Hej!
Jag har lite funderingar kring depression, deppighet och antideprisiva medel.

Som man ju hört och som jag nu också fått erfara på olika sätt, så ökar den psykiska ohälsan bland unga obehagligt fort och så även utskriften av antidepressiva medel. Jag har för närvarande två kompisar som precis börjat ta detta och jag känner fler som ätit det under perrioder. Jag har själv blivit tillfrågad om jag vill börja äta det, men vet inte riktigt var jag står i frågan.

Min fråga är väl om ni har någon åsikt i frågan? Jag tror mig ha läst någonstanns att man inte ska ägna sig åt andlig verksamhet då man känner sig deppig, men samtidigt känner jag att om jag får bättre kontakt med min "andliga sida" kanske det i sin tur kan bidra med att jag mår bättre. Jag vill inte heller att några läkemedel ska stå i vägen för att jag ska kunna vara mig själv.

Sedan funderade jag också på ifall det kanske finns något annat ,man kan göra för att må bättre, på shamanskt vis menar jag? Någon som har tips eller erfarenhet i ämnet?

Lev och njut av allt det vackra/

Tinka

Du bör kanske inte ägna dig åt högflygande medvetande expanderande övningar men andligt praktiserande är ok.

Se till att hålla båda fötterna på jorden i det du gör och du kommer att må bättre. Om du känner att det du praktiserar väcker fler frågor än svar eller får dig att känna förvirring och ängslan så gör det inte. Gör sådant som skapar harmoni och en skön upprymd känsla.

Ägna dig åt avslappning, meditation och gärna dans, sång och kreativa färdigheter. Är ditt sinne deprimerat så bör du följa doktorns råd men också ta aktivt hand om dig själv. Hitta positiva saker att ägna dig åt, både andliga såväl som världsliga. Ta sakta tillbaka kontrollen i ditt liv och du kommer också att finna mer ro inom dig själv.

När det kommer till läkemedel så bör du lyssna till doktorns råd. Mår du så pass dåligt att du kanske inte kan hindra dig själv från ett destruktivt beteende eller inte kan sova m m, så behöver du ta antidepressiva för att må bättre. Men, när du väl mår bättre så är det dags att sluta upp med att ta tabletterna och istället komma till roten av problemet. Tabletterna får inte bli en flykt ifrån problemen.

lev och njut av allt det vackra låter mycket bra!

Andliga övningar, resor och utsvävningar kan vara vägen till att bryta det negativa energimönster som en depression innebär. Men jag håller med Greys, att jorda sig är av vikt och däri ligger dett enklaste av bot till hugsot.

Fysisk aktivitet, gräva i Moder Jord, plantera, och fysisk aktivitet tillsammans med konkreta tekniker och förändringar i tankemönster eller banor för är det depression så är det ofta där som det går att göra något enkelt. KBT helt enkelt.

Sedan kan man även behandla rent shamanskt med trummande och extraktion av entiteter, tung energi och annat!

Håller med mycket bra råd! Tag kontrollen, välj att må bra oberoende upplevd orsakt till mörkret i medvetandet(hugen/hågen)!

På sikt skulle jag rekommendera kroppsterapeutiska tekniker såsom frigörande andning tex. men detta tycker jag är först när man mår bra igen och har slutat knapra piller.

Om medicinering: kan vara bra om inget annat finns att ta hjälp från men jag tycker inte om det rent generellt.

Hej

Har själv länge varit emot tabletter, kanske beroende på att jag har haft familjemedlemmar som flytt undan livet med hjälp av antidepressiva, lugnande osv, hela tiden med läkares hjälp. Så kom det kris på kris i familjen, självmord, missfall, min mor var döende i cancer, jag blev opererad och allt inom loppet av några månader. Där var inte en chans att bearbeta en sak förrän nästa dök upp. Så blev jag gravid igen och all fokus kom på barnet som överlevde. Strax innan min son blev tre dog min farfar och jag rök ner i en depression. Allt kom tillbaka, jag försökte med samtalsterapi, psykoterapi, inget hjälpte antagligen mest pga att jag inte orkade jobbade. Jag fungerade som en zombie. Klarade precis av att gå upp och få min son till dagis och så i säng igen. Jag byggde min egen håla under snedtaket med en madrass på golvet och fullständigt avskärmad, där låg jag hela dagen. Läkaren ville inlägga mig på psyket menade att jag var till fara för mig själv. Till sist provade jag antidepressiva, de fick mig upp ur sängen så jag orkade gå ut med hunden om nätterna (tålde inte att träffa människor). Så vi gick och gick och gick många timmar i skogen varje natt. Det blev min räddning. De antidepressiva slutade jag med så fort jag orkade gå upp på dagen och gå ut med hunden. Men det var i verkligheten hunden och naturen plus mitt eget arbete som fick mig frisk.

Men sen dess har jag fått en annan inställning till antidepressiva. De kan verkligen hjälpa en så man orkar ta itu med situationen. Men de botar inte.

Och de råd du har fått av Greys och Skalleper kan jag bara instämma i.

Hej och tack för era svar!

För snart två år sedan sprack min "glasbubbla" där allting varit precis som jag önskat och jag vaknade upp i "verkligheten". Mycket hände under ett halvår och jag hann inte riktigt med. Förändringarna i mitt liv kantades av sjukdomar och andra problem, jag upplevde stark tvivel och ångest vilket resulterade i att jag inte ville äta, kliva upp ur sängen eller för den delen träffa människor. Jag fick hjälp av en psykolog under en perriod och mycket saker har blivit bättre.

Jag vet inte varför jag ställer den här frågan just nu för nu mår jag bättre än vad jag gjort på länge, men jag tror att det har att göra med att jag inte tagit itu med allt som fick mig att må dåligt och någonstanns är rädd för att jag ska ramla tillbaka, -när jag minst anar det. Jag är alltså inte nära kanten men vet inte riktigt hur jag ska fortsätta i rätt riktning. Jag underhåller min kreativitet när det känns ok och försöker lära mig att tänka rätt precis som ni skriver.

I samband med ett läkarbesök för ett halvår sedan fick jag prata med kuratorn för avdelningen och hon frågade mig genast om jag ville ta antidepreissiva medel. Jag blev förvånad eftersom jag tyckte att jag ändå mådde så mycket bättre. Det är nog där någonstans jag började grubbla över det här igen. Att jag blev erbjuden antidep. när jag mådde som sämst är jag inte förvånad över men att det även är ett alternativ längre fram. Som jag nämnde tidigare har jag ju även två nära vänner som precis börjat äta antidep. Varav den ena nog verkligen behövde det.

Mina tankar har varit så att jag också tänkt att man nog flyr undan problemen om man tar antidepressivt, men jag har ändå blivit frestad att ta eftersom somliga hävdar att alla depressioner eller deppighetstillstånd inte bär någon orsak och att det då får problemen att försvinna. (en enkel lösning med andra ord)

Men som sagt, tack för era svar. Jag påtar vidare i mina små kryddodlingar sjunger och vandrar mycket ute i det vackra och ”tar sakta tillbaka kontrollen” i mitt liv. Eller egentligen så kanske jag tar den för första gången.

/Tinka

Hej!
Du har redan fått bra svar. Vill bara berätta att jag själv överlevde tack vare mediciner, men att jag nu lever ett mycket gott liv tack vare att jag kunnat sluta med medicinerna.
Min utväg var psykoterapi, kroppsterapier (frigörande andning, Rosen) och såklart shamanism. Och dessutom hittade jag mat som jag tålde, jag var allergisk utan att förstå hur förödande konsekvenserna var.

Det är en stor skillnad på att vara "deppig" och att verkligen ha trillat utför kanten. Jag tror att sjukvården så bredvilligt ger ut mediciner för att de ingen annan hjälp har att ge. Inte för att mediciner skulle vara det bästa. Har man bara en hammare i sin verktygslåda letar man efter spikar överallt.

Har man verkligen trillat över kanten behöver man få flythjälp. Inte läge just då att rota för mycket. Men när man fått näsan över vattenytan kan det vara dags att börja prova på olika terapiformer. Jag rekommenderar en helthet, dvs att arbeta både med kropp, själ och psyke.

I min erfarenhet kan man arbeta med shamanism om man bara är "deppig" men även om man är djupare deprimerad och äter medicin. Har man däremot psykotiska tendenser ska man gå andra vägar till att börja med så att man har en stabil grund att gå på. Verklighetsförankringen är mycket viktig, dvs att vara jordad.

Men om man inte mår så bra ska man inte hålla på med shamanism ensam, gå med i en grupp eller skaffa dig en bra lärare!

Berätta gärna hur det går. :)