trumresa!
Jag måste bara få dela med mig av min första trumresa(trodde jag) som jag var med om för ett tag sedan.. Jag har tänkt på det mycket nu och kom fram till att jag nog gärna vill berätta om den!

Jag försökte resa neråt... jag hade bestämt mig för ett utmärkt hål, en sjö som jag badat i när jag var yngre, och jag gillar ju verkligen algiga sjövatten, så jag tänkte att det väl bara var att 'hoppa i'. Men det var jättesvårt... När jag skulle hoppa i sjön, så frös vattnet, jag borrade ett hål i isen och simmade längre ner - då var botten täckt av cement.. jo ni förstår.

Jag återvände tillbaka till 'mellanvärlden' - men det kändes ruskigt fel, det var inte meningen att jag skulle vara där. Kändes som om en fest pågick där under vattnet och här var jag och surade på klipporna ovanför. Ugglan bubblade plötsligt ut ur mitt bröst, liksom kastade sig ut, och plötsligt var jag någon annanstans. Jag var på ett ställe jag drömt om många gånger, och det gjorde mig skitförbannad. 'jävla skitsjäl jag har som inte kan åka till undervärlden utan åker till någon fantasiplats jag drömt om istället' tänkte jag. Ugglan var vid mitt bröst hela tiden, som ett spädbarn men ändå inte, klamrade sig fast själv. Jag tittade mig omkring, tittade på mina fötter, kände hur marken kändes - och då hörde jag ett 'klirrande' ljud i träden. Då skulle jag åka tillbaka till verkliga världen. Jag åkte uppåt och sedan så var jag tillbaka i ringen.

När jag var tillbaka insåg jag att shamanen suttit mittemot mig hela tiden, och klirrat och trummat - men ändå hade ljudet tydligt kommit ovanifrån hela tiden. så kanske var jag i undervärlden ändå.. och antagligen varit där förut, för jag har varit där många gånger i drömmen.

små delar har jag ändå utelämnat - vissa delar kan ju bara jag förstå, och det finns ingen anledning att förklara dem för någon annan.

Jag har tänkt mycket på detta, jag har tvekat på resans autencitet mer än en gång - men jag tyckte verkligen det var märkligt hur ljudet kom så tydligt uppifrån. Jag vet att intutionen ofta är nyckeln till en lyckad resa, och jag är ganska kritisk till det mesta.. snarare åt arne ankahållet än åt new age hållet..
och med min son som är 17 månader och precis lärt sig klättra upp till knivarna, så är mitt normaltillstånd inte avslappning.

Ska jag vara ärlig vet jag egentligen inte 'hur' en resa bör kännas, detta var ju min första resa som jag inte gjort i drömmen.

Efter resan har jag dock märkt av andarna omkring oss. När jag pratade med min man i telefon efteråt och skulle prata om vad de andra upplevt.. stängdes telefonen av.. detta upprepades ännu en gång - då ropade jag ut i luften att jag förstod att det var fel av mig att tala om de andra, vips så funkade telefonen igen.
Tror ni jag skäms eller? Jag redde upp mina misstag, men inte hade jag tänkt att man inte fick prata om de andra! JAG VET - sunt förnuft men tydligen inte för mig.

häromdagen tänkte jag att det skulle vara skönt ifall inte teven var på jämt.. och vips gick proppen i vardagsrummet där all elektronik är.
Så även ifall jag inte kom iväg, så fick jag mig vänligt sällskap.

Nu är ju jag som jag är, och jag är allt både lite misstänksam och kritisk. ;)

Givetvis händer det saker även om du inte vet om det verkligen hänt eller inte. Att du tvivlar på din upplevelse bryr sig inte andevärlden så värst mycket om. Det låter ju som om du öppnat upp väldigt mycket mot andevärlden, så att det även följde med dig "andar" hem.

Visserligen kan det ju vara väldigt bra andeväsen, som kraftdjur, personliga guider eller andra "bra" andar. Men har du bett dem att lägga sig i din fysiska värld i den här verkligheten?

Givetvis vill jag ha deras inblandning om jag uttryckligen ber om det, men min personliga övertygelse är att andevärlden ska hålla sig "hemma hos sig" om jag inte bjuder in dem hit. Innan jag lärde mig stänga och öppna och hålla styrsel på andevärlden blev det både rotigt, rörigt och jobbigt och ingen mådde så värst bra av det alls, faktiskt. Kanske hade jag fått "opportunister" på halsen från andevärlden som tog varje tillfälle i akt att härja och försöka få makt här i den fysiska delen av verkligheten, och kanske dina andar är "snälla", men hur vet du det? :blink:

Fortsätt du att göra resor, lär dig hur man hanterar andevärlden på ett för dig bra sätt, och tro för alldel inte att det inte har någon effekt när du tvivlar. Som sagt, öppnar du dörren bryr sig inte andevärlden om huruvida du tror att du öppnat dörren eller inte. De använder sig helt sonika av den öppna dörren!

Tack för svaret!

Jag är övertygad om att andarna är snälla.. Eller, övertygad är väl lite att ta i - som om jag visste allt..

Saken är den, att shamanen kallade in olika väderstreck och fylgior innan vi började - och han kallade även in våra förfädersandar. Innan han avslutade, så bad jag inom mig att ifall jag hade några visa förfädersandar med mig, att de skulle stanna kvar och hjälpa mig på min resa - jag har bestämt mig nämligen för att följa min vilja och hjärta och arbeta så jag kan flytta ut i skogen, leva med naturen och vara den jag är.

Och det gjorde de! Jag kunde känna sällskap hela vägen hem, och när det kändes trångt i hissen på vägen upp i lägenheten, så bad jag dem hålla sig undan litegrann - och det gjorde de - jag blev förvånad över vilket gehör jag fick, aldrig har ett 'spöke' lyssnat så bra på mig. Och häromdagen då jag gick i skogen och letade efter något speciellt - så bad jag om hjälp och fick det. Jag har även drömt vettigt och klart, och en speciell ande har framträtt ganska mycket. Jag fick en spontan bild i huvudet om hur hon såg ut påväg hem från resan.. och jag har sett henne sedan i drömmen.

Det har känts väldigt behagligt här hemma.. ibland känner man hur någon går förbi och ibland kan man se det, men det är aldrig obehagligt. Det är även en märkligt 'osynlig' energi, det kanske flimrar lite men det känns inte som elaka andar - andar som jag upplever som elaka har en energi som drar och sticker men dessa har som en tjock och varm känsla, om någon alls. Det är faktist mycket mer ro här än vad det var förut, inte för att det var dåligt förut men det är bättre nu.
nu talar jag kanske nonsens men detta är min spontana upplevelse av andar jag mött... jag är ju inte precis ett tränat medie och har ingen koll på energier och hur de ska kännas.

och när de stängde av elen i lägenheten kändes det mest som om de drev lite med oss. typ 'mm visst, du vill ha av teven?' vi gick och lade oss halvt tio den kvällen.. haha, helt beroende av vår kära elektronik..

Ja, nu när jag vet mer låter det mycket bättre. Dels för att du gjorde resan med en erfaren person som hade koll, dels för att du självmant och aktivt bjöd in dina andar och särskilt att du specificerat att de är dina visa förfäder. Att de "backar" när du ber om det är ett fint bevis på att de bryr sig om dig.

Då kan deras "fysiska" agerande visa att de är med dig, speciellt om du tvivlat lite kan de gå in och klargöra sin närvaro. Det kan ju kännas tryggt.

Vad bra att du svarade på mitt inlägg, och lycka till! :)