Jag vet inte om ni är de rätta att fråga. Men eftersom min upplevelse av verkligheten sträcker sig bortom det normala så kan jag inte lita på deras omdöme. Så.. hur avgör man vad som är verkligt och vad som inte är det? Hur vet jag om rösterna, tankarna och upplevelserna är riktiga demoner eller bara hjärnspöken? Finns det något sätt att avgöra det på?

Och om det är verkligt.. hur fan hanterar man det?

Tacksam för svar.

Oj, dejá-vu.

Jag är inte rätt person att besvara frågan, men om du har en akut kris så kan den bästa lösningen vara att söka hjälp av en erfaren shaman.

Hej.
Jag har personligen hanterat det på följande sätt:

Först och främst och allra viktigast. Genom att känna sig själv, så VET MAN när något inte kommer ifrån sig själv.

Vi ska ju lära av de antika grekerna, som lyckades tänka ut att jorden var rund och att den kretsade runt solen, och att världen var uppbyggd av atomer, långt, långt innan det fanns vetenskap eller testinstrument som kunde mäta det. Bara genom ett skarpt tänkande, kunde de göra detta.

Genom att prata med andra, (tex på ett forum) så kanske man hittar någon form av samstämmighet med andra, om man är tämligen kritisk.

Genom att ta sina upplevelser, noga gå igenom dem i uppmärksamt tänkande, och om man inte kommer någonstans, lägga de sakerna i det stora JAG VET INTE - facket. Och låta det visa sig om det är fungerande och nyttigt, eller bara gallimatias någon gång i framtiden.

Genom att vara kritiskt tänkande, men samtidigt flexibel för nya möjligheter, så kan man förstå efter vilka linjer saker och ting brukar fungera, även om man inte vet ett enda dyft hur saker fungerar i sig.

Med andra ord, det går men det är ett stort pusslande.

Till sist kommer man också att kunna KÄNNA när något är egengenererat, och när det är utifrån kommande. Man bara vet.

Samtidigt som man är medveten om att en del egengenererat är nyttigt, och en del utifrån kommande är enbart blaj.

Till sist frågan om hur man ska ställa sig till att det verkligen finns något utanför en själv, ja hur ska man hantera att makterna verkligen finns? Tja, som miljoner människor har gjort före oss, under tider då alla ansåg att det var sanning.

Men visst, mycket måste man överge av det som anses vara vettigt och klokt idag, och annat måste man ta till sig. Men visst går det! Det ÄR omskakande!

Mikael P.

Hej eldduva!
Jag ställde frågan till andevärlden för ett bra tag sedan nu när jag själv inte kunde reda ut det där med hjärnspöken och andevärlden. Jag fick ett konkret svar som har visat sig vara mycket användbart för min del i alla fall. Helt enkelt: be dem fara och flyga, försvinna och lämna dig i fred. Och du måste mena det. Om de försvinner: ja då var det andevärlden. Om de inte försvinner, så är de hjärnspöken.
Numera försvinner allt som inte är "mitt eget" inom ca 5 minuter, i början tog det upp mot 20 minuter. Det fungerar inte bara med syner och röster etc utan även mot känslor och stämningslägen som inte är mina egna utan sådant jag plockat upp utan att mena det.

Försvinner det inte, ja då är det mina egna känslor och hjärnspöken, och då går jag till någon bra person och pratar om det etc. Det är helt enkelt något jag behöver hjälp med. Eller helt enkelt behöver ge det tid, så att det kan få komma fram i oförvanskad form.

I min erfarenhet så försvinner annan påverkan om man ber om det och verkligen menar det. Sätter ner foten. Visserligen kan det komma tillbaka och då behövs en resa t.ex. för att ta reda på vad som händer och varför eller vad de vill. Eller att någon annan gör resan åt mig.

Jag vill bara skriva och bekräfta det Uthien skrivit och tillägga att jag haft mycket god hjälp av mina kraftdjur, som jag bett om hjälp, för att kunna sätta ner foten.

Jag har en stror del av mitt liv, glidit mellan världarna och andevärlden har också kommit in, när det inte alls passar. Det blir inte bra då.
Jag har fått hjälp med att förhålla mig till detta, på det kurser jag gått (det var faktiskt min oförmåga att hantera detta, som ledde mig till kurs) och tagit råd av kunnigt folk i övrigt, som t.ex. skriver här.

Jag har vid flera tillfällen hört röster som ropat eller pratat till mig, utan att någon annan varit i närheten.
En gång var jag på jobbet (äldrevården) och stod inne på toaletten med ryggen mot dörren. Jag hör någon säga: Vill du ha hjälp?
Ja, svarar jag och vänder mig om. Rummet var tomt, så när på tanten som låg i sängen och sov. Hon kunde omöjligt ha frågat, hon hade afasi.
Tyckte det var läskigt. Gick in till min arbetskamrat och frågade om hon varit inne och frågat om jag behövde ha hjälp. Nej, svarade hon. Jag har stått här hela tiden.
Svaret kom jag på senare, rummet är otroligt lyhörda och jag hörde antagligen farbrorn som bodde i rummet nedanför och personal som pratade.

Andra gånger har jag hört klara röster som pratar till mig. " Mia, se upp för ..." eller känt hur någon tar tag i mig eller smeker min hud.

Jag har kommit fram till att i de flesta fall är det nog hjärnspöken :blink: och min fantasi som spelar mig ett spratt.