Jag har börjat fundera lite kring hvilket språk jag vill använda när jag ska använda runorna. Tycker ni det är samma kraft i att använda det nya språket? tex. häst för eh, älg för algiz, ask för ass? Jag menar att man bör använda det språket som ligger närmast det man best forstår, fordi det gir mer mening för en själv. Jag har upplevd åtsistonde att jag står och talar gammalt germaniska, och det har jag inge kännskap till alls. Jag identificerar inte det jag sejer. Har ni något innspel på det här?

Svaret kanske ligger i följande fråga: vilket av språken ger bäst resultat för dig?

Jag tror att det är helt rätt att fundera kring orden, för olika ord har olika meningar i olika sammanhang. Jag tror själva "språket" beror på hur erfaren man är av det sammanhang man försöker närma sig.

Om man använder ord som har en viss mening till vardags, kanske orden inte känns "magiska" när det används i ceremonier. Om man är erfaren av sammanhanget, är det inte säkert att det behövs några speciella ord, vilka ord som helst duger för att lyfta fram den inre förståelsen/känslan/insikten som är bortom ord.

Men ibland kan orden behövas som en farkost, eller om vi kallar dem katalysator för att "känna in" det man försöker finna, ett sätt att förtydliga intentionen för sig själv.

Samtidigt finns det olika traditioner och förståelser för musikaliska toner i rösten, rytmer och vibrationer i bröstkorgen/halsen/magen när man känner och hör det man säger. Då menar man att ett visst språk, eller att använda vissa speciella ord förhöjer denna upplevelse. jag kan själv tycka att vissa samiska ord, när jag lyckas uttala dem någalunda, förmedlar en speciell känsla inuti mig. Men till största delen är det själva "uppmärksamheten" på upplevelsen av det man säger som gör själva skillnaden.

Kort sagt: att vara närvarande i det man gör, är viktigast.
/m