Jag har sedan några år tillbaka ibland haft underliga upplevelser på nätterna, helt oprovocerat och ofrivilligt. Det är inte drömmar, jag är fullkomligt vaken och tänker helt normalt och rationellt. Jag hör ett brusande alternativt klingande i öronen, jag ser min omgivning trots att jag vet att jag har slutna ögon, men inte som vanligt; allt går i mörkblått medan linjer lyser i vitt och är liksom många,(lite som att se igenom frostat glas). Jag känner det som om jag sugs in i något och jag känner panik. Jag försöker röra mig för att bryta mig loss ur tillståndet, då det är mycket obehagligt och skrämmande, jag känner mig så synlig och sårbar på något sätt. De första gångerna jag upplevde detta kunde jag inte röra mig, men för ca 2 år sedan märkte jag när jag försökte och lyckades röra mig att min kropp låg kvar. Någon sorts kropp rör jag mig med, för jag känner mina lemmar, men inte som vanligt. De är lite mer flytande och lättare, rör sig snabbare, men behåller alltid sin form. I mina desperata försök att röra min riktiga kropp händer det att jag gör ”omöjliga” rörelser, t ex kastar mig till andra sidan rummet, gör en bakåtkullerbytta med spikrak kropp osv.
Jag har några få gånger vid dessa tillfällen lyckats samla tillräckligt med mod och självkontroll att jag har kunnat experimentera med att röra mig utan min kropp, en gång kände jag en viss trygghet och bestämde mig för att med prova att gå igenom en vägg. Jag dök med huvudet före in mot väggen. Jag stannade då jag enligt min rumsuppfattning förväntade mig att ha passerat väggen, men jag hade inte känt något. Jag såg mig omkring, och befann mig helt rätt, i korridoren utanför mitt rum. När jag återvände till min kropp var det ovanligt svårt att vakna. Jag fick anstränga hela min viljekraft och bokstavligen pressa upp ögonlocken millimeter för millimeter. Sedan har jag gjort liknande experiment flera gånger, men för det mesta vill jag bara komma tillbaka till kroppen så snabbt som möjligt. En sak jag lägger märke till är att benen är lättast att röra utan kroppen, ibland kan jag vifta med benen men nacken är tung som sten. Det krävs mycket viljeansträngning för att väcka min kropp.
Jag har ganska nyligen upptäckt att det är ett ganska vanligt fenomen som kallas OBE eller utomkroppsliga upplevelser.

Jag har haft dessa upplevelser kanske 2-3 gånger i veckan i flera år, nu hade det inte hänt på 4 månader, men nu den senaste veckan hände det två gånger, och båda gångerna hörde jag röster. Den första rösten var lugn, klar och bottnad, och den sa: we are all puppets. Den andra gången var det en annan röst, en mer hetsig och viskande som sa: beware of the psycho. Båda rösterna kom bakifrån till höger. Jag var väldigt rädd båda gångerna, första gången visste jag vad rösten skulle säga innan den sa det och jag ville snabbt vakna för att undgå att höra.

Jag hade inte tänkt så mycket på dessa upplevelser under den tiden då jag inte hade dem, och trodde nästan att de inte skulle komma tillbaka. Nu gjorde de det, och jag börjar fundera.

Har någon av er haft liknande upplevelser, vad kan man göra av dem? Är min rädsla befogad, finns det något eller någon som skulle kunna skada mig i detta tillstånd, eller vad kan jag göra för att komma över den? (En gång kom jag så långt ifrån kroppen att jag märkte att den slutade andas och jag behövde komma tillbaka och med stor ansträngning börja andas igen, fast jag vet inte om det var ”på riktigt” eller bara en känsla.) Och vad vill rösterna säga?

Hej eldduva
Det låter precis som en ut ur kroppen upplevelse. Vet inte vad shamanerna här säger om det, men jag läser ofta på Soultravelsajten om UKu Lucida drömmar osv.
Jag har haft en UKU vad jag minns i mitt liv och den skedde inte på naturligt sätt.
När jag kom tillbaka till min kropp igen fick jag en oerhörd ångest. Jag upplevde kroppen som ett fängelse och ville komma ifrån den igen.
Detta har gjort att jag idag inte strävar efter att ha UKUer. Jag har fått kämpa hårt ändå för att lära mig leva på jorden.

Ämnet intresserar mig liksom mycket av det paranormala. Men en del saker är lite skrämmande. Efter vad jag kan förstå kan man möta alla möjliga väsen och gengångare i astralvärlden. För det är väl där man befinner sig vid en UKU.

;) rose

Kan inte säga om det du upplever är OBE eller inte. Men jag kan säga att jag har inte hört att ut ur kroppen upplevelser skall vara skadliga. I själva verket tycks de vara rapporterade från hela världen och skador som uppkommit genom detta tycks inte finnas. Men självklart så helt säker kan ingen vara.

På ett personligt plan så hade jag dock inte riktigt gillat att uppleva det så okontrollerat och skrämmande som du beskriver. Och från en shamanistisk synvinkel så hade jag rest för att hitta hjälp att kontrollera det bättre. "Ett tips" :) Samt jag kan också ge dig tipset att meditera innan det är dags att sova för att få fokusering, koncentration och lugn för att kunna kontrollera skeendet bättre.

<Edit>
Kom också att tänka på sleep paralysis när jag läste ditt inlägg Eldduva. Kan ju inte säga om det är det som du upplever, men jag tycker att du bör känna till det. :)
Sleep Paralysis

Om du vill ha lästips så läs böcker av Robert A. Monroe. Han lärde sig använda sina ut ur kroppen upplevelser på nätterna till att utforska en massa olika saker, t.ex började han hjälpa vilsna döda människor att hitta "hem" dit de skulle, så de slapp vara kvar här och spöka. Jag har själv bara läst hans sista bok: "Den yttersta resan" och jag tyckte om den. Han får ha sina tolkningar och kartor för sig själv, men jag tyckte ändå mycket om att läsa boken.

Efter att ha läst boken ovan blev jag nyfiken och fick tag på ett kassettband för att testa de där ljuden som han forskade på. Detta var långt innan jag började med shamanism, så jag var mycket oerfaren. Det susade lite i öronen (vitt brus ungefär) och så helt plötsligt var jag klarvaken, totalförlamad, "rullade" ur kroppen och blev så skräckslagen att jag trodde jag skulle dö. Men när bandet var slut så kom jag tillbaka utan problem. Men skräckslagen och oerfaren som jag var slängde jag bandet, jag ville aldrig vara med om något liknande igen...

Jag har själv inga medvetna UKUer på nätterna (annat än shamanresor förstås), men jag har varit med om att andra mött mig när de varit ute på sina medvetna UKUer och berättat på morgonen vad vi gjorde tillsammans... Själv har jag då sovit tungt och "drömlöst". Lyckligtvis har jag inte gjort något jag inte kunnat stå för även som vaken!

Tja, någon dag får jag väl veta vad allt detta är!

Eldduva, det låter som en typisk astralprojektion, du beskriver exakt vad som händer. Eftersom du har så lätt för detta, vissa kämpar i åratal för att komma dit du är, så vore det synd om du inte utvecklade det vidare. Möjligheterna är oändliga, kommunikation med andra dimensioner, resa genom universum till andra civilisationer. En sk silversträng håller samman astralkroppen med den fysiska, och om denna bryts dör man, men jag har aldrig hört talats om att detta någonsin skulle ha skett, man blir nog varnad om man åker för långt.
De där illvilliga rösterna är det bara att ignorera, eller skicka lite kärlek och ljus mot dem, de behöver det tydligen. Andar är som människor, väldigt unika, en del gillar att skrämmas och luras, det låter som några sådana du fått kontakt med.
Be om att få kontakt med dina hjälpandar istället, och låt dem guida dig i astralvärlden. Trevlig resa. :)

Först och främst: Tack för era svar! (Bättre sent än aldrig ;) )

Drar upp min gamla tråd igen för att be någon mera kunnig om "råd"...

Frågan jag har är: Kan det vara farligt att lämna sin kropp "för mycket"?
Det är nämligen alltid min rädsla för att "någon" skulle kunna skada mig som gör att jag alltid försöker "komma tillbaka" så fort som möjligt. Jag känner ofta närvaron av oidentifierbara "väsen/andar" etc, ibland hör och ser jag dem också, och jag märker att de i sin tur ser mig. Kan de skada mig? Kan bara själva grejen att befinna sig utanför kroppen vara skadlig?

(Vill också poängtera att det i mitt fall inte handlar om några luddiga flummiga fantasier, utan helt reella upplevelser precis så verkliga som det faktum att jag sitter framför en dator nu.)

Dina upplevelser låter rätt lika mina.

Surrandet i huvudet brukar komma när jag ligger och ska sova eller sover men är medveten om att jag sover så att säga.

Har "hållit" på så länge jag kan minnas åtminstone sen jag var 4-5 år gammal. Länge var jag livrädd för det och vaknade frivilligt och tände lampan för att få slut på surrandet. Man trodde ju att man var knäpp som hörde surrande ljud i huvudet och svävade under taket.

Men igår faktiskt så tänkte jag äntligen ta tjuren vid hornen och la mig på soffan för en tupplur för att framkalla surrandet. Först började det surra och sen kom väldigt snabba men rätt behagliga vibrationer som jag faktiskt aldrig varit med om förut. Då rullade jag ner på golvet och såg mig själv ligga kvar på soffan. Då gick jag tillbaka till min kropp, väckte mig och började söka på nätet i ämnet.

Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha surrande ljud i huvudet och liknande upplevelser.

OBE's happen only when you are in a dream state in another vibrational frequency. Theosophy has some good theories around this matter.

Anyways, mind over matter. Consider yourself gifted.

Hej Eldduva.
Jag kan bara säga att jag känner igen EXAKT vad du beskriver. Alltihop, även det med att kunna veva med benen utanför kroppen men huvudet 'sitter fast' i kroppen och är så tungt att det går inte att rubba. Och den nästan omänskliga ansträngningen att få upp ögonen. Etc. Du beskriver det mycket bra, jag har aldrig riktigt lyckats (beskriva det alltså).
Bortsett från att jag tycker att surrandet låter som en liten mini-helikopter. Oerhört liten helikopter... :lol:
Jag hör också röster ibland när jag upplever detta, ibland ser jag 'ljuskroppar', oftast vänligt sinnade (vilket jag uppfattar intuitivt eller nåt, men mycket tydligt) och ibland väldigt mycket motsatsen till vänligt sinnade...
Tyvärr kan ej heller jag svara på om det är ofarligt... men undrar du fortfarande? Det har ju gått ett tag sedan du skrev detta? Jag kan försöka ta reda på svaret.

:)

Apropå OBE's.. har kommit en bit på vägen nu och verkar ha väckt någon slags förmåga som kommer att ta mig dit så småningom. Häromkvällen (jag var vaken men mediterade) var jag SÅ nära att få en OBE men i sista sekunden fegade jag ur och vågade inte, för jag kände verkligen att det var på gång och att NU händer det och den där känslan av att allt var möjligt var så jävla skrämmande!

Kan bara säga att jag varit med om mycket i mitt liv (på det fysiska planet) men att ha att göra med astralkroppen är bland det mest skrämmande som finns, för mig iallafall, kanske för att vi är så vana vid den som en del av oss.

Så jag förstår din rädsla eldduva.. men å andra sidan, du kommer alltid hitta tillbaka till kroppen. Detta har jag hört från folk som är experter i området, de förklarar det med att vi är så förankrade i vår kropp att den inte går att komma ifrån så lätt :) dessutom kommer du aldrig längre än du är redo för. Det bara är så av nån anledning. Det enda som kan skada dig/begränsa dig därute är din rädsla. Har du kommit så långt att du får spontana OBE's så kan inget därute göra dig något utan ditt tillstånd. Dessutom har du ju dina hjälpandar.. trust them!

Hej eldduva, nu ser jag att det var år och dag sedan du skrev detta meddelande, men jag svarar ändå.

Även jag känner igen mig i det du skriver, både när det gäller upplevelsen av UKU (surrandet, suget, skräckkänslan) och rösterna, som jag i mitt fall upplevt i ett slags mellantillstånd av sömn och vakenhet.

Nuförtiden upplever jag detta väldigt sällan, jag stängde av för något år sedan, jag tyckte det var för skrämmande och kunde inte hantera det hur gärna jag än ville. Dessa upplevelser uppkom främst under en period då jag mediterade en hel del och var mycket "inne i mig själv", så på det viset kan man väl säga att jag framkallade dom själv även om jag inte kunde välja när de skulle komma.

Du frågade om det är farligt. Många har läst i böcker eller upplever själva att det är ofarligt, men jag tror det handlar helt och hållet om ens egna inställning. Det är rädslan som driver en människa till vansinne, oavsett hur harmlös situationen är i sig självt eller ter sig vara i andras ögon..

Hur man väljer att hantera sin egen rädsla vet man troligtvis bäst själv, men för mig är det den mentala förberedelsen som känns viktigast, t ex att man varje kväll innan sänggående ber en bön, visualiserar någonting som får en att känna sig säker eller söker kontakt med sina hjälpandar/kraftdjur för att veta att de finns med en även i dessa upplevelser, som stöd eller guide. På det viset tror jag man (med rätta) kan känna sig tryggare än vad man gjorde innan och det kan ju i sin tur skapa en HELT annan upplevelse av samma grej.

Tänkte även tilllägga att det kan vara bra att ha en intention av något slag (som någon nämde) t ex att söka svar i en fråga på dessa resor, för att använda sig av dem på ett mer konkret sätt istället för att bli ett offer genom dem.. fast det kanske är en senare fråga?

Nu var det ju en tid sedan du skrev, det vore intressant att höra om du kommit fram till någonting nytt sedan sist och vad du har för inställning idag. Kankse är det du som i dagsläget har några tips och råd att ge oss?

Hej Vilja!

Ja, jag tror du har rätt angående rädslan, men det är ju som de flesta vet ett ganska komplicerat kapitel då det inte direkt funkar att övertala sig själv att inte vara rädd. Rädsla för rädsla (dvs motstånd mot rädsla) gör ju ofta bara saken värre. Mina astralupplevelser var i mångt och mycket en kamp med min rädsla där jag ibland vann segrar och ibland dukade under. Att uppleva det är så kraftfullt och okontrollerat, det kändes verkligen som om något drog i mig, något som kan liknas vid ett svart hål. Synnerligen obehaglig känsla, men säkert kan man göra mycket med den kraften om man lyckas tygla den. Att meditera eller be innan provade jag aldrig, då jag aldrig på förhand visste när det skulle hända, men mest föll det mig helt enkelt inte in. Nog för att det inte kan skada att meditera lite i onödan ;).

Nu var det längesen jag hade någon astral upplevelse, några enstaka gånger under det senaste året har jag haft väldigt otydliga, drömliknande saker, men dessa kommer inte ens i närheten av mina tidigare upplevelser. Jag tror det bland annat har att göra med att jag medvetet gick in för att bli mer världslig, slutade meditera och så vidare, upplevelserna var mest frekventa och kontrollerade under en tid då jag fokuserat och regelbundet utövade andliga aktiviteter. Lite saknar jag det, det var ganska spännande när allt kommer omkring.

Nu återupplivar jag min gamla tråd igen, då jag under den senaste tiden återigen ganska frekvent har kastats in i astralvärlden. Kanske någon nytillkommen har något nytt att tillföra ämnet.

De frågor som kvarstår för mig är: Är det verkliga entiteter man möter i det tillståndet när man tror sig göra det, och kan de skada en? Isåfall hur, och hur försvarar man sig då mot detta? Och vad kan man alls ha för nytta av astralprojektion - är det alls värt att befatta sig med?

Några nämnde tidigare i tråden hjälp och skyddsandar, hur får man kontakt med dessa?

Om du inte gjort det än så är mitt enda råd att skaffa dig kunskap från shamanskt erfarna personer/lärare i det verkliga livet om hur man gör. Gå på träffar eller kurser, rekommendationer och magkänsla.

Hej!

Eldduva; förutom rösterna och färgerna du beskriver stämmer det in på egna upplevelser. Varit med om UKU vid ett par tillfällen, och skiljer på det och detta andra du beskriver. Likheten är att det är nåt som bara händer av sig självt.

Vid UKU är jag fri att styra, o tvärtemot vid detta andra fenomen... vad man nu ska kalla det...Jag tycker inte alls om det, kroppen domnar bort, känsla av att sugas ner i ett hål, jag försöker röra mig men kan inte, försöker skrika men det enda jag lyckas få till är viskningar... Detta har pågått sedan barnsben. Ibland är jag klarvaken, ibland halvsovande (ofta vid insomn stadiet), o ibland under djup sömn. Stark känsla av intrång, kontrollförlust, ibland reagerar jag med ren skräck o panik, ibland blir jag urförbannad och det är de enda gångerna jag lyckats ta mig ur förlamningen. Ett tips är att skrika nej (skrika inifrån om inte rösten bär), spänna musklerna, knyta nävarna, ta kommandot över kroppen. Inte "nej" utan kort o gott; NEJ, morra...vråla...ryt...mena det, känn syftet, din äganderätt över din egen kropp. Du bestämmer. Funkar för mig, men dock beroende på hur "djupt" jag sjunkit/hur pass utpressad ur kroppen jag blivit. Ju längre tid som går desto svårare (har vid vaket tillstånd som längst legat i femton min). De gånger jag lyckats samla ihop min vilja har det känts som ett sug utifrån och in, musklerna får tillbaka sin rörelseförmåga alltmer och till sist får jag också min röst tillbaka.

Hört liknande upplevelser från ett par andra jag känner, och deras tolkning är en kemisk rubbning i hjärnan.

Mvh Totta

du förmedlar verkligen känslan av upplevelsen, eldduva.

Du säger att du var tvungen att återvända till kroppen, för den slutade andas? Du behöver inte vara orolig, det ärju så, att "det" som lämnar kroppen inte behöver andas. Jag tycker det är spännande att du upplevde detta när du var "långt från kroppen", vilket nästan känns metaforiskt, för det är ju det som det handlar om. Att du ska lämna "formen" av din kropp. Du behöver alltså inte bibehålla känslan av, eller strukturen av din kropp.. för du är "medveten energi" som lämnar ditt fysiska jag.

Du upplever det som att det är en kropp, men det är bara den vanemässiga formen ditt medvetande använder för att "finnas till". Det är möjligt att det är därför det känns obehagligt, eller att du är rädd för att vara längre perioder utanför din kropp. Det ärju så att ju den form som ditt medvetande behåller(skapar) av din kropp, är instabil. Den är inte naturlig och tar kraft att bibehålla. Jag tror att du kan ta dina resor till en annan nivå, för det låter som att du var på väg där ett tag att tappa din "mänskliga form". Jag skulle se det som önskvärt att låta ditt medvetande förflytta sig i formen av energi, istället för en klumpig form av en mänsklig kropp, eller hur?

Jag tror att det är därför det är så obehagligt i början med paralyseringen, där medvetandet är vaket och du inte kan röra kroppen. Som jag ser det, är detta lösgörandet, vilket leder till att du tappar kontakten med kroppen. Ett obehag som mycket väl kan ge lite dödsångest för en del. Problemet tror jag de flesta gör, är att panikartat försöka ta tillbaka kontrollen över kroppen, och vips så förlorar det sin chans att slippa kroppens bojor för en stund. Nyckeln tror jag handlar att röra sig ur "sig själv" på ett sätt som inte kroppen rör sig. Många verkar göra detta naturligt, som att flyta upp ur kroppen eller medvetet röra sig uppåt med hela känslan av sig själv, som att släppa taget.

De få gånger jag själv medvetet rört mig ur kroppen(om det inte varit medveten dröm) har jag samlat en slags sockerdricka från kroppens alla delar och fokuserat dem i magtrakten och "dragit" mig fram. Men jag är inget av dem som har detta naturligt, de som brukar ha sömnparalys har en naturlig väg ut ur kroppen. Tack vare att kroppen stänger ned kontakten med ditt vakna medvetande innan hjärnan somnat, har du en god chans att "kliva ut". Men har man inte detta naturligt, som du verkar ha eldduva, så går det att frammana med lite(mycket) träning. Det är samma träning som man gör för att uppnå medvetet drömmande, nämligen att låta kroppen somna in(kapa kontakten) medan ditt vakna medvetande håller sig vaken. Vanligtvis använder man tekniken för att gå in i ett medvetet drömmande, men det går att stanna i läget innan drömmen, i detta sömnparalys och försöka lämna kroppen.

/m

Wow känner igen mig i det ni skriver , har bara haft 2 utomkroppsliga upplevelse , den första när jag var liten då jag plötsligt svävade upp och hade näsan mot taket , underifrån var ett skarpt lila sken , jag var dock för livrädd att kolla neråt , efter ett tag svävade jag ner till rätt plats och kutade sedan ner till mamma å pappa ;D , sedan nått år efter blev jag fundersam över vad som hänt och började meditera tills jag lyckades komma i ungefär samma stadie ,fast inte rädd, helt viktlös och helt obehindrad att flyga vart jag ville , helt vaken och det var det underbaraste jag varit med om , känslan var enorm , på nått sätt ett med allt och helt i harmoni med det, Men efter det gick det inget bra , istället för att fortsätta komma till detta fria stadie så kom jag upprepade gånger till nån slags mardröms värld , helt vaken men helt orörlig med en otrolig hemsk kännsla av hotfullhet runtomkring mig tex skrik saker som klampade runt mig ilsket och jag kunde inte ens förmå mig att vrida på huvudet , helt utelämnad till mardrömsvärlden , fick ta i allt vad jag orkade spänna musklerna så jag blev dyngsur av svett och tvinga mig tillbaka till kontroll över kroppen igen... jag undrar varför det inte lyckas längre , nu drar jag mig lite för att försöka igen men är fortfarande extremt nyfiken. Mvh /peter

Hej igen!

Intressant att höra era berättelser och tolkningar.

Miradas, jag håller inte helt med dig om att det skulle vara mer önskvärt att förflytta sig som ett "rent energimedvetande" än med min kropp - jag gillar min kropp, och tror att jag bor i den av en anledning ;).

Jag är inte helt på det klara med vad jag tror "egentligen" händer under mina upplevelser - vad det är som befinner sig var, vad som är orsaken till det, och vad som är syftet med det. Jag tycker att det delvis är spännande, men delvis jobbigt. Nuförtiden händer det ganska ofta men väldigt otydligt, upplevelsen hinner inte klarna innan jag lyckas "återvända" (en spontan reaktion hos mig är alltid motstånd - det är i 99% av fallen en otrevlig upplevelse). Jag har haft dessa upplevelser ett otal gånger - hundratals, kanske tusentals - och har inte funnit någon riktig mening med dem. Men den kanske där någonstans ändå, vad vet jag?

Fortsätt gärna dela med er av fler funderingar och tankar. :)