Kan någon ge mig ett bra tips för att hjälpa min lilla dotter, hon har kommit in i en period när det är jättesvårt att somna. Hon har drömt mardrömmar några nätter och nu är hon rädd för att somna. Jag har pratat runt lite med klasskamraternas föräldrar och det verkar som det händer i "den åldern", snart tio.
Marorna handlar om sjukhus, sövda människor och elaka doktorer som gör robotar. Låter som hon sett nån dålig film :?

Svårt att fråga ut henne om drömmarna och tankarna utan att jaga upp henne så hon blir ännu räddare. Ett tips var att fråga monstret i drömmen vad det vill, låter rätt kul men kräver nog mycket viljestyrka.

Hej, när mina barn drömde mardrömmar så följde jag dem tillbaka till sängen där jag sa att de när de väl lagts sig och blundar, skulle tänka att dom var hjälten, fantisera om det hur de övervann det som va hemskt. Det funkade, lycka till!

Hej Imber.

Enligt en gammal jobbar kompis till mig som är antroposof så när man är mellan 7 - 10 år gammal så börjar man se att man är ensam i världen. Man sitter inte ihop med sina föräldrar. Många får mardrömmar under denna period och leken ändras. Innan har man varit hunden nu så leker man att man är hunden.

Som jag förstod det så är det en tid då man går in i verkligheten helt och hållet. Innan kan man ha gått fram och tillbaka mellan "världarna" men nu så förankras man med ngn slags vetskap att man är ensam i världen.

Jag tycker det låter som en hel läskig och sorglig process.

Jag minns själv att jag hade massa mardrömmar under den åldern. Mycket gick ut på att hela familjen dog eller lämnade mig. Jag försökte komma på sätt i drömmarna att rädda dom men lyckades aldrig.

Yrres sätt att hjälpa till låter som ett bra sätt!

Lycka till!

"Snart 10"... Jo det är en sån utveklingsfas även enligt utvecklingspsykologin.
Vid 9-10 års ålder kommer som sagt verkligheten "på en" och man blir rädd för att dö och att föräldrarna ska dö o.s.v. Mardrömmar, överdrivet kontrollbehov av sina närmaste kan komma och det är som med alla andra faser, att man ska igenom dem och lotsas varsamt. När förpuberteten kommer, då blir det annat fokus.

Man måste ju finnas där och ta dem på allvar. Jag kommer själv ihåg hur det var att vara i den fasen. Mina föräldrar tyckte jag var larvig och att jag borde skärpa till mig. Inte lätt.

Jag började prata symboliskt om drömmar, redan när min dotter var betydligt yngre - redan i förskoleåldern, (på en förskolåldersnivå, såklart) - så när hon kom in i den här 9-årsfasen, hade vi redan samtalet igång. Att det var saker som hon var rädd för, som gjorde bilder i drömmen... att hon kanske var spänd för att glömma den svåra skolläxan, när hon drömde att hon tappade bort en sak hela tiden o.s.v.
Hon kunde självmant kommentera att det var en process i henne...
"Undras vad min kropp vill säga mig nu då?", sa hon och skrattade.

Idag är hon 20 och tänker automatiskt sina drömmar som inre processer eller tecken på att hon borde göra/låta bli något... ;)