Runt mig
reflekterar ljuset små
myriader av glitterdroppar
reflekterar känslan av liv
Hos mig.

Runt dig
glittrar regndropparna små
små,tusenfallt många
glittrar ditt leende
hela dig

Runt oss
tvinnar vinden evighetsband
befäster med livslåga
de dunstande dropparna
i oss.

Lite av lingarn ska jag spara
rött som lingon om hösten
varsamt håller jag den,
Mjukt som din tåspets mot min kind

Kanske tappar jag bort den
söker förfärande länge
tills jag glömt hur man mindes!

Syr tvärsrunt mitt hjärta
binder den sakta ditin
Stora breda avgjutningar

Din tåspets mot min kind.

Som ett svart streck
över allt det ljusa
Som att måla hela tavlan svart
plocka ner den och gömma den,
längst under byron.
Dammig, bortglömd.

(tjuvkikar ditunder ibland.)
(har inte tagit ner kroken.)

Allt förändras, kanske, kanske en dag.

Tillsdess ska jag ta reda på hur mycket det kostar att restaurera en tavla för jag har ingen aning.

Men jag antar att det är väldigt svårt, tar lång tid och blir en dyrköpt erfarenhet.

Älskade, älskade du.

Du kanske skulle fråga, varför dricker du ikväll mamma?
För att du skär hjärtat ur kroppen på mej, det skulle jag svara.
Jag dricker för att glömma..eller åtminstone inte tänka på vad du gör med dig själv.
Hur förtvivlad kan sanningen vara?
Hur ont kan den göra?
Det är som att gå till helvetet, se paradiset på avstånd men inte kunna ta sig dit, det är som att veta att man ska dö, men inte hur.
Det är som om någon sakta men säkert sliter hjärtat ur kroppen, som om det aldrig aldrig skulle kunna bli dag igen.
Det är det högsta största skrik en mamma någonsin skulle skrika när bebisen föds, för att sedan tyna bort.
Det är värre än all tortyr tillsammans, värre än brännande eld.
Det du gör med dig själv, varenda stick, är rätt in i kroppen på mig, varenda nervärderande handling är som en våldltäckt på min kärlek, varenda lögn är ett blödande sår.
Vem kan någonsin förstå vem vill någonsin veta
Hur det är att ha en knarkande dotter.
Det skulle jag svara.

:/ ... :respect:

Så beskrivande... så mycket smärta... i kärlek

Vad ska man svara? Att man går under, att man tvekar att leva.
Gudars vad ont det gör, vad arg man är.

Kom o liv rör mej
samlas hos mej, hör mej
låt sången flöda i varje vrå
låt livet skapa
oss två.

Livet rör dej
samlas hos dej, hör dej
men det är inte alltid
sången hörs flöda i varje vrå
Livet skapar
er två...


Jag vet att du orkar
men ibland är det svårt
Man kan undra varför
livet drabbar en hårt

Jag tänker på dej
skickar en kram
men vad hjälper det
när du står där så lam?

Jag vill bara säga;
förstå att det känns
förstår inte hur
men det finns känslor som bränns

man står där som mamma
utan medel i sin kamp
man älskar sig tom
hjärtat kramas i kramp

Från en mamma, till en mamma
med vuxna barn:
Kärlek löser ej problemet
men det är vattnet på er kvarn

Vi kan bara älska
va till hands... finnas till
Hoppas det blir bättre
och att hon snart lyssna vill


Många kramar!

Å tack! Så fint skrivet! Tack!!

Lie ....snyggt, nu sitter jag här och flännar på arbetstid.

:respect:

Den enda stunden, det där korta ögonblicket då allt rymms i ett enda famntag.
Minns du den stunden?
Tog du tillvara ögonblicket, fick du tiden att stanna
andades du?
Lät du hjärtat svämma över minns du minns du?

Så liten i mina armar så insiktsfull.
så evig så underbar
hur kan man utrycka villkorslös kärlek
Hur skulle jag kunna beskriva mitt minne, det som jag tar fram.

För den vackra den underbara, den jag minns du finns inte mer
den trasiga, förlorade, den sköra
älskade, älskade!

När allt rämnar när livet trasas sönder och ligger på marken.
Söndertrampat, borkastat.
Den stunden.
Den tar jag fram då, minns och blundar.
Denna korta sekund, denna stund av livet som står stilla
Så orkar jag.