Hejsan allihopa, som ni kan se är jag helt grön här på forumet. Hoppas att ni inte har något emot att jag inleder mitt medlemskap med att ställa en fråga.

Jag har en historia att berätta och skall försöka korta ned den så mycket som möjligt för att underlätta läsningen. Har i åtminstone fem år aktivt nu sökt kunskap, främst runt shamanism som jag även försökt utöva helt på egen hand utan lärare (måttligt framgångsrikt skall erkännas men skam den som ger sig). Runt tre år sedan flyttade jag hemifrån till en helt annan del i Sverige. Där började mitt liv utvecklas positivt på alla möjliga sätt. Jag fann helt fantastiska vänner, en hobby som verkligen förgyllde min tillvaro. Jag brukade nästan dansa hela dagarna igenom, stod jag still i mer än 4 minuter började jag garanterat dansa. Utöver detta började jag utveckla andra gåvor såsom högre nivåer utav empati. Att ”känna” andra människor och djur, deras avsikter och tankar och likväl hur man får dem att må bra. Utöver detta upplevde jag en förbättring av alla mina egenskaper, tankebanor förändrades, förbättrades tillsammans med min fysik. Mina drömmar gjorde sig dessutom mer påtagliga, jag visste i regel vad jag drömt under natten och speciellt om drömmen varit speciell på något vis. Innan negativa händelser inträffade varnades jag ibland i mina drömmar(påtagligt, visste vad som gällde när man vaknade upp). Under två års tid utvecklades dessa positiva egenskaper allt mer och det var en helt fantastisk tid i mitt liv. Jag träffade även en kvinna som jag tyckte väldigt mycket om. Dock blev det ett väldigt kort förhållande då vi hamnade i flera konflikter rörande känsliga punkter för oss båda (att hon var utbytesstudent gjorde det hela lite svårare). I vilket fall så bröt vi upp och strax därefter började jag uppleva problem. (Jag har hittills antagit att detta var en utlösande faktor. ) Jag var tidigare en fysiskt mycket aktiv person, plötsligt började min kropp reagera negativt på träning. När jag sprang fick jag en mycket stark smärta i magen som höll mig nästan liggandes hela dagar för att vara borta följade dag. Jag tränade dessutom kampsport och under mitt sista pass råkade jag ut för först huvudvärk och orklöshet som utvecklades till yrsel, som i sin tur utvecklades till något som helt grumlade mitt sinne (kunde inte tänka riktigt). När jag släpade mig hem efter träningen kunde jag knappt gå. Ville mest lägga mig i snön och sova. Jag fortsatte dock gå trots att jag knappt kunde lyfta mina fötter. Tiden efteråt denna händelse kände jag att någonting inom mig definitivt hade försvunnit. Min personlighet förändrades och alla tidigare nyvunna egenskaper jag över dessa år samlat var helt försvunna. Mitt tidigare konstanta välmående förbyttes till svårmod och en känsla av tomhet. Gick in i en depression. Denna yrsel återkommer därefter fortfarande ibland vid fysisk aktivitet (och ibland utan orsak) och känslan av sinneslig förlust är konstant. Strax därefter flyttade jag hem, mest för att kurera mig och ändra miljö. Trots att mitt hem är min kraftbas (Platsen vid mitt hem var definitivt en kraftkälla)lyckades jag inte förbättra mitt tillstånd, gick till doktorn som inte förstod vad det var för fel på mig. Efter ett halvår hemma höll jag på att bli galen utav tristess och känslan av förlust. Kände mig tvungen att söka förändring igen. Drog mig utomlands till Asien där jag nu har bott i runt åtta månader. Börjar personlighetsmässigt mycket sakta komma tillbaka och åter känna glädje över saker och ting men det går inte fort. Så när det nu gått nästan 1.5 år sedan händelsen lider jag fortfarande av samma problem. Så för att komma till skott. I egenskap av shamaner, utifrån era erfarenheter vad tror ni kan ha hänt? Förlust av kraftdjur? Min energi överförd till andra varelser? Framförallt, om jag vill återställa mig själv vad skulle ni rekommendera mig att göra?

Stort tack för att ha läst mitt inlägg och engagerat er i mitt problem. Jag vill inte besvära någon men jag vet helt enkelt inte vad jag skall ta mig till längre. Hoppas på att lära mig något från era perspektiv.

// Glänta

Hej,


Mina råd går som oftast ut på att skaffa praktisk hjälp, om det nu är så att det är shamansk hjälp du är ute efter. Vi kan alla sitta här och diskutera och spekulera i varför du känner det och upplever det som du gör, men det i sig är alltid "bara" teorier för din del alldeles oavsett om någon råkar ha rätt eller inte. Teorier om varför något är som det är behöver heller inte bestå av själva lösningen på problemet. Mitt ständiga råd är alltså: Förutom goda råd från folk - sök praktisk shamansk (eller vad du nu känner för) hjälp av någon (seriös) PÅ RIKTIGT. Sådana hittar man förmodligen bäst genom rekomendationer och egen magkänsla. Jag kan ge rekomendetioner via mail. Jag önskar dig i vilket fall som helst lycka till.

Jo du har naturligtvis en mycket bra poäng. Detta rör sig endast om spekulationer, egentligen vill jag endast ha nya perspektiv som jag tidigare nämnt. Väntar mig knappast några mirakel utan tror att det är bra med fräscha idéer.Tycker mig ha snöat in mig själv på diverse vägar. Dock är det just nu väldigt svårt att skaffa praktisk hjälp. Befinner mig i Kina och jag talar språket långt ifrån flytande. (kan förmodligen inte beskriva mina problem) Har inte hört talas om några shamaner här, det närmaste jag kommer är traditionell kinesisk botekonst, vilket jag för övrigt har för avsikt att prova. Har tidigare gått till en mycket bra doktor (familjedoktor) i Sverige som inte hittade något fel på mig överhuvud taget. Han tyckte jag skulle besöka en psykolog. Gjorde det men både psykologen och jag var överens om att om jag hade problem var jag den enda som skulle kunna lösa dem. Som sagt, ville bara höra vad ni här inne hade att säga om saken

Tack för ditt svar, jag uppskattar verkligen att du tog dig tid =)

Vad du själv upplever är ju ingen teori eller spekulation eftersom du upplever det. Hur man sedan väljer att tolka problemet (som jag tror är vad du efterlyser?) beror förstås delvis på vilket perspektiv man använder sig av. Det shamanska perspektivet är för mig något uteslutande praktiskt (och därför typ tolkningsfritt), men jag kan ändå skriva ett svar till dig utifrån ett erfarenhetsbaserat perspektiv, som då per automatik blir till något teoretiskt och spekulativt (och som jag tycker att det är väldigt viktigt att vara medveten om att det är). Frågar du någon annan får du andra svar, i synnerhet om svaret kommer från någon som verkar inom helt andra paradigm som t ex psykologi eller annan helande tradition. Det ena behöver som tur är inte utesluta det andra.

Så, utifrån mitt perspektiv så skulle det du beskriver kunna handla om en förlust av något och/eller att du fått på dig något som inte hör hemma hos dig. Det kan vara en förlust av en själsdel som i en slags själens överlevnadsmekanism flytt kroppen i en kritisk situation. En del hittar tillbaka när det lugnat ner sig, men andra gör inte det (eller kan av andra anledningar inte komma tillbaka till kroppen, t ex om de stulits/getts bort) och det är då bland annat shamanens uppgift att tillsammans med andarna i andevärlden hitta och hämta hem den/dem under förutsättning att det är läge för det. Det kan också handla om förlust av kraft, eller om en dålig kontakt med kraftdjuret eller med annan hjälpande ande. Att ha fått på sig/i sig något som inte hör hemma hos en blir möjligt då det finns utrymme för det i en kropp som inte är uppfylld av själ och kraft, och det kan vara i princip vad som helst – olika typer av skräp, slask, insekter, djur, själar från avlidna eller annat. Då är det återigen shamanens eller shamanutövarens uppgift att tillsammans med kraftdjuret och hjälpandarna råda bot på detta genom vanligtvis sk extraktion. Det kan säkert handla om ytterligare andra saker inom samma perspektiv -så som jag arbetar är det aldrig nånsin jag själv som vet vad som ska göras utan det är de helande andarna som besitter den kunskapen.

Det finns en del som även jobbar shamanskt på distans och som gör det med goda resultat, vilket är möjligt eftersom andevärlden befinner sig utanför tid och rum. Så att du befinner dig i Kina borde inte vara några problem. När jag reste runt i Asien så träffade jag på en shaman som var i färd med att göra ett helande arbete för en person som just då befann sig i Tyskland. Jag har själv erfarenhet av shamanskt helande på distans både som klient och som den som utövar shamanism och min erfarenhet är att det fungerar bra.

Tack skall du ha, detta var just den sortens svar jag var ute efter! Jag hade för avsikt att ta reda på vad jag skulle hålla ögonen öppna efter utifall att jag skulle försöka kurera mig själv. Jag är dock dessvärre än så länge kanske ett par ljusår iväg från att lyckas med ett sådant projekt men som sagt, skam den som ger sig. Jag har aldrig förr egentligen övervägt att be någon hjälpa mig på distans, mest på grund av en stark skeptis. En känsla inte helt olik den som de vilka känner sig obenägna att handla på internet har. Nämligen att de kanske skulle betala för en vara som möjligtvis aldrig når deras händer. Dock vill jag helst bara bli bra igen, överväger att kontakta någon som kan arbeta på distans. Eftersom du har erfarenhet av distansarbete kanske du skulle kunna ge mig några tips på personer att vända mig till? Det finns ju en första gång för allt och nu när hoppet har tänts känner jag mig riktigt inspirerad.

I shamanism är det väldigt sällan så att man kurerar sig själv, om någonsin. Oftast är det som gäller att man får direkt eller "indirekt" hjälp av andarna och då har man i vilket fall som helst tagit hjälp av en annan oavsett om det är genom en shaman eller "direkt” av andarna. Det är inte alls alltid så att shamaner hela tiden hjälper sig själva heller utan söker även hjälp hos en annan shaman. Det finns heller ingenting per automatik bra med att klara av allting "själv" hela tiden, väldigt ofta så är det inte så det ser ut i vår värld. Vi behöver varandra och är på olika sätt beroende av varandra. En del menar också att andarna berörs av vår vilja att hjälpa våra medmänniskor och blir då extra villiga att stå till förfogande, och jag tänker att det nog ligger något i det. Detta betyder självklart inte att jag själv inte har ett eget fullgott ansvar för att ta hand om mig själv i den efterföljande helandeprocessen (eller i livet i stort), det kommer man sällan undan tror jag. Ofta innebär ju helande förändring på något sätt, som man själv måste bestämma hur man vill förhålla sig till o.s.v.

Den risk du talar om finns ju säkert så det är alldeles bra att vara skeptisk. Lurad kan man alltid bli, i alla möjliga olika sammanhang. Det är därför "magkänslan" och rekomendationerna är viktiga, för något annat än det har man egentligen aldrig att gå på, förutom sina egna erfarenheter i det här. I regel ska man väl se upp för folk som hävdar att de ”garanterat” kan bota en (=olagligt), när någon tar hiskeliga skämtsummor som betalning (att inte ta någon som helst betalning what so ever kan också vara lite skumt tycker jag, fast det finns säkert många som inte håller med mig på den punkten), och/eller påstår att de har naturvetenskapliga bevis för att deras alternativa metoder fungerar.

Jag hoppas att hoppet som tänts i dig ger dig gott om ljus att se och upptäcka den väg som du helst av allt vill vandra.

Jag skickar ett par av rekomendationerna till dig i ett mail, eftersom jag inte vet ifall de vill vara offentliga. De som är offentliga med sin verksamhet och som jag kan rekomendera öppet är Staffan Ljung (TBK), just nu fullbokad tyvärr (men kan vara bra att veta om inför framtiden) www.shamanism.se. Den andra jag kommer att tänka på är Pia Skoglund med centrum för shamanskt utforskande. www.shamancentrum.nu

Jag råkade ut för det du beskriver för ett antal år sedan. Jag imploderade mentalt och fysiskt, och fann mig till slut tittande ut genom ögonhålorna på en helt främmande kropp. Precis som i ditt fall så var det en destruktiv relation till en annan människa som blev den utlösande faktorn. Livet blev aldrig mer detsamma igen, och det är jag glad för i dag.

Visst var själen fragmenterad, och visst hjälpte det till viss del att återställa fragmenten, men vissa förändringar i både kropp och medvetande blev permanenta. Jag tror inte på några patentlösningar, varken konventionella eller andliga, när det kommer till den här typen av åkommor. Jag ser det som en utvecklingsfas snarare än ett ”sjukdomstillstånd” som till varje pris skall ”helas”.

Jag gjorde det som var möjligt när det kommer till själsåterhämtning och uteslutande av rent fysiska åkommor, och sedan lärde jag mig att leva med det här tillståndet. Att arbeta schamanskt innebär, som jag ser det, att vara en ”Wounded Healer” – man måste själv ha upplevt fragmentering för att kunna skapa balans och helhet. Det finns kunskap som man enbart kan komma i besittning av genom att under längre tid ensam hänga mellan liv och död. Det är inget rollspel som man kan välja att kliva ur om det blir för jobbigt, och man kan inte förvänta sig att bli ”räddad” av någon annan människa. Det är, enligt min erfarenhet, bara att hänga kvar.

Det suger att gå omkring med ständig overklighetskänsla och ha kvar en bråkdel av sin fysiska prestationsförmåga – det sticker jag inte under stol med; men samtidigt har tröttheten och personlighetsförändringarna öppnat upp helt nya dimensioner av tillvaron för mig, fått mig att reflektera över mitt liv och mogna. Hade jag inte råkat ut för det här, så hade jag mentalt stannat i växten. De första åren var värst, och jag visste inte om jag var levande eller död. Sedan sket jag i om jag levde eller var död. Sedan tog det ytterligare ett par år innan jag slutade att med våld försökte få livet att bli som det varit. Därefter vände det, och nya möjligheter började efterhand öppna sig.

Jag har egentligen inte några praktiska konkreta råd att komma med. Kan bara säga att jag själv har varit där, och till slut fann vägen ut i ett fungerande liv – om än i en helt ny form. Och den vägen fann jag själv – även om det tog sju år. Sju år kan låta som en lång tid, men eftersom jag under denna tid befunnit mig i ett förändrat medvetandetillstånd, så känns det som om ingen tid alls skulle ha förflutit under dessa år. Det var nödvändigt för mig att på ett mycket bokstavligt sätt bli tömd, för att sedan kunna fylla på med någonting annat. Visst kan man försöka få råd och hjälp av andra, men sista biten går man alltid ensam. Det enda råd jag möjligen kan ge, helt och hållet utifrån mina egna erfarenheter, är att inte lägga alltför mycket pengar och energi på att försöka bli ”botad”, liksom att inte hänga upp sig vid att livet nödvändigtvis måste bli som det var innan.

Matkamies,

Eftersom du indirekt även verkar svara an på mitt svar med ditt inlägg så vill jag för att förhindra eventuella oklarheter få uttrycka att jag inte har menat att man inte kan hjälpa sig själv, eller att man inte borde det eller liknande. Huruvida allt annat är omöjligt ”sista biten” är och förblir varje människas egen erfarenhet att göra.

”Implodera” är förresten det ord som jag också brukar använda mig av för att någotsånär försöka beskriva hur det kändes då jag förlorade hela min familj som tioåring. Jag uppskattar din påminnelse om friheten i att släppa sådant som man inte kan, eller vill göra något åt.

Matkamies jag förstår vad du menar. Jag har börjat förenas med tanken på att det förmodligen inte är möjligt att gå "tillbaka". Vi kan bara utvecklas mot någonting nytt. Samtidigt vill jag göra vad jag jag kan för att förbättra mina förutsättningar och jag är helt övertygad om att jag förr eller senare skall bli "stark" igen, det är en fråga om tid. Ett år har det tagit mig att inse att jag kanske måste låta saker få ta den tid det tar. Men som du säger, i slutändan får man nog göra det mesta av arbetet själv. Tack för att du delar med dig av den visdom du samlat under åren, jag tar mig en funderare hur man kan tänkas få ut det mest positiva ur situationen

Hej.

Jag har också varit med på liknande resor. Rent allmänt så har de i mitt fall inte haft med "sjukdom" att göra, men att de däremot kan bli SKAPARE av sjukdom. Gör man inte något, så kan man mycket väl BLI sjuk av detta. Och då talar jag inte om psykisk "sjukdom" utan rent kroppsliga sjukdomar som skapas av energiförlust.

Jag har två möjliga varianter på svar.

1. Du har levt upp din ursprungsenergi, dvs det du hade med dig från början, har du "gjort slut på", vilket alltså inbegriper din egen uppfattning om dig själv. Du har så att säga kommit till vägs ände.

Det betyder att dina gamla vanor och dina gamla mönster är helt förbisprungna, och måste ersättas.

Du använder energi, tex i träningen, utan att du hittat vägar att återställa din egen energi, i samma takt.

2. Du måste ha en högre nivå av känslighet inför dig själv, så att du kan maximera ditt eget flöde, och inte ta ut mer än vad du kan återgenerera.

Som du ser, lite olika varianter på i grunden samma tema.

Healing eller liknande åstadkommer alltså inget annorlunda i grunden, om det är som jag tror av din beskrivning.

Att skaffa extern energi, från tex olika makter är i och för sig en lösning, men vill du gå en viss makts väg? Eller vill du vara fri från dessa bindningar, på gott och ont?

Vilken väg du än väljer så känner jag starkt att den inte kan gås utan stor och medveten självdisciplin och vilja.

Mikael P

Mikael Perman, ett par frågor:

"Healing eller liknande åstadkommer alltså inget annorlunda i grunden, om det är som jag tror av din beskrivning."

Hur ser den healingen ut som du syftar på, och hur vet du att den inte åstadkommer något annorlunda i "grunden"?

"Att skaffa extern energi, från tex olika makter är i och för sig en lösning, men vill du gå en viss makts väg? Eller vill du vara fri från dessa bindningar, på gott och ont?"

Vilken energi är inte "extern"? Menar du att du har all din kraft färdig inom dig själv alltid eller hur menar du? Menar du att det innebär att hamna under någon annans vilja genom att hämta adekvat hjälp från andevärlden, eller att man skapar osunda bindningar till andevärlden? Hur då?

Hej.
Om energi från annat håll:
Vare sig osunt eller fel, det är bara en fråga om hur mycket man värderar sin egen frihet.
Det är i och för sig rätt att all energi kan ses som extern. Kanske ska jag använda ett annat ord? Energi som du skapar själv genom eget liv eller energi som är extern i den bemärkelsen att du "lånar" den.

Med healing menar jag förstås olika formerav hjälp som du får utifrån en annan person som går ut på tex återställande av balans. Det är som att få massage mot tex kroppsliga spänningar, men att fortsätta leva ett liv som skapar spänningar, då blir massagen enbart en form av symptomlindring som vilken huvudvärkstablett som helst.

Båda dessa ovanstående är en form av hjälp "utifrån" som du får, men som kanske inte förändrar något i grunden. Den obalans som gav upphov till problemen finns i allt väsentligt kvar. Kanske kan man behöva ett andrum för att ta tag i saker. Eller så är det inte ett andrum utan en ytterligare fördröjning till egen insikt och verklig förändring.

Mikael P.

Mikael, du har ju sagt att du inte själv pysslar med helande eller botande. Kanske ska du vara försiktig med vad du påstår om effekterna av det. Min egen upplevelse är att helande på energinivå exempelvis kan ta bort blockeringar som man själv har svårt att få bukt med, vilket leder vidare till ökade möjligheter till att man klarar att bli av med obalansen.

Det här förvånar mig, och jag undrar om du verkligen menar det som du har skrivit, ordagrannt. Vi kan inte existera avskilda från annat/andra. Att leva i harmoni och balans handlar även om att både ge och ta emot energi från "makterna", och att skapa starka förhållanden och band till dem. Att stärka banden till moder jord, till de lokala förfädersandarna eller energierna som finns där du bor, och till andra väsen/gudar är väl A och O för en sund andlighet, det trodde jag att du också förespråkade? Eller menar du något annat?

Mikael P.

Okej, då förstår jag lite bättre hur du menar tror jag. Kanske. Vi har olika utgångspunkter. Du har inte frågat om min syn på saken men jag vill gärna delge den ändå, om inte annat för att förtydliga var jag själv står. Vill du inte läsa så behöver du inte. :)

Jag upplever att all kraft som jag har till förfogande i varje stund är min egen i avseendet att jag lever den och att den är min att ansvara över, och att den aldrig kan vara någon annans att använda förrän den i sin tur har har fått den av mig -vilket kan vara genom en oändligt massa vis, genom att jag bjuder på mat eller avfyrar ett leende eller precis vad som helst egentligen. Jag kan heller inte använda någon annans kraft om den inte ges eller förmedlas till mig på något sätt. Jag ser och upplever att allting som lever är bärare och förmedlare av kraft i olika grad, och att det är svårt att dra någon skarp exakt skiljelinje annat än den att man själv ansvarar för det man har till förfogande i form av kraft i stunden oavsett vart den kommer ifrån. Stagnerad kraft är per definition ingen kraft, kraft är rörelse och i ständig förvandling. Alla bär, ger och tar kraft och energi konstant, helt utan värdering. Detta är alltså hur jag ser på det ur ett slags allmänt, ”vardagligt” perspektiv.

Att ta hjälp från helande andar gör man ju därför att de i egenskap av helande andar har möjlighet att förmedla en kraft som vi i egenskap av människor inte kan hämta och förmedla enbart på egen hand, annars skulle det ju liksom inte vara någon vits med att arbeta shamanskt på det sätt som jag (och antagligen Rigmor (?) ovan, med flera) gör. Vidare är inte kraften ett självändamål, utan den hämtas och förmedlas i specifika syften som på olika sätt är helande. I dessa fall är min egna person helt oviktig och därför blir frågan om huruvida jag äger kraften eller inte också ganska oviktig – det är INTE min kraft, jag förmedlar den ”bara”.

Om det är så att min ”personliga” kraft även delvis är villkorad genom en ”pakt” (som vissa kallar det) med andarna, så har jag själv accepterat dessa villkor därför att de ligger i linje med sådant som jag själv tycker är vettigt att ägna sig åt. Avsäger jag mig villkoren avsäger jag mig också tillgången till dessa krafter.

Min erfarenhet är att man absolut inte ska underskatta denna form av shamanskt helande arbete, och det enormt värdefulla och helande i att få tillbaka en eller flera själsdelar, att få bli befriad från sådant som inte är ens eget eller få hjälp, kraft och kunskap av kraftdjur och/eller förfäder med flera och med mera.

Sedan kan man som människa ”själv” och direkt också öppna upp inför "Källan" och därigenom få tillgång till en aldrig sinande kraft bortom ord, men det är en lite annan grej. Det är sånt som får människor att uppleva starka upplevelser och tillstånd av ”bliss” o.s.v, och det har jag ingen egentlig åsikt om och inte så mycket tankar om heller. Det är en del av livets stora mysterium som jag glädjs över och böjer mitt huvud inför.

-norali

Väl skrivet Norali!

Hej Rigmor.

Först av allt vill jag säga att det du skriver inte alls står i motsats till det jag påstår. Båda sakerna är rätt. Inte för att allt är rätt, utan att det är rätt ifrån skilda perspektiv.

Nej jag sysslar normalt inte med helande eller botande, som jag i och för sig anser vara två helt skilda saker. Botande kan ju till exempel vara botande med medicinalörter, vilket är en helt annan sak än helande med hjälp av energi.

Eftersom du har ett gott minne så vet du ju också att jag har hållit på många år med kampkonster. Den kampkonst som jag har sysslat mest med har ett klart och tydligt kunnande vad gäller olika former av energi. Vital energi, som kallas Chi i Kina och Ki i Japan. Det är allmänbt erkänt av de som är mästare på detta, att kunnandet vad gäller KI är i grunden något som hanterar samma sak, vare sig det är frågan om kampkonster eller medicin.

Det som lite allmänt kallas healing, som jag sett utföras ett stort antal gånger, från flera skilda personer, går i princip ut på två skilda saker. Det ena är alltså direkta ingrepp i kroppens energiströmmar, alltså styrande av Ki, och det andra är direkt kontakt med makterna där man BER dem att åstadkomma varaktiga förändringar.

Den första varianten är det som är verksamt i sådant som akupunktur, shiatsu, massage eller yoga/stretching av en del sorter. Min fru är till exempel bra på att göra det i samband med klassisk massage. Och jag påstår helt klart att dessa terapiformer, eller healingformer om du vill kalla dem det, åstadkommer igen förändrign i grunden.

Visst är det precis som du säger, "man" kan ta bort blockeringar som man själv har svårt att få bukt med, vilket leder vidare till ökade möjligheter till att man klarar att bli av med obalansen. Men jag TROR inte att du vill förneka den poäng som jag hade, att INGENTING förändrar sig i ett större perspektiv, om man inte förändrar det som faktiskt åstadkommit energiobalansen från början! Jag kan bara inte tro att du påstår att det är fel! Som sagt jag har sett och erfarit detta ett antal gånger, hur healing hjälper för en kortare tid, men sedan så återgår allt till det "normala" igen.

Den andra typen av "healing" som jag nämnde, är den då människan enbart är en kommunikationslänk och gör inget annat än det. Vad den typen av helaing EGENTLIGEN innebär är omöjligt att säga, precis som att det är omöjligt att påstå något om vad den åstadkommer. Vad som däremot är klart är att få verkligen kan genomföra denna typ av "healing".

I det senare formen av healing så är det alltså vare sig personens egen energi eller healerns egen energi som verkar. Här verkar det som om det finns lite olika varianter, men den vanligaste har jag uppfattat som att man BER att en makt ska ställa energi till förfogande. Jag har gjort det själv, vid de fåtal gånger som "jag" hållit på med "healing". Erkännandet och uppskattningen för genomförd bot tillfaller så självklart inte mig, utan makten.

Ett annat sätt att göra detta är att ha en nära förbindelse med en eller flera makter, alltså det som allmänt kallas "kraftdjur" eller "andehjälpare". Anledningen till att man kontaktar dessa är ju självklar i mina ögon, de har tillgång till en makt som jag inte äger själv. Jag får den så att säga till låns. Men även detta har sitt pris, och somjag ser det så binder det upp mig att följa den maktens väg och böjelse. VIlket troligen inte alls sammanfaller med min egen böjelse.

Självklart stämmer det du skriver, Att vi har alla relationer till vår omgivning. Och att vi självklart inte kan vara utan relationer till vår omgivning. Men jag skriver ju om något annat än våra naturliga och nära relationer både fysiska och andliga. Jag skriver om när DU SJÄLV tar steg för att skaffa dig en helt annan typ av relation. För att exemplifiera, du kan blikopplad till en fylgia eller dina förfädersandar genom att du är kopplad till en viss släkt, en viss plats eller har vissa förfäder, fysiska eller andliga.

Men när du går ut och föröker skaffa dig andehjälpare gör du något annat, påstår jag.

Så visst är det så att den typen av problem som vi pratar om, uppstår inte om du är i harmoni med tex Jord eller omgivning, och om du är i harmoni med dig själv. Helt rätt. Och då frågar jag dig, ser du den harmonin i det inledande brevet och problembeskrivningen? Jag gör det inte! Jag såg något helt annat i brevet. Därav mitt svar.

Mikael P.

Jag håller helt med Mikael Perman. Vill också passa på att slänga in ytterligare några reflektioner grundade på egna erfarenheter av att bli tömd på energi och försöka återställa den. Jag vill förtydliga att jag inte är ute efter att kritisera någon eller någonting, utan enbart vill dela med mig av mina erfarenheter av att gå igenom ett drastiskt skifte i identitet och medvetande

Enligt min mening råder det en, inte alltid konstruktiv, fixering vid helande i andliga kretsar. Jag skulle kunna skriva en roman om mina irrfärder genom alternativterapiernas, dieternas och helandets vildvuxna riken. Men jag avstår. Jag tror inte heller att alla livskriser kan eller bör helt och hållet beskrivas och behandlas i andliga termer.

Maktlöshet skapar obalans och sjukdom – både fysisk och psykisk. Vi består av både ande och materia, och att skapa en fungerande plattform i den materiella världen är också en form av helande. Att treva efter pendeln och tarotkorten kan vara mindre fruktbart än att ringa ett telefonsamtal till arbetsförmedlingen. Det är ingen större mening med att försöka återställa själsfragment, om man hela tiden tappar nya. Att klä in lägenheten i folie, garnera hörnen med havssalt och skaffa klippkort hos den lokala healern, i stället för att försöka skaffa reella ekonomiska möjligheter att flytta, cementerar snarare än löser problemen. Kriser är en förutsättning för utveckling. Allting i naturen går i cykler, och att perioder av explosiv energi avlöses av perioder av tomhet och energilöshet är i sig ingenting negativt eller onaturligt.

Matkamies,

Håller med dig till 100 % om vikten av ett välfungerande och välgrundat vardagsliv. Det är alltid väldigt viktigt oavsett vad man nu än pysslar med i övrigt, tycker jag.

Detta är ett forum om shamanism. Det är av den enkla anledningen som skriver jag svar på inlägg som är anpassade utefter det. Jag har gjort antagandet att det är den typen av råd eller svar som man är ute efter om man skriver här. I ett annat sammanhang hade jag förmodligen gett något annat råd, om jag hade blivit tillfrågad.

-norali

Hej Mikael P!

Juat nu skulle jag vilja svara både ja och nej faktiskt. Jag menar att man man åstadkomma *små* förändringar även i ett större perspektiv. Den ursprungliga obalansen kan vara svårt att komma åt, tex om det är en karmisk obalans. Men jag tror att man kan förskjuta balansen lite stegvis, även om man inte får till stånd ett fullständigt helande. Annars håller jag med dig, och det är förstås också så att den som blir helad måste vilja det, och måste vilja förändras och se sitt tillstånd i ett större perspektiv.

I princip håller jag helt med dig, men å andra sidan att kan man vara omedveten om de andliga relationer man har, eller missköta dem. Om man då "går ut och skaffar sig en andehjälpare" eller ber makterna om hjölp så *kan* det innebära (men behöver inte göra det) att man stärker banden och relationerna som redan fanns där.

Nej visst. Och som matkamies och norali sammanfattade det hela så är en shamansk healing inte svar på allt, men vi som skriver här har ju en förkärlek för att tala om allt i shamanska termer.

Jag kan ibland tycka att det är svårt att hantera just den typen av forumposter. Många hittar till trolltrumman för att de mår dåligt, och ställer frågor kring sina problem. Jag tycker inte att ett internetforum kan eller bör ha någon själavårdande funktion, men man vill ju vara hjälpsam och svara något vänligt och inte bara "gå någon annan stans med dina problem". Nej, det är inte helt enkelt.

Precis. Jättesvårt. Anledningen till varför jag inte vill ge några egna personliga råd är för att det inte är så shamanism fungerar (enligt mig), och detta är ett forum för shamanism. Därför hänvisar jag oftast utåt, till människor i den vanliga verkligheten som jag av erfarenhet vet är mycket seriösa i sitt utövande av shamanism och som förhåller sig till shamanism ur ett botekonstperspektiv snarare än som en väg för egen personlig utveckling. Väldigt traditionellt, alltså. (Garanterat helt fritt från folieväggar, tarotkort, energikanaler, massage och eskapism, vilket för övrigt inte är något jag har någon lust att moralisera över.)

Eftersom jag ser shamanism som någonting uteslutande praktiskt så blir ett internetforum för ändamålet något ganska bisarrt och självemotsägande. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tycka och uppleva att det egentligen är väldigt dysfunktionellt. Dessutom råder det begreppsförvirring. Jag kan tänka mig att det fungerar i nuvarande form mestadels genom att folk skapar kontakter IRL och genom att det kan vara givande att ta del av andras erfarenheter. Vad tänker du, Rigmor?

Öppen fråga: Vad är det egentligen tänkt att man ska prata om här? Vad är syftet med att prata om shamanism när det egentligen är något som man gör?

Äsch. Nu blev det väldigt off topic. Kanske ska starta en helt ny tråd om det istället.

Hej Rigmor.
Min egen målsättning med just shamanism har du formulerat helt klart.
-" Att leva i harmoni och balans handlar även om att både ge och ta emot energi från "makterna", och att skapa starka förhållanden och band till dem. Att stärka banden till moder jord, till de lokala förfädersandarna eller energierna som finns där du bor, och till andra väsen/gudar är väl A och O för en sund andlighet". Därav följer att jag inte är så odelat positiv till det andra.

I övrigt håller jag med dig helt. Ett internetforum kan eller bör inte ha några själavårdande ambitioner. Vad ska man göra? Vara skeptisk? Jag tror på det. Rätt eller fel? Ja det får väl framtiden utvisa!

Mikael P.

Allt som skrivs här är teorier för den som inte själv gjort erfarenheten som det skrivs och berättas om. Jag tror nog trots eventuell begreppsförvirring att de flesta kan skriva under (he he) på att shamanism är någonting skriftlöst. Kan ett internetforum som består av en massa text ha själavårdande ambitioner? Nej. Ett internetforum kan ingenting annat än att vara ett internetforum. Men, eftersom en stor del av det jag menar med shamanism säkert handar om det som här menas med "själavård" så blir det ganska motsägelsefullt för mig att man vill ha ett forum om shamanism men som INTE ska ha några "själavårdande ambitioner" (och vad menas_egentligen_med ambition i sammanhanget?) Jag undrar också vad man "får" skriva här utan att ha dessa "själavårdande ambitioner"?