Svår fråga att skriva...Men ere nån mer än jag som märkt att folk har dragit sig undan efter att man börjat med "shamani" el.dyl.Å stämmer då det gamla ordstävet att "shamanens väg e ensamhetens å smärtans väg"?
Ta mig nu inte så ordagrant utan det e en lite "flummig" fråga???

jag började vandra shamanens väg när livet var som mest tomt och ensamt, men sen gick det bara ett halvår tills jag hade nya nära och kära.

men jag tror inte att ens sociala liv har så mcket med shamanismen att göra, kanske det ordspråket sftar på? shamanismen är ingen väg man kan vinna social framgångar med :)

smärta och ensamhet är måhända de två faktorerna som skapar den blivande shamanen... utan dem inga insikter.. inga insikter.. ingen shamanism

flummig tanke om din flummiga fråga :)

Så var det för mig ett tag också, att somliga vänner och släktingar av någon anledning blev illa berörda när de fick veta att jag börjat syssla med shamanism. Somliga trodde på allvar att nu hade jag blivit knäpp på riktigt, och att jag borde "söka hjälp för det där"...

Men med tiden så har jag hittat riktigt fina vänner som också håller på med shamanism eller medialitet eller andlighet osv och som inte höjer på ett ögonbryn eller tar ett litet steg tillbaka, utan bara tycker att det är självklart och alldeles vettigt.

Dessutom så har ju shamanismen i sig varit läkande för mig, så att jag numera är mer uppriktigt social än jag varit tidigare! Shamanismen har inte varit en ensam väg för mig, snarare tvärtom!

Men, som Gecko skrev:

Där i ensamheten och smärtan har jag vandrat mycket och ofta tidigare i mitt liv. Och någonstans där öppnades dörrarna till vägen som ledde mig till shamanismen. Om det är så för alla vet jag inte!

Förresten var det himla kul att träffa dig, oozwiz, välkommen i gänget!

(Har du lust att prata så släng iväg ett mail...)

Även om jag inte tycker att jag kan säga att jag utövar shamanism än, så tycker jag nog att perioder av svårigheter och ensamhet har stärkt min drivkraft att söka djupare gemenskap med andra och även komma närmare en andlig verklighet. Jag behöver också perioder av ensamhet på något sätt (och att människorna närmast mig kan ge det utrymmet) för att se saker runt omkring mig på ett annat sätt. Det viktiga för mig har varit att lära mig att jag inte bör eller behöver stanna där, eller ge upp den känsla av frihet som ensamheten och även smärtan kan ge.

Ensamheten i mitt andliga liv har kanske varit mer påfrestande, framför allt på senare år, och jag har dragit mig undan från folk som betraktar ateism som en självklarhet. I takt med att känslan av att den andliga verkligheten blivit mer påtaglig har jag också känt mig avskild från många i min omgivning som inte delar den upplevelsen, vilket har kännts sorgligt. Samtidigt har jag ännu inte hittat något religiöst/andligt sammanhang där jag kännt mig helt hemma.

Det blev lite omständigt kanske, men ensamhet och smärta kan fungera både som en drivkraft och något kvävande, tycker jag, och det är inte alltid helt lätt att se vilketdera det är medan det pågår.

Själv upplever jag att det är både och, att folk drar sig undan men också att jag själv drar mig undan då mycket av det shamanska arbete som man gör är ett ensam arbete både i smärta = utveckling men framförallt i glädje = insikt

Ett lite kul scenario är när man berättar en upplevelse för den bekantskapskrets som inte är intresserad av alternativa världar/shamanism, hur de tittar på en, nickar lite leende men skeptiskt och helt börjar prat om något annat...... :)

Men som tidigare inlägg har nämnt kommer det även nya vänner in i ens liv som det är lättare att delge upplevelser och kan byta erfarenheter med.... vilket är enormt berikande..... framförallt för att bekräfta att man inte är helt galen eller att man inte är ensamt galen iallafall.... :blink:

:)

Frågan är intressant att reflektera över...
Häxa o shaman är för många allmänt starkt negativt för att det målas upp en nidbild av halvgalning sittandes med kvast eller trumma o dit hörande nidbilder från serier, sagor osv... att förtränga naturkunskap o naturfolkstraditioner har man gjort effektivt genom att förkasta dito som en primitiv form av rit utan "något som hellst värde i "verkligheten".... :blink:

Vad är då verkligheten, prata samma lika språk, delta i köp o sälj hjul med olika former av hirarki i form av "socialstatus"/pondus makt pengar ha begär etc...
När västvärlden kom till afrika raljerades om dessa ½-hel-nakna primater som gurglade o inte "kunde tala"( läs franska, engelska eller andra rätta språk"...
Noteras att läkemedelsindustrin idag far ut till resterande naturfolk (tex regnskogen) för att lära om bot o hälsoväxter ;)....

Många blir rädda för människor som vågar stå för vad dom är o tänker och som inte går att KÖPA... dvs ensam som begrepp jagstark, att inte sålla sej till mängden bara för det är kutym- bekvämt... w00t

Men men jag ser ljuset i tunell allt fler talar om livsfilosofi på fikarasten på arbetsplatser osv många blir seriöst intresserade shamanism va är det har hört ordet men va är det en sekt ??? Skratt !!!
Otroligt få är uppdaterade en del har som sagt bilden av en jokande same alt nån halvgalning som just kommit ut från psyket...

Så visst väcker det känslor... o ja säger som jag brukar man kan bara vara den man är o i själ o hjärta agera som man lär...man blir klart jälsligt berikad o vem som är ens vänner käånnar man snart in

Med naturen för moder jord om än i 2005 års former ;)

Kram från melena

Själsligt berikad var det ja ...
Varför är folk så rädda för tex psykiska sjukdommar ??
Jo "vansinnet " hispan som man sa förr var ngt fruktansvärt och sjukdom är för många just en smittorisk...


Betänker att många av alla de som sattes in på rikshospitalen tex i Piteå-Västerviks Norra osv hade säkert både förmågor o inre resor som inte kunde partas om eller accepteras av omvärlden..........


det finns en allmän tes inom alt.medicinen o det är ju just att människor som har gjort resan med sin egen sjukdom, själ osv många ggr blir mkt duktiga hjälpare o healer.... Man har sas varit o vänt i tunga träskmarker o trots allt hittat fastmark igen o läkt...

Den inre resan är lång o upplevelserik- berikande

Kram igen / melena ;)

Jo, har också märkt att det finns folk som helt visst dragit sig tillbaka iom den väg man valt. Sedan har det också lett till som uthien nämner att jag också funnit nya vänner iom att man hållt fast och utforskat allt detta nya. Jag är också övertygad att andarna har mycket med i spelet och ser till att vissa vägar korsas..

Annars är jag inte så hemskt ledsen över att vissa kompisar har försvunnit pga. att man tagit en andlig väg i livet. Faktiskt får denna trångsyntheten mig att tvivla på att de inte var några vidare vänner att ha överhuvudtaget. B)

Jag tror mycket av sådant tal skrämmer många som "kallar" sig ateister (de flesta är egentligen inte ateister, de vet bara inte.) om man börjar använda alternativa tolkningar av verkligheten. De saknar verktyget att bemöta ideérna och avfärdar dem således eller nickar och ler som sagt (o)roat på munnen. ;)

Jag har inte märkt att människor drar sig undan, snarare att det finns en stor nyfikenhet blan dom som jag trodde skulle döma mig som galen. Även om nyfikenheten är diskret, dvs dom frågar när man är lite för sig själv. När jag skulle åka på shaman kurs var jag lite tveksam över om jag skulle berätta på jobbet vad jag skulle göra. Jag valde att stå för mitt beslut och blev storligen förvånad över det intresse det väckte. Dessutom kunde nog ingen undgå att märka den förändring jag genomgick efter kursen.

Men visst kan man konstatera att vissa tycker att det är obehagligt med en annorlunda världsuppfattning. Jag erbjöd en av mina vänner, som jag gett reikihelaling, att prova shamansk healing. Han avböjde eftersom han tyckte att det kändes "spoky". Så jag antar att som vid alla andliga val måste vi respektera att alla måste få välja sin väg och sin tid.

En tanke slår mig just. En av mina tidigare arbetskamrater som (var mycket omtyckt av alla på jobbet) valde att utbilda sig till psykolog. Efter utbildningen jobbade han kvar en tid på vårt jobb och många uttryckte då att dom tyckte att efter hans utbildning var det obehagligt att umgås med honom. Dom sa att det kändes som om han "såg igenom" dom, som om han visste mer om dom än dom själva visste. Själv upplevde jag att det var samma kille som förut. Men uppenbarligen finns det människor som inte vill bli "lästa" och kanske tror dom att man även inom shamanismen läser av sånt som andra vill behålla för sig själv.

Av den anledningen är jag mycket noga med att visa att jag respekterar andra människor och absolut inte "tjuvläser" deras person eller blandar mig i deras själsliga liv om dom själva inte bett om det. Respekten är viktig.