Är det mitt kraftdjur eller min familjs?
Det djur jag nu har mött och som har presenterat sig som mitt kraftdjur, har jag en gång haft en väldigt stark dröm om. Ni vet av den där kvaliteten, talar om för en att det inte bara är en vanlig dröm.
Jag drömde att jag var på ett tåg och min mamma kom in och lämnade över djuret till mig. Det kändes djupt, högtidligt och kraftfullt. Jag förvandlades inuti och fick känslan av att jag visste precis vem jag är i och med det här. Det hände mycket mer i drömmen, men en kärna var att jag blev förvånad av att mamma hede detta djur att lämna mig, för hon har alltid varit rädd för det (tänkte jag i drömmen) och jag mötte en kvinna jag kände vid drömmens tidpunkt som också var rädd för djuret.

Min första trumresa gjorde jag efter den här drömmen. Då kom jag aldrig längre än att jag stod och titta ut mot landskapet i undervärlden. Ett råddjur stod stilla och tålmodigt och väntade på mig, tittade bakåt på mig och bara väntade på att jag skulle bli redo att komma.

Den andra gången jag gjorde ett försök att göra trumresa för att möta mitt kraftdjur, kom jag in i landskapet. Jag fick söka mig fram längs en stig, där rådjuret stod och väntade på mig igen. Jag följde rådjuret, som jag kände stort förtroende för. Det ledde mig till mitt kraftdjur. Jag insåg att de planerat mötet precis som det blev: jag behövde att ett rådjur följde mig till djuret. Jag hade riskerat att fly undan, om jag stött på det ensam. Den andra resan gjorde jag ca tolv år efter mitt första försök....

Mycket mer hände. Men min fråga nu är: Jag har upplevt detta som mitt personliga kraftdjur, men med tanke på drömmen om min mamma, undrar jag om det kan vara ett familjedjur.

Tacksam för reaktioner! /BotHild

;)
Kan mkt väl vara familjedjur mebn som du sa va din mor "i den här världen " rädd för det eller kanske för sina förmågor!?

Ett annat sätt att se kan vara betydelsen av att just din MOR trots sin rädsla för djuret höll det o gav dej det ! En ritual av betydelse o markering av att det vill dej väl precis som "mamma" sas

Som vanligt är det bara du allena som kan assosiera dina bilder - vi kan ge dej inspel som du får validera om du "känner igen dem" !

Kram från melena

Tacka Melena! Ja, det är sant till sist är det ju bara jag som kan avgöra vad som känns rätt... Du har rätt i att det kändes som en ritual. Och när jag kom ur drömmen kändes det som att jag gått igenom en.
Om jag ska tillåta mig att göra tolkning, så är det ju egentligen sina egna förmågor mamma varit rädd för och framför allt sin kraft....

I och för sig när jag tänker efter, så frågade jag djuret jag mötte om hon verkligen var mitt kraftdjur. "Ja, visst", sa hon och dansade runt i alla vädersträck. "Behöver du mer bevis än så?", sa hon och gapskrattade. Sedan stod vi nära varandra. Kondor flög i cirkel över oss och gjorde loopar i luften. Orm ringlade sin dans runt oss. Jaguar slog volter och lekte i gräset med mina två vanligaste guider runt oss. Allt i en snabbare och snabbare virvel och alla sa att det skulle gå bra och att allt var rätt. De djur jag mött på vägen var också där tillsammans med rådjuret och anslöt sig i en vidare cirkel till dansen. Jo, det är mitt kraftdjur och det rimliga är nog att hon också är min mammas kraftdjur. Eller så spelar det kanske ingen roll. Hon- kraftdjuet alltså inte mamma- har visat sig vara rakt på sak. Hon driver på mig men låter mig också vara i fred. Hon går in på djupet, precis där knuten eller såret sitter. Hon skrattar åt mig driver med mig, skämtar med mig. Lite ruffig kärlek. Rakt otvetydigt stöd. /BotHild

Håller med om att det är ju endast du själv som kan veta vad som verkligen gäller då ingen annan än du själv var med. :)

Djuret som du har verkar vara ett väldigt speciellt ett; eller ett som man kan vara rädd för? Som din mamma är t.ex. Om jag var kraftdjuret så hade jag kanske också valt att göra mig känd inför dig tillsammans med folk som du känner och har anledning att lita på. Din resa tyder på att du kanske behövde denna väg för att ta henne till dig?

Av din beskrivning låter det annars också som en mycket lycklig förrening för er. :respect:

Jo, Hedning, du har rätt. Det var en förening som kändes helt rätt och jag är mycket tacksam!!! /BotHild

w00t
Gott att höra o ja fnissar lite o :respect: bugar o tackar att det fanns samsyn på betydelsen ,då jag övar mej att assosiera mina "syner" kul kul !!!

Kram o hej/ Hälsa kraftdjuret fr mej ;)

melena

Tusan också! Nu har jag skrivit två gånger och båda gångerna har mina texter bara försvunnit- eller, jo, jag råkade trycka på lite extra tangenter, men ändå. Vart försvinner texten när den försvinner? Kan man inte hämta tillbaka den?

I varje fall så hälsade jag till kraftdjuret från dig, Melena. Hon log och lät mig förstå att hon kände sig väldigt nöjd med mina nyvunna kontakter.../BotHild

Hej Bothild!
Av det som du skrivit så har du kontakt med ditt kraftdjur helt klart! Dessutom kraftfullt och vackert beskrivet.

Att din mor gav dig möjligheten men själv var rädd för djuret kan betyda olika saker lite beroende på de olika aspekter som kraftdjuret står för.

Psykologiskt så står djuret för våra oanade och ännu oupptäckta kraft och förmågor som ofta finns i vårt undermedvetna. Så din mor var rädd i drömmen för hennes egen potential och för det som hon har/hade i sitt undermedvetna. Detta är en tolkning av hur kraftdjuret och det vi möter i UV resan inte hela eller den enda vinkeln på det vi möter i resan till UV.

Det du kan fråga dig är vilken skillnad det gör för dig om ditt kraftdjur är ditt och din familjs samtidigt. I den nordiska traditionen så kallas kraftdjuret för fylgja och kan vara både den personliga och familjens kraftdjur. Detta har en stark paralell med Nordamerikanska ursprungbefolkningars "clan".
Dans i kraft med din Fylgja!
kram
S_P

Hej SkallePer!
Ju mer jag har tänkt på det det kära kraftdjuret den här veckan, ju tydligare blir det att hon mycket väl kan väl kan vara både mitt eget och familjens. Märkligt, det ger en möjlighet att se den däringa ursprungsklanen min på ett lite nytt vis.

Genom att berätta en del av mina funderingar och få reaktioner har jag blivit påmind om hur viktigt det faktiskt är att ibland sätta ord på mina erfarenheter inför andra. Jag får möjligheten att höra/läsa mig själv tydligare än när jag bara tänker på på något. Jag ser mig själv. Sedan får jag en reaktion och ser mig ur en något annorlunda vinkel. Gamla insikter vaknar till liv och vävs ihop med nya. Ljus faller över det som tidigare legat i halvskugga.

Min berättelse och mina funderingar tillsammans med era reaktioner har aktiverat mitt medvetande om kraftdjuret. Hon är där. Hon lever i mig. Mest faktiskt i den vänstra halvan av min kropp.

Jag minns från en trumresa hur jag bryskt blev påmind av mitt kraftdjur att hon inte var till för att leva mitt liv åt mig, utan att undervisa mig på ett sådant vis att hennes ord och handlingar gav kunskap, insikter och handlingsmöjligheter. Hon ska inte möta rädslorna åt mig. Inte lösa mina poblem. Inte bära min sorg. Hon finns där. Redo när jag är villig att lära.

Den resan började med en vandring. Under vägen berättade hon just detta för mig. Att jag aldrig skulle räkna med att hon ska leva mitt liv åt mig. När jag hamnar i en situation som väcker rädsla får jag minnas det hon lärt mig tillkalla minnet av det, men jag står där och måste möta skräcken själv.
Medan hon pratade hade vår vandring lett till en plats som hon visste att var mycket skrämmande för mig. Jag hann precis upptäcka det, då hon helt utan förvarning gav sig av och med sin smidighet helt enkelt övergav mig och försvann ur sikte.

Där stod jag. Som så många gånger förr fyllde skräcken mig. Vanmakten spred sig i min kropp. Jag darrade och knäna vek sig nästan helt under mig. Det skymde. När skräcken lättat en smula kom tillräckligt mycket stillhet i mitt sinne, för att jag skulle börja minnas hennes ord. Jag förstod vad hon menat. Jag ska lyssna på henne. Ta in det hon gör. Inkarnera hennes ord och handlingar. Göra dom till mina. När jag sedan står i skräcken, lika ensam som nu, ska hennes undervisning ha blivit min kunskap min kraft.

Allt detta fyllde mig. Jag övade mig där ner i undre världen. Jag hade besegrat skräcken, drivit bort vanmakten. Till slut hade jag tagit mig tillbaka. Jag fann henne. Fick vila ut hos henne. Sedan trummades jag tillbaka från undre världen.

Nu vet jag att hon alltid har funnits där. I undre världen är hon både utanför mig och inuti mig samtidigt. Här är hon inuti min kropp. En del av mitt väsen. (Samtidigt som jag vet med säkerhet att hon också lever sitt eget liv i undre världen...)

Hon är här, har alltid varit och kommer så att förbli. Närvarande utan att tränga sig på. För det är jag som ska välkomna henne. Jag ska be om hennes hjälp. Det är först då hon framträder och låter mig bli medveten om henne.

Jag älskar att hon är brysk och kärleksfull mot mig! Hennes ganska tuffa humor frigör mig på djupet! /BotHild