Skifta hamn

Under en längre tid har jag allt mer kommit att uppfatta ”varandet” i det ”normala” samhället som allt svårare att förlika sig med. Jag finner det allt svårare att låtsas som om allt är bra, att de mediala futtigheter som presenteras för oss via bildskärmar har någon som helst betydelse i mitt liv och därför är värda min tankekraft och mina ord.
När jag går på de obligatoriska släktsammankomsterna ler jag duktigt och håller masken, försöker att inte säga så mycket, men jag vet att det lyser igenom, jag ser det i deras ögon. De är rädda för mig, nej inte för mig, snarare för vad jag kan tänkas säga, mina ord är giftdropparna som grumlar lyckans berusning.

Det blir allt svårare att ljuga, lögnen vill inte hitta något fäste i min strupe, det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att harkla mig.
”Nej, jag är inte intresserad av din platteveskärm, varför? Av samma anledning som din nya bil inte intresserar, av samma anledning som din senaste solsemester bara irriterar mig, av samma anledning som…”

Jag får allt svårare att låtsas att allt blir bra om jag bara… Jag vet vad jag behöver, jag vet vad som är nödvändigt, även om det leder till utfrysning, avstängning från det som anses normalt. Det finns en gräns för hur mycket man orkar bedöva sig, ingen spritinläggning i världen kan till slut hindra sanningen från att bubbla upp till ytan.

Det sägs att varje människa är herre över sin egen skapelse, varandet, om så är varför inte då lyssna till varandets vilja?
Mitt varande är inte intresserat av den ”civiliserade” världen, vill inte ha någon del i den alls, ändå tvingar jag mig själv att delta varje dag, till vilket syfte?
Mitt varande vill springa med nakna fötter över den fuktiga mossan, andas in skogens dofter, känna vinden mot huden och omfamna varje sekund, varje andetag. Detta är min sanning, allt annat är en lögn, sakerna, människorna, drogerna och flimret från den brusande ”civilisationen”.
Jag minns, med kärlek, min barndom, de rundade klipporna i skärgården över vilka jag sprang med lätta barnfötter. Jag minns hur gäddan vid strandkanten lockade till jakt och upphetsningen av det vibrerande liv som fanns i dess majestät. Jag minns hur det doftade kåda och hur natten var mörk, så mörk att stjärnorna nästan förblindade mina mörka pupiller.

Jag har kedjat fast mig vid löftena om ett bättre liv, ett liv fyllt av allehanda hjälpmedel och distraktioner. Ett tag inbillade jag mig faktiskt att det var sanningen, pappret mellan fingrarna och alla under som kunde köpas för det. Mitt hopp låg i att tillfredsställelsen skulle bli så mycket starkare om jag bara fick mer, lite till.
Barnsligt egentligen, alla vet att man mår illa om man äter för mycket glass, dessutom är hetsätandet bara ett substitut, menat att döva den molande ångesten, för att tvinga bort den där klumpen som fyller ens inre, så korkat att tro att man kan ta bort skit med att fylla på med ännu mera skit.

Jag vill inte det här längre, jag har nog aldrig velat det, mitt liv har kantats av avslut som kännetecknats av brännandet av den jag var, eller rättare sagt, de prylarna jag var. För varje nytt skeende i mitt varande har det funnits mindre kvar som påminner om det tidigare.
Men, det är ju inte prylarna eller pengarna det handlar om, det handlar om att jag inte lyssnar till mitt verkliga varande. Jag straffar mig själv, ger mig själv dåligt samvete därför att jag lever en lögn.

Vad är då sanningen?

Min sanning, och jag vill verkligen understryka att det handlar om min sanning, är som följer.
Jag kommer inte att bli hel förrän jag accepterar mitt varandes vilja även om det innebär att jag ställer mig helt utanför det som kallas för ”civilisation”. Varandet säger mig ständigt att det måste bli så, att jag måste tillbaka till det ursprungliga, till jorden, till skogen, till det primitiva.
Det säger mig också att den ”civiliserade” världen befinner sig i sin ålders höst och att den snart bleknar bort. Exakt vad detta innebär har jag ingen aning om, men jag känner att transformationen kan bli allt annat än trevlig för de som är omedvetna om den.

Det är denna sanning som jag inte kan delge mina nära, de som kallas mina släktingar, det är denna sanning som är svår att förmedla i bruset av Idol, Let´s dance och Melodifestivalen.
Kanske är det så det skall vara, kanske är det inte meningen att de ”andra” skall följa mig in i ”min” värld?
Kanske fortsätter de att leva i illusionen om det eviga partyt?
Kanske världen anpassar sig efter deras önskningar och behov, kanske de kan fortsätta att behandla modern, livgivaren, hur som helst, utan tanken på vilka konsekvenser det kan medföra?

Vi bor alla på det trumskinn som kallas Gaia, Midgård, det är nött nu, efter ett århundrade av omild behandling. Vi har trummat alltför hårt med metallskodda pinnar och girigt sökt skatter under hennes skinn.
Det är dags att tänka om, att dansa med lätta fötter, hud mot hud, låt henne veta att vi älskar henne, älskar henne som hon älskar barnfötter, snabbt tassande över solvarma berghällar.

Du har så rätt sanningen kommer inifrån. Att leva är att höra till det som livet är.
Det växer upp inifrån låt det hända bara och lycka till.

Bettan

Hej.
Det är ju alldeles utmärkt om man har vandrat en stig i skogen,
och minns det från sin barndom.
Det är alldeles utmärkt om man hittar dit igen.
Det är än mer utmärkt om man verkligen kan leva längst den stigen.

Att gå den stigen UTAN att leva av det som finns omkring,
och EGENTLIGEN leva av det som kommer ifrån det man vänder ryggen till,
skapar lätt en smak av bitter het i munnen, eller rent utav leder till en lögn
som är ändå större än den man trodde sig lämnat.

Mikael P

Precis. Din väg är utvald för dig. Kanske är det dags för dig att söka en ny familj.

Det finns de som menar att alla mänskliga skepnader innehåller samma ”gudomliga” gnista, jag kan tro på det. Jag kan också tro att den utvecklar sig olika på grund av en myriad av faktorer, social bakgrund, fysiska förutsättningar/begränsningar och reinkarnerade erfarenheter.
När jag var liten så hade jag en ständigt återkommande och mycket stark dröm. I drömmen omgavs jorden av en skiva, likt ringarna som omger Saturnus, jag färdades till skivan och den var i allra högsta grad fysisk. Där växte gräs och träd, bäckar letade sig fram i marken och porlade vackert. Människorna som levde här kunde se vår planet som en stor blå pärla bortom den trädgård de vandrade i. Varje gång jag hade denna dröm så avslutades den på samma sätt, jag fann en röd tegelmur vid vad jag antog var skivans kant, den som vette ut mot rymden. Muren var inte särskilt hög, kanske tre meter, lagom hög för att dölja det som fanns bakom den. Jag frågade människorna i trädgården vad som fanns bakom muren, de svarade att det inte var för oss, men jag envisades och frågade om de inte var nyfikna, om de inte ville veta? Som svar fick jag leende huvudskakningar, frustrerad letade jag efter en stege, men fann aldrig någon. Till slut hittade jag en plats vid muren där det växte murgröna, den var gammal och dess grenar tjocka, jag prövade dem med min tyngd och klättrade försiktigt uppåt.
Då jag hävde mig upp för att kika över kanten så drabbades jag av en oerhörd svindel, det kändes som om jag skulle falla och att det enda som kunde hindra mitt fall var den solida muren av sten. Med blundande ögon klättrade jag försiktigt ned, flämtande av fasa… Ungefär här brukade jag vakna och varje gång förbannade jag min feghet, jag ville så gärna veta.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka den där drömmen, ett av dem skulle kunna vara att jag drömde om min separation från de ”andra”. Det brukar sägas att människan söker bekräftelse, att hon vill vara särskild, utvald och speciell. Kanske är mina drömmar ett utslag av detta? Man kan ju också hävda att alla människor är särskilda, utvalda, speciella och att jag därför är unik bland andra unikum. Jag vet inte, jag är mycket tveksam, bara att ta upp denna typ av frågeställning i något annat forum skulle medföra att man genast stämplades som en knäppgök färdig att medicineras.

När jag ser människor som drabbas av ångest, panik och desperation så ser jag människor som håller på att separera sig, avlägsna sig från den spelade roll de haft allt för länge. Människor som söker efter tappade bitar av sig själva, jag skrev en dikt om detta för då jag var 22, jag bifogar den nedan.

Ansikten i skärvor,
samlas på hög i mitt handfat.
De ser på mig,
anklagande,
utan rörelse,
utan tårar.
Jag minns dem alla,
hur de berörde mig, hur jag berörde dem.
De ser på mig anklagande,
därför att jag fortfarande berör dem,
men de inte mig.
Skärvorna är vassa,
de vill skära i mig,
få mig att reagera.
De vill få mig att öda tårar av blod,
de vill åter leva genom mig.
Jag är,
vinet.
Jag är,
brödet.

Avslutningen är, vid en första anblick, kanske lite för mycket, men jag vill ha den så, den förstärker innebörden i att bära andras liv eller minnen av liv. För det är just detta som ångesten ofta har sin grund i, tron att du har ansvaret för de andra då du egentligen bara har ansvaret för dig själv. Jag försöker att förklara vad jag menar med ytterligare en dikt, en av de första jag skrev faktiskt.

Jag är min egen självutnämnda profet,
de uppenbarelser jag har är mina att njuta av.
Visioner av en verklighet osynlig för de icke seende,
som storslagna drömmar
där verkligheten är den egentliga drömmen.
Jag tar din hand och låter den smeka verklighetens illusion,
men du känner bara en kall hård yta.
Du kan inte njuta, vill inte,
vågar inte.
Jag försöker leda dig,
visa vägen runt hörnet.
Men du blir kvar bakom ytan,
kvar i världen.
Jag kan fortfarande se dig,
vi lever bredvid varandra
men inte i samma rum.

I mitt första inlägg var jag inne på hur jag har förändrats och hur jag nu är på väg att förändras tillbaka, jag skall försöka att utveckla det lite. Det förvånar nog ingen om jag säger att jag var ett barn som valde ensamheten före leken med de andra och att jag också därför blev mobbad de första skolåren. Detta är inte tänkt som någon ”tycksyndommigsnyfttext”, bara en redogörelse av ett skeende.
Med åldern började känslan av utanförskap bli allt svårare att tackla, min första berusning av alkohol under sommarlovet mellan sexan och sjuan kändes som en förlösning. I ruset kunde jag vara mina tankar, jag kunde ”gå in” i mig själv och formulera mitt varande på ett sätt som jag inte kunde i vardagen. Så började en kärlekshistoria mellan mig och alkohol, jag drack aldrig tillräckligt för att utveckla alkoholism, men när jag drack så drack jag alltid ”för mycket”. Det fanns ett tillstånd i ruset som jag sökte, en perfekt balans mellan den fria tanken och den tyngdlösa kroppen.

Jag var ensam länge, inte rent fysiskt ensam, av någon anledning gillar kvinnor mystiska män som ser ut att ha svar på deras brinnande längtan, nej jag var ensam i mitt sökande.
I början av 2000-talet ändrades dock allt, jag tog mig ur ett destruktivt förhållande och fann en partner med samma erfarenheter och kunskaper jag själv hade. Andligheten, sökandet, varandet var myllan i vilken vi planterade vårt gemensamma livsträd. I lite drygt sju år har vi tillsammans utforskat och vänt ut och in på oss själva. För mig personligen har det inneburit att jag har funnit redskap och tekniker för att nå den fria tanken och det tyngdlösa tillståndet utan inflytande av alkohol eller andra droger.

Allt kan tyckas rosenskimrande och fantastiskt, men det är här det verkligt stora problemet uppenbarar sig. Det utanförskap som tidigare tett sig omöjligt och som doldes bakom dimmor av alkohol har nu plötsligt blivit möjligt. Gemenskapen har gjort det möjligt, lite av ”vi emot resten av världen”, i gemenskapen hittar vi styrkan att vara oss själva.
Men med förändringen följer andra problem, för varje år som passerar blir det allt svårare att leva ”med”, varje strävan efter att leva som ”de andra” framkallar obehagskänslor, en känsla av förljugenhet.
”Deras” liv är som en brusande flod av disharmoni som vill svepa bort oss och skölja ned oss i konsumismens avlopp.

Detta leder mig tillbaka till början av mitt resonemang, om den gudomliga gnistan, kan det vara så att vi faktiskt inte är lika? Jag talar nu inte om etnisk bakgrund eller om hudfärg, jag talar om förmågan att ”se”, eller kanske viljan att ”se”.
Jag har försökt, jag svär på allt som är heligt, jag har försökt att förmedla, att skaka om, att få människor att ”vakna”. Jag har skrivit insändare, bloggat, skrivit diktsamlingar och böcker, (visserligen outgivna, men ändå), jag har talat, gråtit i min ensamhet och förbannat skapelsen för dess oförmåga att manifestera sig i allas våra sinnen.
En av mina bästa vänner, någon jag känt i snart trettio år, svarade mig så här efter att jag ställt följande fråga;
”Ställd inför valet mellan dina prylar och din egen överlevnad vad väljer du?”
”Då föredrar jag att dö, om jag inte kan få ha kul i detta liv, (implicerat att livet inte är värt något utan prylarna), så kan det vara.”

Jag märker att vi allt mer söker oss inåt, att vi stänger den andra världen ute. Vi söker ständigt efter vägar som leder bort från ”civilisationen”, bort ifrån det som bedövar oss och skiljer oss från seendet. Allt mer accepterar vi förlusten av våra föräldrar och av våra släktingar, vi är våra egna skapelser nu, de kan inte längre guida oss. Vi ritar vår egen karta, vi tänder våra egna ljus, vi är inte som de ”andra” och vi har accepterat det.

Lev väl.

jag har inte kommit så långt i min vandring än. Jag njuter av mina barndomsminnen med naturen och jag önskar att jag kunde bli mer ett med mig själv och mer ett med moderjord... jag läser din berättelse och avundas dig, som har kommit så långt och som har haft någon med dig...

Men det här om att bära ansvar bara för sitt eget liv... det kanske är sant, men jag tror och hoppas att när jag mår bättre, när jag lär känna mig själv på bästa sätt och lär mig använda naturen på det viset jag gjorde som barn.... då hoppas jag kunna använda min kraft även för att hjälpa aldra...

Du beskriver att du försökt, men att det är svårt att få andra att följa din stig...
Jag kan berätta att jag vet inte vart jag hamnar till slut, men din berättelse drar mig närmre naturen, närmre mig själv... så du påverkar och du hjälper. Kanske kan vi inte påverka alla... kanske är vi som sagt olika. Men civilisationens kraft är stark.... och vi som inte vet om vi komemr kunna lämna den behöver uppmuntran... behöver få höra att det går att leva anorlunda....

Hej Tinka

Det glädjer mig att min text inspirerar dig, jag bifogar därför en text från den blogg jag tidigare skrev. Hoppas att den ger dig något.

Ashes and dust

I filmen Gladiator uttrycker Russel Crowe livets förgänglighet i en mening, han säger "ashes and dust", grovt översatt blir det aska och stoft. För mig får de tre ordens innebörd mycket större dimensioner, deras andemening blir till en bild för mig. Där våra kroppar, löst sammanhållna, fladdrande och genomskinliga, hotar att blåsa bort inför varje vindpust.

Ibland då jag befinner mig inne i staden och vandrar där som en vanlig man, (jag kunde inte låta bli), så drabbas jag av en plötslig och stark overklighetskänsla. En terapeut eller psykolog kanske skulle förklara att denna känsla har sin grund i någon obearbetad ångest eller att den uppstått genom obearbetad stress. Andra kanske skulle säga att det är början på galenskap och att den så småningom leder till fullständigt vansinne.

Skulle det senare vara sant så borde vansinnet sedan länge ha utbrutit, mina overklighetsutbrott har pågått de senaste tio till femton åren, kanske ännu längre. Skillnaden är möjligen att de har blivit starkare och mer illustrativa, det vill säga visuellt tydliga. Anledningen till detta tillskriver jag de senaste årens andliga arbete, vilket har gjort mig öppnare för intuitiva intryck samt förstärkt mitt kognitiva seende.

Jag ser hur människor omkring mig löses upp och blir nästintill genomskinliga, som om lågan inom dem, den låga som gav liv till deras hy och lyster i deras ögon, hade slocknat. Som grå stoder av aska rör de sig mållöst omkring mig, deras handlingar ter sig fullständigt obegripliga och meningslösa och jag grips av en överväldigande känsla av att de kommer att försvinna.

Då och då stöter jag dock på en eller flera individer som håller den flämtande lågan vid liv, i deras bröst bränner en önskan om liv, en önskan om existens. De är sällsynta och lågan brinner som klarast hos barnen, sällan ser jag människor äldre än mig själv som låter sin låga brinna klart. Det är som om åldern och erfarenheten kväver lågan, som om tillförsel av syre sakta men säkert stryps.

Jag kan se sorgen och ångesten hos dem som dödat sin låga, de söker efter en ersättning överallt. Ersättningen kan vara en ny bil, en teve, resor, hus, inredning eller droger av olika slag. Varje ny fix skänker dem en stunds glädje, den varar dock inte länge och snart behöver de en till.

De har glömt glädjen i varje andetag, glömt hur man matar lågan med friskt syre och glömt hur en svällande tacksamhet, över existensen, växer i bröstet. För en del återstår bara döden, de ser den inte längre som slutet på denna existens och en väg in i en ny, i stället uppfattar de den som en befrielse från ett liv som de inte längre står ut med.

De rör sig runt mig på stadens gator och torg, de står i köer och handlar den ena meningslösa snabbtillfredsställelsen efter den andra.

Aska och stoft, aska och stoft.

De ser på mig utan att se, som om de vore rädda viker de undan med blicken, som om de vore rädda att visa mig deras desperation, visa mig de slocknade ögonen.

Till en början kände jag en enorm sorg över det som jag uppfattade som en uppgivenhet hos människorna jag mötte. Men efterhand har jag insett att det inte handlar om uppgivenhet, det handlar i stället om avskärmning, avtrubbning, avställning.

Det som tidigare varit skarpt som ett knivblad har nu nötts trubbigt av en civilisation vars enda syfte är att konsumera sin omgivning. Tanken har begränsats, den andliga intuition som vi alla utrustats med kvävs innan den ens får en chans att ta sina första stapplande steg. Allt som avviker från normen behandlas, likriktas, dödas och stampas tillbaka ned i marken, här skall inget nytt gro.

Jag talar med dem som betyder något för mig, jag säger dem att de måste tänka om, att de behöver handla nu, att den rådande civilisationen kommer att döda dem och deras barn. De ler ansträngt och i bästa fall viftar de bort det jag säger med, "jag vet, jag vet...", och där slutar det, för det är verkligen där det slutar.

Kanske, jag hoppas verkligen att det är så, kanske kommer alla att plötsligt "vakna upp" och tänka om, en massrörelse av ekologiska jordbrukare på mikronivå, kanske kommer makthavarna fördela om resurserna i landet så att det kommer alla till godo, inte bara kapitalägarna, kanske... Nä, det räcker så, varför hälla bensin på det meningslösa hoppets sprakande brasa.

Inget av detta kommer att hända, politikerna och kapitalägarna kommer att klamra sig fast vid det de har, aldrig kommer de att släppa taget. Därför kan jag inte, hur gärna jag än vill, sätta mitt hopp till dem.

De allra flest invånarna i västvärlden är uppfostrade till ett låst tänkande, de allra flesta kan inte föreställa sig en värld utan det som de ser som sin rättighet, nämligen deras prylar.

Därför kommer de inte att ändra på sig, de kommer att fortsätta sin meningslösa konsumtion och försöka att mätta det tomma hålet i sina kroppar av aska och stoft.

De allra flesta förstår inte ens vad jag pratar om, så varför ens försöka att förklara?

I mitt bröst brinner lågan klarare för varje dag, mina andetag är lätta och syret får min kropp att skälva av värme och välbehag. När jag gräver i jorden efter mina rotfrukter förundras jag över vilket under det är och jag smeker den bördiga myllan av tacksamhet.

Vad kan jag mer begära?

Hon erbjuder mig liv och det enda hon begär i gengäld är omtanke och kärlek, vad kan vara större?

Min kropp är en del av henne och likt hennes inre så glöder i mitt en längtan efter liv, efter existens. Jag betraktar henne inte som skild från mig, ett objekt att beundra och förundras över på avstånd genom en bildskärm. Hon är jag, jag är henne, vi är liv, jag kan inte vandra på henne, simma i henne eller andas hennes luft utan vara just det.

Som stoder av aska omger de mig, de som valt att skilja sig från henne, de är redan döda, de har förlorat viljan att existera. Endast deras prylar definierar dem, bevisar att de överhuvudtaget finns till.

Faktum är att jag är övertygad om att många skulle välja döden ställda inför valet mellan den och total förlust av sina prylar, resor, bilar och apparater. De skulle inte finna någon mening i sin existens utan dem, utan det som definierat dem.

Samma sak gäller i många fall deras arbeten, för utan vilka de är nakna och blottade, odefinierade.

Om det undgått någon, (jag tänker på mina tidigare texter), så hyser jag en intention om att skapa de förutsättningar som krävs för att livet i min familj skall fortgå, nu och i framtiden. Alternativen till detta är fullständigt oacceptabla och så länge jag tillåts dra in syre till min låga så kommer jag att brinna för detta.

Det spelar ingen roll om vi förlorar alla våra saker, våra prylar, vår bil eller vårt hus, inget av det spelar någon roll. Så länge vi finner glädjen i vår existens är allt annat betydelselöst, så länge viljan till liv brinner i vårt blod kommer vi att hitta vägar.

Det har faktiskt aldrig spelat någon större roll för mig, de där prylarna, jag har varit rädd om dem när jag väl ägt dem, men jag har också lämnat dem bakom mig då så krävts, för att sedan aldrig ångra att jag inte har dem kvar. Det kanske låter märkligt, udda och konstigt, men jag är faktiskt fullständigt tillfreds med att bara få finnas.

En del människor välsignas aldrig med denna känsla, de allra flesta faktiskt, andra jobbar hårt för att nå dit. Hittills har jag träffat ett fåtal, just nu bara en som jag minns, som med gott samvete skulle kunna hävda det samma.

Man talar då och då om utslagna människor som vinddrivna existenser och lägger då betydelsen mållös och ofokuserad i detta. Personer som saknar ambitioner, som saknar mål i livet är människor som står utanför, de har inte ställt sig där medvetet, snarare har de blivit ställda där i och med samhällets ovilja och oförmåga till acceptans.

I vårt samhälle blir endast de som fogar sig, de som konsumerar, de som arbetar och de som upprätthåller accepterade. De andra är de som är utanför, något som nuvarande regering gång efter annan påminner oss om, samtidigt som de implicit säger att det är skamligt att befinna sig i utanförskapet. Endast de som deltar är lyckliga människor, endast de som arbetar och konsumerar är lyckliga människor, endast de som fogar sig är lyckliga... Människor?

De förvandlar oss till aska och stoft, likt vattentortyr trycker de ned konsumismen i våra strupar och stryper tillförseln av syre till vår stackars flämtande låga. Vi sväljer girigt, övertygade om att nästa klunk är den som skall skänka oss den eviga lyckan och slutlig tillfredsställelse.

Snälla du, jag ber dig, sluta att svälja det de matar dig med, skölj och spotta. Välj din egen diet, den som skänker dig frid i sinnet, den som uppfyller dig i stället för att lämna dig tom.

Tro på dig själv, på den du är, tro på din inre eld. Den finns där också om den bara är en flämtning av vad den borde vara. Öppna ditt sinne och låt klarhetens vindar blåsa bort allt som fördunklat dig, se på dig själv och jorden på nytt.

Om du vill kan du finna glädjen i att finnas till, men du måste vilja det, ingen kan vilja det åt dig. Det är svårt, jag förstår det, men att vara fri från denna civilisations slaveri är värt varje ansträngning, det är mitt löfte till dig.

Frihet finns i utanförskapet, i icke deltagandet och varje steg du tar bort från konsumismen och förbrukarsamhället blir ett lättare steg.

Är det svårt?

Tänk att varje handling du gör skall bejaka jordens och din existens i stället för att föröda den, så har du kommit en bit på väg. Nästa steg är att omsätta tanken till handling och faktiskt på allvar försöka att göra verklighet av den.

Alternativet är att du kväver lågan, att viljan till liv försvinner och att du till slut inte är något annat än aska och stoft.



Del II

När jag var yngre hände det ibland att jag satte mig i bilen sent på kvällen och gav mig ut, mållöst, på vägarna. Från bilstereon strömmade det lugn suggestiv musik, den och förflyttningen i rummet skapade ett tomrum inom mig i vilket jag fick möjlighet att vila. Höstkvällar med regnvåta gator var de bästa, helst bortom bebyggelse, oupplysta och svarta, svarta som den omgivande skogen.

Det hände, ganska ofta faktiskt, att jag inbillade mig att någon satt bakom mig i baksätet. När den känslan kom över mig så reste sig nackhåren och jag fixerade blicken framåt, undvikande backspegeln nogsamt med blicken. Jag intalade mig att allt naturligtvis var ett elakt trick av min skenande fantasi, men samtidigt kunde jag inte låta bli att föreställa mig att det var minnet av en död som manifesterade sig hos mig där i mörkret.

I landskapet, utanför bilplåtens skyddande hölje, vandrade minnen av döda, de bodde vid vägkanten, samma väg som en gång tagit deras liv. På dagarna förmår de inte göra oss uppmärksamma på dem, bruset av det dagliga jäktet dränker deras fladdrande existens som en virvlande vind omsluter höstens löv och kastar dem mot himlen.

Det är bara efter regnet i mörkret, då vinden lagt sig till ro, som de finner fäste i vår tillvaro, som höstens färgglada löv lyser de upp vår intuition för en kort stund då vi passerar dem.

Det är en relativt lätt sak att färdas i natten, omsluten av ljudet från civilisationen, det är lätt att trycka lite extra på gasen då obehaget smyger sig på, att avlägsna sig från den kalla vind som andas i din nacke.

Så mycket svårare det är att stanna bilen, stänga av stereon och kliva ur, att omfamna den som väckt din rädsla. Så mycket svårare det är att möta sin fruktan ensam i mörkret på en enslig landsväg, långt ifrån bebyggelse och upplyst civilisation.

För att slippa att välja kan man ju låta bli att ta bilen, låta bli att färdas ut i ett okänt mörker och i stället sjunka ned i den varma tevesoffan, se ett värmande införprogram, ett program om ditt kommande fictionella liv.

Oavsett vad man gör så lever minnena av de förlorade kvar, som ruiner vittnar de om tid som varit, landskapet glömmer inte.

Jag är rädd, faktum är att jag är vettskrämd, det har tagit mig en stund att inse det men den insikten har nu tagit sin plats i mitt väsen. Vad är det då som skrämmer mig så intensivt?

När jag var liten så var de främst mörkret och ensamheten, nu när jag är stor så är det främst mörkret och ensamheten, men det är en annan sorts mörker och ensamhet. Som liten fruktade jag det fysiska, påtagliga mörkret, vilket jag inbillade mig, rätt eller fel, innehöll allehanda monster. Jag fruktade den faktiska ensamheten, den att bli lämnad, den att bli osedd, oförstådd, den fruktan blev min följeslagare under en lång tid.

Det mörker jag fruktar nu är det mörker av ignorans som fjättrar oss vid vår egen förutsägbara undergång.

Jag fruktar mina framtida promenader genom landskapet, i en tyst värld, jag fruktar de prasslande minnenas löv. Hur påtaglig kommer inte ensamheten vara för dem som finns kvar?

Osedda och ohörda kommer de att vandra i en kakofoni av minnen från det som varit.

Utan möjlighet att skärma av intrycken från den sönderfallande världen, utan möjlighet att fly bort med en enkel nedtryckning av gaspedalen, vilken möjlighet finns då kvar?

Då det vi trodde på, då den mänskliga utvecklingens eviga rörelse mot ett teknifierat paradis, plötsligt kommer till sitt slut, vad händer då?

Kommer vi att acceptera denna kulturs död, kliva ur bilen, stänga av stereon och omfamna den okända svarta natten?

Det är detta jag gör, jag omfamnar, jag söker tillvaro i min rädsla, det är detta jag försöker att förmedla genom det jag skriver. Min kurs är klar, mina segel är hissade, även om vågorna går höga där ute, även om väderutsikterna talar om mer regn och stormar, så sjösätter jag det projekt som är resten av mitt och min familjs liv och ger mig ut.

Jag har efter bästa förmåga ögnat alla sjökort jag kan komma över, försökt att försäkra mig om var de farliga undervattensklipporna möter ytan.

Det är detta jag gör, jag accepterar, kastar bort förnekelsen och tänder en liten ensam eld i det omslutande mörkret. Naivt nog trodde jag att andra eldar skulle synas i fjärran och att de slutligen, tillsammans, skulle vara så många att mörkret skingrades.

Även detta har jag nu accepterat, jag har äntligen insett att vår båtfärd blir en ensam seglats, ensam i den mening att vi blir ytterst få som tar plats i dess skrov. Med oss tar vi de färggrannaste av löv, de som påminner oss om mänsklig storhet, minnen om vad som kunde ha varit.

Vi skall sjunga sånger vid vår eld, sånger riktade ut i mörkret, sånger för de som lyssnar i den virvlande vinden.

Lev väl

Oengus: Jag kan säga att även om din text var menad till en annan så talade den direkt till mitt hjärta, just idag i nuet. Mina tårar är en blandning av lycka och smärta... Du kan ju skriva detta i Poesihörnan också (eller vad den heter?), där man kan skriva sånt kreativt som kan inspirera andra.

Tack.

jag känner precis likadant.

Vackert skrivet.

Din text bär spår av mycket smärta och ångest över hur situationen på planeten är just nu. Du har antagligen rätt på många punkter, men jag vill ändå citera någon klok människa, minns inte vem, som sade: "det farliga är inte det vi inte vet, utan de saker vi tror att vi vet."

Det kan ju faktiskt hända att du har fel på lika många punkter som de du har rätt på. Förtvivlan inför det okända är visserligen naturligt, men gör inte så stor nytta. (Faktum är att jag nog inte kan se att förtvivlan överhuvudtaget skulle göra särskilt mycket nytta, vilket område det än gäller. Och då har jag haft min rejäla bit förtvivlan i livet.)

Du säger att du försökt övertyga folk omkring dig, att de inte vill lyssna.

Jag känner verkligen igen mig i det du säger om att känna sig utanför, känna som om man förstått något som andra inte vill se. Man försöker berätta, man försöker påverka, man tjatar sig blå för att övertyga men möts av den där väggen av oförståelse, besvärade miner och ignoreranden.

Och det är ganska självklart. Det är obehagligt att påminnas om hur illa ställt det är i världen. Ingen vill höra om hemskheter. De flesta slår det instinktivt ifrån sig, speciellt om de redan mår lite halvdåligt, som så många gör. Och varför? För att de känner sig maktlösa inför de stora skeendena i världen. De ser inte att det de gör skulle spela någon roll i längden, det är bra en droppe i havet. Så de tröstar sig med det de kan påverka, genom att göra sin egen lilla värld så behaglig de kan. Ofta genom prylar, enkel underhållning, tröstätande och annat.

Enligt min uppfattning är det inte egentligen något man kan lasta dem för. Det är ett försök att överleva mentalt - inte det bästa sättet nej, men det är trots allt inte av ondska de gör det utan av oförstånd och kortsiktighet, och kanske främst för att vårt samhälle inte erbjuder några alternativ till denna den etablerade vägen. Konsumtion är beroendeframkallande. Ett beroende som uppmuntras av samhället dessutom, ett beroende som samhället i stora delar är byggt på.
Men varken en rökare, en alkoholist eller en person fast i konsumtionssamhället är sämre människor för det.

Så vad kan man göra?

Det är en gammal sanning att man kan inte ändra på folk. Bara den som själv vill ha förändring är mottaglig för förslag. Testat att tvinga någon sluta röka?
Ju mer man tjatar, desto mindre vill de lyssna, och sen tar de sig kanske en tröstcigg på det för att det blev så stressande alltihop.

Tjat och predikan leder ingen vart. Ingen ändrar sig av ord...
Men att se någon som lever "annorlunda" och mår bra av det, kan inspirera till att själv pröva en ny annorlunda väg. (kanske det ska vara gammal i det här fallet?)

Tog mig lång tid att inse detta. Och faktiskt, att jag fungerar precis likadant, med de saker jag inte vill inse. Pinsamt, ja. man vill ju tro att man är så mycket mera Upplyst och gudarna vet vad, än alla andra "vanliga dödliga". Men det är bara mänskligt.

Man kan som sagt inte ändra på andra. Men vad man kan göra är att man kan ge dem en ny förebild.
Man lägger ner snacket (eller det mesta av det, och spar resten till väl valda tillfällen), och börjar agera så som man vill att alla ska agera i den bästa av världar.

Var en förebild, istället för att predika för andra hur de ska ändra sina liv. Visa dem hur man gör. Visa dem att det går, med dig själv som exempel. Det funkar faktiskt i de flesta fall mycket, mycket bättre.

Det finns sår och skador i den här världen, i dess människor och mellan dess människor, och väldigt många behöver någon som visar dem vägen till att läka sig själva. För där börjar också läkningen till så mycket annat.

En trasig människa orkar inte tänka längre än sig själv.

Hej Sequoia

Det framgick kanske inte i mina texter att jag i mitt liv försöker att vara det goda exemplet. Jag är inte deprimerad, långt därifrån, jag är hoppfull och ser på mitt och min familjs framtida liv med tillförsikt.
Vi gör vad vi kan för att ställa om till en långsiktig och hållbar livsstil. Då min hustru och jag sökte hus valde vi ett med stor trädgård och som kunde värmas upp enbart med ved, det första vi gjorde då vi flyttade in var att börja renovera den gamla vedeldade köksspisen, den ger oss nu god värme i köket.
Under 2008 odlade vi för första gången i större skala, med siktet på att bli helt självförsörjande då det gäller rotfrukter, detta första odlingsår räckte potatisen till den 12 december, vilket gör att jag får sätta minst dubbelt så mycket i år. Vi har bin, vi har växthus och vi planerar att uppföra ett hönshus under 2009. Den fisk vi äter, (mest abborrar), fiskar vi själva genom att lägga nät i augusti, september och oktober, köttet är närproducerat och till större delen ekologiskt, (våra grannar föder upp lam, vi hjälper dem och får lammen billigt).

De kläder vi köper till oss och barnen är tåliga och håller hög kvalité, inte särskilt moderiktiga visst men sköna. Jag försöker att sy i mån av tid, det blir en och annan linneskjorta, för tillfället syr jag på ett par skinntofflor till min hustru. I princip allt vi äger är second hand, byggt, sytt eller sågat av oss själva. Vår bil är en gammal skruttig Volvokombi som definitivt har sett sina bästa dagar. Men att köpa en ny bil är ett värre miljöbrott än att behålla den vi har, (på sikt kommer vi inte att ha någon bil alls).

Det är inte min mening att skriva dig på näsan, Sequoia, men jag är inte förtvivlad, jag gör det som står i min makt för att förhindra att min familj och mina kära inte skall drabbas allt för hårt av den samhällskris som nu utvecklar sig. När jag talar om att skifta hamn så talar jag inte bara om den andliga betydelsen av detta, utan också, naturligtvis, om den faktiskt fysiska. Jag talar om att leva med inte att besöka då och då vid sporadiska träffar och kurser.

Jag bifogar ett utklipp från en av mina texter, den har ingenting med någon person att göra, jag kände bara att den kanske kunde passa in i sammanhanget. Jag vill understryka att jag varken är förtvivlad eller ser framtiden som hopplös. Däremot försöker jag i texter som den nedan att få andra att inse vikten av att ändra sin livsstil, jag vill inte göra någon sorgsen eller förringa någon, detta är absolut inte min avsikt. Skulle mina ord ändå uppfattas på ett sådant sätt vill jag erbjuda min ursäkt i förväg.

”Kommer vårt eftermäle vara likt de vandrande jätteödlornas, drakarna från förr?
Kommer våra barnbarnsbarns nakna fötter sjunka ned i de giftiga avtrycken från vår civilisation?
Eller kommer de att sjunga om dem som hade modet att säga stopp?
Kommer sånger om det som en gång var ett stort folk att föras vidare från generation till generation?
Kommer det som var den lilla människans dröm om civilisationen att omhuldas och berättas om i eldstadens sken, eller kommer de att förbanna oss, spotta på den förödda marken och skrika ut sin besvikelse över oss?

Redan nu, i denna stund förbannar jag oss, jag förbannar alla oss som vägrat att ta ansvar för vilket sätt vi framlever vårt liv. Jag ger röst åt alla framtida generationer; tvi, förbannelse över oss och vår civilisation. Förbannelse över oss därför att vi lät den lilla människans dröm dö.

Men vilka chanser hade vi egentligen?

Vilka chanser gavs den lilla människan?

Kommer de att förstå att vi blev vilseledda, att vi blev bedragna av makten och av oss själva?
Jag hoppas det, jag hoppas att mina söner kommer att förlåta sina föräldrar, sina mor- och farföräldrar, för att vi dödade livet.
Gavs vi något val?
Ett alternativ?
En röst?

Vi sålde oss för tryggheten och vissheten, vi gjorde det därför att det var så lätt. Med pengen kunde vi jaga bort svält, ensamhet och glömma döden för en stund. Med pengen kunde vi lämna smutsen, sjukdomen och flytta in i det rena, friska.
Vi fick ett erbjudande vi inte kunde säga nej till, sedan blev det allt svårare att säga nej, det blev en livsnödvändighet att inte göra det.

Kommer de att förstå?
Kommer nästkommande sju generationer att förstå att vi inte gjorde det av egoism eller för maktens berusning?
Kommer de att förstå att vi bara var oförmögna att säga nej?
Kommer de att förstå att vi trodde att detta var allt som fanns, att det efter detta aldrig skulle komma något annat, att det gällde att suga ut allt ur kakan, så mycket man bara kunde därför att man sågs som en förlorare om man inte gjorde det?

Jag oroar mig för att de skall döma oss, egentligen borde jag inte det, vi har redan dömt oss själva. Genom vårt sätt att leva har vi dömt våra barn till en värld av plågor. Det är vårt straff. Vetskapen om vad vi gjort och vad vi fortfarande gör, det är vårt straff.

Det enda som tröstar mig är att vi med tiden kommer att ha reducerats till en legend, en myt, toner i vinden sökande efter ett ark.”

En gång skrev jag ett brev till en av mina bästa vänner i en förhoppning om att jag skulle kunna ”väcka” honom. Det är ett ganska långt stycke, men jag bifogar det nedan, om det till äventyrs finns någon som tycker att det skulle vara intressant läsning. Jag vill lägga till att brevet skrevs i November 2007, jag gjorde några tillägg i det i Mars 2008 då jag skickade det till ytterligare en vän.


”För mig började det med min högskoleutbildning i xxx, 1995-2000. Jag läste bland annat geografi under tre terminer med tyngdpunkten på de kulturella och ekonomiska aspekterna. Framförallt koncentrerade vi oss på geografiska informationssystem samt deras applikationer. Det var här som jag först kom i kontakt med resursproblematiken och hur den skulle komma att utgöra ett stort hinder för fortsatt mänsklig utbredning på planeten.

Problem nummer ett var då befolkningsexplosionen, vår jord kan inte försörja mer än tolv till femton miljarder människor, detta förutsätter dessutom att det finns ett jordbruk som understöds av konstgödsel och effektiva maskiner. (Jordbruket är idag extremt energiintensivt, olja och naturgas är två produkter som är absolut nödvändiga för att upprätthålla produktionen.) Med den dåvarande tillväxten beräknades vi nå tolv miljarder runt 2020-2025. Vissa scenarier förutsåg en uppgång till cirka femton miljarder som sedan följs av massvält och en avfolkning genom detta ned till dagens cirka sex miljarder. (Ett begrepp myntades om detta fenomen, "Die off".) Efter detta trodde man, då, på en återväxt till cirka åtta miljarder och att denna siffra sedan skulle hålla sig någorlunda konstant. Naturligtvis under förutsättning att inga av de andra spelreglerna ändrades.

Problem nummer två visade sig vara en direkt följd av befolkningsökningen, nämligen en hotande global uppvärmning. Som en direkt konsekvens, av att vi blir fler, så ökar förbrukningen av de fossila bränslena kol, olja och naturgas. Dessa produkter ser till att maten hamnar på våra bord och att våra bilar tar oss till jobbet samt att våra hus håller sig uppvärmda under den kalla tiden på året. (Hus uppvärmda med el eller någon form av biomassa kräver också olja. Räknar man in transporter och underhåll samt personals resor fram och åter till kraftverken så blir oljeförbrukningen för varje producerad kilowatt eller kluven ved avsevärd.)

Vi behandlade oftast "worst case scenarios", vilka inkluderade sådant som kvällspressen idag skriker ut på sina första sidor. Vad skulle hända med havsnivån om all inlandsis smälte? (Glaciärer, Grönland och Antarktis.)
I värsta fall en höjning med upp till sjuttio meter.
Vad skulle hända om Golfströmmen plötsligen skulle avstanna på grund av en för hög sötvattensmängd i norra atlanten tillkommen genom avsmältningen på Grönland?
En ny istid på norra halvklotet.
Vad händer när jordarna runt Medelhavet förvandlas till öken på grund av extrem torka och värme?
Massvält och stora flyktingströmmar norrut.
För tio år sedan, ja till och med för trettio år sedan förtjänade klimathotet att tas på allvar. Inte ens nu när det finns en allmän konsensus om att det faktiskt är ett problem tas det på riktigt allvar.

Problem nummer tre, berördes helt flyktigt då det ännu var kontroversiellt att ens tala om, nämligen slutet på oljeåldern. Oljan skulle ju trots allt räcka till 2030-2040 minst, och då skulle något nytt bränsle eller kanske till och med fusionen rädda vårt transportbehov.
Begreppet Peak Oil togs därför aldrig upp, visst alla var ense om att oljan någon gång skulle bli så dyr och svår att ta upp ur marken att vi inte skulle tycka det var värt ansträngningen. Men när detta skulle ske var mycket diffust. Jag insåg dock att det i detta fanns en problematik som jag behövde reda ut.

Efter högskolan arbetade jag en tid på en högstadieskola och min uppmärksamhet avleddes från vidare studier i problematiken rörande fossila bränslen.
Under 2004 och framåt ändrades detta och jag fick åter tid att ägna mig åt utforskandet av fenomenet Peak Oil. (Majoriteten av den information jag tillägnade mig kom från Internet och sidor som, www.oilcrisis.com, www.dieoff.org, www.oildrum.com, www.richardheinberg.com, www.kunstler.com, www.lifeaftertheoilcrash.net och www.fromthewilderness.com. Men för att ytterligare fördjupa mig i problemet började jag också läsa böcker om ämnet, Olja av Gunnar Lindstedt, Bokförlaget DN 2005, The Long Emergency av James Howard Kunstler, Grove/Atlantic 2005, The Grand Chessboard, av Zbigniew Brzezinski, Basic Books 1997, Crossing The Rubicon av Michael C. Ruppert, New Society Publishers 2004, Oheliga Krig av John K. Cooley, Ordfront 2003.)
Ganska snart stod det klart för mig att Peak Oil var mer än ett begrepp, det var en realitet.
I korta drag innebär det att cirka hälften av all tillgänglig lättflytande olja har extraherats från marken, (Peak Oil 2005/2006), och att all produktion och derivat från olja hädanefter kommer att minska med en takt av 3-15% per år, samtidigt som behovet av dessa derivat fram till 2020 kommer att öka med cirka 30% bara i U.S.A. En nation som redan nu förbrukar 25% av all tillgänglig olja. (Detta gör inte oss i Sverige till några änglar, per capita placerar vi oss bland de absolut tyngsta förbrukarna i Världen.)
Detta kommer att skapa ett enormt underskott av olja vilket i sin tur på sikt skapar ett osäkert energitillförselsystem. Ransoneringar av energi blir ett måste, tillväxten som är i princip helt beroende av tillgång till obegränsad energi kommer att stanna av. En ny form av ekonomi blir helt nödvändig om vi inte skall slungas ned i en depression som får den stora depressionen i början av 1900-talet att te sig som en lyxsemester.
Låter det svart?
Nå detta skulle vara de goda nyheterna, att vi faktiskt gör något genom ransoneringar och genom en annan typ av fördelningspolitik. Vad talar då emot att vi kommer att reda ut detta och komma ut på andra sidan opåverkade?
Vi kan börja med det enkla faktum att bilåkandet inte har minskat, i stället ökar det hela tiden, världen över. Flygandet till fjärran, exotiska länder, är idag en självklarhet för både ungdomar och äldre.
Man har till och med gjort globertrottandet till en livsstil. Tidningarna fylls av resereportage samtidigt som de skriker ut med krigsrubriker att koldioxidhalten ständigt ökar. Det ena motorreportaget efter det andra uppmuntrar oss med garantier om att vi även i framtiden kommer att kunna köra bil. (Under processen att tillverka en bil, (även en miljöbil), förbrukas mellan 8.000 och 20.000 liter olja, i varje däck på bilen skvalpar det runt cirka 10 liter olja. Detta innebär att om du köper en begagnad bil istället för en ny så sparar du samma mängd olja som skulle ha förbrukats för att tillverka din bil. Köper du en hyfsat bränslesnål bil så tar du dig mellan 12 000 och 30 000 mil för samma förbrukning.) Vi blir ständigt försäkrade om att vi kan fortsätta att köpa den ena oljebaserad teknikprylen efter den andra och att det dessutom är nödvändigt för tillväxten. (En dator kräver sin vikt gånger tio i olja att tillverka.) De exotiska recepten i media vill få oss att köpa produkter som måste resa halva världen runt för att hamna på vår tallrik. (För varje kalori som man stoppar i sig förbrukas tio kalorier i olja för tranporter, ogräsbekämpning, bevattning och skörd.)
Flygbolagens senaste utspel är de så kallade samvetsbiljetterna, genom att lägga till en summa pengar på din biljett finansierar du en del av antingen, ett vindkraftverk eller en solpanel i något utvecklingsland. Trots denna möjlighet är det mindre än en procent som utnyttjar den för att döva sitt samvete.
Ironin är, naturligtvis, att det är vi som behöver solpanelerna och vindkraftverken för att ersätta vår oljekonsumerande livsstil. Tyvärr är det nog så att vi kommer att fortsätta att resa med dessa koldioxidmonster fram till den dagen då vi inte längre har råd på grund av de höga drivmedelspriserna. Lika sant är det nog tyvärr då det gäller våra bilar. Vi kommer att fortsätta att köra dem till den dagen vi inte längre har råd att fylla tanken.

Peak Oil skulle kunna sägas vara bra för miljön, tyvärr är det nog inte riktigt så enkelt. Problemen konvergerar, men eliminerar inte varandra. I och med att oljan förbrukas i allt högre takt så tillförs också allt mer koldioxid till atmosfären och när oljan blir en bristvara så kommer den i allt större utsträckning att ersättas med kol. En fossil resurs som vi fortfarande har relativt gott om, även om siffror på senare tid vittnar om också denna naturresurs ändlighet. (http://www.energywatchgroup.org/files/Coalreport.pdf)
Vi har egentligen inte råd med att tillföra den koldioxid som fortfarande är bunden i naturgas, olja och kol. Det är illa nog som det är redan och gör vi av med dessa resurser under en kort tid nu, så har vi heller ingen möjlighet att seriöst angripa de ekonomiska problem som Peak Oil och klimatförändringarna medför. Efter en ekonomisk kollaps har samhället mycket svårt att ta sig an stora nationella, för att inte säga globala, frågor.

Den infrastruktur vi har idag bygger på att vi ständigt har ett tillflöde på drivmedel, vårt jordbruk är helt beroende av det. Om man tar Peak Oil på allvar, så borde redan nu denna infrastruktur ses över och göras mindre känslig för framtida försörjningsavbrott.
Jag sade, "om", det är nämligen inte särskilt troligt att problemet kommer att bemötas i tid. Varför?
Det finns en inneboende motvilja att gå från ett "gott" tillstånd till ett "sämre", på samma sätt som det finns en inneboende motvilja hos politiker att presentera ett problem som de inte har en väljarvänlig lösning till.
Så länge vi fortfarande talar om tillväxt och att semestern blir av i år också så kommer ingenting att göras. Men detta förändrar inte det faktum att Peak Oil är en realitet. Vi skjuter bara vår medvetenhet om det på framtiden.

Från att ha varit ett samhälle där långsiktighet och ansvar för kommande generationer var en ledstjärna har vi förvandlats till ett samhälle där den egna upplevelsen av livet är viktigare än att uppfostra barnen och att försäkra sig om att de har en framtid. Hade barnen varit viktigare så hade vi jobbat mindre, släppt ut mindre gifter i vår natur och utformat vårt samhälle med deras behov för ögonen.

Skeptikerna skulle nog säga att marknaden kommer att förse oss med en lösning när behovet uppstår. Vill man tro på detta så måste man också tro att den så kallade marknaden besitter ett slags inneboende kraft och vilja, sanning är dock långt därifrån.
Marknaden, det är du och jag och vi följer minsta motståndets lag. Tar det emot och blir svårt, kanske till och med ger oss dåligt samvete så väljer vi genast att inte reflektera över det. Människan är en notorisk smitare, allt som kan skjutas upp till morgondagen blir uppskjutet. Det är inget konstigt med det, jag är själv likadan, trots att jag är medveten om de problem som gäckar bakom horisontlinjen.
Som exempel kan jag hänföra till "Olduvai Theory". Teorin som gör gällande att människan kommer att glida tillbaka till ett medeltida mörker innan detta århundrade är till ända. (http://www.oilcrisis.com/duncan/OlduvaiTheorySocialContract.pdf)
En annan följd av vetandet är att man till en början letar frenetiskt efter bevis som stödjer de indikationer på en kommande katastrof som man får sig till livs. Efter ett tag tröttnar man dock, jag spenderade de två första åren till att gräva i varenda Internet site som på något sätt relaterade till Peak Oil.
Allt för att förbereda mig på de eventuella kritiker jag skulle stöta på, men eftersom ingen någonsin hade hört talas om begreppet och än mindre ville lyssna när jag försökte förklara så var all min kunskap bortkastad. De få som faktiskt lyssnade avfärdade problemet med en fnysning och sade att "millennium skiftet skulle innebära en katastrof, men inget hände", eller "Jehovas vittnen har förklarat jordens undergång vid varje nytt årtionde och se inget har hänt".
Visst erkänner även den mest förhärdade skeptikern att oljan skall ta slut, men inte före 2040, som oljebolagen tryggt försäkrar alla.
Det är då jag vill skrika i deras öron, det handlar inte om att oljan skall ta slut, det handlar om att behovet överstiger tillgången, "fatt nått!"

Men alla nya ultramiljövänliga drivmedel då, vätgas, etanol, metanol och biodiesel?

Som sagt, vill man ha bevis så finns det, det är bara att läsa de otaliga rapporter som producerats av diverse tankesmedjor och universitet. http://www.projectcensored.org/newsflash/T...t_Proj_Cens.pdf http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/62/80/bf5c673c.pdf
http://www.inf.uu.se/documents/Energifysik/VT-07/PeakOil.pdf
http://www.baff.info/rapporter/Rapport%20E...0Oljetoppen.pdf
http://www.nog.se/files/NOG%20Ref_%20060419.pdf
http://www.diva-portal.org/diva/getDocumen...1__fulltext.pdf
Alla säger de samma sak, vätgas är inget reellt alternativ inom överskådlig tid, i absolut bästa fall kan vi producera etanol så att vi kan täcka 12 % av vårt behov.
Det innebär dock att vi får göra avkall på billig mat och indragna matleveranser till svältande, (något vi nu börjar se resultatet av). Metanol är fortfarande på experimentstadiet, och för att produceras kräver det avancerade skogsmaskiner och en industri som slukar mängder med energi.
Biodiesel då?
Det bygger på att vi har ett överskott av bioavfall som kan processeras och omvandlas till bränsle, både energislukande och resurskrävande. Man får inte glömma bort att de derivat från olja och naturgas som möjliggör ogräsbekämpning och konstgödning av marken försvinner i och med oljans död och att de naturliga gödningsämnena i allt större grad kommer att behövas på våra åkrar.
Vid nittonhundratalets början, innan oljeåldern tog sin början, kunde jorden föda cirka 1.2 miljarder människor. Utan olja så är det rimligt att tro att befolkningen kommer att minska till en nivå i paritet med detta, kanske vi till och med kan hålla 2 miljarder vid liv. Detta innebär att cirka 4.5 miljarder människor kommer att svälta ihjäl eller gå under på grund av andra umbäranden så som sjukdomar och epidemier.

Om du som politiker var medveten om detta och du innehade det absolut mäktigaste ämbetet på jorden, vad skulle du då göra?
Lägg också till att du är djupt troende och tror på Bibelns mer apokalyptiska visioner.
Kanske, men bara kanske, skulle du invadera länder som har stora tillgångar på den allt mer sällsynta oljan?
Allt för att se till att den egna befolkningen kommer att tillhöra dem som tar sig igenom skärselden. Kanske skulle du förklara för världen att vi lever i en osäker tid och att ingen kan känna sig säker, därför att ondskans krafter är ute efter att störta den bastion för frihet och jämlikhet som du representerar?
Kanske du också ser till att inrätta nya lagar som ger dig större befogenheter i händelse av yttre eller inre hot mot din egen administration?
Kanske startar du ett krig som inte kommer att avslutas inom en generation och etablerar baser i länder med förespeglingen av beskyddandet av nationella intressen. (http://www.newamericancentury.org
http://www.whitehouse.gov/news/releases/20...0070509-12.html
Presidentens direktiv som ger Presidenten eller vice Presidenten absolut makt i händelse av ett nytt terror dåd i klass med 911, alternativt en ny naturkatastrof i klass med Katrina. Vi står en katastrof ifrån en fascistisk stat i Amerika.
Tillägg 2008-03-20, kan en bankkris vara en sådan katastrof?)

Det är egentligen fullständigt betydelselöst om våra politiker är medvetna om problemet eller inte, eller om administrationen i världens mäktigaste land är beredda att begå massmord för att tillskansa sig olja. Det som är av betydelse är vad du kan göra för dig och din familj.
Vad skall du ta dig till när alla normala samhällsfunktioner är satta ur spel?
Tänker du engagera dig?
Försöka att skapa en dräglig tillvaro för dina närmaste och din kommun?
Eller tänker du förlita dig på att någon annan gör allt det där åt dig?
Tänker du som är man att utnyttja situationen, plundra och våldta?
Ja, jag tror tyvärr att många kommer att hemfalla åt just detta. Gång på gång har historien visat att beväpnade män i kris- och katastrofartade situationer beter sig just så.
Jag vet att detta är svårt att smälta, men ju längre vi låter det gå innan något görs för att möta den kommande energikrisen desto större blir katastrofen. För egen del är jag mycket pessimistisk inför våra utsikter, jag trodde 2004 att de flesta skulle ha vaknat upp till 2007, men så var uppenbarligen inte fallet.

Enligt de svartaste scenarierna börjar fallet för vår civilisation mellan åren 2008 och 2012. (http://www.mnforsustain.org/oil_duncan_r_olduvai_theory.htm)
Till en början märks detta genom allt högre energi priser vilket sedan övergår till reella bristsituationer där matbrist, elavbrott och bensinbrist blir en del av vardagen. Efter 2012 befinner vi oss i fritt fall och har vi tur hamnar vi i en resurssituation som påminner om den vi hade på 1930-talet.
Föreställ dig att sjukvården och samhällsfunktionerna under denna tid skall fortgå och att vi inte låter demokrati övergå till en polisstat. Hur håller man massorna i schack när deras magar hungrar och de fryser på grund av energibrist?
Det finns generellt två sätt.
Ett man kallar in militär, som övervakar ordningen.
Eller två, man ger folket något att arbeta för, något att samlas bakom. En enande faktor.
Men för att alternativ två överhuvudtaget skall vara möjligt så måste människor informeras, göras delaktiga. Negligerar man detta och sanningen sedan uppenbaras allt för sent så föds ett politikerhat och då är vi bara några få steg från en fascistisk polisstat styrd av en stark karismatisk ledare.

Precis som tidigare i historien bygger man en sanning utifrån en värld av hot, där det största hotet är den diffusa terrorn.

Det dör i genomsnitt cirka 200 amerikaner i terrorrelaterade handlingar varje år, (exkluderande de soldater som dör i kriget i Irak), samtidigt avlider cirka 600 amerikaner i sina badkar varje år. Men administrationen skulle väl aldrig få för sig att kalla badkarstillverkarna för terrorister? Jag är medveten om att man inte riktigt kan göra denna jämförelse då målet med terror ju faktiskt är att skapa otrygghet. Badkarstillverkningen syftar förmodligen till det motsatta. Men man måste ändå se till proportionerna i det som händer. Enligt vissa siffror, (Läkare utan gränser), så har mellan 500 000 och 600 000 civila dött i Irak sedan Gulfkriget -91 helt uteslutande på grund av blockader och amerikanska krigshandlingar.
Stora delar av de Irakiska tätorterna är förgiftade av ammunition tillverkat av uttjänt uran. Kulor av varierande storlek och mängd dräller omkring på gatorna och sitter i husväggarna. Som en konsekvens av detta drabbas civila Irakier så väl som amerikanska soldater av radioaktivt damm, vilket i sin tur leder till cancer och död. Barn föds i allt större mängd med defekter eller helt enkelt döda på grund av sina missbildningar.


Fadel, 7 år, lider av förstorad lever och njure på grund av radioaktivt damm. Hon dör senare under oerhörda plågor, fylld med kemikalier i hopp om att rädda hennes liv. Tänk på henne och tusentals andra Irakiska barn då du tankar din bil.

Konsekvenserna av Peak Oil är redan här, problemet är att de flesta i väst inte kan se detta då det inte drabbar dem personligen, ännu. Det är ingen slump att det är drivmedelsbrist i många av de oljeproducerande länderna. De raffinaderier som finns i världen arbetar för högtryck med att tillfredställa de behov vi har här i väst.

Om vi inte gör något, snart, så kommer det charterplan som flyger oss runt i världen bli vår död, likt en obeveklig missil störtar den fram mot avgrunden.”

Jag blev extremt långrandig i mitt svar till dig, Sequoia, det är dock min uppriktiga önskan att det har givit dig en djupare förståelse för ursprunget till mina tankar.

Lev väl.

Oengus,

Jag skrev att din text bär spår av mycket smärta och ångest över världens situation, och med det menar jag faktiskt bara precis det och inget annat. Jag uttalar mig inte om huruvida du själv i denna stund är förtvivlad eller inte.
Men med det sagt, är jag naturligtvis glad att höra att du inte är det.

Det är inte kritik, det jag skrev, och inte heller jag menade att skriva dig på näsan med något i mitt inlägg. Jag är ledsen om du tog illa vid dig på något sätt och därför kände att du var tvungen att förklara dig.

Mitt inlägg var alltså inte riktat _emot_ dig.

Se det mera som en vidareutveckling. Jag funderar helt enkelt vidare på ämnet, över _varför_ folk i allmänhet reagerar så negativt och inte vill lyssna.
Den här världen flödar över av ord, och ändå blir inte mycket vettigt sagt. Det används så mycket ord lättvindigt i dagens samhälle att orden kanske tappat en del av den tyngd de en gång hade.
Ord är numera lätta att ignorera. Men det man själv ser och upplever, det har fortfarande tyngd. Det är därför jag anser det är så oerhört viktigt att visa ett gott exempel i praktiken, om man kan – för det är för de flesta människor mycket lättare att ta till sig som "verkligt" än teorin som ligger bakom, hur väl underbyggd den teorin än är. "Walk your talk", som det sägs västeröver, är oerhört viktigt. Då tror folk på vad man säger, då ser de att det är genuint, en verklig konkret möjlighet som finns.

Hänger du med i vad jag menar?

Det är inget fel med ord, vid rätt tillfälle. Men bara ord förändrar inget, och kan i värsta fall skapa klyftor där man hoppades skapa broar. Vilket jag är övertygad om att vi båda upptäckt många gånger.

Det är trevligt att höra att du har kunnat skapat ett liv för dig och dina nära, som du känner ligger så rätt i linje med det du tror på. Många, även (och kanske speciellt) bland de som är insnärjda i konsumtionssamhället, skulle vara avundsjuka.

Jag är väl bekant med problemen du tar upp i andra halvan av inlägget, befolkningsökningen, Peak Oil etc. Jag har varit intresserad av frågor som dessa sedan många, många år tillbaka.

Det betyder naturligtvis inte, att jag tycker de frågorna inte är värda att tas upp igen här. Alltid finns det någon som inte hört talas om det än.

Lev väl du också.

Hej igen Sequoia

Uppenbarligen har vi missförstått varandra, ingen av oss vill såra eller irritera den andre och i vår iver att inte göra så blev det lite fel. Vi kan väl låta det vara och fortsätta diskussionen i stället?

Du kanske känner till Kubler-Ross modellen då det gäller mycket svårt sjuka patienter?

1. Förnekelse. ”Jag mår bra.” ”Detta kan inte hända mig.”
2. Vrede. ”Varför jag?” ”Det är inte rättvist.” ”Hur kan detta hända?” ”Jag hatar världen.”
3. Förhandlande. ”Låt mig leva så jag får se mina barn ta studenten.” ”Jag gör vad som helst för några år till, jag ger bort alla mina besparingar, vad som helst.”
4. Depression. ”Min sorg är så stor, varför skulle jag bry mig om någonting?” ”Jag kommer att dö, vad är meningen?”
5. Acceptans. ”Allt kommer att bli bra.” ”Om jag ändå skall dö kan jag lika gärna förbereda mig för det.”

För mig har ord blivit ett viktigt instrument genom vilket jag kan dissekera mig själv, det handlar inte så mycket om psykologiska teorier, snarare rannsakelse, ett sökande efter en sann kärna. Självklart kan ord användas emot dig och emot andra, de kan svämma över och dränka dig. Men det beror naturligtvis på i vilket sammanhang orden används. I mitt utforskande av mig själv har varje ord en mening, ungefär som nyckeln som öppnar hänglåset så frigör det förmågan att tänka nya tankar vilka sedan leder vidare till nya hänglås och sökandet av nya nycklar.

Du talar om depression, jag har hittills inte träffat på någon inom Shamangebitet som inte haft eller genomgår någon form av depression. Ibland får jag för mig att det är en nödvändighet, som om sorgen och bearbetningen av den öppnar din förmåga att bearbeta andras. Depressionen blir ett slags nyckel till intuitiv empati.

I mitt fall genomgick jag stadierna beskrivna ovan då jag som liten blev mobbad, vid punkt fem upphörde mobbingen. Jag bestämde mig en dag för att inte vika undan, att stå kvar, att kämpa emot, oavsett konsekvensen.

Jag gick igenom stadierna ytterligare en gång då jag som 21-åring diagnosticerades med en allvarligt sjukdom, läkarna satte till och med ut ett slutdatum. Det var några år sedan detta datum passerades och jag mår oförskämt bra.

Ställd inför svåra situationer så antingen rationaliserar man sina handlingar genom tanken, erfarenheten och orden, eller så sätter man sig katatoniskt vaggande fram och åter utan någon klarhet eller riktning. Det är orden som motiverar mig, det är orden som formulerar den värld jag befinner mig i, de är facklorna i en annars mörk omgivning.

I mitt andliga arbete är orden lika viktiga. Som bärare av det upplevda hjälper de mig att uttrycka det jag får ”till mig”, utan dem skulle de jag arbetar tillsammans med kanske missa nyanser. Naturligtvis är orden färre, det blir så när man arbetar nära varandra, samförståndet är stort och mycket behöver aldrig sägas eller förklaras.

I övrigt bär orden sånger, sagor och traditioner för utan vilka mitt liv vore så oerhört mycket fattigare. Genom orden skapar vi, (jag och min familj), den värld vi vill leva i. Vi förnekar inte att det finns en yttre värld, vi har accepterat att den finns där. Men vi väljer aktivt i möjligaste mån att inte delta i den, vi väljer bort sagan som är denna civilisation och skapar vår egen.
Detta är inte att förneka, tvärtom, det är att bejaka. Vi bejakar livet och förstärker det som ger oss glädje, en god måltid tillsammans, lekar i skogen, musik och andligt arbete. Det kan låta som vårt liv är perfekt, men självklart är inte varje dag och varje timma fylld av oproblematisk glädjeyra.
Varje harmonisk stund, varje perfekt ögonblick börjar i dig själv, i formuleringen av dig själv och förutsättningen är kärlek och acceptans. För att nå dit måste man kämpa mot en myriad av distraktioner, av vilka de flesta har sitt ursprung i ”civilisationen”.

Kubler-Ross talar om fem stadier i sorgearbete. Majoriteten av de människor jag har haft förmånen att lära känna i mitt liv har aldrig på allvar gått igenom dessa stadier. Jag upplever, (sant eller falskt), att de människorna alltid jagar efter något, en pryl, en resa, en kurs eller något annat som skall förlösa dem.

Människor betalar tiotusentals kronor för upplysning hos än den ena än den andra profeten eller shamanen. De åker till ashrams i Indien, djungelresor i Amazonas och nöter skor på den ena pilgrimsvandringen efter den andra. När allt de behöver göra är att resa i sitt inre landskap.

Jag tror att det främst handlar om att få ett löfte om ett liv efter detta, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Vi har så oerhört svårt att acceptera vår egen förgänglighet, kroppens död, vi hyser en naturlig och överväldigande skräck för den. Det märkliga är att människor som ställts inför döden oftast lever ett fullare liv, de bejakar livet i stället för att gömma sig för det.

Min erfarenhet är, att patienter som varit nära att dö och på något sätt har accepterat att de kommer att dö, lever med en oerhörd förnöjsamhet. De talar inte om att åka på ashrams, de talar om skogspromenader, om att andas, om att känna solens värme mot huden.
Andligheten finns inom oss och i den omedelbara omgivningen. Tyvärr gör ”civilisationen” vad den kan för att skärma av oss, den separerar oss från vårt inre genom att tala om för oss hur vi skall känna och tycka. Mitt enda vapen mot den världen är mina ord, de måste definiera en annan verklighet, en värld där magin är möjlig där naturen innehåller under och stenarna döljer väsen osedda av det otränade ögat.

När jag talar om hur vi i en inte allt för avlägsen framtid sitter vid vår lägereld och trummar fram sånger om de förlevande så menar jag det bokstavligen. Sångerna mina barn och deras barn i sin tur kommer att sjunga handlar inte om senaste målet på McDonalds, de handlar om skogsrået och lurtomten. Den ”civilisation” som nu omger oss är döende och jag tänker inte låta mina barn växa upp i ruinerna av det som varit, de skall växa upp i det som kommer. De skall smeka trädets bark och viska ord av ömhet till det, de skall vandra i den mjuka mossan och kyssa den av kärlek. Den världen går att skapa, men bara om man tror på den och talar om den, bara om man ger den liv med ord.

Lev väl.

Hej Oengus,

Nej, jag talar faktiskt inte om depression - varken hos mig, dig, eller gemene man. :) Det tolkar du i så fall in själv i det jag sagt. Det är inte mina ord.

Vad jag har menat är att de flesta i vårt samhälle idag inte verkar må särskilt bra.
Men att man inte mår bra, betyder inte att man är deprimerad för det. Bara inte välmående. Depression är en helt annan femma. (Been there.)

Detta är hur jag funderar om saken (och du behöver förstås inte vara av samma åsikt):

Folk som inte mår bra är oftast mindre förmögna att tänka längre än till sig själva och sin egen lilla cirkel. Och det är ju ett litet krux, när vi har en värld med globala problem som kräver insatser å det snaraste, för att inte konsekvenserna av dem ska skena helt utom kontroll. Det är lite som att försöka vända en supertanker med hjälp av en åra, det behövs alle man på däck för att hjälpa till.

Därför är jag av den åsikten att det är mer eller mindre nödvändigt att få "gemene man" med på att ändra livsstil. Om inte annat, så för "gemene mans" barns skull.
Nu kan man ju som bekant sällan tvinga någon att ändra på sig, och det gör ju saken lite komplicerad. Men när en stor del av problemet (överkonsumtionen) bottnar i att man (som jag tror) försöker plåstra om sprickor i sin tillvaro med ännu mera konsumtion... med tanke på hur världen ser ut tycker jag att det verkar värt, för den som hittat sin fungerande väg till lycka och helhet och läkande, att visa den som ännu inte hittat att det finns alternativ till det vansinniga konsumtionssamhället. Gratis-essensen i det som gjort människor lyckliga genom alla tider är densamma. Det kan vara så enkla saker som att laga och äta mat tillsammans, umgås, skapa, leka, leva. Kärlek och vänlighet.

Att visa sina medmänniskor detta, är att räcka ut en hand och hoppas någon vill ta den.

Förr eller senare kommer gemene man inse att vägen till att må bättre inte ligger i att öka konsumtionen ännu lite till. Antingen genom att bli tvingade till detta genom yttre omständigheter, eller genom en personlig insikt.
Helst ser jag ju då personligen att den insikten kommer förr, än senare. För landningen i den nya verkligheten blir då kanske något mjukare för deras stackars barn, som trots allt inte haft mycket att säga till om.

Intressant att dra parallellen till Kubler-Ross-modellen för sorgearbete.
Kanske gemene man befinner sig i stadium 1 - förnekelse - när det gäller insikt om världens problem. Man har hört – men man vill inte veta. Resten av stegen kommer... och jag hoppas att steg 2, 3 och 4 passerar så fort de kan, för steg 5 är där folk börjar göra verklig nytta igen, då de orkar se vidare, utåt.

Det är varför jag tror att vägen till att läka skadorna i världen i många fall börjar med att läka skadorna i människorna. Oavsett hur triviala de verkar. För varje hel människa är ytterligare en som hjälper till att läka resten omkring sig, och vi behöver alla armar som kan greppa en åra och börja paddla igen... åt rätt håll den här gången. :)

Och jag tror också att människor som har hittat alternativa vägar har, jag vill inte säga en plikt eller skyldighet, men en roll att ta om de skulle önska det, en roll som det finns stort behov av, nämligen att finnas där och visa att det faktiskt finns fungerande alternativ till dagens samhälle, och att efter sin förmåga hjälpa den som önskar hjälp att läka sig själv.

Jag är en optimist, någonstans i alla fall. (Eller så kanske det beror på vilken dag du talar med mig.)

Jag tror som du att de flesta som dras till vad du kallar "shamangebitet" har gått igenom någon svår kris och blivit skadade på ett eller annat sätt. Och "skadad" menar jag naturligtvis inte på ett nedlåtande sätt, utan bara som ett konstaterande att: jaha, där har vi varit.
Jag kan inte uttala mig om huruvida det är en absolut nödvändighet att själv ha upplevt skada för att kunna hjälpa andra. Jag tror det är möjligt att ha stor empati för andras lidande också om man inte själv upplevt en liknande situation. Men en stor fördel har den som har gått sönder och kunnat pussla ihop sig efteråt: den vet hur det är att vara sönder.

Mina erfarenheter av egna kriser är ingenting jag vill tala om här och nu, för det är personligt för mig. Det räcker bra med att säga att jag har varit mycket sönder. Jag är inte längre där, men jag vet hur det var.

Huruvida jag är särskilt lämpad för att hjälpa andra, det vet jag nog inte än. Det visar sig väl, om det blir aktuellt. :)

Hej igen!

Det uppmuntrar mig, bara att veta att det finns människor där ute som tänker liknande saker som jag själv. Det uppmuntrar mig för det får mig att tro mer på vad jag själv känner och tänker och jag känner mig inte lika rädd för att bli galen.

Ibland vill jag bara gå ut i skogen och skrika rakt ut, ibland kanske är fel ordval. Jag känner en längtan efter att få skrika rakt ut. På grund av allt jag känner, all frustration, all otålighet. Jag vill skrika ända fram till det att jag känner att jag är jag. Men det är svårt, svårt att finna en plats för mitt skrikande, svårt att våga skrika.

För mig har skrivande och pratande alltid varit bra sätt att ge uttryck för min frustration, men som det är nu har jag mycket svårare att uttrycka mig än vad jag tidigare haft.... därav min besatthet av att vilja gå ut och skrika antar jag.

Jag har aldrig funderat på det sätt du (Oengus) beskriver att du gjorde när du var yngre och var ute och körde bil, men när jag läste om det rös jag i hela kroppen av igenkännande.

För ett år sedan ungefär, var jag ute å körde mitt i natten och helt plötsligt stod där en gestallt mitt på det andra körfältet. Jag hade bra uppsikt över vägen hela tiden men gestalten stod där bara på vägen precis sekunden innan jag skulle passera. Känslan som for igenom mig var så stark att jag skrek. Min mamma satt brevid mig och upplevde precis samma kuslig upplevelse som jag själv. Pappa som satt i baksätet och sov vaknade och frågade vad som hade hänt. Vi försökte förklara, fann inga ord och helt plötsligt sa jag att jag inte vill prata om det.
Kunde inte omfamna det.

Jag vill tro på en massa saker, vill tro på en bättre framtid, vill tro på det goda i andra människor, vill tro på något utöver oss människor.. något andligt. och jag tror, men jag vet inte. Jag är en förnuftsmänniska som vill se innan jag vågar sätta till tillit. Jag sitter lite fast i mitt förnuft, samtidigt ses jag av andra som naiv som fortfarande hoppas och tror på att det ska bli bättre här i världen. Jag känenr mig vilsen, fast många uppfattar mig så vaken...

nu tog det slut på ord.

Tack för att ni delar med er!

/ Tinka

Hej Sequoia och hej Tinka

Jag förstår nu vad du talar om Sequoia, jag ber dig att ursäkta min oändliga tröghet. Jag tänkte skriva ett längre inlägg, men det får vänta till i morgon. Har precis kommit hem från en operation och är lite trött.

Vad kul att du gillade min text Tinka. Jag kommer att utveckla temat om att skifta hamn i mitt nästa inlägg, jag hoppas att du kommer att få glädje av det.

Lev väl.

Som jag förstår det handlar hamnskifte i allmänhet om att anta ett annat levande väsens fysiska och mentala egenskaper. Det vill säga att vara ett tillsammans med exempelvis en björn, att känna den djuriska kraften, förnimma dess kraftiga käkar och kraften i björnens ursinne.
Jag vill hävda att ett tillstånd av denna art också kan inkludera växter, vatten, jordar, berg och självklart alla elementen. Under mitt tidiga utforskande, (tonåren), var jag ofta påverkad då jag sökte kontakt med andevärlden, problemet med detta är att man får mycket ”skräp” med sig tillbaka. Samtidigt kan jag inte förneka att några av mina mest fantastiska upplevelser har gjorts i ett tillstånd av berusning. Återgivningen av ett sådant tillstånd skrev jag ned i en dikt som jag bifogar nedan, jag tror att det är sent åttiotal eller möjligtvis tidigt nittiotal.

15. Trädets bark

I en stund av berusat medvetande,
lade jag min hand mot trädets skrovliga yta.
Som ett levande väsen andades din bark,
min hand blev ett med dig
som i ett älskande pars förening.
I vild glädje omfamnade jag dig,
vart tog du vägen?
Kvävde jag dig?
Din andning upphörde
och känslan med den.
Bedrövad vände jag mig bort
och lät dig vara.
Allt sedan dess har jag sökt dig vart jag går.
Ty jag vet nu
att du finns.

Det var i träden jag fann min hustru, vi talade om deras storslagenhet och deras kraft, känslan av tillhörighet sammanfogade oss och som två barn upptäckte vi världen på nytt. Jag har genomgått många skiftningar i livet, kärnan har alltid varit den samma men i henne hittade jag en hamn.
Det låter ju vackert eller hur?
Det har faktiskt inte så mycket med romantik att göra, snarare kärlek och respekt. Mina tidigare förhållanden innehöll en förälskelsefas, där varje handling utfördes under nervös väntan på bekräftelse från den andre. Duger jag? Är jag tillräckligt vacker? Är jag tillräckligt bra i sängen? Är jag smart nog? Säger jag rätt saker? Har jag rätt kläder? Luktar jag gott?

Tillsammans med henne har jag fått leva som den jag är, inga försök till förändringar. Teatern är slut, föreställningen är över och det verkliga livet har börjat. Långt innan jag träffade henne skrev jag en dikt om henne, på något sätt visste jag att hon en dag skulle komma till mig.

61. Flickan i bäcken

Och jag såg kvinnorna tvätta sitt hår i den klara bäcken.
Vackra som nymfer lekte de i vattnet,
iklädda endast sin nakna skönhet.

Där fanns en av kvinnorna som skilde sig från de andra.
Hennes hår var mörkrött
och som brinnande blod föll det över hennes vita späda axlar.

Hon skrattade inte och lekte som de andra.
På en sten mitt i bäcken satt hon
och hennes ben var uppdragna, omslutna av armarna,
som för att stödja hakans
och huvudets tyngd.
Hon såg mycket fundersam ut.

Jag vadade ut i bäcken,
förbi de lekande nymferna
och fram till henne.
Hon såg på mig,
genom mig,
förbi mig,
utan att säga något.
Det behövdes inte,
jag såg i hennes ögon att hon förstod.
Hon förstod verkligen.

Varför är detta intressant i en tråd som handlar om att skifta hamn?

Det har all betydelse, i grunden handlar det om återvända till den du är/var innan fruktan omslöt dig och gjorde dig till sin slav. Som jag varit inne på tidigare handlar mycket av livet om ett sorgearbete och sorgearbetet utgår ifrån den egna döden. Rädslan för den egna döden är av avgörande vikt då det gäller att skifta från ett tillstånd till ett annat. Om det värsta som kan hända dig är din egen död och om den döden varken skrämmer dig eller fyller dig med något annat än frid vad finns det då kvar att frukta?

Fruktan är barriären som skiljer dig från varandet i kärlek, under mina berusningar upplevde jag kärleken mellan träden, gräset, bäckarna och himlen. I det påverkade tillståndet försvann all fruktan, jag var inte rädd, inte ens då barken svalde min hand och gräset omslöt min kropp. Jag välkomnade det, jag log och njöt av varandet, om det skulle bli mitt öde att slukas av trädet så fanns där inget bättre öde.

Som många andra tror jag att det finns en kraft eller existens som lever på vår fruktan, vår ångest är föda för denna existens och utan rädslan så upphör den, alternativt omvandlas till något annat. I vissa sammanhang beskrivs denna existens som insekter, i andra som själsliga vampyrer. Klart är dock att den ”resande” måste skydda sig mot denna kraft. Jag vill hävda att essensen i vad det är att vara shaman, ”den som vet/krigarens väg”, är striden om herraväldet över fruktan.

Jag tror också att denna fruktan är en av de grundläggande förutsättningarna för ”självlärda” shamaner. Ställd inför din ångest har du två val, antingen att bekämpa den eller duka under för den. För en del blir mötet med ångesten så traumatiserande att de måste ”gömma” sig för sig själva med hjälp av mediciner. (Personligen har jag ingen åsikt om just detta, då jag själv använde mig av droger för att nå ett ”högre” tillstånd.)

I kulturer där utövandet av shamanism fortfarande praktiseras sker oftast inträdet i shamanens värld genom någon form av initiering, en vägledd sådan. Mästaren, eller den vise läraren/lärarinnan, finns som stöd även om mötet med sig själv alltid är en personlig kamp.

Min resa har varit högst personlig, och jag tror att det gäller för de allra flesta shamanerna i den ”moderna” västvärlden. Naturligtvis har jag som många andra tagit hjälp av litteraturen, men mina största sanningar har alltid ”kommit till mig”.

Det är en lätt sak, att för en stund förena sig med trädet eller att vara hjortens brunstbultande hjärtslag, numer, beträffande mig själv, också utan droger. Det är lätt att göra det därför att man ständigt har en del av sig själv kvar i den andra verkligheten. En livboj, eller brandsläckare om ni så vill, som drar dig tillbaka och släcker din eld. Jag talar nu inte om någon som agera jord för dig då du är ute och flaxar. Jag talar om att släppa in allt det som civilisationen stänger ute.

Under lång tid har jag målmedvetet börjat kapa förtöjningarna till cirkustälten som vi kallar civilisation. Det handlar inte om naturromantik, även om resultat blir sådant, det handlar om att leva som det var tänkt, att leva utan fruktan. För många är tanken på att separeras från sina saker, sitt hem och sitt arbete så skrämmande att den inte ens får existera.

Jag säger inte att man skall ge upp någonting, jag säger att man skall vinna något.

Det är tillåtet att njuta, det är tillåtet att älska, det är tillåtet att vara lycklig, men det är inte självklart att det är dig givet. Lyckan finns i nuet, i denna stund, i varje stund. Lycka är inte det som varit eller det som kommer. Detta innebär inte att man inte kan planera för framtiden självklart skall man göra det, men det är i nuet du lever.

De flesta jag känner från mitt arbete lever i ett ständigt skiftande mellan då och sen, aldrig nu och när man frågar dem hur de mår, hur de verkligen mår säger de aldrig att de mår bra eller dåligt just nu i denna stund. I stället refererar de till hur de mådde igår eller i förra veckan, om de är på gott humör talar de om en stundande begivenhet där allt skall bli kul. De talar om gårdagens teveprogram eller skvallrar om vad den eller den har sagt eller gjort.

För mig innebär ett hamnskifte att man lever här och nu, i varje andetag, i varje pulsslag, det innebär att man inte lever i fruktan, det innebär att man omfamnar och älskar. Men framför allt innebär det att man är en krigare, en björn, varg eller hjort. En krigare som acceptera och omfamnar sin död och slåss för varje andetag.

Lev väl.

Oengus,

"oändlig tröghet" hör inte till den bild av dina egenskaper som jag hittills fått. :) Ingen fara.

Kommunikation går ju åt båda hållen, kanske jag trodde jag var tydligare än jag faktiskt var. Det händer ibland att jag tycker det jag säger är helt självklart, men sedan uppfattas det helt annorlunda i skriven form.

Hoppas du mår bättre idag än igår.

Jag tycker om ditt tänk runt att skifta hamn.
Det låter inte konstigt att det skulle inkludera andra varelser än djur (andra medvetanden än ur djurvärlden).
Den sortens kontakt som du beskriver (det vill säga om jag förstår dig rätt, om det jag tycker mig känna igen är detsamma som du vill förmedla), den är verkligen något makalöst vackert. Jag har själv aldrig använt någon sorts berusning för att uppleva den kontakten och föreningen och kärleken, så det kan jag inte yttra mig om. För mig har det snarare sett ut tvärtom. Ett av mina problem (som jag fortfarande jobbar med) har varit att det generellt sett är väldigt lätt för mig att hamna i såna och andra icke-ordinära sinnestillstånd ända sedan barnsben (jag har minnen av starka upplevelser från när jag var mycket liten) och det kan ju vara problematiskt i vissa lägen i den världen vi lever i. Min utmaning har varit att lära mig skärma av, när jag behöver det. Att värna min egen integritet också och sätta gränserna. Det är trots allt inte alltid det är önskvärt att förenas på det sättet med sin omgivning. :)

Och i det instinktiva byggandet av skydd byggdes kanske ett par för många, som senare mödosamt måste hittas igen och plockas isär. Men sånt är livet och jag klagar inte (nå, inte alltid).

Om att "leva som det var tänkt":
jag känner igen detta.
Jag funderar som så, och spånar vidare lite runt detta:
att inom människan finns en längtan, efter något som inte alltid kan sägas i ord. Att den innersta biten i varje människa vet hur det egentligen är tänkt att leva, men de medvetna bitarna av oss, de som är inskolade till att fungera i samhället, de sitter fast i ett nät av mönster som styr oss åt andra håll.

Det borde inte vara så svårt att leva som det var tänkt, om vi vet hur vi lyssnar till och respekterar vårt innersta väsen som längtar dit, och som faktiskt, tror jag, vet var vägen dit är. Man skulle ju tycka att det vore ganska lätt att följa den vägen då.
Är det inte sorgligt att det ska vara så svårt att göra det, för så många, fast de känner inom sig en längtan. Men inte vågar eller klarar att ta steget dit, för steget verkar så oändligt svårt och stort, och det ser ut som om man skulle förlora så väldigt mycket av det som verkar viktigt.

Men det man vinner på att våga är ju som sagt ännu viktigare.

Kanske många människor egentligen aldrig funderat riktigt över vad som verkligen är viktigt för dem själva. (En fråga som man brukar bli tvungen att ta itu med vid en verklig kris, och vars svar inte sällan leder till en del drastiska förändringar.) Eftersom de inte känner sig själva på den punkten, tvingas de förlita sig på vad andra säger, och vad säger vår kultur hör till det viktigaste av allt för att vara en lyckad människa? Status, pengar och ägodelar. Lycka beror inte på huruvida du själv anser dig vara lycklig, men om du är lyckad i andras ögon. En kontakt med någon viktig del inuti en själv har gått förlorad.

Rädsla för döden är väl kanske egentligen samma sak som rädsla för livet om man hårdrar det lite.

Detta ständiga nu som är allt vi har att jobba med, där befinner sig nästan ingen.

Att vara i nuet är nog väldigt skrämmande, för det är här det gäller. I nuet finns inget "sen" och "förut" att gömma sig bakom. För att ta emot nuet måste man öppna sig, och acceptera det för vad det är, och det kan man bara genom att besegra sin egen rädsla för att faktiskt möta livet där det bor - Här och Nu.

Hej Sequoia

Ja tack jag mår bättre, det brukar krävas några dagar för att repa sig, nu är jag dock pigg igen.

Jag funderade lite på det du skrev om rädslan för att leva, att den liknar rädslan för döden, och jag håller helt med dig. Men vad är det då att leva, vad är det vi är så rädda för?

När jag kommer på mina söner med en lögn så ber jag dem att se mig i ögonen och upprepa vad det nu är de försöker att slå i mig. Vanligtvis viker de då undan med blicken och ler förläget, ett erkännande följer sedan. Jag är inte så naiv att jag tror att alla lögner blir upptäckta, men det stora flertalet reds ändå ut.
Den absolut vanligaste orsaken till lögnen är en tillfällig kortvarig fördel, exempelvis, ”ja jag har städat under sängen”, om jag inte undersöker sanningshalten i påståendet så har barnet för tillfället sluppit att städa under sängen. Men för eller senare måste ändå städningen utföras och för eller senare så upptäcks lögnen av antingen mig eller min hustru.
Vi brukar prata med våra barn om meningslösheten i lögnen, om hur den tillfälliga fördelen för eller senare slår tillbaka mot den som från början ansåg sig ha något att vinna på att ljuga.

Varför är det då så svårt att välja sanningen och varför är det så lockande att välja lögnen?

Jag tror att det först och främst handlar om ansvar, att man står för den man är och för det man gör. Om det man gör och den man är strider mot det egna samvetet så vill man inte gärna ta ansvar för det och därför väljer man att ljuga antingen för sig själv, för andra eller både och.

Någonstans här kommer rädslan för livet in, många genomgår ”livskriser” under perioder av sitt liv. Ibland kallas det för självförverkligande, plötsligt så börjar man ifrågasätta den man är och det man gör och i kölvattnet av detta går man på en miljon kurser för att hitta den man är.
För mig är livslögnen mycket större än en medelålders livskris och jag tror inte att den kan avhjälpas med kurser.

I mina tidigare texter har jag varit inne på mitt tidigare behov av berusning för att nå andlighet. Naturligtvis har det inte alltid varit så, som barn vandrade jag obesvärat mellan världarna, problemet är att jag blev omprogrammerad. Den värld som jag trodde var sann, som jag kände en intuitiv samhörighet med förlöjligades och söndertrampades av vuxna och andra barn. Slutligen bleknade den bort för att sedan återupptäckas i berusningstillståndet.

En av mina absoluta favoritförfattare, Derrick Jensen; uttryckte följande livsavgörande frågeställning.

A few years ago I began to feel pretty apocalyptic. But I hesitated to use that word, in part because of those drawings I’ve seen of crazy penitents carrying “The End is Near” signs, and in part because of the power of the word itself. Apocalypse. I didn’t want to use it lightly.

But then a friend and fellow activist said, “What will it take for you to finally call it an apocalypse? The death of the salmon? Global warming? The ozone hole? The reduction of krill populations off Antarctica by 90 percent, the turning of the sea off San Diego into a dead zone, the same for the Gulf of Mexico? How about the end of the great coral reefs? The extirpation of two hundred species per day? Four hundred? Six hundred? Give me a specific threshold, Derrick, a specific point at which you’ll finally use that word.”

All form av uppmuntran som syftar till att upprätthålla den livsstil som vi har tagit för givet är en uppmuntran av livslögnen. Så länge uppmuntran av livslögnen fortgår så kan vi inte, hur gärna vi än vill, återupprätta den andliga samhörigheten med naturen. Vi inbillar oss kanske att vi kan det, men jag vidhåller att detta inte är något annat än en illusion.

Mitt sätt att leva påverkar min omgivning, om jag förbrukar mer än omgivningen klarar att producera så är mitt sätt att leva en lögn. Det är en lögn därför att jag inbillar mig att jag kan fortsätta att leva som jag gör och att någon annan, i en avlägsen framtid, får ta ansvar för det. Så länge jag inte tar ansvar för mina handlingar så lever jag en lögn och tvärtom ju större ansvar jag tar för den jag är och det jag gör desto närmare kommer jag sanningen.

I sanningen kan jag älska utan motstridiga känslor, den jag är behöver inte komma i konflikt med det jag älskar, (naturen, Gaia, livet). Om man exemplifierar det till en familjesituation så inser man hur absurt vårt sätt att leva på är. Om jag som familjefar ständigt utnyttjar min ställning känslomässigt och fysiskt gentemot de övriga familjemedlemmarna så skapas en obalans i familjen och om jag då tre till fyra gånger om året skapar en helg där familjens helighet och betydelse lyfts fram hjälper det i så fall till att förändra familjesituationen?

Möjligtvis mår familjen relativt bra dagarna eller veckan efter den heliga helgen, men eftersom jag i grunden inte har förändrat den jag är så kommer obalansen snart att göra sig påmind igen. I klarspråk, om jag inte slår mina barn eller våldtar min hustru fyra helger om året är jag då en god man?
Självklart inte, jag döms naturligtvis utefter vem jag är de andra 357 dagarna under året och den som dömer är naturligtvis först och främst min omgivning men också jag själv. Jag dömer ut mina egna handlingar, jag lever en livslögn därför att jag går emot min sanna natur. Orsakerna till att man lever en livslögn kan naturligtvis vara många, men i grund och botten handlar det om att man undviker att ta ansvar för sina handlingar.

Så rädslan för livet, utifrån mitt perspektiv, handlar främst om att ta ansvar för det. Den dagen man omfamnar sig själv och inkluderar sig själv som en del av naturen och alla dess varelser så inkluderar man också sin påverkan, att vara del av är ett så oerhört mycket större ansvar än att inte vara det. Den insikten kan krossa den starkaste.

http://www.youtube.com/watch?v=C_dF9EjIvsA...els.com/remixes

Fler omgjorda reklamfilmer av denna typ kan hittas på följande adress.

http://www.rebelliouspixels.com/remixes

Lev väl