Det överlägset vanligaste fenomenet i mitt "shamanska arbete" är rädsla. Antingen i fysisk form eller uppmaningar att möta rädslor, ta tag i rädslor osv. Otaliga är de gånger jag undvikit något som gjort mig rädd för att sedan inse att det var där jag verkligen hade lärt mig något.

Hur gör ni för att brottas med era rädslor? Upplever ni rädsla överhuvudtaget när ni reser?

Många gånger undrar jag hur mycket som skräms för att det verkligen är farligt och hur mycket som skräms för att det vill lära mig något. Jaf brukar försöka möta rädslan, den metoden har både lärt mig mycket och gett mig ett par sjuhelsickes näsknäppar (också lärdom givetvis, men plågsam sådan).

Ja du, försöker att hålla mig medveten om när jag låter rädslan styra mina beslut. När jag kommer på att så är fallet försöker jag möta rädslan och även låta kärleken leda mina beslut. Rädsla är väl egentligen ingenting annat än en känsla? :/

Jag försöker också likt Eremiten att vara uppmärksam på om det jag gör styrs av rädslor. Och känner jag att så är fallet så arbetar jag hårt för att möta dem, annars blir de bara större och större tills de blir omöjliga att besegra. Att identifiera rädslan är steg ett sedan måste man lära sig att kontrollera den, för mig består det ofta av att jag blir "förbannad" och intalar mig själv att jag inte är rädd! Då rusar kraften till. ;)

Även som en förberedande sak så pröva att meditera en halvtimme innan du startar, det fungerar mycket bra för mig och hjälper också med att skärpa till i huvudet.

Gillar den här attityden :)
Se bild!

<edit> bilden var lite väl stor.

Jag vet inte om rädsla är ett vanligt fenomen hos mig och mitt resande. Men, generellt kan man säga att jag har upplevt rädsla på sånt sätt att inte mycket bekommer mig.

Jag TROR att jag i psykologin under min gymnasieperiod hörde ett begrepp som kallades för "fludding"... men, jag kan inte hitta det på nätet nu så det är nog mitt minne som är kasst. Men, det gick iaf ut på att MÖTA sin rädsla. Var man rädd för spindlar skulle man stängas in i ett rum med spindlar. Hemskt men efter att paniken lagt sig så var man botad (sades det)

Nåja, vad har det med mina rädslor att göra? Jo, jag har varit rädd en gång i den här världen och en gång i den icke ordinära. Eller, naturligtvis har jag varit rädd fler gånger men dessa TVÅ gånger är så utmärkande och förändrade mig så mycket att jag sätter dem högst. Som ett slags före och efter rädslan... B)

I den här världen var det ett par kompisar som skulle skrämmas (och de lyckades väldigt väl) och i den ickeordinära var det under min första övervärldsresa. Jag gjorde misstaget att förvänta mig något... Se nåt jag kunde förstå / relatera till. Men så fel / annorlunda det blev... Nu är som sagt dessa händelser speciella även om de då var skitjobbiga. Och efter dem så är inte rädsla ett "problem" på samma sätt som det var först.

och som sagt. Rädsla är inte farligt. :)

Mitt största problem var att jag var rädd för rädslan...

Och inte lite rädd heller, jag höll på att bli tokig. Utan att överdriva. Bokstavligen.

Rädd är jag fortfarande, och misstänksam ibland, men med tiden så har jag fått välja: att leva eller dö. Paradoxen är att när jag valde att leva så fick jag möta skräcken med all kraft och var tvungen att "dö" i den, bara ge upp. Antagligen motsvarar det att vara inlåst i ett rum med spindlar när man har spindelfobi. Tillslut ger man upp, "dör", och upptäcker att man finns kvar, fast utan spindelrädsla, kanske är de lite otrevliga på sin höjd men kanske till och med lite intressanta och man kan lägga sig på magen där och titta lite närmare på dem... prata med dem...

Så är det ofta numera för mig, jag kan kika på det jag är rädd för, kanske darrar jag lite och blänger ur ögonvrån, men jag tittar och det har hittills ALLTID visat sig att rädslan i sig är värre än det jag är rädd för! :D

Det här kanske bara gäller för mig, inte vet jag.

Ibland är det ju bra att vara rädd, så att man inte gör illa sig. Det är väl när rädslan bli onödigt begränsande som den blir ett problem. När man blir vingklippt av den.

Funderingar från Helena

Hej jag svarar ur mitt new-age perspektiv.
Jag har aldrig varit rädd när jag rest, om man med resor menar trumresor/ alternativt resor utan trummor.
Däremot har jag varit rädd för det mediala dvs andar spöken och så vidare.
Jag var livrädd för seendet förr eftersom jag inte kunde skilja på seende av de andra världarna och ren galenskap.

Nu i mogen ålder är jag inte längre rädd för varken den andra sidan eller seendet. Rädd är jag mer för galningar än för spöken. Jag tror att det beror på att jag faktiskt rent tidsmässigt befinner mig närmare döden nu än när jag var ung.

Liten undran? Hur ofta reser ni? Sker det med eller utan trummor?

:? Rose

Uthien: PRECIS sådär är det. Och jag försöker också att möta den, men det är skitsvårt. Kroppen kämpar liksom omedvetet ändå. Tack för ett stödjande svar, nu vet jag att jag gör rätt iallafall.

Tack alla andra också!

uthien och kalle: Ungefär samma upplevelse har jag haft men då var det inte rädsla det handlade om. Det var mat! :)
Alltså... jag ville inte döda.. ELLER vara orsak till att saker dödades.. och först var det enkelt, bara att undvika kött, eller hur? Men, efter några dagar accelererade känslan av att INTE vilja döda och problemet tilltog. Växter lever ju också... helt klart är det så så jag avstod från det med. Vilket leder till att det inte blir mycket kvar att äta om man DESSUTOM är allergisk mot stenfrukter, nötter och mandel som jag är. Så, efter nästan en vecka UTAN mat kom jag till en insikt... liv kräver död! Så enkelt... och så sant. Och så befriande. Så tror jag att det kan vara med rädsla också...man kommer till en gräns där ens varseblivande förändras drastiskt och man får en helt annan upplevelse...

Hmm, var det bara jag som kunde se parallellen? :)

//Vindarnas son