Detta skedde på eftermiddagen den 28 december 2007.

För tillfället befann jag mig på mitt landställe i södra Norrland, med familjen. Jag bestämde mig en eftermiddag att gå ut och sätta mig i skogen och försöka mig på en trumresa.
Jag började gå upp genom skogen, hittade en plats uppe på berget där jag hade lite utsikt över sjön nedanför och bergen mitt emot.
Jag slog mig ner på mossan, sittandes på en plastpåse (det var snö och blött på marken...).
Eftersom jag nästan alltid varit rädd för mörker och känt mig lite osäker i stora skogar så kände jag mig en aning osäker även i denna situation, speciellt eftersom klockan var halv tre och det redan började mörkna lite. På senare tid har min mörkerrädsla trappat ner rejält, men lite av rädslan finns fortfarande där.
Innan jag satte på mp3-spelaren så bad jag en "bön" om att skogen inte skulle skrämma mig, men gärna säga till mig. varna mig, om jag beträdde för avancerad mark för en nybörjare som jag. Jag har endast haft en någorlunda lyckad trumresa innan och jag har aldrig gjort en trumresa i en skog förut.
Jag valde Michael Harners 15-minuters dubbeltrumspår, det som jag gillar mest.
Jag satt i skräddarställning med händerna avslappnat på knäna. Denna gång tog det inte lång tid innan jag kom in i början till ett transliknande tillstånd, det brukar ta nästan 10 minuter vanligtvis, men nu kände jag mig redan på ett annat plan efter bara ett par minuter.
Jag kände först att jag färdades genom en tunnel, i hög hastighet, och kom efter ett tag ut på en annan nivå. Jag svävade runt där ett tag innan jag återfann mig i skogen, fast i ett annat medvetandetillstånd.
Strax började jag känna att skogen liksom vaknade till liv. Jag kände helt plötsligt av alla skogens energier, trädens energier, och varelser som lever i andra dimensioner, eller bara inte är synliga för det mänskliga ögat.
Jag såg dem gå runt (och när jag pratar om att se på detta sätt så är det långt ifrån vad man kan jämföra med att se med det mänskliga ögat, det jag pratar om är det spirituella seendet) omkring i skogen. Vissa stod och tittade på mig, några kom nyfiket fram, medan andra vandrade runt med sina egna bestyr, helt obrydda av min närvaro. En av varelserna stod väldigt nära framför mig, och stampade då och då med foten i marken. Jag kunde verkligen känna stampningarna även i min fysiska kropp, och kunde höra ett svagt ljud av det. Först blev jag lite rädd och slog, utan att tänka på det, upp ögonen en kort sekund, men slöt dem igen när jag insåg att inget fysiskt stod framför mig. Jag kom snabbt in i trans igen och varelserna var fortfarande där.

Jag började reflektera över hur min egen kropp kändes och såg ut. Som jag skrev förut så satt jag i skräddarställning, och nu kändes det som att i mitt knä vilade ett energifält format som ett ägg. Min kropp omslöt detta energifält, armarna låg runt om den och min mun omslöt toppen av ägget. Men inte nog med att detta äggformade energifält omslöts av min kropp, det omslöt öven min kropp också. Som att det fanns en gräns, eller snarare ingen gräns, mellan energin jag omfamnade och energin som omfamnade mig. Den var på sätt och vis samma.
Jag reagerade också på hur jag såg ut. Min kropp var gråaktigt lila, väldigt smal, man kunde se benen under huden. Mina lemmar verkade längre än normalt, och min kropp hade inte ett hårstrå någonstans, inte heller på huvudet. Jag hade heller inget kön, utan såg väl mer ut som något som kan beskrivas som en alien. Mina käkar var också de märkliga, eftersom de var nästan lika utvidgade som de kan vara på en orm, för att kunna omsluta äggets topp. Mina ögon var slutna, men ändå kunde jag se. Energifältet jag omfamnade och som omfamnade mig hade en orangegul ton och lyste skarpt. Den hade ingen direkt yta, men jag kunde se färgskiftningar liksom flyta utmed, nästan som närbilder på solens yta, dock inte lika skarpa färgskiftningar.

Till det hela hör att jag innan jag satte på trumljudet så bestämde jag mig för att syftet med resan var att finna en växthjälpare, och jag valde blåbärsris, då det på platsen fanns massor med blåbärsris. Jag hade hittills tänkt hela tiden under resan att jag skulle möta det här blåbäret.
Jag mötte inget blåbär, men strax efter att jag studerat min kropp och mitt energiägg så såg jag framför mig tre små svampar, en större i mitten och två mindre som liksom gömde sig bakom den större. De var väldigt små alla tre, och såg ut som någon form av serietecknade svampar, korta, tjocka fötter och stora, breda, trekantiga hattar. De såg på något sätt blyga ut, som att de inte ville störa mig.
jag talade tyst till dem, sa att de var välkomna in i mitt energifält om de ville bli mina hjälpare. Efter ett ta vågade sig den större svampen närmare mig. Jag öppnade upp mitt energifält och svampen kom in i det. När den väl var inne fyllde den upp hela mitt synfält, och jag häpnade över hur vacker den var. Foten hade antagit en svag, ljusgulorange färg med blå inslag, och hatten var av liknande nyans som mitt energifält, men med lite lila inslag. Ytan på svampen böljade och skiftade på liknande sätt som mitt energifält. Helt plötsligt försvann svampen ur mitt synfält, och jag kände att den hade gått in i mig.

När detta skett kom jag tillbaka till att tänka på varelserna som rörde sig omkring mig. Helt plötsligt hörde jag något närma sig, något stort. Det kom närmare mig, snett bakifrån till vänster om mig. Jag kunde höra dess fötter eller tassar eller vad det var, trampa genom snön, fotstegen hördes väldigt väl. Det stannade ungefär 50-70 cm ifrån mig och betraktade mig. Jag såg aldrig vad det var, men jag skulle gissa på att storleken på den var någonstans mellan en älg och en elefant, väldigt svårt att säga.
Men närvaron av den gjorde mig nervös. Jag började känna mig osäker och lite skrämd. Jag kom att tänka på att detta kanske var att gå för långt med min ovana, och att skogen nu kanske varnade mig för att fortsätta resan ännu längre.
Jag visste inte hur lång tid det var kvar på ljudfilen, det kunde vara två minuter, det kunde vara 10, men jag vågade inte vänta på callbacken, jag började bli riktigt skrämd.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle avsluta trumresan utan callback, men chansade, och försökte själv ta mig tillbaka till min fysiska existens, öppnade ögonen långsamt och stoppade mp3-spelaren.

Jag plockade ihop mina saker och begav mig därifrån, men hela hemvägen genom skogen var jag på spänn, och min egen skugga skrämde mig vid ett antal tillfällen, likaså små ljud i skogen. Så fort jag kom innanför dörren försvann dock rädslan, för där stängde jag till min spiritualitet helt (det har den effekten när jag umgås med min familj...).
Hela natten tänkte jag på det jag hade sett och känt, och innan jag somnade tittade jag ut genom fönstret, upp mot det skogsparti där jag hade suttit. jag tackade skogen för den upplevelse den hade delgett mig, och gick sedan till sängs.

Tack för en trevlig upplevelsebeskrivelse! Jag är nybörjare och har ännu inte haft någon "tydlig trumresa". Tycker mig inte haft tillräckligt med ro hemma ännu för att göra ett seriöst försök. Hade gärna provat vid tillfälle ensam i naturen med ett tält framför en brasa. Det är väl också positivt att det var svampar och inte blåbär (som du förväntat dig) som kom fram. Jag menar att det väl då blir tydligare att det inte är något du själv frammanar utan faktiskt något annat som du inte helt själv påverkar? I naturen har jag faktiskt aldrig känt rädsla, bara trygghet. Upplever mer otrygghet på gatorna i stan. Lycka till med din svamp!

Vilken upplevelse! :) Hur känner du för vad du såg såhär i efterhand, bakom lite reflekterande?

Jag har ännu inte direkt haft ork att reflektera kring det hela så mycket som jag har velat, det har hänt alldeles för mycket i det "verkliga" livet och jag bröt ihop pga stress imorse... >_<

Men vissa saker har jag lagt märke till. Som jag skrev så har min rädsla för skogar och mörker minskat, och nu känner jag mig alltmer trygg i sådana situationer, även om skogens väsen skrämde mig mot slutet av resan.
Men på något sätt känns det som att jag kan ta till mig mer av naturens energier när jag rör mig utomhus, som att jag lättare kan känna av och ta del av krafterna från träden omkring. Som att resan öppnade upp mig ett snäpp till.

Att se mig själv som jag gjorde i resan var också något jag tänker på en del. Det var mäktigt att kunna se sina egna energier i såna speciella färger, och i vardagen tänker jag mer och mer på mig själv i det utseendet, inte fysiskt, men som att jag känner de energierna jag såg hos mig själv.

Jag går förövrigt väldigt snabbt fram i min spirituella utveckling. Jag stressar inte fram, men en god vän som kan en hel del om det jag upplever nuförtiden sa för någon/ett par månad(er) sedan att han aldrig sett någon utvecklas så fort som jag gör, att han inte riktigt fattar hur jag klarar av det och hur jag kan ta åt mig allt. Samtidigt så är dte inte lätt, för jag hinner inte med att tänka på allt själv. Det kommer till mig men är inte alltid så lätt att hantera. Jag hinner inte tolka allt! ;)
Skogsresan innehöll så mycket som jag aldrig någonsin kunnat ana fanns där. Och allt skedde verkligen snabbt och klart den här gången, till skillnad från den enda lyckade trumresan jag haft innan, då allt tog lång tid och var diffust.