Jag måste fråga... Shamanen sägs få vandra mycket ensam, och eftersom den har sina likheter med häxan, vilket öde gäller för henne?




Inte för att det egentligen spelar någon roll. Är man vald så är man, men ändå... är nyfiken.




:)

:)
Tja du det väljer man ju själv så att säga... Knappast ensamt här tex ;)

men nog har historien o ens egen självbevarelsedrift gjort att man mer eller mindre självvalt hållit igen eller dragit sej undan sorlet o en många gånger ytlig värld...

Att söka o finna - sej själv- sina upplevelser- sina känslor det hänger väl liksom ihop tillika en "royaltygrej" att mystifiera har ju hjälp till att stärka myter o respekten över tid...

Men ofta har det nog varit ett sätt att fördjuopa sej i sin egen kunskapsutveckling.

Kvinnor som var häxor lyckades ju freda sej från ett annars traditionellt äktenskapsliv där patriarkalet skulle råda över både liv o egendom...
I Sverige fick kvinnor rösträtt först 1921 o fram till dess o även efter fick tex änkor en förmyndare i form av en manlig släkting att disponera kapital o arv ...

Klart att det var ett sätt att få leva självständigt men också säkert ett hårt sätt att freda sej mot övergrepp ( ensam= lovlig/allmän egendom)


Kram från melena

Mjo, men det är delvis tråkigt att vara ensam också, jag finner det lättare när man är fler och så skulle jag även inte klara av att inte få barn, gissar jag.



Det var en grej jag läste på en sida om att shamanens väg kunde stundom vara väldigt ensam, iom dimensionsskiften, resor, och ett avståndstagande från denna annars ytliga och obalanserade värld. Jag känner själv att jag levt väldigt själv ett tag, på gymnasiet speciellt, och ibland saknar jag ensamhetens trygghet där man tydligare hör sin röst, samtidigt som att gemenskap är viktig kärlek.




Ja, jag vet inte.. Svårt. men svaren kommer förhoppningsvis snart.

Om vi talar ensamhet utifrån mänsklig kontakt och förståelse så var kanske shamanens väg ensammare förr i dom kulturer där h*n var den ende med andlig kontakt och det inte fanns forum, mailinglistor, trumgrupper och annat "hippt" att vända sig till ;)

Talar vi ensamhet som i utan kontakt från ngn/ngt, tror jag aldrig den shamaniserande människan är ensam. "Utan andar, ingen shaman." Ibland skulle jag nog personligen tycka det vore skönt att få vara lite mer ensam, än hela tiden uppmärksam, och uppmärksammad.

Nu har jag iofs lärt mig slå "döv-ögat" till så jag kan få vara ifred på jobbet och så t.ex., men det finns stunder då jag verkligen svurit högt över skiten.

---

Jag är väldigt glad för att ni och forumet finns, och för att det shamaniseras i grupper och att vi träffas och får tala med varann. Jag har varit ensam i det här så länge att jag varit ganska svältfödd på merkontakt med andra sha-maniska folk.

Dessutom märker jag hur ritualerna och resorna blir starkare, tydligare och helt enkelt bättre med andra inblandade. Även om det bara är jag som jobbar och andra ser på.

Mvh,
Thomas

när det gäller vanlig mänsklig kontakt så har jag märkt av att folk drar sig undan ganska så mycket.
Jag har själv aldrig varit så ensam i hela mitt liv som sen jag blev kallad till det här livet å de här kunskaperna.
Å andra sidan så har det kommit andra människor med nya värderingar in i mitt liv.

Ensamheten som många pratar om, kommer den av att den shamaniserande drar sig undan andra människor, eller av att andra människor drar sig undan? Vad är er uppfattning om anledningarna till detta?


/Loke

för min del så e det åt bägge håll.men det känns mest som det andra alternativet.
sen vad det beror på det vet jag inte.om det e av rädsla(eller om det helt enkelt e jag)
:blink:

Kanske är ensamheten en viss del i processen, en del som man måste genomgå för att kunna återvända till en förening med andra föresatser än tidigare?

Jag har tolkat denna ensamhet som en själslig sådan, att man har varit på platser (i eller utanför sig själv) dit gemene man inte beger sig. Denna upplevelse kan dock integreras tror jag. Och den måste det om man ska kunna bidra med något gott till omvärlden, annars kan ens andliga praxis lätt bli till en sorts eskapism och elitism, tror jag.

Men om andra drar sig undan så kanske det är så att man signalerar något som andra tycker är obehagligt.

Som jag ser det så styr vi själva över den bild av oss själva vi visar mot andra. Vill man ha kontakt så visar man sig som varm, öppen och kontaktbar, om man hellre vill dra sig undan så är man mera oåtkomlig, mystisk och anonym i sitt uppträdande. Det här är inget konstigt ens bland folk som jag själv som varken är häxa eller shaman. Ibland vill man var si, ibland så.

/Loke

Givetvis. Men då är ju ensamheten självvald, och inget "problem". (Den ensamhet jag menade är av en annan sort).

Jag tror emellertid inte att man alltid medvetet kan styra över hur andra uppfattar en, de signaler som man skickar ut är oftast omedvetna. Man kan bara styra över det i den utsträckning man är just medveten.

Jajamen - förändring! (är väl en av sakerna iaf)

Jag tror det är därför 5 av 10 som anmält sig till en kurs bangar i sista sekunden och varför Herr Full-Av-Ångest inte kommer till behandlingen som han själv sa sig "behöva desperat" eller anledningen till varför folk drar sig undan den som kan bota (läs: förverkliga förändring).

Någonting (egot?) i dem slår bakut. Förändring är jobbigt, tär på krafterna, ändrar på allt.. alla rutiner, alla invanda mönster, alla slitna klyschor till varför man t.ex. inte kan vara med på det ena eller andra.

Efter bot & bättring är man kanske helt fri från saker som förut förhindrade en del (sociala) situationer. Man kan ha återfått ny kraft som möjliggör andra saker i livet som man annars varit helt utan.. och då tror jag "Vem är Jag Då"-frågan skrämmer många.

"Hur ska jag vara nu? Vem är jag nu utan alla mina tidigare sociala handikapp och fobier?" Helt plötsligt ställs nya krav (kanske man ser dom som) på att faktiskt Göra Ngt och nya dörrar öppnar sig hela tiden som man nu faktiskt KAN gå in i.

Jag tror detta kan vara en av de stora anledningarna till att folk drar sig undan den shamaniserande människan, speciellt om shamanen är av den behandlande skolan och aktivt tar hand om folk och rättar till problem. En sån som positivt uppmuntrar lösningar och vidaregång kan kanske kännas jobbig. Egot är ju så glad att vara som det är, och vill inte direkt ändra på sig.

---

Sen kan det ju iofs vara så att Vanligt FolkTM drar sig undan för att den shamaniserande människan tror h*n kan snacka med träd och faktiskt sitter i skogen en hel kall novembernatt bara för att prata med dem! Att det bor andar i stenar och att man i mani trummar och hoppar runt och tjuter som en varg i ett etta i Täby men sha-manikern kallar det stoiskt för "Sitt Heliga Rum" och klär ut sig till indian ...men näää förresten, sånt är ju helt normalt w00t

Mvh,
Thomas
kom ihåg att du är unik - precis som alla andra

Hej allihopa.



Oj vilka bra svar ni gav. En del mitt i prick på det jag menade.. om att man är ensam och ja... ja. Jag är tacksam och känner mig lättare om hjärtat.


Väl mött,
S