Var på begravning idag........ :(
Hon var inne på sitt 99-år och mitt logiska jag var så tacksam att hon fått somna in, dimensen hade tagit henne sedan ett par-tre år... Samtidigt lycklig att ha fått ha denna lilla dam i mitt liv med sina ständigt glittrande ögon, fniss och alla dessa år av liv/ händelser som hon fått o gett... :)

Så där befinner jag mej i kyrkan( pingstkyrkan som var hennes församling)

Hinner bara sätta mej så trycker en våg av gråt fram i ögona...
Konstaterar att rackarns det är ngt som händer med än själv...just vid själva begravningsritualen... det berör o jag upptäckte att jag grät för alla andra begravningar jag varit på inte av sorg utan mer av en enorm glädje o tacksamhet för livet... :respect:

Sen efter sången o pastorpratet som var väldigt fint o glädjande... så var det dags för farvälköret vid kistan. Jag hade min vana trogen ett par korta strofer som jag härleder till personen ... i detta falla att vårsolen kommer att skina varmt o glittrande i år för nu har hon kommit "hem" o följer oss från ovan o kommer fortsätta glittra med sina glada ögon...

Vad händer jo rösten knackar i hop o hela kroppen fylls av den där "nära livet" känslan igen.. tårarna bara rinner.. o snörvlande...Jag jätte förvånad över mina egna reaktioner ( logikhjärnan bara gapade-vad gör ja typ ?)

Känner ni igen er ?!
Vad händer i oss när vi upplever starka ritualer...

Nästa gång ska ja ta med hushållsrullen...

Funderar Melena under en stjärnklar fullmåne himmel som berikats av ännu en stjärna...

Hur beskriva sorg i ord?

Men jag känner igen situationen. För en tio år sedan när min styvfars-far gick bort blev också en pöl av tårar. Till synes helt bortom all rimlighet och lite out of place också med tanke på att jag inte kände honom någon längre tid.

De tillfällen då man som mest kan begripa vad det handlar om att leva är ibland när man ser dess motsats. Min övertygelse är att döden är en övergång till andevärlden, men min själs känslomässiga del är inte lika rättfram och nöjer sig inte gärna med tal om "övergång", speciellt inte då det handlar om någon man bryr sig om. Det är en pågående strid där som är svår att vinna, speciellt då ibland döendet i sig ter sig så otäckt och ovärdigt för många.

När man kommer ner till kärnan i det så tror jag att hur väl vi än tror att vi känner döden och vad det innebär att gå bort, så är det något som påverkar oss i djupet av vår sinne. Själen kanske förstår vad det innebär att dö, och kan glädjas över det. Men sinnet är fortfarande på efterkälken och känner saknad och sorg. Därför behöver det nog gråta ut lite för att få tröst. :/

När det handlar om sorg och saknad så tycker jag Astrid Lindgren beskrev det väl i Ronja Rövardotter när Skalle-Per går bort.

Rövarhövdingen Mattis skriker förtvivlat ut sin sorg: "Han fattas mig. Han har ju alltid funnits! Nu finns han inte längre!"
Mattis fru Lovis säger, alltmedan hon knådar en deg: "Människor föds och dör. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara."
Sedan stannar Lovis upp och frågar: "Vill du att jag ska hålla om dig lite?"
Mattis: "Ja gör det!"
De två kramas och Mattis känner sig lite bättre.

Kram på dig.

Jo, sorg och döden gör att livet kommer så mycket närmare, det är också min erfarenhet.

När min syster dog så blev jag mitt i all vansinnesförtvivlan så faschinerad över att jag såg mycket bättre, och hörde så mycket mer intensivt. Jag gick i stan och såg detaljer på husen jag aldrig sett tidigare, och jag kunde plötsligt gråta över hur vackert det var. Och det tog flera månader innan jag kunde lyssna på musik utan att börja gråta, för upplevelsen av tonerna var så stark, det var ibland så vackert att det liksom gjorde ont...

Jag kommer ihåg att på ett sätt så ville jag inte att det skulle gå över, det var så fantastiskt att vara så levande, så vibrerande av liv. Så jag har fått vänja mig vid att kämpa emot gråten ibland när tårar skulle uppfattas helt fel av omgivningen, jag vill ha mina starka upplevelser ifred.

Jag har också märkt att andra människor ibland uppfattar det provocerande när jag är väldigt nära livet, vibrerar av liv... kanske är det hotande, livet spränger alla begränsingar?

För mig blev döden en väg in i livet.

Men jag saknar min syster så oerhört intensivt, hon finns, det vet jag med säkerhet, men det är dimensioners avgrunder emellan oss!

Döden har gåvan att ge oss en påminnelse om livets sanna kraft och skönhet. Övningen att se det stora i det lilla (och tvärt om) hjälpte mig förbi/igenom den djupaste, farligaste svackan jag varit i, den som annars skulle ha slukat mig.

Efter den gången samtalar jag då och då med Döden själv innan jag somnar. Han sitter som en svart skugga och doftar av gammal jord och mogen apelsin (??) vid fotändan av min säng och samtalar med mig i lugn ton.
Han går en armslängd bakom mig (och dig, och dig) och behöver bara lägga sin knotiga hand på min axel så är det dags att följa med honom. Det vet jag. Det gör mig lite lugnare, lite gladare; ingen dödsångest, ingen rädsla - mer uppskattning till Liv och de levande.

Jag känner så gott igen mig i era ord :respect: det är skönt att läsa dem. En hel del ensamma mörkertankar har på senaste tiden (sen K-holm) snurrat omkring i skallen på mig och detta med död och liv och liv och död, ringer sant och klart i öronen.

Mvh,
Thomas
döende

" Kära liv smula mej mellan dina händer..."
Blås mej varsamt liv- det är så kallt vid månen o jag är så kär i jorden..

Dikter o poesi är bra balsam för själen...
Hittade inte min favvo dikt som jag inte klockrent minns men den börjar typ
"kära liv..etc vacker
Och författaren heter ...??? Ja vad heter författaren Keyo ??Åberg ?
Den som först kommer på får själv skriva ut dikten i orginal utförande ;)

Så har vi ju Karin Boye...

"Så drivs vi vilsna själar fram
från läger bål till lägerbål
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål
vet att här växlar natt o dag
tung kväll o väldig soluppgång
och att vår resa än syns kort och än obarmhärtigt lång...

Så drivs vi vilsna själar fram
från läger bål till lägerbål
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål
men känner att vårt hjärta dras oemåtståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav
som sorlar djupt i snäckans skal "


Så vi har bara att ta tag i melakonin o skapa stor lyrik......
tack för utbytet , o kom ihåg att döden är bara en naturlig del av livet...
Kramen värmer än- tack Hedning ;)

När jag är ledsen eller sorgsen eller..när ledsenhet och sorgsenhet kommer min själ nära, då är en fontän ett stilla vattenflöde ;) Så är det nog inte bara för dig Melena, utan för oss alla som älskar.

Att älskvärt, utan snyft ta förväl av någon som *levt hela sitt liv* tycker kanske vi borde kunna ske utan tåreflöden men som sagt vi älskar. Då spelar varken ålder eller levnadsvisdom någon som helst roll.

Hon var älskad av dig, så enkelt är det :)
Dina tårar kanske var diamanterna på hennes levnads stig.
Kramar till dig. /Y