det är som en karrusell, ena stunden uppe andra stunden nere, troligen tjänar det väl ett syfte att man ibland översköljs av tvivel , undrar om forna tiders shamaner någonsin kännde tvivel.

men trots tider av tvivel så fortsätter man, man går vidare, jag undrar vad är det som driver en?

jag kan omöjligt lägga trumman på hyllan, jag vet inte varför, tror jag bara skulle börja må dåligt isåfall... det skulle kännas fel på något vis.

vet ni vad som driver er att fortsätta?

Visst kan livet vara en en karusell, och visst kan man ibland känna tvivel.
Men det är nog så att allt här i livet måste ha en motpol.
Utan sorg vet man inte vad riktig glädje är, och har man nån gång varit riktigt luspank så vet man pengars värde när dom väl kommer.
Vad våre livet utan prövningar, hur skulle vi annars orka sträva efter något bättre.

Och om frågan om vad som driver en att fortsätta, vi nu talar om trumma och shamanism, så hoppas jag att alla som tar detta på allvar, har fått någon slags kallelse, och inte en dag bara bestämt sig för att det verkar häftigt, för att man har sett nån film eller läst något spännande.
Har du fått kallelsen, då kan svaret vara enkelt, det är de andar och hjälpare som du fått kontakt med som hjälper dig, dom tror på dig även om du själv tvivlar ibland
Så tror och känner jag
Talismanen
:respect: :respect: :respect: :respect:

Ja det kan man undra ibland, varför man håller på med det här...

Jag har också lagt trumman på hyllan lite då och då, men så en vacker dag så är jag där igen...

Jag utövar inte shamanism i första hand för att jag mår bra av det. För ibland gör jag faktiskt inte det. Dels för att jag ibland mår ganska illa rent fysiskt när jag reser (har verkligen försökt göra allt jag får tips och hjälp med, men ibland mår jag snurrigt i alla fall) men också för att shamanismen öppnar nya dörrar, ut till världar som inte ingår i min tidigare världsbild.

Vi har sett det ibland, glada entusiaster som efter några år plötsigt en dag verkligen inser att det här är inte bara ett symboldrama som sker i mitt eget psyke. Det här är på riktigt, det händer verkligen! Och hela världsbilden rasar, bit för bit. Då är det lätt att vända tillbaka till trygga marker och förneka.

Andra tror att shamanism är en genväg till personlig kraft, till lycka och välgång, att man inte ska behöva jobba sig igenom sitt liv varenda liten millimeter. Och när man upptäcker att shamanism inte är någon räkmacka som ger en de svar man vill ha, ja då ger man upp för att söka lyckan någon annanstans.

Kanske är det dessutom så att shamanism inte är något som vare sig kan eller ska utövas av alla människor. Som en vän uttrycker det: alla kan lära sig resa, men inte alla blir shamaner.

Är man verkligen utvald av andevärlden av någon anledning kan man nog inte sluta utan att bruka våld på sin natur.

För min egen del så har jag ironiskt nog min trygghet i det okända. Tack vare shamanismen och mina andra mediala vänner så får jag en inblick i hur små och begränsade vi människor är i vårt lilla hörn av verkligheten, och det ger mig ett stort hopp och en mening att leva vidare här på jorden. Det ger mig faktiskt ett mycket gott skäl till att leva här, och göra det så bra jag någonsin kan. För paradoxen är återigen att hur begränsade vi än känner oss, så är vi på något vis oändliga. Och mitt sätt att arbeta med detta är shamanismen.

Många jag lyssnat till som berättar hur de hittat till shamanismen berättar om att de ofta och mycket känt brist och tomhet i sina liv. Med shamanismen kom känslan av att höra till. En känsla av enhet med naturen, med andra människor på något plan, en känsla av att komma hem.

Just så var det också för mig när jag varit med på min första helg med nybörjarundervisning. Jag visste att jag hittat hem.

Så jag får väl fortsätta att må illa ett tag till, för att sluta kontakta världarna utanför vår etablerade del av verkligheten är inget alternativ för mig.

En helt annan tanke slår mig plötsligt: Gecko, vad är det du tvivlar på? Att shamanismen fungerar, att andevärlden finns, att just du ska hålla på med det, att du kan få svar, hur du ska göra, eller vad är det som ger sig uttryck i tvivel? Exakt vad är det du tvivlar på?

Jag anar lite ugglor i mossen här, faktiskt, och om du vill kan du svara mig i ett mail.

Jag tror att det är naturligt att känna tvivel då och då på shamanvägen..
En upptäcktsfärd där nya marker bryts, och ibland ändras hela världsuppfattningen
Jag känner då igen mig, och vilan kan vara välbehövd ibland
Det kan nog också komma i form av "tvivel" (men är det tvivel egentligen, alla gånger?), men kallet finns ju där ändå
Och shamanen är ju också en människa, som kanske behöver läkas eller bara hålla nån i handen

Jag håller helt med, en välbehövlig vila då och då kan verkligen vara precis rätt. Låta saker falla på plats, bli hemtama.

Vi moderna människor har ofta så bråttom, ska se resultat... NU!


Simma lungt!

Det känner jag igen. Efter jag hade gått kursen för Staffan i höstas,som var 4 dagar intensiv shamanism, så kände jag att jag ville ta det lungt och låta saker och ting smälta in och falla på plats.
Där emot att ha bråttom, har jag lämnat bakom mig på "gamla" dar, nu tycker jag det är skönt att stå i kö, man kan ju studera människorna runt sig, viket kan vara ganska så intressant.
Och så slipper man dessutom hjärtinfarkt, en åkomma som många människor "strävar" efter w00t
Tycker Talismanen
:respect: :respect: :respect: :respect:

Det finns väl egentligen inget som säger att man inte utvecklas då man är i vila.
Jorden vilar ju minst en 3 - 4 månader varje år för att sen komma i ny blommning med ny grönska o liv å så gör väl vi oxå, tror jag
Och jag tror att det inte bara är inom shamanismen som man kan ha tvivel på sin fortsatta utveckling... man kan ta en tonåring som ett lysande exempel (taget ur det egna livet :blink: ) som definitivt inte vill växa upp och dennes meningar kanske innehåller ord som: det kommer jag aldrig klara av.. det är inget för mig... det går inte!!!!!
och det kan gälla allt från att förverkliga musik, läkar eller naturvårdar drömmar mm ...:)

Drivkraften i sig för många tror jag bygger på en önska om att få hjälpa - hela andra om de så e enskild person, samhälle eller jorden i sig. Eller helt enkelt att hela sig själv... för det sägs ju att det inte går att ändra andra utan bara sig själv... och därefter kommer förändringen :)

Min egen drivkraft är att vara vår jord/natur till hjälp och hela och respektera henne, vilket definitivt väcker tvivel emellanåt om jag med andra verkligen räcker till då det finns så många som har sitt sikte inställt på att dominera och förbruka istället för att bruka vår jord... men jag hoppas :)

Ju upp o ned

ned o upp, grisen gal i granens topp

o en mus i vårt hus svär o tuggar morot.

Du är i gött sälskap om att emotionellt var ned och upp. Just nu idag vet jag inte vad min drivkraft är, känner mig ganska tom i bollen o inombords med. Så är det i bland och för min del vet jag att det blir annorlunda när jag tillåter mig känna och uppleva det som är. Om jag stannar och andas och är varse det jag känner och andas igenom det så kommer det något annat istället.

Trummandet kan jag låta vara tills det käns att nu skall det hända. Förutom att se när det är motstånd att göra detta då får jag kolla på det vad det är.

skulle nog vilja trumma lite nu men Hon sover o det gör nog alla grannar med....

hejdå

oftast så är tvivel och sorg några av de största inspirationskällorna,
det gäller bara att hitta rätt sätt att tappa källan på