Gick in en djup deppression för snart fyra år sedan, efter 12 månader o flertalet självmordförsök så började något hända, jag började få mina "pauser", jag vet ännu inte vad jag ska kalla det eller vad som egentligen hände då, men jag hamnade spontant i någon sorts trans, kunde vara "borta" i ett par timmar.
Min dåvarande pojkvän tyckte det var otäckt, men vande sig med tiden.
Vad som hände var att jag plötsligt föll ihop, (jag lärde mig snart känna igen tecken på att det var på gång så jag snabbt tog mig till en säng,) sedan var jag helt okontaktbar, stirrade bara i taket o andades tungt o långsamt, kände inte när någon tog i mig, min pojkvän till o med nöp mig hårt, o jag reagerade inte alls!
Sen "vaknade" jag som inget hänt! O ett par timmar hade förflutit!
Det märkliga här att efter ett tag började jag känna mig driven att söka alternativa vägar till livslust igen.
Genom en bekant träffade jag Helena, som guidade mig tillbax till livet, genom healing o meditation, i början kräktes jag varenda gång efteråt, men förstår att det skulle ut.
Jag upptäckte en dag att jag "glömt" ta min medicin sedan TVÅ veckor tillbax!!? O då åt jag väldigt starka mediciner som jag absolut inte fick sluta med tvärt!!
Det händer så mycket med mig nu, Helena finns fortfarande som stöd när jag behöver det, men jag är lite nervös o rädd för allt som händer, det kommer så mycket så fort!! :/
Helena säger att det e för att de är så ivriga nu, att de väntat på mig länge. ...på Mig?? lilla obetydliga jag!? men jag känner att jag är på rätt väg nu.. jag mår bra o känner mig genuint lycklig! :D
Så här står jag nu, efter att ha blivit knuffad ut i en ny värld utan fallskärm...
känner mig lite ensam o vilsen, men samtidigt förunderligt trygg...
/Med Kärlek...
Välkommen!
Tack för att du delar med dig.
Mvh, T