Jag är lite nyfiken på vad ni andra har för erfarenhet av "småfolk"
Vi har nämligen några stycken här i vårt hus, som är både hjälpsamma och busiga.
En av dom är nog rödhårig för när jag ser honom / henne , jag ser dom bara i ögonvrån, så tror jag att det är vår röda katt .
Men när jag tittar efter katten så är det borta och katten ligger och sover i godan ro i soffan på andra sidan bordet
Jag vet inte hur många gånger saker har varit borta för att sedan dyka upp på ett av dom ställen som jag letat på.
Men det är bara trevligt tycker jag.
Många gånger påkallar dom vår uppmärksamhet t.ex. när blommorna har blivit bortglömda och skriker efter vatten, eller att man av någon anledning går till ett ställe man inte är så ofta, och där hittar saker som man trodde var slängda och borta för evighet
Mvh Talismanen
:respect: :respect: :respect: :respect:

Är det ingen mer som vågar prata om detta eller.
Jag har en tyst överenskommelse med mina "kompisar" att jag får berätta.
Talismanen
:respect: :respect: :respect: :respect:

Hade inte sett inlägget bara.

Bor i storstan så så mycket småfolk märker jag inte här, men även det händer. Oftast märker man av dem som du säger "i ögonvrån" då man är ute i skogen.

Annars kommer jag ihåg att det fanns mer av dem vid min mormors gamla hus utanför Vilhelmina. Där bodde bl.a. små varelser vid en samling träd en bit ifrån huset. Kommer ihåg att det kändes som att platsen hade en underlig feeling över sig när man var barn, och man gick ogärna dit för att leka. Hände en o annan gång att man såg något i ögonvrån och att plötsligt prasslade det häftigt i gräset och så sprang man därifrån så fort tygen bara höll.. :)

Vad jag vet så var de inte så ofta inne i boningshuset, men desto mer kändes de av i ladorna runtomkring.

Jag har sett lite "småfolk" när jag varit ute, kom jag på
De busade, viskade och påminde mig..
Trevligt minne

Jag har ej småfolk där jag bor, som jag kan se i alla fall Önskar det
Men vänta, nu prasslar den där husmusen igen
(Men hur lyckades den flytta tofflerna?)

Hej!

Jag har redan skrivit om två av mina upplevelser med "småfolk" här hemma.

En av den hittar du under "hustomtar" lite längre ner under "Upplevelser och erfarenheter" (dvs det här forumet).

Den andra finns i ett annat sammanhang, så den har jag kopierat:

Då kan ju jag berätta om ett bus som jag blev utsatt för i våras.
Jag hade modifierat en skallra, jag borrade hål i skaftet för att sätta i en rem. När detta var klart fick jag något annat för mig och la den ifrån mig på arbetsbordet.
När jag ett par dagar senare skulle hämta den så var den borta, jag tänkte att jag hade lagt den någon annan stans , så både jag och frugan letade överallt både i huset och utomhus, men den var borta.
Vad göra då, jo jag hämtade en ny skallra och borrade hål i skaftet, jag stod på samma ställe och jobbade som med den förra skallran, jag hade fortfarande ingen aning om var den första skallran hade tagit vägen.
För att hämta en rem så lägger jag ifrån mig skallran,--- rätt på den förra, som nu ligger där på bänken.
Ena stunden var den inte där,för att i nästa ligga i vägen för den nya.
Jag är säker på att småfolket tyckte att detta var "årets bus"
Jag har blivit utsatt både tidigare och senare men detta var nog det mest
genomarbetade buset dom har gjort för mig
Talismanen

Jag har också skrivit om de små. Finns att läsa här :)

TJO
har ganska mycket kontkat med di sma.

Men håller inte riktigt med den som sa att det inte är så mycket i storstan. Tycker det är tydligare på landet / glesbygd än här i Stockholm och Bromma flygplats med flygena som tar massa plats på alla sätt o vis.

Lånare har jag haft mycken erfarenhet av, vilket är de som i våra ögon tar saker för att sedan lämna tillbaka dem, och i stort sett bara när vi har totalt glömmit eller släpt föremålet. Det är för övrigt ett bra sätt att få tillbaka tingesten.

Snacka med en som jag har återkommande som lånade från mig för ofta(i min ögon sett i alla fall) och så blotade jag en skål med något han ville ha men han var sur fortfarande för jag hade ställt den uppe på en bokhylle, ned på gölvet, jag når inte! Sa han!

*skratt* jag så kan det vara. Ibland é de med mig hem ifrån skogen...

En annan gång gick jag vilse runt två kvarter på södermalm i Stockholm.... Det är ofta 'di sma' som är framme när vi inte hittar på en plats som vi säkert vet vägen till eller kring.

Olika typer, kläder, storlekar etc ja visst men inte som jag ska skriva om just nu!

hoppsan hoooopelej

Kom dock ihåg att om man lyckas se småfolk så titta inte dom i ögonen .Eftersom våra blickar e så granskande å "sugande"så tar vi död på dom med bara en blick in i deras ögon.å det vore ju synd.

Efter lång tystnad inleder jag med mitt första inlägg här på forumet.

Dessa "småfolk" äro väl förekommande i mina Norrländska hembygder, men då under namnet Vittra. Det är inget att sticka under stolen med att Vittra smyger i knutarna.
Det finns antalet berättelser om dessa från min barndom och även längre bak i generationerna. Mina egna upplevelser med Vittra lämnar jag osagda men själva namnet i sig har tydligtvis nått även Wikipedia.
Jag anbefaller er att googla på Vittra om ni är intresserade, det dinns mycket gött att finna för dem som söker.
Ett varningens ord bara; Vittra kan till början framstå som "busiga" eller fredligt återhållsamma "små folk", detta är fel, Vittra kan ställa till med otyg som kommer att drabba er generationer framöver. Var försiktig med de som varit här innan oss. Vid tveksamhet, släng åt dem ett mynt eller två, det har räddat livet på mången man och kvinna. :)

Jo jag känner oxå vid dem som vittra många finns det av dom och de gillar att busa med men som sagt man ska hålla sig väl med dom...Kul med fler norrlänningar föresten :D
/Y

Farfar som lärt mig följande. Kallt stål håller vittra borta. Man stack in knivblad över dörrar eller stoppa in dom under förstu-trappen. Att vända ut-och-in på kläderna gör att dom inte kan se en i skogen. Men det funkade bara ett tag.

Ville inte hästen gå över vittrastigarna i skogen (han var skogskarl och spelaman) kunde man fläta in synålar (av stål) i manen, så gick det bättre. Man kunde också kasta salt över axeln om man trodde vittra satt i timmerlasset. Då stack dom.

Mvh,
Thomas

Vittra har jag länge velat få kontakt med, många i min släkt bakåt i tiden har haft med dem att göra, med eller mindre mot sin villja.

min farmors morfar såg vittra valla kor över sjön i byn där de bodde, min halvbrors farfar, hamnade i slagsmål med en ilsken vitterkvinna när deras respektive renflockar blandades.

tänkte att jag kanske kan bli den förste att få kontakt med dem med villje :)

problemet är ju dock att lyckas, är nte i rätta utgångsläget att ta kontakt med dem, och jag vare sej vill eller kan tvinga dem att kontakta mig.

någon som har bra knep att lära ut om man vill skapa kontakter med vittra?
nu vill jag inte ha rådet att trumma och resa till dem, det har jag redan försökt, antar att man inte hittar vittra om de själva inte vill det =/

jaja den som nu mot förmodan har ett fungerade knep, har min fulla respekt =)

jag ser känner och hör dom jämt. . .. ibland jag hjälper dom så gått jag jag kan och dom visar mig väger. . .som jag skall gå

Har den stora fördelen att bo nära en naturkyrka..
Mötesplats för naturväsen..
Området vaktas av stora väsen..och inne på området är det fullt med bohålor..
Hinnan mellan världarna här är mycket tunn..
En fantastisk upplevelse att vara där..
Mycket stark energi...
Där ser hör och upplever alla något.. vare sig man tror eller ej...
Där bor en del av mig... ;)
Jag har mycket kontakt med denna dimensions väsen..
Från barnsben...Så de är en naturlig del av mitt liv..

En gång skulle jag hjälpa en vän .. Hennes sons hus hände det obehagliga saker..
De trodde det var en ande..
Men vid mitt besök så var det inte anden som spökade..
Det var småtomtar som protesterade..
Det var för oroligt i den familjen..Mycket bråk..Det gillade inte tomtarna...

En katt följde mig..den var mycket medveten om dessa småtomtar.
Katten hade klarsyn och såg dem också..*L*
Väldigt roligt att se...att katten såg det inte många av oss ser...

Hade förresten en hund som var synsk...Hade jämmt med henne till naturkyrkan..Hon lekte tafatt med våra osynliga vänner.. jagade på lek..Körde ner nosen i hålorna där...
En gång lite för hårdhänt..då bussade de en getingsvärm på henne..haha!
Stackars Frida! Tur hon överlevde alla bett...Men hon blev mer försiktig i sin lek efter detta :D

Min son ser dem..Inte jag tyvärr..Men kan höra o kommunicera samt känna in dem o deras känslor..
I naturkyrkan Såg min son en.. Det var hans första syn så..Han blev rädd..
Men tacksam sedan efter vi pratat om det..
Han sa de hade alldeles vitt yvigt hår..Och intensivt blå ögon ,cirka en meter höga..
Gått med slagruta i området ..
Den visade en massa småstigar...Samt bohålor för tomtar..
Slagrutan bekräftade att det fanns troll o älvor där i kring med..
Finns både små och större troll där..

För ett år sedan ungefär.. tog jag med ett sällskap andligt o mediala människor dit..Vi hade en naturväsenkväll med lägereld , sång, så skapade vi en cirkel där..
Vi hade verkligt starka upplevelser..De pratar om platsen fortfarande
Det är en mycket stark kraftplats...

Tänk att de kan finnas sådanna tämligen okända också..Närmare än vi tror... :)

Jag har aldrig sett än vätte/vittra... Men skulle vilja, min farmor har dock sett en, hon är ute i skogen varje dag sen hon va 10... nu är hon 65 och är fotf ute i skogen. hon såg en vätte för några år sedan, hon sa att det såg ut som en liten människa, runt 1 meter lång, guld färgat hår med flätor. när vätten såg farmor försvann den Pop. bara sådär. precis som den förvandlade sig till ett annat ställe.


Lite häftigt faktist:)