att ta del av ditt lärande ;)

melena

Tack Melena! Jag försökte igen igår men jag vet inte riktigt vad det var som hände, kanske någon har lust att ge litet vägledning?

Det var ungefär som första gången, fast nu så tycktes jag färdas genom mera tydlig tunnel med skarpa kristaller som stack ut från väggarna. Fortfarande var synintrycken svartvita och flimriga, det var ungefär som att jag svepte med en strålkastare längs väggarna och byggde upp helhetsintrycket på så vis.

Efter att ha förflyttat mig en bra bit in i tunneln så kom jag inte vidare, stod liksom och stampade. Långt framför mig såg jag ett litet hål som såg ut som en utgång till det fria, fast avståndet var för stort för att avgöra. Kan lika gärna varit inbillning, jag förväntade mig ju att komma ut från den där tunneln någon gång.

Därefter märkte jag inte av trumljudet för ett ögonblick, och pang så befann jag mig i rummet där jag låg och försökte resa. Tillbaka på ruta ett... eller? Jag såg att dörren stod på glänt, det var ljust utanför, fullfärg, samma 3D-upplevelse av rummet precis som i vanliga verkligheten. Jag såg mig själv i det gamla vanliga perspektivet när jag tittade ner på min kropp.

Det konstiga var bara det att i själva verket borde rummet vara nästan kolmörkt, jag hade stängt dörren om mig och hade dessutom förbundna ögon. Ingen mer än jag var i huset vad jag visste. Jag blev alltså litet förvånad vem som öppnat dörren och tog av mig bindeln för att göra en ordentlig "reality-check", och nu såg det ut som det skulle igen. Dörren stängd, mörkt. Trummorna hördes igen, allt som vanligt.

Frågan är följande. Har jag råkat gå fel, hamnat i Mellanvärlden av misstag? Eller *ska* man förflytta sig till Undervärlden genom den portal/nedstigningsplats man valt ut *via* Mellanvärlden, och att jag helt enkelt borde "rest mig upp", "travat ut genom dörren" och "begett mig på lämpligt vis till nedstigningsplatsen"? Kanske upplevelsen av tunneln i så fall skulle bli mera handfast och lättarbetad, inte bara en dålig svartvit bild?

Jag behöver litet idéer och råd om det här, det är nog ett och annat jag missat. Är det för knepigt att reda ut via text och ni tror det är något vajsing på gång så bara säg till, då får jag väl stilla mig tills det blir läge att gå en kurs.

Tacksam för svar,

/Loke

kul att läsa!
Ska själv snart börja träna, och visste inte riktigt om man var "tvungen" att lyckas totalt på första försöket. Har varit lite orolig för det, så att läsa detta var verkligen en lättnad
Tack Loke :respect:

Hej Loke.
Du bad om återkoppling på dina historier. Jag ska försöka ge dig lite.

Först av allt, upplevelser av resande är olika för olika personer, så det jag skriver om är en helt personlig tolkning, utifrån hur det är för mig. Ta det inte som sanningar huggna i granit, utan som just mitt perspektiv, filtrerat genom just mina erfarenheter.

När jag läser din framställning av resandet, så tycker jag mig se att du följer i traditionen av Michael Harner, kanske genom hans böcker, kanske genom texterna på trumskivan, eller någon annan liknande källa. (Om du inte läst den tidigare, så läs den, få direkt fårn källan, så att säga.)

Rent allmänt tycker jag att Michael Harner har gjort mycket bra, och jag tycker om det han har skrivit, och just nu håller jag på att läsa igenom hans mest kända bok igen, Shamanens väg. Jag har inte läst den på snart tio år, så det var med delvis nya ögon jag läste den igen.

Men Michael Harner är inte min tradition. Jag började inte ens på min bana att förstå och utöva shamanska tekniker genom Michael Harner. Jag kom i kontakt med hans bok och utövare av hans inriktning flera år efter jag blivit initierad. Jag är tex INTE inne i en kultursneutral shamanism, utan jag befinner mig starkt förankrad i ett par skilda kulturer.

Och faran med en så dominerande figur som Harner, är att han bildar en skola som begränsar uppfattningen om vad shamanism är och hur shamanism går till.

För shamanism ser jag som att den har fyra huvudsakliga varianter, 1. direktvisionär shamanism, 2. drömorienterad shamanism, 3. resande shamanism och 4. plantorienterad shamanism.

1. Direktvisionär shamanism är alltså en person som ser syner och bilder direkt, UTAN att så att säga resa ner i undervärlden. De ser direkt, i vaket tillstånd, får visioner direkt, hör svar på frågor direkt. De samlar andar till sig, och ser ibland med deras hjälp direkt. Den klassiska sejdceremonin som finns beskrivet i Erik Rödes saga från Grönland är ett exempel på detta. Carlos Castanedas beskrivning av SEENDE är också ett känt exempel på detta.

2. Drömorienterad shamanism är ju shamanism som är direkt kopplat till aktivt drömmande. Du reser inte i ett trumexiterat tillstånd, utan du reser genom att styra dina drömmar till resande. Det betyder, åtminstonde för mig, att jag inte alls passerar någon tunnel.

3. Resande shamanism, ja det behöver jag inte förklara mer, eftersom det är just det som den Harnerska traditionen står för, men här är det olika transframkallade resemetoder som just skapar bilden av resande, till exempel genom en tunnel. MÅSTE inte vara en tunnel.

4. Plantorienterad shamanism får jag inte förklara mer av på denna sida. Förbud, förbud!

Personligen så har jag provat på alla dessa varianter av shamanism, och jag tror inte att jag är unik med det. Jag skulle rent utav kunna påstå att shamaner kommer med tiden att skapa sig en personlig preferens, där de väljer någon av dessa inriktningar, som sin egen huvudinriktning.

Faran med Harner är att han låser människors uppfattning om vad en shaman är och vilka metoder som ska användas. Det är inte bara det att han låser det till en av de fyra här ovan, utan han är dessutom väldigt avgränsad till teknikval inom kategorin. Det är liksom trumma och skallra som gäller. Det blir lite av "ingen trumma - ingen shaman". Och en sådan snäv betraktelse av det hela är FELAKTIG. Det vet Harner mycket väl själv, det framkommer i hans bok, men i hans praktik blir det väldigt snävt.

Snävheten drabbar inte bara hans val av metoder i hans bok, utan ÄN MER hans urval av "rätt upplevelse". Det är inte bra.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Nåväl, när jag läser dina inlägg så ser jag tre saker.

1. Det viktigaste, du verkar ha bra förutsättningar för detta. Fortsätt färden!

2. Du kanske inte ska hålla på med just resande shamanism, kanske står du mer nära direktvisionär shamanism och drömmande shamanism.

3. Du lägger ner stort arbete och energi på dina försök. Du är logiskt strukturerad. Kanske till och med lite av kontrollfreak. Släpp kontrollen och låt dig glida med i flödet mera.

Ditt kontrollerande kan åstadkomma spänningar och nervositet, som gör att bilderna flipprar för dig.

Du investerar mycket kraft/makt i ditt resande. Kanske för mycket. Den makten kommer kanske att fokusera dig mer på vad du TROR att du ska uppleva, så det låser dig för vad du egentligen upplever.

Den största faran är att du till och med får enbart se dina egna bilder och inget som kommer utifrån. Du fångas helt enkelt i ditt eget önsketänkande. Mycket, mycket vanligt.

Att lägga makt till en handling är BRA och i längden nödvändigt, men det MÅSTE ske på ett mer spänningsfitt sätt. Problemet är alltså att när man försöker för mycket, så spänner man sig ofta.

Mikael P.

Vilken otur Loke har, får ett så bra svar på sina inlägg och har själv inte varit inloggad på 1 år.

Men vi andra aktiva (be)sökare har desto större tur som fortsättningsvis får ta del av Mikaels fina svar. :) :respect:

haha, oj, såg inte att inläggen var så gamla, tyckte bara att det var interessant så jag svara B)

Hej.
Samma sak gäller mig, gjort det misstaget flera gånger.
Mikael P

:lol: Och för oss latmaskar som bara läser "today's active topics" var det också roligt att läsa! :rolleyes:

Hej alla!

Jag blev tvungen att lägga alla medvetna försök till Schamaniserande på is under en tid. Det blev en smula överväldigande, trots all hjälp och stöd jag fick inte minst från Thomas. Jag uppskattar oerhört den hjälp jag fick av dej, precis rätt stöd men det har tagit tid att ta det till mig. Mycket tid… jag är nog ganska trögfattad verkar det som.

Nåväl, jag blev av eller annan anledning tvungen att ge mig av helt på egen hand en tid, bryta all kontakt utan förklaring eller förvarning. Ledsen om det orsakat funderingar men så kan det bli ibland när man inte vet hur man ska hantera saker och ting. Litet skrämmande och lockande på samma gång och här blev min reaktion "chicken out". Bara att konstatera.

Nu är jag tillbaka igen, ”online”. Jag har lärt mig en del under tiden känns det som, det är bra.

Tack så mycket för det otroligt fina svaret jag fick på mina förvirrade frågor, Mikael P! Förstår att en del av er tyckte att de var lustiga men det bjuder jag glatt på.

Det är fantastiskt trevligt att frågor kan besvaras långt i efterhand och att det egentligen inte spelar någon större roll med tiden - inte för mig i alla fall. Jag tror du har helt rätt, Mikael. Problemet var att jag försökte ha allting under perfekt kontroll, fokus på att se till att följa instruktionerna och vara vaksam för alla tecken som skulle tyda på att jag kommit in på farliga vägar.

Jag var nog litet för rädd för att släppa på kontrollen helt enkelt. Inte så konstigt kanske när man läst om alla stackare som råkat illa ut av obetänksamhet.

När jag läser ditt svar så bekräftar det vad jag upptäckte, att jag har betydligt lättare för *allt annat* än den teknik jag hade gett mig fasen på att lära mig, trumresande. Har inte använt något annat psykoaktivt än vanlig alkohol understundom så det kan jag inte uttala mig om.

Efterhand som tiden gått har jag både uppmärksammat och förstått värdet av de andra sätten man kan arbeta, det som jag egentligen gjort hela tiden. Genom detta har jag också hittat vad som är de rätta situationerna för just mig att använda trumtekniken; när mitt fokus/intension är lättformulerat och kristallklart redan från början så är det ett bra sätt för mig, annars ger det noll.

Det är väl egentligen bara en enda sak som bekymrar mig en smula just nu. Regeln att aldrig försöka mana fram hjälp till någon som inte uttryckligen säger sig vilja ta emot hjälp. Jag förstår nog inte detta ordentligt.

Låt mig ta ett exempel. En nära släkting drabbas av stroke, på en ganska avlägsen ort. Får reda på detta via telefon efter ca 8h efter att det inträffade. Akutbehandlingen tycks verkningslös, symptom på allvarlig hjärnskada efter 48 timmar. Kunde inte fråga personen ifråga om det var ok att försöka hjälpa, kunde inte heller försöka fråga närmast anhöriga om det var ok eftersom de inte visste vad de i så fall svarade ”ja” på (inte rätta läget att berätta om sånt här jag råkar intressera mig för).

Ändå konstaterar jag att den närmast anhöriga sökte stöd hos mig, vilket jag såg som ett indirekt rop på hjälp. För att göra en lång historia kort: jag jobbade litet med detta egentligen redan från tidpunkten jag fick reda på det inträffade, senare även extremt fokuserat via trumresande. En fantastisk resa ska tilläggas, pang på rödbetan var det.

Nästa morgon är personen i stort sett symptomfri. Kanske pga personens egen kraft, kanske pga att den medicinska behandlingen till slut trots allt fungerade, kanske pga något annat eller en kombination av allt. Utfallet blev i alla fall exakt som jag föreställde mig och önskade. Bra.

Spontant skulle jag säga att jag inte har några som helst problem med vad jag ev kan ha bidragit till, osagt om det jag ville göra verkligen fungerade eller ej. Vore intressant att höra vad andra har att säga om detta dilemma. Jag både förstår och inte förstår skälen till denna lilla regel.

Ha det gott alla,

/Loke

hej Loke.
Om du tycker dej höra ett rop på hjälp, så är det nog inget att tveka inför. En shaman är en hjälpare, och då du gör det med enbart positiva avsikter i en sådan här nödsituation kan jag bara inte tänka mej att det skulle gå fel.
Och som du såg, så lyckades det ju fint B)
Jag är mycket glad över din realistiska syn på saken, du kan också tänka dej att det var andra saker än din insats som redde ut situationen. Det är sunt med sådana insikter. Jag tycker att jag alltför ofta stöter på mäniskor som så gärna vill tro att det var deras insats som räddade allt, så de gör det till slut till en sanning. Om det då kommer ett totalt bakslag då insatsen ju saknar annan substans än den utövande personens goda vilja, så kan nederlaget bli väldigt stort och traumatiskt. Då är det lätt att man trasslar in sej i de påhittade förklaringarnas och lögnernas farliga, klibbiga nät. Fy. Bort det ! Men med din nyktra och ödmjuka inställning tror jag att du kan nå långt, och jag vill verkliigen önska dej lycka till !
När det hänt många gånger att du lyckats hjälpa människor kommer du säkert att få en inre visshet, och då kommer du också att växa till dej mentalt och bli bättre på att kanalisera dina krafter och åstadkomma ännu bättre resultat.

till Mikael P :
jag har för mej att Harner gör shamanismen litet svartvit av den anledningen att han vill förklara allt så enkelt och lättfattligt som möjligt. Han är ju en bildad man, som studerat shamanism i åratal. Han vet nog hur mycket det egentligen ryms in i begreppet. Jag tror hans avsikt har varit att presentera verktyg som han VET att fungerar för nästan alla, för att på det sättet göra shamanismen mer lätt-tillgänglig. Det är nog meningen att vi skall studera vidare efter att ha läst boken och tagit de första stegen...

Så roligt att se dig här igen, Loke! :D

Det här med att hjälpa andra, som jag ser det:

Först gäller att ta reda på OM den andra vill ha hjälp, och i så fall VAD de vill ha hjälp med och i vissa fall HUR. Detta för att du inte kan leva en annan människas liv åt dem eller ens har rätta att tycka vad de skulle behöva. Du går inte i hans/hennes mockasiner... Det handlar om respekt och att inse att vi inte har alla svar, hur gärna vi än vill och hur plågsamt det än kan vara att bara stå och se på.

MEN det finns tillfällen där en person inte är i stånd att uttrycka sin önskan och vilja. Exempelvis vid medvetslöshet. Om jag får en tydlig känsla av att jag ändå ska ge mig in i det, frågar jag andevärlden vad jag kan, ska och får göra. Jag bestämmer inte heller nu själv, utan lyssnar noga. Men helandet har effekt med andevärldens tillåtelse.

Ett konkret exempel när något kan gå fel är när någon håller på att släppa taget om det här livet för att gå vidare. Och givetvis vill vi som står och ser på att han/hon ska överleva, komma tillbaka, inte överge oss, och vi är beredda att göra ALLT för att få tillbaka den andre. I vår desperation och sorg och rädsla.
I värsta fall gör vi övergången riktigt förvirrad för den som är på väg. Och varför det? Det är inte att hjälpa någon på traven. Det är att överföra våra egna rädslor och begränsningar.

I ett shamanskt perspektiv kan det vara lika helande att hjälpa någon gå över till dödsriket som det är att hjälpa dem tillbaka till ett liv här på jorden. Men den hjälpen kan du bara ge om du släpper din egen kamp om vad som är "rätt".

Därför tycker jag det är så oerhört viktigt att kolla först, om det inte är konkret möjligt med personen i fråga så med andevärlden. Det kan vara tufft att få ett "håll tassarna borta" svar från andevärlden, men det får jag ta, det är ju en del av mitt samarbete med andevärlden.

Givetevis handlar det inte alltid om liv eller död, men jag frångår inte den regeln, jag gör inget på eget bevåg.

Tack uthien och Smedpeter, det var kloka och uppmuntrande synpunkter!

Mitt exempel var ofullständigt förklarat: det handlade om en person i min egen ålder, mitt uppe i livet med familj och det ena och det andra och så bara händer det som inte får hända.

Exemplet är nog litet dåligt eftersom jag inte tror särskilt många skulle kunna se något dilemma här, inte ens jag vid närmare eftertanke. Alternativet att *inte* försöka bidra med det jag tror mig kunna göra var omöjligt i det här fallet, precis som för de flesta medmänniskor. Sedan är det nog som du säger Smedpeter, det är inte fel att ha en ödmjuk inställning till den roll man ev själv spelar i det stora hela.

---

Jag förstår också vad du menar, uthien. Du pratar om verkliga dilemmor, tex av den typ man ibland ser i samband med dödshjälpsdebatten och övriga etisk/moraliska träskmarker. Tumregeln är ett mycket bra rättesnöre och bör förhindra en hel del misstag oavsett hur välvilliga de kan verka.

Jag har varit med om ett tillfälle av verkligt dilemma, här gjorde jag ungefär som du beskriver. Faktum är att jag troligen inte skulle kunna åstadkommit något alls "på egen hand" då jag helt saknade de nödvändiga kunskaperna. I den meningen lät jag mig bli ett instrument, men först efter att jag försäkrat mig om att det önskade utfallet var det enda rätta i situationen genom att inhämta information inte bara från personen i fråga utan även från min "lärare"/"hjälpare". Utan godkännande skulle jag förmodligen inte varit användbar som instrument, ingenting hade kunnat hända som jag ser det.

Det kanske är en smula självreglerande på så sätt, att det inte är så lätt för en nybörjare att göra misstag eftersom de personliga kunskaperna är så begränsade. Det är klart, om man gjort sig till instrument för ett illvilligt väsen, frivilligt eller ofrivilligt, så blir nog konsekvenserna svåra att leva med. Litet försiktighet och sunt förnuft bör undanröja risken för detta så det är inget jag ligger sömnlös över.

---

Det är mycket roligt att kunna vara tillbaka här igen! Det låter kanske litet lustigt men jag har upplevt ett mycket starkt personligt "tabu" mot att besöka Trolltrumman och andra informationskällor/kontakter kring shamanism under en tid. Jag antydde det i förra inlägget. Nu är det plötsligt helt ok igen och det är jag glad för eftersom jag verkligen trivs i ert sällskap.

Jag trivs framför allt bra med att ev kunna bidra en smula till att hjälpa människor, det är det viktiga. Alltför mycket fokus på tekniken som den beskrivits gav mig tydligen låsningar. Intensionen kunde inte vara av typen "upptäcktsresande i undervärlden för nöjes skull", "för att hälsa på kraftdjuret, etc", inte till att börja med. Inte för mig i alla fall.

Spännande att se på era och mina gamla inlägg med litet nya ögon, att det finns så många olika sätt att arbeta på!

/Loke - nybörjaren!

Javisst nybörjare är vad det handlar om... fick just reda på att vederbörande person inte blivit helt återställd. Relativt tillståndet hur det var så var tillfrisknandet mirakulöst men det räckte inte ända fram vid närmare granskning. Kvarstående en viss kraftlöshet i ena kroppshalvan. Överlag god funktion och normal kognitiv förmåga men inte perfekt kroppslig kontroll som det var innan.

Kanske man måste ge det tid, kanske det skulle krävts insatser av betydligt mera kraftfulla personer. Jag ser detta som ett exempel på situation jag inte lyckats bidra särskilt mycket till, i den mån det jag försökte göra hade effekt överhuvudtaget.

/Loke

Vill bara bidra litet till återkopplingen.

Glädjande nog så är den här nära & kära personen som råkade ut för stroke i stort sett helt återställd idag, det är bara småsaker som återstår och jag är övertygad om att det kommer att ordna sig till nästan "bättre än as-new" faktiskt. Man får räkna med viss tid för återhämtning, så är det bara.

Kanske skulle detta skett utan någon som helst inblandning, men det känns ändå intressant att exakt det jag föreställde mig skulle hända faktiskt tycks ha hänt i verkligheten.

Vad jag upplevde fysiskt vid tillfället när jag försökte hjälpa till kan ingen ta ifrån mig. Samtidigt är det inget som kan diskuteras med de inblandade, knepigt nog. Kanske något att prata vidare om vid tillfälle.

/Loke

En liten kommentar till ett av dina inlägg Loke: Det är inget fel på att resa "bara" för att träffa kraftdjuret och umgås med det. Det är fantastiskt värdefullt att ha god kontakt med kraftdjuret när man shamaniserar. Jag har upplevt att ju mer jag träffar mitt kraftdjur desto bättre förstår jag vad det "säger" till mig, och vad det kan och inte kan hjälpa mig med. Det är som med vänner i den här världen, vänskapen dör inte av att man inte träffas, men den frodas desto mera när man gör det.

Att du kände att shamaniserande var tabu för dig ett tag, kan vara ett tecken på att du inte var riktigt mogen för det. Det är bra att du följer din "magkänsla". En dag lossnar det och då är det bara att köra. :)

Tack Rigmor!

Jag ska definitivt ha det i åtanke att ge mig själv tid med kraftdjuret. Jag tror mitt problem rent allmänt är att jag är alldeles för "nyttofixerad" och otålig men det får jag ta och träna bort med tiden. Något hindrar mig fortfarande att "släppa kontrollen" liksom... hoppas poletten trillar ner snart.

Thomas har gett liknande råd men de är inte så lätta att följa är jag rädd för såna som jag. Men vem har sagt att allt ska vara lätt... :D


/Loke