När slutar shamanismen att vara shamanism?

När jag för några år sedan skiftade mitt perspektiv till en mer shamansk världsåskådning gick jag in med någon slags naiv bild av att detta var något helt annat än vad new agefolket pysslade med. Jag har mycket dåliga erfarenheter därifrån, merparten av de new ageanhängare jag mött har antingen varit hänsysnlösa kapitalister eller människor med ett starkt behov av grupptillhörighet.

Nu måste jag dock erkänna att jag känner mig mer förvirrad än någonsin. Tidigare liv, "allt är energier", trumresor till alla möjliga gudar ifrån alla möjliga mytologier. Hur går det egentligen ihop? Var går gränsen för shamanismen? Penetrerar shamanen gränsen mellan vad som är saga och vad som är verklighet? Är allt sant?

Ett andligt uppvaknande talas det mycket om. Vad är det? Är det shamanism?

Vad är shamanismen egentligen?

Observera att jag inte är ute efter att trampa någon på tårna, detta är bara mina åsikter. Diskussionen om new ages vara eller inte vara är också intressant, men det är inte det jag är ute efter. Om ni vill diskutera det eller skälla på mig utifrån det perspektivet ställer jag gärna upp, dock i en ny tråd.

Hej Många frågor :)

Jag har alltid varit intresserad av allt som inte tillhör normen, det som lärs ut om verkligheten i skolorna, utan att för den skull tro att allt funkar eller är på riktigt, har oxå sett den den new age sidan som du beskriver och håller mig gärna därifrån precis som du... Brukar säga att dessto större ego kursledaren eller utföraren har dessto mer oseriöst!! eller dyrt :) därmed inte sagt att deras kurs, el behandling inte funkar utan att avsaknaden av ödjumukhet gör det till något som jag inte vill delta i...
Men samtidigt tidigare liv, allt är energier hör inte till New age, som jag ser det. En del av ursprungstraditionerna pratar om både och...

Din sista fråga... vad är shamanism egentligen... jag tror du har en mängd trådar här redan som förklarar... men lika många medlemmar forumet har lika många förklaringar kommer du att få, där av förvirringen... J Horwitz sa som får bli ett längre slucitat sa.... ge inte din tro " energi" din vilja till någon ledare, bok eller annat.... var din egen ledare och skapa din egen värld... pröva dig fram vad funkar, funkar inte.... och att ödmjukhet, kärlek o respekt är grunden till det mesta om inte allt....
Så som svar välj själv ;)

Jag tycker också att det är ett intressant ämne, men troligtvis tycker jag så för att jag också delvis har negativa erfarenheter från New Age.

För min del gäller det aningslösheten, övertygelsen att allt är gott, att man kan kanalisera vemsom helst när som helst, andevärlden är god och tillmötesgående och någonting vi alltid ska lyssna på. (Hualigen!)

Inom personlig utveckling är det New Age tanken att det finns någons slags automatisk gräns, att man aldrig får mer än vad man kan ta emot = inte mer än vad man tål, som jag inte ställer upp alls på (ren krass erfarenhet från min sida).

Ytterligare saker som jag uppfattar som New Age fenomen är att healing alltid är bra, blir det "fel" eller "för mycket" så reglerar det sig själv alldeles automatiskt. Det där tror jag inte ett dugg på, har sett intet ont anande kraftfulla healingelever som det bokstavligen slagit gnistor om innan de förstod att allt inte bara är gott och lagom.

Ett konkret exempel: att skicka energi rakt in i en cancertumör kanske inte alls har önskad effekt (cancercellerna kanske också gillar det där skarpt!)

Jag ser New Age ibland som en enorm verklighetsflykt, ett konkret exempel är tanken att det alltid finns en mening med allt som sker. Det är bara vi människor som är så små att vi inte förstår det goda i allt som händer. Jag tror inte ett dugg på det där. Jag tror att det är en slags tröst folk omger sig med istället för att ta in den oerhörda smärta t.ex. ett självmord, ett mord eller ett dött barn kan orsaka.
Sedan kan det ju vara så att vissa konsekvenser av något hemskt som händer också kan vara goda, men det säger inte att det var det som var meningen med det hela...

Nog för att det kan finnas mening med saker som händer, men inte ALLTID!

Och inget av detta har just jag mött inom shamanismen. Här har jag mött en för mig sund och vaksam inställning, "vaksam tillit" dvs att inte lita blint utan vara medveten, närvarande, alert och vaken.

Jag har också mött en hälsosam avsaknad av gurus, ledare, lärare med stora ego som behöver tillfredsställas. Och när jag möter dem, så plockar jag det som är intressant och lämnar resten, vilket får till följd att jag blir bemärkt som otacksam och farlig, det bjuder jag på.

Intressant är att flera av mina mer "New Age inriktade" vänner är livrädda för shamanismen. De tycker den är mörk och farlig och att den är okontrollerbar och jobbig och ond och jag vet inte vad. Jag har oerhört svårt för tanken att om man är naiv och aningslös och aldrig ser något mindre gott i något, så är man per automatik skyddad från allt detta. Jag tror återigen att det är en verklighetsflykt.

För mig har shamanismen många gånger varit en smärtans väg. Med det kan det som klassas som New Age också vara, kolla in Eckhart Tolle t.ex.

Jag tror nog att det är svårt att generalisera, både när det gäller shamanism och New Age.

Och önsketänkande finns nog inom båda världarna, så att man lurar både sig själv och andra. Det är inte lätt att vara människa och ha ett grundläggande behov av trygghet, igenkännande, viss kontroll över tillvaron och vad som är verkligheten.

Är tidigare liv shamanism?

Det har gått utmärkt för mig att göra shamsnka resor på detta, men det har ännu inte övertygat mig om att tidigare liv existerar i just den form som de flesta tror. Kanske är det så att vi kan fånga upp andra levnadsöden än vårt eget? Likaväl som jag kan hämta kraft från symboler, totem, kraftplatser osv kanske jag kan hämta både kraft och information och kunskap från andras erfarenheter?
Jag kallar det gärna tidigare liv, men det behöver det ju faktiskt inte vara det. Och jag ser ingen krock med shamnismen där. Det fungerar ju utmärkt att resa på det, mina kraftdjur bistår så gärna även där.

Jag tycker oftast ganska illa om att säga "så här är det!" (fast det kanske inte märks? :blink: )

Hm, ser att jag kanske missade din frågeställning, Kalle. (Jag går igång på det här...)

En sak du frågade efter:

Jag är bara inne och nosar lite grann på det där, har fått många "deekshor", läst Callemans bok om Maiakalendern och att den pekar med hela handen på ett andligt uppvaknande osv osv. För att jag är en nyfiken person som vill pröva på.

Och det som jag har uppfattat som kärnpunkten i detta andliga uppvaknande för mänskligheten är insikten att vi alla är ett, att det jag gör mot dig gör jag även på sikt mot mig själv osv (och tvärtom!) Att det inte går att särskilja dig och mig och alla andra på ett mycket djupare plan än vardagsmedvetandet tillåter. Och att det andliga uppvaknandet helt enkelt består av att vi inser vidden och konsekvenserna av det där.

Då går det ju inte längre att bete sig hur som helst mot vem som helst, mot djur, natur, jorden osv osv.

Och är inte det någonting väldigt "shamanskt"? Att vi alla är en del av något mycket större än vårt eget lilla ego?

Jag har sett, både för egen del och även andras del, en kraftig fördjupning av respekten för andra människor, det levande, jorden osv i och med att man började praktisera shamanism. Sakta med säkert kryper den här respskten in, och man behöver inte predika det minsta lilla om sopsortering eller ekologi eller nåt sånt, det händer liksom av sig självt, inifrån, tack vare resandet. Och det är ju i sig ett andligt uppvaknande, eller vad tycker du Kalle?

Nu har jag inte så stor erfarenhet av shamanism, men jag delar er inställning till New Age, på ungefär samma grunder som ni anger. Jag har också någon sorts förhoppning att shamanismen skiljer sig något från New Age, men om jag ska vara ärlig så är det nog New Age-kopplingen som hållit mig borta. Inte menat som kritik av andras övertygelser, utan mer som beskrivning av mina egna.

Nu har jag dock känt att det kanske är dumt av mig att resonera så, och att det bara är jag själv som förlorar på det. Det är kanske inte så konstigt att shamanismen har kopplingar med andra "alternativ-andliga" levnadssätt. Personligen börjar jag bli mer irriterad på folk som har psykologi/psykoanalys/självhjälp som någon sorts andlig vägledning, så någon måste jag väl irritera mig på. ;) Och jag får nog acceptera att jag är en allmän småskeptiker, åtminstone tills jag blivit överbevisad.

Jag bryr mig inte så mycket om vad den egentligen är, hur den borde vara eller när den upphör vara det den kanske är. Jag ser shamanismen som den grundmylla som allt annat spirrar ut. Det fungerar därför använder vi det, vare sig det rör sig om resor till tidigare liv, våra kraftdjur, heliga växtandar, pastelldelfinerna eller de nordiska gudarna etc.

Om en newagare shamaniserar, kommer det väl bli newage av hans/hennes shamanism. Tur då att det finns plats för alla i guds gröna natur - månfalld är naturligt, omväxling förnöjer.. yadda yadda in absurdum :)

Som jag ser det har shamanismen plats och jordmån för i stort sett allt att växa i, bara man vattnar det. Det är en av dess stora styrkor.
Det vi ska komma ihåg är att varje erfarenhet man gör är en möjlighet att lära. Det är det jag tycker är det viktiga, inte hur, eller i vilken form, de erfarenheterna gjordes. Sen att jag helt och hållet skriver under på Kalles uppfattning och åsikter om newage är en annan femma.

"Penetrerar shamanen gränsen mellan vad som är saga och vad som är verklighet?" Det tycker jag definitivt.

"Är allt sant?" Nej det tror inte jag iaf. kanske är sanningen absolut, och vi ser den bara genom olika fönster? Det finns nog ngt att lära ur allt, spela roll om det är pastelldelfinernas lockrop eller en tusenårig völvas spådom.

Vad ett andligt uppvaknande helt skulle innebära vete fan.. Men tycker uthien formulerar det ypperligt då hon skriver att det som hon uppfattat som grundbulten i detta andliga uppvaknande för mänskligheten är insikten att vi alla är ett, att det jag gör mot dig gör jag även på sikt mot mig själv osv (och tvärtom!) Respekt för allt levande med andra ord.

Och, att det inte går att särskilja dig och mig och alla andra på ett mycket djupare plan än vardagsmedvetandet tillåter. Och att det andliga uppvaknandet helt enkelt består av att vi inser vidden och konsekvenserna av det där.

Då går det ju inte längre att bete sig hur som helst mot vem som helst, mot djur, natur, jorden osv osv.


Sen, å andra sidan, kanske sådana här frågor kommer av att man tänker och analyserar mer än man praktiserar? ...där kastade jag nog sten i glashus, men jag tror det ligger ngt i det.

Mvh,
Thomas

Jag håller med de flesta gällande new age. Många tenderar till att anamma en given norm och tillämpa den på varje given situation för att slippa ta situationsbaserade beslut. Att tänka i större skala som ”allt är ett” osv resulterar ofta i att man missar de hårfina nyanserna i det verkliga livet.

En intressant följdfråga blir emellertid då: Varför är de flesta av oss så avogt inställda till det; är inte det ett tecken på en begränsning och elitism?


Jag tror att människor funkar på så sätt att de anammar det som de känner att de kan införliva, det de kan förstå (eller omtolka till förståelse). Detta kan ha en destruktiv utgång om man lutar sig på en färdig ideologi, eller så kan man använda en idé som redskap utan att förlora sitt fotfäste (det senare funkar emellertid inte med alla ideologier). Historien har visat att man kan snedvrida vadsomhelst till att gynna vilka syften som helst (folk har begått massmord i jesu namn etc.)
Jag tror således att man även kan tolka shamanismen till vadhelst man vill att den ska vara.

En faktor som bidrar till att det blir såhär, att shamanism blandas ihop i en salig gröt med new age och diverse ideologiska föreställningar, är att mainstreamkulturen ser alla avvikelser som en och samma sak; nämligen just avvikelser. Om låt oss säga new age hade varit den vedertagna normen, så hade ateism och kristendom kanske stoppats i samma fack.

Egentligen är ju mycket inget annat än ordbajseri när man rör sig i utkanten av de vanliga begreppen. Ord som ”energi” och ”ljus” kan uppfattas på miljoner olika sätt, och det enda jag nästan kan vara säker på är att den jag samtalar med inte har samma definition som jag.

Jag har tyvärr inget svar på din fråga, kalle, men jag undrar samma sak.

Åena sidan skulle jag vilja definiera shamanismen, få klara skiljelinjer så att man vet vad man pysslar med :blink: Å andra sidan håller jag med Thomas; gör och se…

Tack för era svar!

Att det skulle var elitism att vara avogt inställd mot new age håller jag inte med om. Elitismen kommer in om man börjar visa på hur mycket bättre man själv är, och det tycker jag inte att någon här gör.

Vad jag egentligen är ute efter här är den frågan som Thomas svarade på nämligen "penetrerar shamanismen gränsen mellan saga och verklighet?".

Du (Thomas) har helt rätt i att sådana frågor kommer av funderingar och inte praktik. Det var ett halvår sedan jag gjorde min sista resa, denna rakt ner i gapet på en mycket vildsint orm. Efter det har jag inte sett någon anledning att fortsätta. Att omvända negativa upplevelser till hjälp åt andra var en svår men nyttig lärdom, detta är dock inget som jag behöver shamanismen till längre. Resa för resandets skull har jag inget intresse av längre. Jag har lärt mig att hjälpa och bota, först såg jag det som en shamansk initiation. Nu ser jag dock det "bara" som en naturlig konsekvens av att ha tagit sig igenom skit. Om det nu skiljer något på de två vill säga...

Detta ser jag dock inte som ett problem. Om något inte klarar av mina krav på kompatibilitet med min världsåskådning så ska det antingen förkastas eller så ska min världsåskådning ändras. Innan något av detta sker behöver jag dock en klar anledning till varför jag agerar som jag gör. Om jag måste riva mina luftslott så vill jag vara säker på att jag gör det för något som jag kan skriva under på.

Detta ska ju dock inte handla om mig. Jag vill gärna höra mer om era tankar kring huruvida shamanismen rör sig i gränslandet mellan verklighet och dikt. Detta, att shamanismen är böjlig som ståltråd och töjbar som gummiband är ju som sagt en styrka men samtidigt en svaghet. För mig som tillbringat en tid i ett land helt utan begränsningar och definitioner är självbedrägeri en ständig källa till rädsla...

Jag delar helt klart rädslan för självbedrägeri, men tror att det gäller alla livsåskådningar i någon mån (inklusive ateism). På alla upplevelser och iakttagelser så finns det många sorters förklaringar, och jag tror de flesta föredrar förklaringar som hänger ihop i någon sorts system. Jag hade en period av uttalad ateism, men det krävde att jag bortförklarade olika upplevelser, eller förklarade dem som inbillnng. I slutändan mådde jag väldigt dåligt av det, och blev hesmkt cynisk. Om jag ska vara ärlig så väljer jag att tolka mina upplevelser som anledningar att tro på existensen av en andlig verklighet eftersom jag mår bättre av det och för att det "känns sant". Jag föredrar att inte tänka på de anledningarna varje dag, eftersom jag är rätt intellektuellt lagd, och de stör mig. ;)

Dikt och verklighet är så svåra distinktioner. Jag tillhör inte dem som tycker att allt är relativt och allt kan vara sant. Samtidigt har jag svårt att se att objektiv kunskap är möjlig inom alla områden. Vad gäller shamanismen har jag för lite erfarenhet. Fast för mig har 'dikten' (i form av litteratur etc) ofta varit ett verktyg till att hitta nya lösningar och nya sätt att se. T ex var Dostojevskijs Bröderna Karamazov väldigt viktig för mig när jag närmade mig en andligt världbild.

Rör sig shamanismen i gränslandet mellan verklighet och dikt?
Här gäller det oxå att veta vad alla definierar som verklighet och dikt för att kunna svara på frågan..... jag har ställt mig frågan själv ett antal gånger...hittar jag på ?kan nån garantera mig att det jag upplever är det jag upplever? eller är det som sagt självbedrägeri???

jag vet att när jag ställde frågan /kommer säkert att ställa frågan igen (tror att vi alla mår bra av ifrågasätta oss själva ibland) så ville jag ha en person som jag verkligen kunde lita på.... som förklarade exakt vad allt var, hur det skulle kännas, hur jag skulle gå vidare, helst gärna en empirsik prövning på ämnet :) och gärna få det publicerat i någon tidning så att jag verkligen inte blev lurad!!!!

min lösning har blivit att inte bara ta in information intellektuellt eller halvhjärtat försöka utan det som har gett känslan av att inte längre bli lurad eller att syssla med självbedrägeri är att ta del av det jag läst, framförallt utomhus med fötterna djup nere i jorden och prövat mig fram och på så sett fått "bevis" för dikten eller den andra verkligheten helt klart existerar
Det som har varit de starkaste upplevelserna är inte trumresor i någon kurslokal eller inomhus även om det kan vara starka det med...utan de cermonier/promenader ute i naturen där jag har haft ett syfte och intention med besöket.
Eller kanske mer ärligt sagt .....lagt märke till naturen :) enklast är oftast bäst

Så mina starkaste lärare är naturen i sig själv, platser och samhällen där shamanism alternativ vördnad för naturen fortfarande är en verklighet eller en naturlig del av vardagen. Och det är oxå så jag vill se vad jag kallar shamanism, Se och förstå naturen och att det är en vardaglig del av livet....

Jag vet inte om det ger svar på din fråga men när jag tvivlar på mitt eget förstånd :blink: så är det naturen som gett mig svaren och där delar av "dikten o sagan" har sammanfogats till verklighet... jag kan inte exakt förklara hur utan bara att allt oftast blir klart när man tillbringar tid att närvara i naturen. Kanske för att man låter bli att fundera ;) utan bara är.............................

//J

Min tumregel ang huruvida en upplevelse är "verklig" eller "ihopfantiserad" (citationstecken eftersom "verklighet" är svårdefinerad och subjektiv) är att sålänge man tvivlar finns det element av fantasi. Det är däremot ingen bra tumregel åt andra hållet; man kan vara stensäker på något som senare visar sig vara helt fel :blink: och egentligen kan man ju inte skilja på saker och ting eftersom verkligheten som sagt är ytterst subjektiv. Vi kan bara tala om en objektiv verklighet endast om vi talar om den abstrakt; vi kan t ex vid ett givet tillfälle vara överens om att det vi tittar på är ett träd, men det är ju bara ett kollektivt vedertaget begrepp, och ger ingen egentlig förklaring av verkligheten. Vad är egentligen ett träd? Där tar orden slut, och vi kan inte veta alls om vi uppfattar det likadant... Och det är här det börjar bli lite flummigt, just för att orden tar slut :D ... Så dethär med att VETA något, KÄNNA något... ja, man skulle nog kunna säga att det är saga... samtidigt som man kan säga att det är mer konkret än de konventionella begräppsmässiga överenskommelserna... egentligen.

Flummade iväg lite där kanske :?

Jag kan uppleva det som att shamanismen ibland används för att legitimera fenomen som kanske annars skulle förkastas. "Klart att den eller det existerar, jag har träffat på det i en resa". Jag menar inte att folk använder shamanismen för att legitimera saker som de vet är falska (även om sådant säkert händer) utan att shamanismen då den rör sig över gränsen mellan verklighet och dikt (vilket jag i likhet med Thomas är övertygad om att den gör) drar med sig fenomen tillbaka. Är det bara jag som kan se detta som ett problem?

I naturfolkssamhällen (som också är oerhört populära att dra upp när det gäller att legitimera saker) har man ju ofta (nästan alltid?) haft en fast panteon att relatera de shamanska mötena till. Vi har ju dock ingen sådan utan formar vår egen. Detta leder till en lös "bygg-din-egen-verklighet"religion som för mig påminner alltför mycket om new agesmörgåsbordet. Begreppet shamanism fungerar inte längre för mig eftersom det i sin vidd egentligen inte längre betyder någonting. Jag vill inte ha någon som talar om för mig precis hur allting är, däremot vill jag ha ett fenomen som vet var det själv står. Detta har lett till att jag valt att hjälpa människor på andra vägar och i stort sett inte reser längre. När jag letar "andliga" upplevelser föredrar jag likt spindelkvinnan att gå ut i skogen.

Jag hoppas att ni inte tar detta som ett angrepp, det är verkligen inte min avsikt. Jag tycker att det är en intressant tankegång som jag gärna ser era synpunkter på.

Jag tycker det är ett intressant fenomen det där, med saga i resandet. Har själv många gånger trott att jag fabulerat vilt, hittat på en massa och bara spånat själv när jag rest en helanderesa för någon annan. Sedan tyckt att det var pinsamt och skämts för att behöva berätta om mina vilda fantasier för min "patient" och jag kan till och med känna att jag "lurar" denne utan att vilja det.

Och så säger "patienten" ja just det, precis så är det...

Eller så ringer de tillbaka och berättar att det här hände efter din resa, det var precis så du beskrev det...

Eller så fattar de ingenting, men kan senare berätta att det fick stor genomslagskraft och problemet är borta, så bevisligen hände det något och det var helt rätt...

Och varje gång blir jag lika förvånad. För jag kände det verkligen som om jag hittat på och bara spånat vilt.

(Andra gånger är det uppenbart att jag inte hittar på, för jag kunde inte ens i min vildaste fantasi ha kommit på det där själv...)

Saga eller verklighet... Vem vet? Vad är verklighet egentligen??? Och vems verklighet?

Jag hoppar tillbaka till ursprungsfrågan:

Tänkte på det lite igår och lite idag, och faktiskt så tror jag att det kan vara bra att definera shamanism, inte för att man inte ska få göra på sitt eget sätt och hålla sig till fasta regler, utan bara för att man ska få en tydlig gränsdragning för att underlätta kommunikation :). Jag kan gissa mig till att alla vi säkert har väldigt olika definitioner ändå.. men man gör det ju inte direkt lättare för sig genom att abstrahera begreppet.

Ang shamansim och new age tycker jag att t ex auramassage och chakrahealing inte hör till shamanism. Såklart kan en människa som håller på med det också kan hålla på med shamanism, liksom en kock också kan baka.

Egentligen så är det ju en fråga om själva begreppet. Och anledningen till att jag i detta fall tycker att själva begreppet är värt att vårda är för att det känns för abstrakt, för allomfattande, för urvattnat redan.

Jag vet inte alls om jag står för det jag skrivit på något sätt.. Men jag känner (också?) att trolltrumman på något sätt glidit iväg lite åt det ideologiska hållet..
Kanske svårt att hålla isär iofs, när människor har såpass olika världsuppfattningar som här.. Är världsuppfattningen öht relevant i praktiserandet av shamanism?

(Eehum.. blev lite ostrukturerat, är nyvaken :D hoppas ingen tog illa upp, och hoppas ni ändå förstår lite vad jag vill åt...)

Jag tror nog att det kan vara väldigt värdefullt att definiera shamanism. Vi har diskuterat detta mycket och länge i föreningen jag är med i. Eftersom vi sysslar med undervisning och helandearbete så är det ju mycket viktigt att vi kan definiera vad det är vi lär ut, och på vilket vis vi kanske kan hjälpa folk. Så att de vet vad just vi sysslar med, och vad vi inte sysslar med.

Sedan kan man ju inte påtvinga någon sin egen definition, men nog kan man diskutera, och komma överens om en hel del.

Det är just det, vad vi inte sysslar med, som jag vill åt. Själv kan jag säga att shamanismen för mig inte innehåller element av öde, tidigare liv, en bakomliggande mening med allt, reinkarnation eller för den delen mening. Om det finns en mening med allt blir en naturlig konsekvens av detta att det finns en meningsstiftare och detta med en bakomliggande "gud" har jag svårt att acceptera. Kanske bara anarkisten i mig som slår bakut.

Tidigare liv är ett omdiskuterat begrepp märker jag. Jag ser personligheten och egot som en konsekvens av de minnen vi bär och minnena lagras med största sannolikhet organiskt. När vi dör och ruttnar bort ruttnar också våra minnen bort. Livsgnistan kanske går vidare, atman-brahman tanken tycker jag känns vettig.

Jag är akademiker och barnsligt road av sådana här diskussioner. Kanske finns det ingen mening med att diskutera det, men det gör mig glad. :)

Vad ingår inte i er shamanism?

Tack allihopa för intressant läsning.
Jag känner mig kluven i detta med tidigare liv och shamanism. Kanske någon kan hjälpa mig att belysa frågan. Om jag har förstått saken rätt kan man inom shamanismen ha kontakt med förfäders-andar. För mig är anden en form av energi och eftersom energitillgången är ändlig så cirkulerar den i ett kretslopp. Min fundering blir då; om våra avlidna förfäders andar finns kvar och den energin aldrig återföds till en ny kropp så funkar inte kretsloppet B). Det borde bli fullt av ande-energier utan kropp, och varifrån kommer då dom nya andarna till dom som föds? Den borde ta slut någon gång, och vi blir ju bara fler människor på jorden :/

Det är också enligt min mening viktigt att veta vad som ryms i begreppet shamanism, annars riskerar ordet shamanism att urvattnas likadant som begreppet new age, som ju inte är en sak utan ett paraply av allehanda mer eller mindre trovärdiga synsätt.

En tanke om tidigare liv är att även om folk upplever tidigare liv som om det vore liv just de själva har levt, så måste det ju inte vara så...

En bok jag läst om en shaman (toltek) beskriver hur man kan ta kontakt med och uppleva vilket "tidigare liv" som helst, även om du själv inte var själen som levde det.

Dvs det gå att hämta kunskap och information och upplevelser den vägen. Som om det finns ett "avtryck" av alla liv som någonsin levts här på jorden.

Och ett sätt att kolla in ett av de här avtrycken är att göra en resa på det.

Jag har testat, och det fungerar, åtminstone upplevde jag något i den stilen. Om det var "mig själv" i ett tidigare liv, eller någon annan, är inte så intressant för mig faktiskt.

Jag är inte så säker på att min själ är en kompakt enhet som är lika efter det att jag dött. Kanske går jag så småningom ihop i ett "själsmoln" med andra själar, och blandas ihop? Det låter helt OK i mina öron. Och att små delar av den här "gruppsjälen" går ner på jorden igen, som en avskuren individ? För att sedan komma tillbaka och blanda sig igen? Kul tanke, tycker jag. Men inte har det så mycket med shamanism att göra!

Nej, Kalle, det är inte bara du som tycker att sånthär är kul :D (iofs är jag också akademiker :P )

För mig är det svårt att svara generellt på frågan vad som för mig ingår i shamansimen och inte, jag tror att det blir mycket vad man gör det till. Vill man blanda in tidigare liv och karma så gör man det, annars inte. Man skulle ju kunna gå på frågan ifrån andra hållet också: Vad ingår i shamanismen?

Som jag har förstått det hela ingår det andar. Som Kraa var lite inne på: Vad är en ande? En kvarleva av ackumulerad energi? Eller en vilja? Vad består anden av?

Ett annat element som verkar ingå (iallafall i det sättet de flesta här verkar praktisera shamanism på) är undervärlden, övervärlden och mellanvärlden. Var finns dessa världar, i en eller utanför? Om jag reser till dessa världar; vilken del av mig reser då? Osv osv...

Om jag ska beskriva min subjektiva uppfattning och motivera den, måste jag nästan beskriva min världsbild. Men det är jag för trött för just nu.

Jag har förhållit mig till shamanism i huvudsak som en naturkontakt, dvs en väldigt "jordnära" sak. Inte några element av tidigare liv, andra världar eller abstrakta krafter. För mig är det byggt på logik (min logik då, givetvis) och den bygger på att allt hänger ihop, dvs vi påverkar och påverkas. En del av shamanism för mig är att bli medveten om hur denna påverkan sker i de enskilda situationerna. Naturkontakten är viktig. Och ytterst konkret. För mig handlar det inte om att "skicka positiva energier" genom att sitta i ett rum och meditera, utan att gå ut i skogen och känna på och krama träden eller ligga på marken och känna på jorden. Naturkontakten är viktig därför att vi är av naturen, och det känns som om vi har glömt det litegranna. Att känna att vi faktiskt hör ihop och tränga in djupare i ömsesidighetens strukturer. Det handlar om hårfina distinktioner hur man förhåller sig till saker. Många säger "allt är ett" eller "allt är energi" och menar något helt annat än jag menar när jag säger det.

För mig har shamanismen hittills inte heller handlat så mycket om tekniker. Därför har jag sökt mig hit till trolltrumman, för att kanske få lite struktur på det hela. För mig har det mer varit ett behov. Ett behov av kontakt med naturen; inte som abstrakt newageklyscha, utan Verklig Kontakt.

Så, jag skulle kanske kunna svara somså, att för mig har schamanismen med allt att göra som är ett verkligt utforskande med utgångspunkt i en given form...? (New age är ju också ett utforskande av världen, men med andra föresatser.) Så finns det några givna föresatser för shamanismen? (Och har shamanismen någonting med tro att göra öht (måste man tro på undervärlden för att kunna resa dit tex)?)