Klockan är fem på morgonen - vanligtvis omkring den kallaste tidpunkten på natten. Jag har sedan förra lördagen befunnit mig i Sundsvall för att hälsa på min familj.
När jag går ut ur huset för att röka mig en nyrullad tobakspinne så hör jag ett synnerligen märkligt ljud, först tror jag att det regnar men jag inser snabbt att det är vatten som droppar från alla hustak runtomkring mig. Ljudet är felplacerat, så pass att jag för en stund tappar verklighetsuppfattningen.
Jag tänder min ciggarett och inser snabbt att temperaturen har stigit över noll. För fyra dagar sedan var det nästan 15 grader minus, då även denna temperatur var ovanligt hög chockas jag ändå över det faktum att snön börjat smälta. Samtidigt börjar det rasa från diverse tak och jag står med öppen mun och gapar.
Då jag är uppvuxen på exakt denna plats kan jag väl intyga att detta ej är normalt. Vi har nu samma temperatur som jag har nere i Holland, vid densamma tidpunkt.

Jag har i mitt liv vandrat genom både eld och vatten (mest vatten i och för sig) men det här är första gången på väldigt länge som jag på riktigt känner oro. Det kan ju diskuteras hit och dit om vad som är rätt och fel och oftast känner jag endast avsmak över ämnet, men denna gång må jag säga att just precis detta är fel.
Naturen har ändrat beteende, saker och ting skall inte fluktuera med en sådan hastighet.

Jag kan slita mitt hår och gnaga på mina fingrar i förtvivlan men jag antar att vi alla redan vet vad som sker, min fråga lyder väl snarare; är detta meningen?

Nä, jag tror inte ett ögonblick att det är någon "mening" med det här, jag är tämligen övertygad om att det är en ren och skär konsekvens.

Det är vi människor som micklar och ordnar och styr med våra giriga små smutsiga fingrar, och med tiden så smälter snön.

Sedan finns det fler orsaker till klimatförändringar, en sak är bra att komma ihåg: de senaste 5000 åren sisådär har vi haft onormalt stabilt klimat på jorden, om man ser på de senaste några hundra tusen åren alltså. Så vi är lite bortskämda med att allt är som det "alltid "har varit, för så är det inte. (Forskning från borrhål i isen på Grönland bl.a.)

Och koldioxidutsläpp, tja en saftig vulkan och några till kan snabbt spy ut mer elände än vad alla vi människor kan hitta på tillsammans, så "onaturligt" är det inte med klimatförändringar. Och när är det dags för nästa stora meteorit tro?

Men det har inte varit en massa vulkaner och meteoriterna duggar inte speciellt tätt, nä den här gången är det vi människor som styr och ställer. Och hela jorden får ta konsekvenserna. Är det någon mening med det?

Ofta, ofta, ofta får jag höra människor säga det, som med en liten suck: "Men det är väl en mening med det." Vet ni vad jag tror att det är? En flykt! Det är att säga: "Jag orkar inte, jag vill inte, jag vet inte hur jag kan engagera mig, det här är inte mitt ansvar, och jag tänker inte lägga två strån i kors för att förändra något alls!"

Säkert finns det en mening med en hel del, men ofta tycker jag att människor använder det för att slippa ta konsekvenserna av sina fria val.

Så, som kort motfråga på din fråga: Kan du se någon mening i detta? Jag kan inte det, så jag vill gärna ha ny utsiktspunkt i så fall.

Tacka faan för att vi måste ta ansvar, mitt spörsmål var inte gällande en passivitet eller på något sätt godkännande av situationen. Jag känner oro och jag behöver hitta något konkret att fästa mina tankar emot.
En mening finner vi oftast när en instans orsakas på grund av någon form av planering eller initiativtagande gentemot/gentefrån något eller någonting. Däremot må jag säga att vi ej är ensamma vad gäller beslutstagande. Vi lever inte på en inert boll av materia utan faktiskt enligt min mening en fullt fungerande och även medveten livsorganism. Kalla det Gaia, Moder Jord eller vad faan som helst av valfria "passande" namn. I grund och botten är vi ett resultat av någonting utomstående och mycket större än oss själva.
Ibland känner jag mig som en schackpjäs, oavsett om jag är en del i spelet så är det ändock någon som styr mina drag i "det stora hela".
Som svar på din fråga vill jag befästa det faktum att vi agerar pjäser i ett större spel. Min osäkerhet består endast av de facto att jag inte har en jävla aning om vart vi är på väg.
Det blir varmare - tycker vi om det? De flesta skulle ironiskt nog svara ja men det är orsakat av oss själva och ingen kan påstå att vi var beredda på resultatet.
Okay, temperaturen har inte ett skit att göra med den egentliga saken men ändå så kan jag inte förneka det faktum att vi hållit en klar koalitionskurs mot en utveckling som sällan ändrat bana, snarare motsatsen; vi har varit och är fortfarande grundstenen i hela planetens utveckling. Vem eller vad står bakom detta vill jag veta.
Att jag söker efter en mening handlar om att jag har iakttagit en klar bana i hela den mänskliga rasens existens.
Jag må väl vara en smula naiv men ibland förväntar jag mig att vissa individer har en större koll på vad som pågår, speciellt på ett forum som detta där människor utger sig för att behärska de övre och undre och till och med de mittersta lagrerna av verklighet.
Jag skriver inte för att uttrycka min själviska övertygelse utan snarare för att fiska efter en respons av andra som reser i samma sfär och på detta sätt utväxla frågetecken mot meningar :)

*Kvasi, kvasi apan har lärt sig att tala*

Hej

jag har nog aldrig påstått att jag kan behärska de olika världarn, jag är blott ett sandkorn som rullar fram i verklighetens lilla bäck :)

Även om jag nu inte levt tillräckligt länge för att själv uppleva förändringar så vet jag om dem. även om äldre ofta är jobbiga med "på min tid" snack så kan man lära sig ett och annat utav dem.

Så jag funderar faktist ofta kring vart vi människor är på väg.

Min senaste tanke kretsar kring att männskligheten beter sig som ett litet barn som växer upp. jag som studerar historia har slagits av tanken att vi människor genom tidens gång försökt oss på allt, precis allt

Exempelvis: när människan började utforska världen och vi blev allt mer medvetna om varandra så måste vi ju naturligtvis testa på att ha ett världskrig, bara för att se vad som händer, se vem som är starkast? :blink:

sen så verkar det som att männskligheten glömde testa några saker, och några länder var ju inte med i det första världskriget, ¨så då drar vi igång ett till för att testa de möjligheterna, kan man utrota ett folk? hur stora bomber kan vi bygga?

naturligtvis har ingen människor planerat krig med dessa baktankar(hoppas jag)

men männskligheten verkar omedvtet vandra från den ena änden av skalan till den andra, för att testa på allt extremt vi kan hitta på. Och just nu testar vi halft omedvetet hur mycket vi kan utnyttja jorden och dess resurser.. var går gränsen?

naturen själv arbetar ju lite så, säg vad har evolutionen själv inte testat på i sin jakt efter den perfekta livsformen?

Nä, jag har väl kanske framstått som en smula aggressiv i min framtoning, jag vill tilläggningsvis klargöra att jag inte menade att anklaga någon här som man kanske kan tro när man läser det jag skrivit. Mitt problem var väl kanske att jag postade i samband med veckans två helgdagar samt att jag även befann mig mitt i en resa mellan två olika länder. Vanligtvis skriver jag ej i bruk med svordomar och dylika antydningar.
Nu när detta är sagt vill jag visa en uppskattning gentemot Gecko's inlägg. Tillido skulle jag vilja spinna längre på det som redan sagts.

Jag träffade en trevlig herre förra sommaren efter att ha genomfört en ganska så välartad svampceremoni. Han var en sådan här människa som föredrog att mantra sig till extastillstånd med hjälp av radband. Vad jag fick var i varje fall ett väl uttryckt synsätt på människan och Moder Jord. Jag kommer att försöka översätta engelska ord uttalade av en tysk man :)

I grund och botten blev vi människor utvalda av moder jord för att agera som hennes "känselspröt".
Vi har blivit givna en uppsjö av gåvor och meningen ligger i att vi använder oss av dessa som resurser för att konstant skapa nya former av medvetenhet.
Det är den grundläggande byggstenen i moder jords utveckling att hon samlever med människans sinnen för att på detta sätt uppfatta skapelsen i sitt hela. Enklare uttryckt; genom oss kan hon lära sig uppleva, känna och utforska sig själv.
Utvecklingen sker dock ej enbart i materiell form, det sker även i form av själ och förstående och denna kunskap står sedan som grund till den fortskridande utvecklingen.
I rollen som hennes sinnen skapar vi en kontinuitet i planetens utveckling som hon själv ej är kapabel till. Därav har hon gjort sig beroende av oss på samma sätt som vi är beroende av henne. Slutligen kan man erkänna att kaos var den uppenbarliga väg vi valde.

Nu har jag då ingen aning om vart jag försöker styra denna disskussion men då mitt första spörsmål stod som väldigt diffust så anberopar jag detta B)

Ha en mycket god fortsatt onsdag.