Det är nu ca tre månader sedan jag drabbades av något som jag tror är panikångest. Detta har gjort att min första sommar i Malmö också varit min värsta hittills. Eftersom här finns ett par inlägg där människor ber om (och förhoppningsvis får) hjälp tänkte jag ge min bild av en väg upp, för nu går det verkligen uppåt.

Det började som sagt för ca tre månader sedan. Jag varken orkar eller vill gå in på detaljer, men från att ha varit i stort sett helt problemfri blev min tillvaro mycket jobbig och fylld med ångest, rädsla för mer ångest och ibland också rena panikattacker. Man säger att panikångest ofta förknippas med vissa saker eller handlingar, i mitt fall har det varit det "andliga" som förknippats med ångest. Jag är fortfarande lite rädd för att göra trumresor och vill inte gärna gå för djupt in i mig själv, då hittar jag till slut en stor klump av rädsla som ligger där och flinar. Jag orkar inte ge en närmare beskrivning just nu, får se om det kommer när jag blivit helt fri igen. Nu är dock det bättre och de flesta dagar passerar förbi relativt smärtfritt, även om vissa fortfarande kan vara riktigt jobbiga.

Men det var inte det jag egentligen ville komma till. Vad jag egentligen vill berätta om är min väg upp, jag hoppas att någon kan ha nytta av den.

Det som hjälpt mig allra mest är att prata. Prata med vänner, prata med min flickvän (även om jag försökt att inte älta alltför mycket) och snart också även vården (när man ser hur långa vårdköerna är blir man nästan moderat på kuppen, men bara nästan). Även om det är jobbigt att prata om och det ofta triggar ångest i ett par timmar känner jag mig märkligt utrensad när jag pratat av mig en stund.

En annan sak som (givetvis) hjälpt mig är de hjälpare jag träffat och vissa väldigt oväntade aspekter av naturen. Jag vill inte gå in på detaljer här men en lång skogspromenad har ofta visat sig stärkande på helt andra sätt än man skulle kunna tänka sig. Jag har fått ett par erbjudanden om shamansk behandling (vilket jag verkligen uppskattar), men vad jag egentligen behöver nu tror jag är en rejäl utesittning så att jag får tid att tänka ordentligt utan ångesten pockande (den är märkligt frånvarande i skogen). Jag är ännu inte tillräckligt stark för att se demonerna i vitögat (vitögonen?).

En tredje sak som hjälpt mig är distraktioner. Min ångest lever på att jag ältar den, om jag istället för att sitta och tycka synd om mig själv försöker göra saker, spela Go eller umgås, träna eller bara fippla med datorn lyckas jag tänka på annat och följdaktligen mår jag också bättre. Lite påfrestande ibland eftersom jag inte förrän nu kunnat slappna av helt och göra ingenting en stund.

En fjärde sak är att träna på att inte få ångest. Vissa saker som gett mig ångest har jag försökt göra när jag mår bra för att upptäcka glädjen i dem igen. Det fungerar bra faktiskt.

Något annat som hjälpte var att inse att jag faktiskt "bara" har en sjukdom. Jag trodde först att jag höll på att tappa greppet och bli alldeles galen, men efter att ha sett att det är en mycket vanlig del i sjukdomsbilden kändes det lättare. Jag blir inte galen, även om det känns så ibland.

Jag är faktiskt på väg upp. Jag måste tro det även om jag vet att jag trott det förr när så inte var fallet. Jag har en tid hos en värdslig doktor om ca två veckor, ska bli spännande att se vad han har att säga. Jag tycker det är viktigt att tänka på att man inte måste ignorera den vanliga vården bara för att man har en shamansk världsbild, den är inte byggd på luft även om den i vissa fall kan vara ganska trångsynt. jag försöker alltid stå med ett ben i vardera värld och detta innefattar även min väg till ett friskt liv.

Min plan nu är att försöka ta mig upp till ytan igen för att sedan med hjälp av trummor och snälla människor gå in och avsluta det kapitel i mitt liv som alstrar rädslan. Jag är nämligen ganska säker på vad det är och varför jag reagerar som jag gör.

Meningen med detta inlägget främst att sporra de människor som sitter i samma sits. Det finns en (eller flera) väg(ar) upp, även om allt känns hopplöst och skit. Världen är inte alltid grym och glöm inte att natten är som mörkast strax före soluppgången.

Ledsen om det blev lite rörigt, klockan är trots allt 02:20. Jag ska återkomma med uppdateringar då sådant som är av intresse för den shamanskt intresserade sker.

Hej,

jag tycker det var ett verkligt bra inlägg, och jag tycker att du skall skriva om din väg tillbaka oavsett det har med shamanism eller ej att göra. Det är en stor tröst för den drabbade att veta att man har en medmännsika som förstå en. Det är dessutom en oerhörd tröst att veta att man inte har drabbats för att man varit oförsiktig i det andliga arbete som en del kanske tror.

Du har många vänner och hjälpare.... :)

/stig

Starkt inlägg!

Bra att du tar upp och ser så många aspekter av ditt helande, det skapar hopp att kunna se hur det finns många lösningar på vägen och att de alla är sammanvävda. Att ge sig i kast med att tala om det och bryta ner en så komplex sak som ångest visar att du säkert närmar dig dagen då du tar "demonen" vid hornen och stryper den jäkeln!

Jag tycker att det är inspirerande att du skriver så öppet och hoppfullt, det är många som lever med ångest, utmattningssyndrom, depressioner, fobier osv osv och det enda försvar de flesta har är "lyckopiller", att du ger en nyanserad bild av läkandeprocessen kan förhoppningsvis sporra andra människor till en positiv vändning. :)
Jag gjorde en sökning på panikångest för att få fram siffror och det var inte svårt..

Jag håller med stigfrank, du har många vänner och hjälpare!

Tack!

Det var lite detta som jag hade i tankarna när jag skrev inlägget. Det är så oerhört vanligt, samtidigt vet jag att många (inklusive jag själv) tror att man har blivit spritt språngande galen innan man inser vad som står på. Själv trodde jag länge att jag var på väg ner i någon slags psykos och det gjorde ju inte kampen mot ångesten lättare precis...

Jag tror att det enda viktiga man kange människor är berättelser från sin väg. Juste att det finns människor som är så generösa som du Kalle. Jag berörs och tänker.
Så småningom kan jag nog ge något tillbaka.

Ha det bra

kANDALOPE

Ångest är intressant...åtminstone när man har tagit sig ur den!

Jag fick berättat för mig en gång att det finns två grundorsaker till ångest (förutom ångest man får av kaffe, bakssmälla, vakna i fel säng, tentor, hjärtinfarkt osv...).

Den första orsaken är att man bär runt på för mycket jobbigt i det omedvetna. Att man inte klarar av att känna sina känslor, eller att man har förträngt obehagliga minnen osv. Den klassiska psykologin.

Den andra orsaken är att man inte lever upp till sin fulla potential! Att man inte lever sitt eget liv, att man gömmer sig från sin styrka.
Ångesten kommer när man kommit för lång bort från sin livsuppgift, eller vad man nu vill kalla det.

För mig stämde det här i allra högsta grad.

Först hjälpte det bra att gå i terapi och allt annat jag gjorde för att rensa ut gamla spöken som låg och flaxade under ytan inuti mig.

En lång period var jag utan ångest och livet var fantastiskt skönt.

Men så kom den tillbaka!
Men då fanns inget att rota i längre, det hjälpte inte. Då fick jag tipset ovan. Att hitta min röda tråd här i livet när jag tappat bort den var inte lätt. Men steg för steg har det klarnat, och allteftersom jag antar utmaningarna att bli synlig, att höras, att hämta kraft, att använda mig av kraften och att sticka ut näsan osv. så försvann ångesten igen!

Nu vet jag oftast vad som är felet när ångesten tittar fram ur vrårna. Då har jag fegat ur en gång för mycket, och ångesten försvinner i samma stund som jag tar sats och hoppar (bildligt talat).

Vad som är ens högsta potential i varje stund är förstås unikt för var och en.

Jag har haft MYCKET god hjälp av mitt shamanska arbete när det gällde att hitta min röda tråd. Det tog lite tid, för jag var så envis i vad jag trodde att jag ville. Men hjälp fick jag!

Sedan tycker jag mig se att det finns ytterligare en orsak till ångest. Åtminstone när ångesten är mer kortvarig. Då kan man ha klivit in i någon annans "ångestfält" och känsliga som vi ofta är så tar vi in den utan att veta om det, och då känns den som vår egen. Så kan man göra med alla typer av känslor, de "smittar". Då kan man be kraftdjuren att hjälpa en att byta fokus, att "ta bort" känslorna. Funkar oftast ögonblickligen, eller inom loppet av några minuter i alla fall.

Jag har också hört sägas att ångesten ökar numera, allt fler får allt djupare ångest. Jag undrar hur många ouppyllda potentialer som går runt härute och inget förstår? Vilket resursslöseri att pytsa i alla dessa människor tabletter. Vad mycket bättre för oss alla om man fick hjälp att hitta det som man verkligen känner glädje i att göra! Jag tror att världen skulle bli väldigt vacker då...

"Fråga inte efter vad världen behöver
utan vad som får ditt hjärta att sjunga.
För vad världen behöver är människor
med hjärtan som sjunger."

:D :D :D :D :D :D :D

Kaffe genererar minsann ingen ångest... det är den eventuella BRISTEN på den drycken som skapar den... ehh... :D

Nåja, enligt det du skriver så skulle min ångest vara härledd ur alternativ nummer ett.

När min morsa dog så kraschades min illusion om odödlighet, livet OCH döden blev mycket påtaglig på ett sätt som det inte varit förut. Jag tog väl lite flyktsoda emellanåt och trodde att det hjälpte men en dag kom den... Jag hade klöpt en ny bok och satt på bussen hem. Kände att det var något konstigt med andningen. Det första jag funderade på då var ASTMA... men, då ska det vara svårt att andas UT... nu var det svårt att andas IN. Skumt, nya saker som plågar en är alltid värre (tycks det mig). Igenkännande är tryggt på något vis, även om det gäller en "sjukdom". Jag kom hem och problemet kvarstod, andningen blev mer och mer ansträngd. Tog mig ett varmt bad och för några minuter försvann problemet men jag kände att det fanns i närheten och bara väntade på att få komma fram. Sakta med säkert bröts jag ned... Eller sakta, det var en ganska rask process.

Eftersom jag misstänkte ångest så hälsade jag på en vän och hans sambo. Sambon hade haft väldiga problem när hon var yngre och var väl bevandrad i ångestens utryckssätt och "diagnostiserade" mig på plats och erbjöd mig piller. Tss, det skulle jag minsann inte ha men jag var nöjd med svaret för nu "visste" jag ju vad det var och alltså trodde jag att problemet skulle bli mindre. Men så var det ju första gången jag hade ångest också så den villfarelsen togs snabbt ifrån mig. Besökte en annan vän och där bröt jag ihop helt. Det slutade med att hon fick ringa farsan för jag var helt oförmögen att göra något alls.

Så, på några timmar hade mitt psyke helt blottats. Det kändes som en bulldozer hade kört omkring inne i mig. Farsan undrade varför jag inget sagt men vadå? det gick ju SÅ fort. Han fixade hjälp på studs, fick träffa en präst. Jag var mycket skeptisk eftersom jag har (redan då) välutvecklade aversioner mot kristendomen. Men han var helt otrolig. Redan efter första "pratet" kändes det bättre. Sen fick jag fler tider till honom och jag tror det tog 6 besök för att jag skulle bli "hel" igen.

En gång till har jag kännt att det varit på väg, det var något år efter attacken men sen har det aldrig varit nära mig. Jag hoppas att det så förblir.

Även jag kan instämma i Uthiens inlägg att shamanismen har hjälp mig att hitta tråden i livet. Eller, shamanismen ÄR livet. (för mig).


Mina lyckönskningar i ert arbete //Vindarnas son

Tack!

Hinner inte skriva så mycket nu, men tack för att ni delar med er! Saker och ting känns ju som sagt bättre när man vet att man inte är ensam och obotlig.

Kan meddela att jag efter mycket långt samtal med min mor och lite hjälp av johannesört är saker och ting ännu bättre. För första gången på flera månader kunde jag igårkväll äntligen slappna av helt.

Nu är jag nästan tacksam för att jag har fått en sådan erfarenhet, det kommer att hjälpa mig att hjälpa...

Hej!
Jag tycker den här tråden är intressant. :)
Jag hör också till dem som lidit av panikångest en gång i tiden, så jag kan väl passa på och berätta lite jag med.

Jag drabbades av panikångest för ca 25 år sedan i samband med en för tidig kundalini-resning. Hade känt av det lite innan, men inte i någon större utsträckning.

Men nu blev det väldigt svårartat. De första tre månaderna kunde jag inte ta mig utanför ytterdörren. Som tur var bodde jag i kollektiv då, så jag klarade mig utan att gå ut (jag sökte inte upp någon doktor eller så).

Första gången jag försökte gå ut fick jag vända om igen. Skulle bara till posten i hörnet /ca 50 m), men hela postkontoret snurrade så illa så jag fick gå hem med oförättat ärende.

Nåväl, ångesten lade sig väll någorlunda efter en tid, d v s den var inte konstant, utan kom oh gick ibland. Men jag kunde inte åka någon form av färdmedel (bara gå lite ute).
Fick väl en psykolog några månader senare, som hjälpte mig en del, men ångesten släppte inte.

Det var också vid den här tiden som jag började intressera mig för new-age (hade studerat vanlig religion ganska länge redan). New-age var ju ganska litet då och utbudet var inte alls så stort som nu. I varje fall så fick jag tag på en bok av Krishnamurti. Den heter Att vara fri.

I den här boken står en hel del om hur man kan "hantera känslor för att bli fri från dem" (dvs från att vara "slav" under dem).
Jag tyckte mkt om den här boken och var faschinerad av den.

Till slut beslöt jag mig för att testa Krishnamurtis "teknik" på min ångest.

Återkommer.

Mandra

Hej igen!
Jo, den här "metoden" är mkt lätt att beskriva - men den är ganska svår att utföra.

Enkelt uttryckt så handlar det om att "möta sina känslor", att "gå in i dem". Dvs när man "drabbas" av en känsla, som man önskar bli av med (i det här fallet ångest) så ska man "öka" den, snarare än att försöka minska den. Man ska försöka låta sig "översköljas" av känslan, dränka sig i den, låta sig uppslukas av den. Fattar ni något av detta?

Ett sätt att möta känslan, gå in i den, är att affirmera att man ÄR känslan. Det handlar alltså om att bli ett med känslan, att VARA känslan och inget annat. Lämplig affirmation (det här är inte som att affirmera annars) vid ångest är då:
- Jag ÄR ångest!!!!!
Man upprepar detta samtidigt som man "möter" känslan och försöker gå in i den. Man har lyckats när man ÄR känslan, bara känsla, ingenting annat än känslan!

Helt fnoskigt kan det tyckas. :/ Men vad händer nu? Jo, när man lyckas bli ett med känslan så UPPLÖSES den. Att försöka fly ifrån känslor ÖKAR dem, att möta dem MINSKAR dem!

Det tog mig 2 år att lära mig det här tricket - men när jag äntligen lyckades så försvann ångesten mycket riktigt.
Jag hade sedan ett verktyg att arbeta med och fick göra om det en tid, men det dröjde faktiskt inte särskilt länge innan ångestyen försvann helt.
Numer kan jag inte ens minnas när jag hade ångest sist. Det är massor av år sedan.

Det här tricket funkar även på alla andra känslor - t ex rädsla, stark ilska mm. Jag vet, för jag har provat.

Det ringde. Återkommer.
Mandra

Hej!
Jag har telefontid nu. Lite svårt att skriva, men jag vill säga ett par ord till.

Det låter ju rätt enkelt det här och det är det också. När man väl kommer på tricket. ;)

Problemet med ångest är ju just att komma ihåg att göra dettta, eftersom ångesten uppslukar en så totalt (och det gör den ju också, så hur ska man kunna ÖKA den initialt? men det går).
Man vill ju helst fly ifrån hela känslan. Och när man gör det så ökar faktiskt ångesten.

Det är svårare att göra det här med andra känslor på ett annat sätt, men lättare att komma ihåg då.
Ångest är nämligen inte en riktig känsla, utan en pseydokänsla (enligt mig). Med det menas att den inte är någon äkta, naturlig känsla. Den är något man känner (oftast) istället för att känna något annat. Som ligger "under" ångesten då. På så sätt är den lättare att lösa upp en andra känslor. Faktiskt. Men svårare att minnas vad man ska göra.

Men lär man sig det här så blir man faktiskt av med ångesten (och annat också om man använder tekniken på andra känslor).

Mvh Mandra

Tack!

Det är väldigt lustigt att du skriver detta just nu. Jag ska om 10 timmar träffa en kvinna som ska hjälpa mig genom just den här tekniken. Jag har gått ikväll och nojat lite över om det är rätt eller om det bara ökar ångesten, så ditt inlägg behövdes verkligen!

Tack igen, nu vet jag att jag är på rätt spår.

Jodå, Mandra, jag förstår precis vad du menar!

Jag har inte försökt "öka" känslan, eller affirmera att jag ÄR känslan, mitt sätt är att andas in i känslan, med närvaro och medvetenhet. Men det har samma effekt: känslan blir "värre" för att sedan ebba ut och försvinna snabbt.

Jag har inte tänkt på om det är olika för olika känslor, faktiskt. Ska börja kolla det, det är alltid kul att upptäcka mer!

Jag ska också testa dina sätt, att bli känslan och att medvetet öka den. Fast egentligen så "blir" jag känslan när jag andas in i den, jag är ju så starkt fokuserad på den då.

Jag tycker också att ångest är en pseudokänsla, dvs en känsla istället för någon annan djupare liggande känsla. Oftast är ångesten värre än ursprungskänslan, har inte begripit varför det är så. Knepet är att släppa taget. Lättare sagt än gjort många gånger.

Men jag har en känsla jag aldrig, (hittills i alla fall ;) )lyckats andas mig igenom, och det är min tandläkarfobi. Jag kan hantera den på vissa sätt tills en viss punkt (vanligtvis mitt i behandlingen) när allt utan förvarning bara flippar ur vad jag än gör.

Jag fick lustgas en gång, det skulle vara jättebra fick jag höra, och efter ca 30 sekunder eller så fick de hålla fast mig, så oregerligt panikslagen har jag nog aldrig varit! Den enda effekt lustgasen hade var att jag inte längre medvetet kunde hantera skräcken, så den slapp lös...

Jag har fått lugnande medel, hypnosbehandling, psykologbehandling, fobiträning, till slut fick de söva mig... Jag fick veta efteråt när jag vaknat upp till medvetande igen att fyra personer hade fått hålla fast mig i sängen när narkosen släppte, jag var tydligen så panikslagen att det slutade med flera krampanfall... Men allt detta minns jag inget av. När jag vaknat reste jag mig ur sängen och gick på toa, till allas stora förvåning, jag hade fått så mycket kramplösande och lugnande medel att de inte trodde jag skulle kunna ta mig ur sängen alls den dagen... Jag märkte inte nåt av det. Var bara lite trött och hade tandvärk.

Jo, jag har fått shamanhjälp, och rådet jag fick var att sticka iväg (orsaka en temporär själsdelsförlust), och komma tillbaka när behandlingen är klar.

Jag borstar tänderna mycket noga... Så jag har inte behövt gå till tandläkaren på flera år nu, men jag är fortfarande mycket intresserad av att lära mig hantera den skräcken!

Några tips någon?

(Jag har inga andra fobier...är en ovanligt trygg person på många sätt...fattar ingenting!)

Tack Mandra för tipsen, jag kommer att rekommendera de jag känner att använda den. Jag lider inte av panikångest själv, men den kan ju vara bra att använda för att hantera andra känslor.

Hej Uthien, jag hade tandläkarsrkäck i min ungdom, men hittade en bok av Ainslie Meares Avspänd utan mediciner : hur man övervinner oro, ängslan och smärta
Den hjälpte mig jättemycket, jag började träna avslappning och visualisering. Köpte även en hypnosskiva av Uhneståhl som var oerhört bra.

Jag blev av med min tandläkarskräck och idag slappnar jag av så fort jag sätter mig i tandläkarstolen.

;) Rose

hej

vill gärna hoppa in i debatten med mitt eget exempel, jag lider av panikångest också och medicinerar med antidepressiv medicin sedan många år. i perioder hade jag ångest och panikångest innan jag tog medicin, och så gick det öer men kom tillbaka med stor kraft och den kraften var så stor att jag undra hur någon som inte provat det kan hävda att man inte skall använda medicin? jag var likadan själv ända tills det blev så kraftigt att jag trodde att jag skulle gå i bitar, jag hade träningsvärk i magen av ångesten o s v. käkarna var så spända att jag trodde jag skulle bita sönder tänderna. Medicinen hjälpte mej mycket och jag hade turen att träffa mycket bra läkare i vården och även en mycket bra terapeut.

Vilken lättnad det blev att möta förstående människor! Och panikångesten avklingade sakta...utom vid en speciell situation; ...när jag skall resa!

Och det är ett jävla problem, ingen terapi, hypnos eller lugnande medel har kunnat knäcka den frågan! Att möta den rädslan har jag försökt och att gå in i den dessutom. Har det hjälpt? Nej, inte för mig...MEN JAG GER INTE UPP.

När jag började arbeta -praktiskt- med shamanism var det bl a för att jag upplevde
att i paniken och i den fysiska resan kom jag in i ett skrämmande annorlunda medvetandetillstånd, och jag som läst om shamnismen i flera år och avfärdat det som farligt, -och ett frivillgt schizofren tillstånd- tänkte att jag skulle möta rädslan precis som ni beskrivit.

Och efterhand upptäckte jag att shamanismen gav mig många andra bra insikter och ursprungssyftet -att hjälpa mig själv- har givit plats för en önskan att hjälpa andra. Och den känslan har jag alltid haft; -att vilja göra något gott fr andra.

Hursomhelst; jag tycker inta man skall avfärda mediciner eller den vanliga vården,
utan se det som en nödvändighet när man behöver det. jag tycker inte att man skall sätta sig till doms över dem som använder mediciner, hur skall man kunna bedöma en anna männikas smärta om man inte haft någon själv, man kan bara tolka den. Sen så är det så att en sorts medicin inte passar alla människor så vi är även där olika. Allså; tar du seroxat tex utan verkan betyder det inte att Cipramil inte heller fungerar. dessutom gör en lugnande tablett då och då inta att man fstnar i ett missbruk lika lite som en snaps gör en människa till alkoholist. Det är när tabletten tas för att hjälpa upp för ett tråkigt liv, ett stressigt jobb ett dödsdömt förhållande eller annat som det börjar bli farligt.

Som avslutning vill jag skriva att shamnismen har gett mig ett rikare liv, trots att jag inte har löst reseproblemet, att jag kan medicinera utan att känna mig som en förlorare och att jag lärt mej mycket om mej själv och andra. Jag medicinerar, so what? Det gör en diabetiker också, ingen kräver att han skall sluta med sin medicin.

/
stig

Nä, jag tycker definitivt inte att du ska känna dig det minsta attackerad för att du äter mediciner. En gång i tiden så räddade medicinerna livet på mig när ingen annan hjälp fanns att få. De kan helt klart vara både nödvändiga och livsräddande. Funkar de för dig så är det ju jättebra!

Det jag menar när jag tycker att läkare för lättvindligt skriver ut mediciner är att jag tycker det är så vansinnigt trist att det ofta är det ENDA alternativet om man vill ha hjälp alls. Jag tycker personligen så här: bara det faktum att man ställer sig innanför dörrarna på en psykmottagning skulle medföra att man fick rätt hjälp inom vettig tid. Det finns orsaker till att man ställer sig där, man går ju inte dit för att det är en kul plats precis! Sedan kan hjälpen vara så oerhört olika för var och en, alltifrån att man hittar lite samhörighet i en grupp en kväll i veckan t.ex. till akut inlåsning och medicinering när man inte längre klarar sig själv och blir en bokstavlig fara för sig själv och andra.

Jag känner sorg när jag tänker på resursbristen i allmänhet (eller snarare fördelning av resurser) men framförallt på den ENORMA okunskapen generellt, även hos läkare och personal inom psykiatrin. Och återigen: jag tycker de gör ett jättejobb utifrån den kunskap och de förutsättningar de har, men jag tror att det här är ett så mångfacetterat och stort problem att vi människor faktiskt får betrakta oss som ganska okunniga. Världen hade sett helt annorlunda ut om vi förstått mer av hur vi kan hjälpa varandra helt enkelt.

Jag fick höra av en ung, skicklig läkare för länge sedan att medicinerna som fick mig att skaka och darra och sova större delen av dygnet var livsnödvändiga för mig, att jag fick se min sjukdom som diabetes eller MS och att min hjärna hade brist på substanser och jag skulle behöva medicinera hela livet.

Idag är jag friskförklarad, har levt ett friskt liv i många år, inte haft några återfall, och jag äter inte en endaste liten psykmedicin. Läkaren ville väl, men hade fel!

Jag tror att det finns så mycket mer vi kan göra!

Det är det som är intressant att diskutera tycker jag, inte om det är bra att äta mediciner eller inte. Jag förstår inte varför man behöver känna sig skyldig eller sämre för att man äter mediciner. Men jag får ofta den responsen när jag säger att jag själv numera är ett levande bevis på att det går att bli frisk, att det för somliga av oss faktiskt finns alternativ.

Var kommer den skulden och skammen ifrån? Det skulle jag gärna vilja veta.

hej igen!

jag tycker att medicinen är medlet, inte målet. Framför allt skall man inte ge upp och inte bli nertryckt av återfall, vilka kan komma. Vi är olika och lika på samma gång. Medicin är fel om det är den enda lösningen. Jag känner mej rätt stark idag men det var en gång när allt jag läste fick mina känslor att fara upp och ner, larmrapporter hit och larmrapporter dit. man är så känslig och svag när man är sjuk att man behöver balanserade rapporter. Och balanserade rapporter tycker jag att det finns gott om på "vårt" forum. Ville mest framhålla att skolmedicin är bra ibland...

stig :D

Huvaligen.

Så kom den då, dagen då jag mötte mina rädslor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta blev en vändpunkt.

Det var alltså igår (torsdag 15/9-05) som jag först genomgick en terapi för att se vad som låg bakom rädslan och sedan mötte den i en envig.

Den första terapin har nog föga värde för någon annan än mig, men jag kan berätta om envigen.

Thomas trummade, Hedning skallrade. Jag befann mig på en kyrkogård och letade efter någon som kunde hjälpa mig att slutföra helandeprocessen som påbörjats. Vinden kom, vinden lyfte mig och talade. Den förde mig ner i magen, ner i ångestens epicentrum och jädrar i min lilla låda vad mycket ångest där var. Ångesten stegrades paniken stegrades och jag kämpade för att inte kämpa emot. Jag föll (bokstavligen) längre och längre ner. Det var den absolut starkaste resa jag någonsin haft och då har jag ändå mina andliga rötter i den psykedeliska kulturen. I 5-10 minuter (tror jag) låg jag i epicentrum och försökte falla så djupt som det bara gick. Det är väldigt svårt att återge vad jag upplevde, mycket kommer jag inte riktigt ihåg. Klart är iallafall att ångesten bodde i magen och i magen var det svart. Kolsvart. Till slut avtog ångesten precis som Mandra beskrev det, men nu var jag sliten. Jag återvänder till min kropp, rädd och spyfärdig men stärkt av vetskapen om att jag klarade något som jag varit rädd för länge. Jag gjorde två resor till men ingen lika stark. De bestod mest i att slita loss bitar av ångest som satt fast längs väggarna.

Idag är jag sliten men vid gott mod. Jag har hittat en teknik som fungerar och slitit upp en jävla massa skit, nu återstår bara att låta såren läka. Jag hoppade över min föreläsning idag till förmån för sömn, det känns att det var ett vettigt drag. Nu ska jag vila, vila, vila och diska.

Tack alla inblandade! Om mina tidigare steg uppåt varit små nätta balletsteg så var det här ett sjumilakliv.

Grattis!

Starkt jobbat och samla krafter tills vi ses igen!

stig :D

GOTT att höra Kalle! :respect:

Mvh,
Thomas

Hej Kalle!
Gratulerar! Det var tufft gjort. :)
Tänk också på att du inte bara gick in i ångesten, utan att du också satte igång en helandeprocess, i och med att du gjorde detta under en trumresa. Så låt detta helande ta den tid det behöver. Jäkta inte på med mer just nu. Utan vila bara.
Kram från Mandra

Åhh, du har lyssnat till vinden... ;)

Härligt att höra att du är på gång. Mina lyckönskningar till fortsatt helande.

"Jag ska också testa dina sätt, att bli känslan och att medvetet öka den. Fast egentligen så "blir" jag känslan när jag andas in i den, jag är ju så starkt fokuserad på den då."

Ja, det är förmodligen samma sak du gör. Det blir samma effekt.

"Jag tycker också att ångest är en pseudokänsla, dvs en känsla istället för någon annan djupare liggande känsla. Oftast är ångesten värre än ursprungskänslan, har inte begripit varför det är så."

Ångest är nog antagligen en typ av försvarsmekanism. Den är till för att försvara en mot andra starka känslor som man inte klarar av. Som vilken annan blockering/försvarsmekanism. Jo, ångesten kan vara värre än ursprungskänslan. Man kan väl bara konstatera att psyket inte alltid är särskilt smart. ;)

"Den enda effekt lustgasen hade var att jag inte längre medvetet kunde hantera skräcken, så den slapp lös..."

Ja, vissa "medikamenter" har den effekten på ångest. Blev själv varse det när jag tvingades äta morfintabletter i tre dygn (hade kluvit två fingertoppar, som det sedan visade sig bli kallbrand i, ett av dem). Morfinet hjälpte inte mot smärtan, men ångest fick jag. :blink:

"Jo, jag har fått shamanhjälp, och rådet jag fick var att sticka iväg (orsaka en temporär själsdelsförlust), och komma tillbaka när behandlingen är klar."

Låter som ett hemskt svårt råd att följa när man är mitt i paniken. Och annars också för den delen. Det är nog inte det lättaste att lära sig.

Du skriver en del av vad du fått för hjälp som inte är av shamansk natur. Vad jag skulle vilja veta är vad du gjort shamanskt (om du vill berätta det). Jag tror att din tandläkarångest är alldeles för stor för att du ska kunna hantera den när du är hos tandis. Den är kanske också för skrämmande att "anfalla" direkt på shamansk väg.
Vad jag skulle föreslå är att du ägnar dig åt lite shamanska övningar "kring" detta, för att lite stillsamt närma dig själva kärnproblemet.
Har du gjort något sånt?

Mvh Mandra

Det sista messet var till Uthien. Glömde. Förfärligt vad jag slinter idag. :/
Mandra

Tack Mandra för ditt svar!
Faktum är att sedan jag skrev den där texten om tandläkarskräcken så händer det lite saker, och jag börjar ana ugglor i mossen om vad det handlar om...

Jag får tassa fram försiktigt, märker jag, för det är precis så laddat som det verkar.

Jag har gjort en resa för några år sedan på den här skräcken, hamnade i dödsriket, och sedan dess har jag passat mig noga för att rota i det hela. Det var lite väl mycket för mig på den tiden helt enkelt.

Förhoppningsvis har jag mer kraft att hantera det numera...

Men jag skulle faktiskt vilja veta mer om ni andra har erfarenheter från dödsriket, om det är något man skriver om förstås.

Jag har varit där flera gånger sedan dess, för att hjälpa andra, men för egen del verkar det vara livsfarligt... Eller är det bara rädslan som spelar spratt med mig????

Tack för alla fina inlägg! Kul att se att tråden blev vad jag ville ha den till, en inspiration inte bara för mig utan andra människor i samma situation.

Börjar väl så smått att ta mig riktigt upp nu. Har fortfarande ångest vissa kvällar, men det är inte lika mycket och håller inte i sig lika länge. Jag tränar aikido flera gånger i veckan, de kvällar jag tränar (idag t.ex.) känns det nästan inget alls, ibland helt bra.

Ska till doktorn på måndag, får se vart det barkar hän sedan.