Jag har funderat lite över vad man ska hjälpa till med.
Vad ska man neka till osv.
Skulle va intressant med era inställningar.
Ska vi hjälpa nån som ber om tur i spel?
Ska vi hjälpa nån som e "elak"?
Ja egentligen inom vilket område som helst.

finns det inga tankar om detta?

Tänker om det som så att det nog kanske måste vara upp till individen, vad han/hon står för som, för individen, sätter gränser eller?

Om jag kunde resa för någon gällande pengar reste jag nog för mig själv först ;) Och hjälpa någon som är elak, varför?
Som sagt var och en får nog stå för vem hur och farför vi tar oss tid att hjälpa.
B) /Y

"Man"? Vem är denne man, och varför tar han inte egna beslut!?

Skämt åsido..

Enig med yrre, det skiljer sig nog massor från folk till folk.

Ibland kan X, sen Y, komma med samma problem, och jag väljer då kanske att hjälpa Y men inte X p.g.a. en liten småsak, vibb eller "järtecken" just då. Det skiljer sig.

Vid större "uppdrag" kanske jag rådfrågar djur och hjälpare först.

För det mesta gör jag mer bot än sot, och elakt folk tycker jag inte om till vardags heller så sånna brukar jag neka. Jag nekar också folk som vill ha hjälp med saker de borde kunna ta tag i själva, eller struntsaker som om de vill bli spådda i "kärlek jobb eller pengar" t.ex.

Mvh,
Thomas

Jag kan nog tänka mig att resa för pengar, OM det ett större syfte än enbart pengar, dvs inte "jag vill bli rik!" Såna önskemål bör man kanske jobba för själv ;)
Men om tex bilen gått sönder och jag verkligen behöver den och jag inte har råd att laga den - varför inte? Förmodligen får man inte "pennies from heaven" då, men kanske kan hitta en väg att tjäna in dom.

För mig känns det så här. Att be om något som inte kräver någon ansträngning från mig själv inte är helt ok, som tex tur i spel. Fast å andra sidan, när man ser någon som slitit med låg lön (och ofta till nytta för oss andra, som får billiga varor/tjänster) hela sitt liv och ändå knappt får till det (ekonomiskt) kan man ju önska att dom kunde få lite "tur".

För mig handlar det nog om att man är beredd att själv jobba lite, innan man börjar kalla på hjälp från andra. Precis som dom flesta av oss gör i vardagliga situationer.

Hjälpa någon som är elak - möjligen att hjälpa dom att bli "o-elak" :)

Vill någon ha tur i spel betyder det ofta att den personen egentligen vill ha trygghet, till exempel. Det är bra att se det som ligger under ytan på just "ytliga" begär och viljor - känslomässiga behov kan ofta uttryckas som diverse intellektualiserade gissningar som egentligen inte löser grundproblemet. Så det gäller att försöka komma fram till vad som behövs göras, och med finslipade syften som ser till att världen blir helare ser jag ingen anledning att neka.

Och spontant känns det som att det är bara är viktigt att hjälpa någon som man uppfattar som elak, fast utan eventuella destruktiva intentioner från någon part. ;)

jag tackar självklart för de svar jag fått,men meningen med tråden var att få igång en moral å etiktråd överhuvudtaget.Ta mig inte så ordagrant.jag själv e väldigt hård mot mig själv när det gäller den här biten.Kanske i onödan.

Ur ett etiskt perspektiv tänker jag mig att det är viktigt att inte resa med egennytta som fokus. Mina önskningar kan ju innebära konsekvenser för andra. För att använda en av frågorna i tråden som exempel. Om jag vill vinna pengar, innebär det att någon annan inte ska vinna just dom pengarna. Och denna andra kanske faktiskt behöver pengarna mer än mig utan att jag vet det. Därav min inställning att om jag verkligen har genomtänkta motiv till att "kamma in vinsten" kan det vara okej att resa. Men enligt min mening är det viktigt att se konsekvenserna av mina behov i ett större perspektiv och inte bara mitt eget. Mao respekt för inte bara mitt eget behov, utan även andras (människor, djur, natur osv).

Alltså att resa med, "jag har det här behovet, vad kan göras för att jag ska uppnå mina mål, utan att det drabbar andra negativt?". Och då är jag medveten om att allt som ser ut att vara negativt inte alltid är det, sett ur ett större/längre perspektiv.

Jag har rest om pengar, och resultatet har varit intressant, definitivt inte som jag väntat mig, men hjälp har jag fått! Sällan just i form av pengar, men jag har fått det jag behöver. Och det är ju gott nog.

Fast det blir lite läskigt när jag ber om jobb så jag kan få ihop lite pengar så jag kan åka till Canada och hälsa på vänner, och så FÅR jag en flygbiljett skickad till mig i gåva... Jag har ruskat av mig bestörtningen och reser i augusti, är borta i fem veckor.

Så ber jag om att få låna en kamera (vill ju kunna föreviga denna efterlängtade resa) och vad händer? Jag FÅR en kamera! Då behöver man ju inga pengar!

Fast nästa steg är att fixa ihop en reskassa (behöver ju mat och så) men jag är övertygad om att hjälpen och resurserna kommer att fortsätta rulla in, jag får det jag behöver!

Och jag glömmer inte att tacka.

Vet ni vad jag fick för besked när jag frågade vad andevärlden ville ha som uttryck för min tacksamhet? "VAR GLAD" kom det rungande budskapet. :D

Så jag skuttar runt lite extra och är verkligen så där jätteglad. :lol:

Så att be om hjälp, även ekonomiskt, verkar inte vara det minsta oetiskt.

För mig är etik att aldrig göra något med/mot/för någon som inte godkänt det, både direkt och indirekt (via annan person).

Jag är också oerhört vaksam när det gäller att lägga värderingar på företeelser och varelser och ting (t.ex är fågelviruset "ont" och bör utrotas? Eller är det en gåva? Eller rätt och slätt ett budskap eller helt enkelt en enkel konsekvens?)

Därför skickar jag inte ens helande till någon som inte uttryckligen bett om det. För jag VET ju inte vad den personen vill och behöver, även om jag kan tro och vilja en massa.

Jag gör inget som mina andevägledare avråder ifrån. Och jag frågar! Frågar man inte får man inga svar. Allt man gör/inte gör får konsekvenser på ett eller annat vis.

Och de har faktiskt avrått mig från att "hjälpa" vissa personer, för det var inte rätt för dem eller farligt för mig. Då accepterar jag det. Att sätta gränser kan också vara en hjälp.

Jag vägrar "spå", men ibland händer det ju att andevärlden bredvilligt visar upp konsekvenser som kan hända om ett visst beteende/skeende fortsätter. Det tar jag som ren information och vidarebefordrar, det skulle kännas oetiskt att vägra berätta vad andevärlden visat mig då. Men skulle jag få veta när någon kan dö så kniper jag käft. Där går gränsen för mig.

Vi har pratat etik i flera av trådarna tidigare. Men det är ju ett viktigt ämne som tål att vädras då och då, för det är mycket dumheter som görs i oförstånd. Tråkigt nog finns det inga automatiska spärrar eller skydd för oerfarenhet eller naivitet eller godtrogenhet eller illvillighet, det är i alla fall min erfarenhet.

Som i många andra frågor är råd från andra "jordiska" såväl som råd från andra sidan alltid bra att få och stödja sig på. Något som jag har lärt mig genom åren är (även om jag själv glömmer bort det med jämna mellanrum :$ ) låt ditt hjärta få sista ordet. Då bör det inte bli fel. Frågan "varför" är också en bra frågeställnig inför de flesta beslut.

Mvh Runa

Så härligt att läsa din berättelse Uthien. Jag har samma upplevlse som du, att det man ber om kommer till en, men kanske inte som man trodde. Om man väljer att resa för att uppnå ett mål, och har motiverat varför man har det aktuella behovet, så har man tagit ansvar för sin önskning.

Att kunna resa iväg för att träffa sina vänner är ett exempel på ett mål så gott som något. Därför tror jag att det är fint att resa för att få hjälp att uppnå mina mål och vara beredd på att själv engagera sig på vägen dit.

Tanken slår mig också att för att man ska få hjälp när man behöver, behöver det finnas andra som vill hjälpa, tex ge en gåva till någon. Och då vill jag anknyta till Runas fina ord om att låta hjärtat få sista ordet. Att fullfölja den tanke som manar mig att göra något för någon annan. Ingen kan ju få en gåva om ingen ger en gåva.

Kan en shamaniserande medmänniska hjälpa en person som lider av psykoser och schizofreni, om sjukdomsinsikt saknas? Jag antar många av er stött på patienter där patienten själv inte kan be om hjälp, eller ens vill bli hjälpt ur tillståndet som trots allt ger personen ett visst mått av trygghet. Vad gör ni i sådana fall för att inleda en hjälpande insats?

Missuppfatta inte detta som att jag själv tänker ge mig på någonting i den här stilen, jag kan ju inte ens genomföra ens en trumresa i dagsläget. Jag är bara intresserad av vilka principer som gäller.

Vad jag kan räkna ut efter vad jag förstått så här långt är att det mycket väl kan vara möjligt att sätta ihop personen igen till en fungerande helhet, förmögen att uppfatta verkligheten som den är känd för de flesta, med shamanistiska tekniker.

Tyvärr är det så att en person som levt mycket lång tid utanför denna verklighet sannolikt kommer att vara lika sårbar som ett barn vid återinträdet i den vanliga verkligheten. Det kommer att vara en synnerligen skrämmande upplevelse, alla förväntningar och krav som ställs, etc, och jag antar riskerna är mycket stora inte bara för återfall utan att personen kan hamna ur askan i elden. Hur kan en hjälpande process se ut i ett längre perspektiv som ni ser det? Jag vill gärna tro att detta är möjligt men kan inte förstå hur.

Jag är ledsen att frågan blev mer komplex än jag räknat med, kanske ändå någon kan ge någon ledtråd i detta dilemma jag ser.

/Loke

En mycket nära vän till mig har kämpat hela livet med att tillsammans med psykiatrin utveckla förutsättningar för välbefinnande och integritet för klienter och personal; ändå är det jag som känner från djupet av mig att jag vill berätta något för oss läsare: psykiatrin har investerat så mycket och kämpat så mycket att vi får lov att börja med att bli mycket goda vänner (psykiatrin och själsarbetarkommunityn som våran), och när vi uppnått ännu godare vänskapsförhållande så bör vi till att börja med tillsammans utveckla människans kunskap om det mänskliga psyket (den mänskliga psyket).

Trevligt att nämna: som en del kommer ihåg så betyder psyke själ på grekiska eller varde det latin.

Vi borde resa om hur vi bäst bör samarbeta med psykiatrin. De har ju mycket resurser och en oerhörd prestige, och de kan nog avsätta lite av det ekonomiska överskottet, om vi bara tillhandahåller någon liten frågeställning som också kan forskas om - i addition till det gigantiska jobbet som de redan gör.

Öka vänskapsförhållandet, bygg sedan sandslott i landskapet bredvid, utvecklas tillsammans sedan.

Men jag vet inte. Vi borde resa om hur detta bör göras på bästa sätt. Kan ju hända att andarna säger att det finns ännu lämpligare tillvägagångssätt.

Med hälsningar
sammy

För det första skulle jag inte göra något shamanskt arbete för någon som inte bett om det. Det gäller även någon som är psykotisk.

Det finns ju en viss etisk skillnad mellan situationer där man inte KAN be om hjälp, och där man inte VILL be om hjälp. Jag har lärt mig den hårda vägen att jag aldrig får vilja något för någon annan människa. Då kan jag inte hjälpa. Men i angelägna situationer när jag inte vet om jag får hjälpa och inte kan fråga (personen ligger i koma till exempel) frågar jag andevärlden först OM jag får göra något och sedan VAD som kan göras.

Men jag har träffat många psykotiska människor. De har sina bra och dåliga dagar de med. Prata med honom/henne på en bra dag då kontakt går att etablera, då kanske man kan enas om ett bra uppsåt för en första resa. Det kanske inte handlar om att bli "frisk"!

Schizofreni är en komplex diagnos, det är snarare ett samlingsnamn för olika tillstånd som man klumpat ihop. Det finns därför många behandlingsvägar. Somliga anser att det är biologiska orsaker: genetiska, hjärnskador, kemi etc. Andra anser att de är emotionella och går att behandla med långvarig och kvalitativ psykoterapi. Flera personer jag pratat med som arbetat med schizofreni och /eller psykoser på shamansk väg berättar att det också kan vara problem med andevärlden, dörrar som står vidöppna och släpper in vad som helst, eller varianter av besatthet eller annat stök. Dessutom vet jag någon som var allergisk mot ett par olika vanliga födoämnen (vete, mjölk) och som blev näst intill helt frisk av att hålla en strikt diet. Det är som sagt olika för olika människor, och ofta är det också kombinationer av orsaker! Så det kan vara rejält snärjigt. För den skull inte alltid omöjligt.

Vår värld är inte alltid så lätt att leva i och vi behöver varandra för att klara ut det. Många gånger i psykossammanhang är det just där det brister, det blir en stor ensamhet inuti och runt någon som mår så dåligt. Det är också en mycket speciell situation där man i vissa fall inte kan behandla en vuxen person som just en vuxen person. Samtidigt gäller det att veta vad man gör så att inte allt bara blir värre. En psykos är ju en reaktion på en ohållbar situation, och det är inte alltid lätt att se vilken hjälp som behövs. Det jag själv känner att jag skulle behöva i den situationen kan ju vara helt annorlunda.

Om jag är i en sådan situation du beskriver, Loke, så skulle jag börja med att reda ut mina egna relationer till berörd person, varför vill jag hjälpa? Jag skulle också göra rena forskningresor, vad kan göras i situationen mellan mig och den här personen för att vi båda ska kunna må så bra som möjligt (utan att det blir ett helandearbete riktat mot den psykotiske). Av ren nyfikenhet skulle jag antagligen också göra forskningsresor för att få fram så mycket information som möjligt från andevärlden om vad det är som pågår. Jag skulle också be om hjälp för min egen del, att jag får det jag behöver i den här situationen för att det ska bli bra för oss båda. Och givetvis skulle jag fråga vad psykiatrin gör och har för planer. Även som icke anhörig god vän har jag fått prata med personal på psykiatrin om hur jag bäst kunde stötta min psykotiske kompis.

Det är oerhört vansinnigt jobbigt att stå brevid någon man håller av som är destruktiv och som inte vill/kan släppa sitt destruktiva beteende, och/eller som är psykotisk och flyr in i skuggorna.

Det jag reagerar på inom psykiatrin är att det ofta är så svårt att få hjälp, och att även om det är de som vet mest, så är kunskapen ofta inte tillräcklig. Jag skulle gärna sejda eller något sånt för hur vi människor kan hjälpa de som mår som sämst av oss.

Sammy: jag tycker du har rätt i mycket, detta med att försöka hitta sätt att arbeta tillsammans med psykiatriskt utbildad personal och folk i den sjukes närhet verkar vara mycket lovande efter vad jag upplevt själv.

Ändå måste jag säga att jag är oerhört besviken över hur psykvården fungerat när det gällt människor i min omedelbara närhet. Jag har också arbetat en tid själv som vårdare på en "tung" avdelning vilket gett mig ytterligare insikter i den människosyn som rådde, och som fortfarande råder i stor utsträckning. Kvalificerad psykoterapi har aldrig varit något som erbjudits mina nära och kära, man har skyllt på resursbrist, att patienten inte anses redo. En naiv tillit till psykofarmaka är vad jag sett som det allt överskuggande, symptomen dämpas och den sjuke ger inte längre ett lika sjukt uttryck vilket man nöjt sig med som "bra nog".

Man har inte ens orkat utreda ev underliggande näringsfysiologiska faktorer genom standard screening-tester, istället har jag blivit förlöjligad när jag ställt frågor om detta som de drabbade inte själva kunnat ställa. Slutsatsen jag tvingats dra är att psykvården domineras av enväldiga klinikchefer som har andra mål än patienternas bästa efter vetenskap och beprövad erfarenhet.

De etiska och moraliska överväganden vi diskuterar här ligger ljusår framför vad jag själv sett med egna ögon, som tillämpats i praktiken av professionella psykiatriker. Patienterna inom psykos/schizofreni-spektrumet, eller det "mano-depressiva" för all del, ber om hjälp på sitt eget sätt. Det kan tex ske genom att kasta ut tv:n genom fönstret på sjätte våningen. Hjälp anländer i form av polishämtning och patienten skrivs in mot sin vilja enligt gällande lagar och förordningar. En vecka senare med tung medicinering anses patienten frisk nog att återgå till sitt boende enligt visionen om integrering i det omgivande samhället, med enda stöd i en fragmentarisk öppenvård som delar ut mer medicin och tycker detta är gott nog.

Ändå har jag gott hopp genom de eldsjälar jag mött även inom psykiatrin. De jag minns mest har varit sjuksköterskor och skötare med ett brinnande intresse, snarare än vårdansvariga läkare och klinikchefer som sagt. Det jag sett på senare tid, de senaste åren bara, är att man i vissa vårddistrikt nu aktivt försöker blanda in de anhöriga som del i vårdprocessen. Genom detta ges de anhöriga en roll vilket gör känslan av delaktighet större, känslan av vanmakt mindre. En viss antydan till systemsyn börjar framträda.

Ändå glappar det betänkligt när det kommer till kritan, detta med psykoterapi är tyvärr fortfarande bara något jag läst om i böcker och sett på tv i form av Dr Phil. Det existerar knappast i den krassa verkligheten, den man själv vistas i den dag man själv kan behöver hjälp. Kanske finns stora skillnader inom landets olika vårddistrikt men det betvivlar jag ärligt talat.

Min fråga ställs mot den här bakgrunden. Jag måste nu engagera mig själv efter bästa förmåga, jag hamnade här och jag ser möjligheter.

Jag förstår mycket väl dina betänkligheter mot att blanda sig i utan att ha patientens uttryckliga medgivande, Uthien. En uttrycklig önskan om att få hjälp är vad som behövs för att kunna möta de hjälpare i andevärlden som frågar efter vilken rätt vi har att agera i klientens ställe. Dilemmat kanske kan sammanfattas i att det är det upp till oss själva att tolka dessa rop på hjälp som kan te sig absurda och långsökta, ofta metaforiska. Frågan om varför jag vill hjälpa är bra, Uthien. Det handlar om att så många som möjligt kring berörda personer ska må så bra som möjligt, inklusive de sjuka individerna själva. Ingen lätt ekvation :)

Hej alla i tråden!
Välkommen till trolltrumman Loke.

Ja det är mycket som vi alla kan jobba på när det gäller hälsovård, speciellt tillsammans. Jag tycker om när jag ägnar tid till alla intressanta möjligheter som finns för alla parter - eller så blir åtminstone jag uttråkad så fort. Mer good options.

Hälsningar
sammy

Känner igen.

Jag kommer ihåg när jag jobbade på ett boende för schizofren. Gav stöd till godemannen i en debatt, fick såklart böta dyrt.

Som jag tror så bör alla parter få vara med och känna att de gör bra förändringar. Men det e bara vad ja tror.
Det är det sättet jag stödjer.

Mvh
sammy

Det låter som att du är lika uppkäftigt lagd som jag, Sammy! Gott att höra, även om jag liksom du besinnat mig en smula genom åren och väljer mina medel med större omsorg numera.

Du är mycket välkommen i detta sällskap, en varmare samling själar får man leta efter!

/Loke

Jag känner ett par människor som upplever sig som många, det vill säga att de har vad psykiatrin skulle kalla multipla personligeter. Det finns informella kontaktnär för människor som är många, t ex på internet. Intressant nog tycks det som att flera av dem använder sig av shamanistiska tekniker i sitt sät att finna väldmående och stärkas i att leva med den/dem de är. Jag har ännu inte tagit reda på mer detaljer kring det. Vill känna att jag inte frågar av del skäl. Jag vill ha intentioner som är sanna för både mig och mina vänner. Är det någon här som vet något om det? Jag vet att dendem jag känner bäst har rgelbunden kontakta med kvalificerad terapeut, men jag vet inte om shamanismen är integrerad i det arbetet./BotHild

Tack för välkommnandet Loke. Håller med.
BotHild, det är bra. Och bra att umgås.

hälsningar
sammy

Moral och etik. Snacka om att man råkar ut för etiska dilemmor i arbetslivet. Just nu brottas jag med följande lilla intrikata problem.

En kvinnlig kollega berättar för mig att en manlig kollega trakasserar en annan kvinnlig kollega sexuellt på arbetsplatsen, tillräckligt dolt för att det inte ska vara uppenbart. Hon säger att detta har pågått under lång tid och att den drabbade kvinnan överväger att sluta sin anställning på grund av detta eftersom hon mår psykiskt dåligt av det här. Båda kvinnorna är trovärdiga och respekterade medarbetare, dock skulle jag önska att få prata direkt med den drabbade kvinnan.

Nåväl. genom att detta kommit till min kännedom är jag skyldig att se till att problemet blir utrett enligt lagar och förordningar. Kvinnan är enligt min kollega rädd för en sådan utredning därför att hon då tror att hon kan hamna i en ännu mer utsatt situation när fakta måste läggas på bordet. Det finns en förberedd procedur och arbetsorganisation för hur dessa utredningar ska gå till, när knappen väl är tryckt på går det sin långsamma gilla gång utanför min kontroll. Frågan är om jag har något val.

På omvägar har jag fått reda på att mannen är psykiskt sjuk, saknar sjukdomsinsikt och sköter inte sin medicinering. Källan är trovärdig, men jag ser inga möjligheter att använda informationen till annat än en bedömning av ytterligare ökad risk för kvinnan vid utredning. Dock är det ett faktum att han sköter inte sina arbetsuppgifter vilket gjort att han under alla förhållanden kommer att få nya uppgifter på en annan enhet efter semestern. Troligen kommer hans intresse att riktas mot nya offer och samma problem upprepas, och hamna på mitt bord igen.

På något sätt känns det som att det måste finnas flera alternativ. Just nu sätter jag mitt hopp till någon form av upplysande dröm, och/eller att jag kan hitta någon som har bra uppslag. Att avstå från att agera är inte ett moraliskt försvarbart alternativ anser jag, det vore orätt mot alla inblandade. Jag känner mig fullkomligt bakbunden i dagsläget.

Frågan är om shamanistiska handlingssätt skulle kunna bidra till bättre lösningar. Vad skulle ni som shamaniserande medmänniskor göra i mina kläder? Kanske jag kan dra nytta av liknande tankegångar.

/Loke

Det här inlägget kanske jag skulle ha sänt direkt till Loke, eftersom det svävar långt utanför resonemang om shamansim. Jag visste inte att svaret skulle bli så långt och ingående när jag började skriva. Tyck gärna till om infall ni tycker jag borde mailat istället.

Hej Loke! Jag läste just din beskrivning av de sexuella trakasserier som pågår på ditt arbete. Det känns bra att du tar problemet på allvar. Du lyfter fram två olika personer eller grupper som är viktiga att vara solidariska med, dels hon/dem (det kan ju finnas fler just nu som du inte vet om..) som utsätts just nu och hon/dem som riskerar att bli utsatta efter mannens omplacering. Jag tycker att det är väldigt viktigt att du pratar med henne som blir utsatt just nu. Det är viktigt att hon känner stöd och att andra också förstår att det är ett reellt problem. I att prata om ett så för andra osynligt övergrepp, och sätta ord på det så blir det som hon troligen tänkt "äh, det var nog ingenting att bry sig om och ingen kommer att tro mig osv..." åtminstone någonting. Sedan är det viktigt att tänka BÅDE på henne och eventuella senare offer. Hon behöver känna att hon inte kommer att bli lämnad ensam i någon process av att hantera det hela. Även inför mannen är det viktigt att göra det till något som inte handlar om en specifik person han har trakasserat, utan att det handlar om hur män och människor har rätt att behandla sina kollegor. Det är viktigt att du förstår att vederbörande kanske inte är helt frisk, men det är ändå sål att han är vuxen och att han egentligen förstår att varken han eller någon annan man har rätt att behandla en kvinna kränkande. Mentala störningar, arbetslöshet, allmän trötthet: Män som kränker kvinnor har alltid en ursäkt och att de anser att de kan göra det har sin grund i att de upplever att deras omgivning godkänner det mer eller mindre.
Mannen ifråga ska givetvis ha en chans att göra ett arbete, men det måste dokumenteras att han gjort sig skyldig eller anklagats på tovärdiga grunder att ha gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. GÖR INTE OFFRET TILL ETT PROBLEM. Problem en ligger hos den som kränker.

Sök inte "bara" hjälp och guidning i andevärlden! Be andevärlden om kraft och visdom att göra det rätta. Men vänd dig också till Jämo (som numera har en väl uppbyggd kunskap!), facket, rikskvinnocentrum, brottsofferjouren, kvinnojouren m fl. Prata hellre i telefon med folk än läs på nätet. Det måste hållas verkligt för dig. Jag vet ju inte var du arbetar, men om du inte vill "outa" din arbetsplats och dina kollegor, kan du till en början söka stöd ch kunskap anonymt och förklara att du vill få hjälp at ta ställning innan du agerar. Erbjud även den/dom utsatta kvinnan att få hjälp till stödsamtal. Då hellre en kvinnojour än en vanlig terapeut.

Läste om drömmen du haft, om testiklarna. Jag gillar inte att analysera andras drömmar men väljer att skriva mina reaktioner i hopp om att du ska känna dig fri att använda det som förslag att förkasta eller anamma som egen tolkning.

Min första tanke om den, var att du reagerar som många män gör. när de på nära håll konfonteras med sanningen om hur andra män kan kränka kvinnor och inte riktigt har en chans att undgå innebörden: Män kan känna sig rädda att själva ses som kränkande i sitt beteeende. En normal reaktion, men inte så kul, är ju att på något vis bli oroad över sin egen sexualitet, typ "har jag en sund sexualiet eller kan den driften jag har upplevas som kränkande för henne/honom jag har eller vill ha sex med?" osv. Av det kan det komma omedvetna undringar om ifall man borde hålla igen sin egen sexualitet. Den kan kännas som helt amputerad eller stympad.

Hoppas att du och andra män kan komma fram till att det inte är kvinnor som bidrar till misstänksamheter mot era sexualiteter, utan de män som faktiskt använder sin sexualitet för att kränka. Jag hoppas också att ni alla män använder sådana här situationer till att ifrågasätta sexuella normer och se att vi alla har frön till sund och respektfull sexualitet, men att vi är uppvuxna med väldigt mycket skräp som förorenar oss.

Det är genom att våga se destruktiv sexualitet som vi kan börja välja en sund, respektfull och glädjerik sexualiet.

Lycka till med sökandet efter en bra lösning! /BotHild

Hej Bothild, tack så mycket för ditt fylliga svar!

Först måste jag bara säga att jag inte riktigt håller med dej om att dilemmor av den här typen, och deras potentiella lösningar, skulle sväva långt utanför shamanism. Se tex på tråden om Haga-mannen där frågan ställdes på sin spets, diskussionen hamnade i en slags resonemang om det etiskt korrekta i att agera eller inte agera. Lustigt nog löste sig fallet strax därefter just genom att någon helt plötsligt agerade, någon som kunde agerat långt tidigare men av olika skäl avstått. Varför agerade han just nu kan man ju fråga sig, ingen behöver svara.

Som jag ser det så är detta med att agera eller inte en lyxfråga man sällan kan ägna sig åt i verkligheten. Att välja att inget göra är också en form av agerande man kan ställas till svars för. Frågan gäller hur man ska agera på bästa sätt för alla parter, och för att nå fram till kloka lösningar är vi ofta extremt begränsade som vanliga människor av kött, blod och hormoner. Det är här jag tror att man kan få hjälp och inspiration från den shamanistiska världsåskådningen, dels för att känna vår egen begränsade kapacitet, dels för att få hjälp med ovanliga infallsvinklar som i vanliga fall är dolda för oss.

Jag hämtar många idéer från ditt svar Bothild, massvis med saker jag inte tänkt på. Tack! Detta är första gången jag behöver dra i sånt här och det tycks vara många på firman som står lika handfallna som jag trots att det är just sånt här de ska vara bra på. Jag kommer givetvis att fortsätta mitt sökande efter kompetens runt om kring mig, identifiera vilka som kan bidra med ett litet handtag oavsett deras tjänstetitel.

Min egen sexualitet känner jag mig trygg med, även om bilden sätts på prov ibland som nu. Jag kan inte komma ifrån att det är obekvämt för mig som man att sitta och diskutera sexuella trakasserier med en kvinna som ser sig som offer, det känns som att hans beteende skitar ner mig och alla andra män.

Det sägs att när en man och en kvinna möts så har vi en tendens att se på varandra som potentiella älskare. Vi sänder ut subtila signaler som avslöjar detta obönhörligt som en underfrekvens i den övriga kommunikationen. Jag är medveten att detta är en i stora delar omedveten kommunikation, vissa är bättre på det än andra. I detta fallet tycks killen vara mycket dålig på att styra sina uttryck och att tolka hennes signaler. Däri består övergreppet som jag förstår det utan att ha talat med henne. Eftersom hon förmodligen blivit överkänslig av det inträffade så måste jag "kastrera mig själv" för att inte riskera att våldföra mig i samma dimension som hon redan söker hjälp och stöd för. Det blir en spännande utmaning men jag tror jag klarar det.

Men frågan kvarstår. Om jag behärskade shamanistiska tekniker, vilka andra handlingsalternativ skulle öppnas för mig i den här situationen?

Loke nämnde i diskussionen om psykiatrin bristen på tillgång till psykoterapi. Det är möjligt att det borde erbjudas mer av den, men jag själv och flera nära vänner har mycket negativa erfarenheter även av psykoterapi (främst då psykodynamisk sådan, men även kognitiv). Främst gäller det förväntningar på att patienten ska bli "normal" och att det är tecknet på friskhet. Även det hårda fokus som ligger på föräldrarelationerna på bekostnad av alla andra relationer tycker jag är mycket problematiskt. Hade t ex en vän som gick i terapi efter år av mobbning i skolan, men terapeuten hävdade bestämt att det var ointressant och att det i själva verket var föräldrarelationen som givit upphov till depressionen, trots att min vän hade och fortfarande har en bra relation till sin familj. En annan kompis gjorde ett självmordsförsök efter att hennes terapeut sedan ett halvår visade sig ha ambitioner att bota hennes sexuella läggning (vilket inte var hennes eget önskemål), trots att hon innan terapin frågat om terapeuten hade något problem med det.

Om terapi ska fungera bra så måste vad jag förstår ett djupt förtroende byggas mellan patient och terapeut. Men terapeuten är inte mer än människa med sina fördomar, känslor och behov, och bara för man har genomgått en utbildning så innebär inte det att man kan bemöta människor på ett bra sätt. Om terapeuten sviker i en sådan situation så blir det mycket svårt för en redan sårbar person. Själv skulle jag verkligen tveka för att gå i terapi, och för den som inte har råd att betala själv finns oftast inte någon möjlighet att välja en annan terapeut om det inte funkar. Att leta efter någon man litar på är kanske inte heller så lätt om man är deprimerad eller psykotisk.

Loke! Jag är övertygad om att inre avsikter påverkar vår omgivning, även om vi själva inte tycker att vi givit uttryck för dem ännu. Fast vi inte sagt vad vi tycker eller agerat enligt vår övertygelse ännu, så kan andra känna av den. Därför är det jus riktigt lustigt att någon annan agerade just nu. Hon som berättade för dig har tagit någorlunda ställnng och gav dig möjligheten att ta ställning. Då känner en tredje person av att det finns utrymme att agera. "Det låg i luften". I just det här området sammanfaller shamanismen väldigt tydligt energimässigt för mig med Feministiskt Självförsvar- som är en viktig del av mitt liv. Berätta gärna mer!/BotHild

Igelkott! Jag är helt enig med dig om att det finns all anledning till att vara mycket försiktig i relation till terapi och terapeuter! Bra att du tar upp det. Detkan inte sägas nog ofta.
Det är ju bland annat på grund av det som kvinnojourer har utvecklats. På USA´s offentliga diagnoslista på psykiska sjukdomar hamnar både kvinnor, homosexuella, indianer och shamaner oftare inom sjukdomsramen än vita män med kristen-europeiska ursprung....
Sedan är det ju så att alla hjälpare-hjälpsökande-relationer behöver ifrågasättas, för att risken för maktmissbruk är stor. Därför gläder det mig att en sån här vettig diskussionssida fär shamanistiskt intresserade finns./BotHild

Jag tror du har helt rätt, Bothild, och det vore intressant för mig att veta mer om feministiskt självförsvar och dess tekniker.

När det gäller "mitt dilemma" så är det inte löst riktigt än, jag gjorde bara en grovt tillyxad snabbresumé av hur Haga-fallet diskuterats här på forumet tidigare och hur det lustigt nog löstes i verkligheten en vecka senare genom "tips från allmänheten".

Fast jag skulle inte bli ett dugg förvånad om mitt trakasseri-fall löses på ungefär samma sätt. Det bildas ringar på vattnet av de jag pratar med runt om i organisationen, känsligheten och vaksamheten ökar och rätt vad det är kommer det någon som suttit och klämt på den pusselbit som saknas. Dessutom får det folk att skynda på det mera långsiktiga arbetet med att förhindra sådana här problem framöver.

Som oinitierad tolkar jag "shamanistiska metoder" som en slags nätverksorienterade handlingssätt, där den shamaniserande spelar på en mängd olika strängar kring det utvalda "målobjektet". Målet är att åstadkomma positiva effekter för helheten på ett indirekt och subtilt sätt. Min förhoppning är i så fall att jag som shamanskt bevandrad i framtiden ska kunna spela på ett mycket större nätverk än vad som är möjligt för mig idag.

Frågan om vad man som shaman kan åta sig att göra och inte kan knappast reduceras till en fråga om att agera för eller emot en enskild persons önskningar, det måste alltid vara helheten som är föremål för förbättring som jag förstått det.

Igelkott, dina dåliga erfarenheter från vissa former av psykoterapi, och kanske egentligen vissa utövare som använder teknikerna på ett oreflekterat sätt, är ju ett exempel på handlingssätt som strider mot denna princip. Att komma dragandes med att det alltid är övergrepp i barndomen som är skuld till en persons dåliga psykiska hälsa är ingen särskilt klok utgångspunkt anser jag, inte ens om så faktiskt skulle vara fallet. En psykiskt sjuk person blir ofta väldigt isolerad av sin sjukdom, med ett svagt socialt nätverk. Familjen med sina förtjänster och brister borde rimligen vara det första målobjektet för terapin, att öppna upp och stärka kanalerna till en stabil plattform att bygga vidare på.

/Loke