I natt drömde jag en fullkomligt makalös dröm, jag har gått som på moln hela dagen! Den mest fysiska drömmen någonsin är vad det är, kanske mest betydelsefulla men också mest obegripliga.

---

Mina närmaste klanmedlemmar sammanträffade i en stor jaktstuga i ett vintrigt fjällandskap. Min kvinna var där, mina föräldrar kom, till och med min närmaste barndomsvän jag inte träffat på över tio år anlände pö om pö. Ytterligare någon svåger och svägerska dök upp, och gamla farmor som fortfarande är i livet. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull men jag vet inte vad vi gjorde där egentligen. Jag lade inte märke till om mina barn var där konstigt nog, det minns jag i alla fall inte att de var.

Rätt medan vi packar upp och finner oss tillrätta så stormar två svarta fyrfotiga bestar i hundrakilosklassen in från kylan, gör kaffeved av den tunga järnskodda ytterdörren av bara farten. De tar sikte på mig, vrålande och frustande med glödande ögon. Jag gick ner på ena knäet för att få en så låg och stabil tyngdpunkt som möjligt, vänd mot de framstormande bestarna med en välkomnande öppen famn. När vi smällde ihop tog jag den ene med vänsterarmen samtidigt som jag greppade den andre med högerarmen med bastanta armkroksgrepp runt deras muskulösa nackar. Jag slungades bakåt av deras tyngd och brutala styrka samtidigt som en våg av lycka svepte genom kroppen.

Vi landade på golvet, började brottas kärleksfullt medan jag grät och tjoade av glädjen att äntligen mött mina kära vänner efter lång tid. Ändå hade jag aldrig sett dem förut vad jag kan minnas, det var kanske litet konstigt men kändes fullkomligt naturligt. Vi tumlade runt på golvet både länge och väl, jag tog rejäla björngrepp om dem båda och borrade in nävarna och ansiktet i deras massiva blankt pälsbeprydda kroppar.

En otroligt fysisk och påtaglig upplevelse, jag kände mig mer levande än någonsin med en intensiv, djup kärlek till dessa båda individer. De livsfarliga bestarna ylade ikapp av lycka över mitt mottagande. När jag såg deras käftar och rovdjursgarnityr på närmare håll slog det mig att de skulle kunna slita av min strupe i ett nafs, detta fick mig att skratta och skoja runt med bestarna ännu mer och jag omfamnade dem i ett gemensamt fjantigt pusskalas medan dom dreglade och slafsade över hela mitt ansikte. Jag älskade dem av hela mitt hjärta för deras kärleksfulla, oövervinneliga styrka.

Nu förvandlades de härliga bestarna till två halvt mänskliga väsen, deras milda, vackra ansikten var mörkbrunt läderartade med insjunkna ögonhålor. Exakt som gamla mumier såg de ut, de tycktes dessutom vara tvillingar. Jag älskade mina båda vänner på ett så makalöst innerligt sätt, båda lika totalt och förbehållslöst. Jag lade märke till deras kläder, de hade en slags ålderdomliga röda uniformer ungefär som de klassiska kanadensiska ridande poliserna, bredbrättade hattar. Någon meter bort stod min kära kvinna och fällde en tår i empati tror jag, hon verkade överlycklig för min skull men tyckte jag skulle gå och tvätta av dreglet innan jag kunde få en kram av henne…

Nåväl, hälsningsproceduren var ändå över, och de uniformerade mumierna smälte ihop till en. Han ställde sig och vaktade vid badrumsdörren medan jag gick in. Väl inne så märkte jag att dörren var genomskinlig, jag vill som vanligt helst vara ifred på dass så jag drog ner en ridå som påpassligt nog fanns för ändamålet. Dock såg jag min gamle mumifierade vän genom dörren lika förbaskat, och han talade om med ett varmt leende att jag inte kunde gömma mig för honom. Även om det kändes litet genant så var det bara att acceptera, jag skrattade hjärtligt åt det hela och var överlycklig att ha återfunnit min lojale bundsförvant… som jag aldrig minns att jag träffat förut!

Där tog drömmen slut, jag vaknade omedelbart med glädjetårarna och leendet kvar. Klockan var strax före fyra på morgonen och jag bara blev tvungen att gå upp en sväng för att ge mig chans att smälta den fantastiska upplevelsen, memorera den. Det lustiga är att jag hatar att bli slickad i ansiktet av djur, och vi har aldrig haft något som ens avlägset påminner om djur av den här kalibern.

/Loke

Jag e ingen kung på drömtydning å jag vill inte ens försöka.Det tycker jag att du får äran att göra själv med denna vackra å kraftfulla upplevelse.Likafullt så tyckte jag den var underbar.
(Tänk om jag åxå kunde få komma ihåg nån god dröm nån gång.)
Hur blev din dag efteråt?

Jag har ännu inte hunnit så långt på min chamanska väg att jag vet vad själsåtervinning innebär. Jag kan ana, men vet inte! När jag läser din fantastiska berättelse om din dröm så är det ordet själsåtervinning som känns mest rätt. Grattis Loke, vilken gåva du fick!

Detta var inte vilken som helst (Stor) dröm utan en resa direkt in till pudelns kärna! w00t

Fick knottrer bara av å läsa den.

Har själv haft en liknande "toalett-incident" i en Stor dröm (som jag kallar sånna som du haft) och då var det samma budskap: du kan inte gömma dig. Fast väldigt välmenande då förstås. Det var inte en kanadick dock, utan någon slags luffar-same-nåjd-räv som stod lojt och trummade utanför med en rykande hemrullad i mungipan.

Mvh och :respect: till lyckat inträde mellan världarna,
Thomas

Ja den här drömmen var verkligen en mäktig gåva som berörde mig ända in i märgen. Känslan från drömmen att uppleva obeveklig livskraft, gränslös kärlek och glädje i mötet med dessa symboliskt laddade väsen har jag burit med mig rätt in i det vakna livet. Inte nog med att livet var ovanligt härligt igår, jag svävar fram även idag i möten med människor, djur och livet.

Hur mycket jag än älskade dessa väsens fysiska närvaro och närhet i drömmen, odjuren och sedan mumierna som blev till en, så försökte jag ju få en liten privat stund på dass för att sedan kunna möta min kära kvinna. Den vackre mumien placerade sig finkänsligt nog precis utanför dörren men hans budskap ekar fortfarande i skallen. Jag kan inte gömma mig från honom, han är närvarande vart jag än går. Han sa det med ett kärleksfullt leende, som en självklarhet. Exakt så, Thomas!

Med ett uns av blyghet så accepterade honom skrattande som en jag kan dela även det helt privata med. Att jag sedan vaknade är ju väldigt logiskt egentligen, den ultimata testen på om mumien verkligen hade rätt. Det hade han uppenbarligen, eftersom han var precis lika närvarande efter att jag vaknade och gick omkring i det sovande huset mitt i natten. Vilken lyckokänsla! Något var det som hände där, något väldigt bra.

Tack allihop för era reaktioner, det känns gott att ha ert helhjärtade stöd och medkännade!

/Loke

PS. Både igår och idag så är det sanslöst skoj på jobbet! Utan att jag yttrat ett ord så dyker det upp folk som erbjuder sig att ge en hjälpande hand i lösningar jag går och grunnar på, till och med folk jag inte ens känner. Otroligt positivt det här!

Nu vill jag ge en liten lägesrapport över mina upplevelser så här en vecka efter min mycket starka drömupplevelse. Jag tycker det är det minsta jag kan göra för att visa min uppskattning för både er här på forumet och gåvan/insikten jag fått.

"Mumien" är verkligen med mig, överallt. Närvaron är särskilt stark i situationer som är känsliga och besvärliga där jag tidigare känt mig osäker och rädd att misslyckas eller säga olämpliga saker som förvärrar situationen. Rädslan är inte obefogad, jag har verkligen misslyckats otaliga gånger.

Närvaron visar sig på så vis att jag spontant tonar ned intellektet och argumentationslogiken jag tidigare haft som vapen och istället släpper fram varma och kärleksfulla känslor. Dessa riktas direkt och spontant mot personer som inte känner sig lugna och trygga, är ledsna eller upprörda av diverse anledningar.

En intressant "mekanism" i det hela märktes särskilt tydligt idag. Jag satt och pratade med en kollega om ett känslomässigt uppslitande problem för henne, hon var mer eller mindre i upplösningstillstånd. En intensiv känsla av att fysiskt vilja krama om henne flög över mig, men det skulle varit en otänkbar handling just då av diverse skäl. I samma ögonblick fick jag en förnimmelse av att jag faktiskt gav henne en stor varm kram fast jag fortfarande satt kvar på min stol. Effekten på henne blev omedelbar: hon blev avsevärt lugnare och tryggare, nästan glad faktiskt och vi hittade snabbt fram till ett effektivt sätt att lösa problemet. Rena rama magin.

Jag har en svag känsla av att jag börjat bete mig ganska omanligt men det bryr jag mig inte om. Vad det än är så fungerar det hypereffektivt i praktiken, det är det viktiga.

/Loke