Hej

har på senare tid jobbat lite med avlidna personer, hjälpt dem vidare osv,

Nu dyker frågan upp, vad väntar där på andra sidan döden?

shamanism handlar väldigt mycket om livet, men efter döden då?

själv har jag aldrig rest till platsen som som nu jag hört en del häromkring benämna som "dödsriket", har däremot träfft folk därifrån, dessa "spöken" upplever jag som mer lyckliga och kraftfulla än genomsnits"spöket" som inte hittat dit ännu.

men naturligtvis har jag ju inte haft tanken på att fråga dem hur det är är därborta, nu när jag väl träffat dem :/

så då undrar jag om det är någon här som har insikt i livet bortom döden? B)

MVH//Gecko

Jag har inga svar, men jag kan berätta om några av mina egna erfarenheter.

Jag har alltid haft lätt (för lätt) för att ta mig till dödsriket. Varför vet jag inte, en orsak kan vara (?) att jag varit nära att dö några gånger, framförallt som barn.

Men systematisk "forskning" började jag inte med förrän min syster dog.

Jag har haft kontakt med henne många gånger sedan dess. Och ju mer jag får veta, desto mindre begriper jag...

För mig är det en oändlig tröst, faktiskt. Det här är marker som vi levande inte ska (kan) beträda, och tids nog får vi veta, och då får vi veta utan den begränsning som våra mänskliga sinnen är. (Vi har en enveten benägenhet att tolka allt till något vi redan förstår.)

Min syster kom och talade om för mig när hon "gick över", hon visade sig och sa: "Nu går jag hem". Då hade hon varit död ungefär två dagar. Att hon inte "gick över" direkt berodde på att hennes död var traumatisk och hon var väldigt förvirrad.

Om jag förstått det rätt så är det inte lätt att begripa att man är död. Om man inte vet om att man dör, vill säga. Eller om man prompt inte VILL dö. Eller tror (som min syster) att allt förändras väldig mycket när man dör. Tydligen är det inte alls så olikt att vara levande, till en början. Det är därför inte alla "går över" direkt. De vill vara kvar här av någon anledning, kan inte släppa taget, eller förstår inte att de KAN släppa taget. Eller fattar inte att de är döda, helt enkelt.

Och eftersom det inte finns någon "tröghet" på andra sidan: inget fysiskt, inget händer som man själv inte går med på, ingen tid osv, så kan det ta sin lilla tid (jordtid) innan man fattar att man kan be om hjälp och ta sig över gränsen till "hem". Vad nu det är.

Där har vi shamanskt praktiserande en enorm uppgift att fylla (om man vill), nämligen att tala om för förvirrade döda att de kan gå "hem". Ofta finns det någon (ande) i deras närhet som tar över jobbet så fort den döde väl blivit medveten om att de faktiskt kan/får/vill lämna det här jordelivet. Jag har aldrig behövt "ta" någon någonstans, det har räckt med att de förstått att de inte är ensamma och kan be om hjälp att komma "hem". Andra har jag hört berätta att de kan ta den döde med sig till gränsen till dödsriket, det är alltid någon som möter dem där.

Och precis som du säger, Gecko, de som har gått över och kommit hem mår betydligt bättre än de stackars krakar som dröjer sig kvar här hos oss.

Jag har "följt" min syster i två år nu, och har fått se glimtar av hennes vidare "liv" på andra sidan, och det är med stor glädje jag ser henne fri, glad och stark. Ganska länge var hon förvirrad och ledsen, även efter det att hon gick över, men så är det inte längre. Det blir allt mer sällan jag ser henne, men det känns bra, jag vet att jag kan nå henne om det är viktigt. Jag vet ju var hon finns. Och jag vet att hon kollar till mig då och då, och är jag väldigt ledsen kommer hon ofta och sitter en stund på min sängkant.

Men hon förändras. Även om jag känner igen henne, så märker jag hur hon förändras allteftersom. Och det känns också bra. Jag tror inte hon släpper oss som var hennes familj här på jorden så länge vi pratar om henne, tänker på henne, försöker lita ut vad vi kunde ha gjort för att förhindra hennes död. Men jag ser att hon blir mer kraftfull och stark och "mer" på något vis allteftersom.

En sak som jag noterat är att det inte är helt lätt att kommunicera med dem på andra sidan. Vet inte om vi har svårt att förstå dem kanske. Blir lätt lite gissningslek ibland. Jag kallar det för "dimensionernas avgund". Hoppet mellan den fysiska världen och den icke fysiska. Eller så är det bara jag som inte har putsat mina antenner tillräckligt.

Hur som helst, så mår jag inte bra av att forska för intensivt om andra sidan, eller göra resor dit, eller kanalisera döda anhöriga osv. Oftast mår jag illa rent fysiskt och jag tappar kännbart kraft. Kanske är mina gränser ännu för suddiga. Eller så går jag för långt. Bra är det inte i alla fall, det har både andehjälpare och lärare sagt till mig.

Så jag gör numera så lite jag någonsin kan där, i dödsriket eller här, med döda själar. För jag har valt livet, och då behöver jag solljus, grönt gräs, glada skratt och kall glass...

Tack uthien för dina erfarenheter, de ger mej lite mer förståelse för mina egna erfarenheter. :)

:respect:
Har träffat en man som var där o vände dvs låg på operationsbordet.
Han försvann rent tekniskt/ medicinskt när apparaten på hjärtmaskinen bara visade en raklinje o ingen puls.

Under den stunden drog "han" /( hans själ/ ande !?) ut ur den fysiska kroppen o han såg sin kropp alla runt omkring osv...
Så ljuset - stora lugnet osv
Sedan fick de igång hjärtat o han sögs ganska brutalt in i kroppen men nu med ett väldigt lugn om att dö är rätt behagligt o han är inte rädd - bara stillsamt nöjd över att leva !

Kram från melena ;)

Tack Uthien! Det är alltid lika glädjefyllt och givande att få ta del av dina erfarenheter.

Bra svar Uthien "För jag har valt livet, och då behöver jag solljus, grönt gräs, glada skratt och kall glass..."
Tids nog dör vi och varför spoliera den spännande väg som finns för oss då? Någonstans hamnar vi om inte förr så senare
(Även om jag föredrar att jag dör gammal)...
/Y

Anv olika skäl får vi väl respektera att vi oxså kontaktas eller nås från "andra sidan" ofta i en form av ogjordheter eller beroenden eller hjälp...

Många som dött är angelägna om att måna om de sina från sin sida med den kunskap o insikter de har/ fått...

Som lite regregerande har jag lärt mej massor o fått goa råd o insikter..
Igen det handlar om inställning/ attityd o tillit där man ödmjukt/respektfullt har att möta/hantera den information man får/ ges..

Därmed inte dödslängtan, ja älskar oxså livet - det är underbart ;)


melena