mitt namn, henrik..

didi.. vad ska man säga utan att låta klyshig måntro?

mitt intresse började så smått när jag var liten, att "vettran" fanns i skogen va då liksom nu lika självklart som att vatten är blött.. även om jag aldrig sett dom med egna ögon.. och man skulle inte gå i deras stigar, då blev man olycksdrabbad..
vad mer.. drömmar och halv-vakna tillstånd fashinerar mig väldigt mycke..

var på min första trumresa i somras utanför värnamo, med shamanen thomas"trumman", (gissar att det är samma thomas som är här och dundrar)

hörde röster och trodde på allvar att det slagit slint i huvudet.. innan jag sansade mig.. vet fortfarande in vem eller vad det var som pratade med mig.. men rösten frågade "vill du träffa dom nu?"

så.. på den vägen är det..