Kan man bli bestulen på en bit av sin själ??

Ja, det kan man. Och man kan ta delar av andras själ utan att göra det "med flit". Och man kan ge bort delar av sin egen själ till andra, också utan att göra det "med flit".

Om man misstänker att det är så hur gör man?

Då ber man någon resvan och shamanskt kunnig om hjälp.

jag känner ingen sån.. :-(

PM skickat till dig.

Är det inte en av flera själar,
eller en hel aspekt av en själ?
Har inte hört att man kan förlora en "bit".

(Kallas för Soul Loss inom Academia,
där det här fenomenet kan stå för
förklaringsmodeller av olika sjukdomar,
såsom schizofreni och mpd.
I vissa kulturer är det så vanligt med Soul Loss
att schizofreni är norm snarare än undantag.)

Ja, det anses väl vara en av den absolut vanligaste orsaken till obalans inom det shamanska synsättet på sjukdomar och diverse andra otrevligheter. Något har hamnat på en plats där det inte hör hemma. Det är delar av själen, det är det begreppet man använder. Jag förstår inte vad du menar med en "hel aspekt av en själ".

I vissa kulturer? Vilka då? Den västerlänska?

Jag betvivlar att det kan vara vanligt i kulturer med obrutna shamanska traditioner eftersom det låter så otroligt paradoxalt då man där har både det "rätta" synsättet och kunskapen att skapa balans, d.v.s återföra förlorade själsdelar mm. Det där låter mer som att det är ett resultat av västerländsk forskning på en kultur som inte legat i linje med forskarnas egna tankesystem och därför misstolkats. Det har väl t ex varit ganska vanligt att forskare "diagnostiserat" shamaner som schizofrena, därför att de inte har haft hela bilden klart för sig.

Jag har inte hört att man kan ha delar av en själ, däremot att man har olika sorters själar, olika aspekter så att säga. En känslomässig, en kvinnlig, en manlig, osv. Det kan kanske vara samma sak, inte säker, men jag tror inte det.

Det är väl inte normalt att vara schizofren eller ha flera personligheter
i det västerländska samhället?
Kanske iof, det beror nog på vem man frågar. :)
(Det finns ingen västerländsk kultur, västerlandet är för fragmenterat)


Kommer inte ihåg exakt vilken stam det var,
men det var någonstans i nordvästra sydamerika.
Om man inte beter sig splittrat och förvirrat,
som att man ena sekunden älskar blått nästa sekunden rött,
eller ser på detaljer i löv men ser inte personen alldeles framför,
då tycker dom andra i stammen att det är något fel.
Shaman säger till och gör något åt,
om det är för få personligheter i en kropp,
om man bara är kvinna eller bara man,
bara högerhänt eller bara vänsterhänt, etc.
Det är individuellt förstås,
alla är inte alla saker hela tiden.


Det är vad jag hört i alla fall,
på en lektion i medicinsk antropologi.
Poängen med medicinsk antropologi är just precis
att det är olika synsätt på vad som är sjukt och vad som är friskt.
Jag kan inte komma från min kultur och säga åt någon i en annan kultur
vad som är fel eller hur dom ska bota.
Det finns inget "rätt" synsätt, vare sig det är Ipren eller något annat :)

Nej, det är inte samma sak. En person har en själ. Delar av den själen kan förloras, och återfås.

Men du kom ju inte från någon kultur? :)

Jag håller med dig om att det inte finns ett rätt sätt. Det finns olika perspektiv, olika traditioner. Själv har jag inte läst medicinsk antropologi och har ingen susning om vad det är du pratar om, har aldrig hört talas om det där. Så man kanske kan säga att du talar utifrån ett medicinantropologiskt perspektiv och jag talar utifrån ett shamanskt perspektiv. Det kan vara bra att klargöra de olika utgångspunkterna i en konversation.

:)

Jag är böjd att hålla med laquesabe, men jag har en litet annan syn på själen, fastän det i slutändan kanske inte har så stor betydelse. Låt mej förklara närmare.
Jag tror att själen är odelbar. Jag tror inte man kan ta enbit av någon annans själ. Men däremot "vet" jag att man kan lägga liksom ett "fingeravtryck" på en annan människas själ, och via det avtrycket liksom stanna kvar, störa, ha koll, påverka, eller vad man vill kalla det. Idka makt, det är väl det bästa uttrycket.
Om man känner att man har ett sådant avtryck inom sej (eller då - om man förlorat en bit av sin själ, om man vill se det så) så är det klokaste nog att försöka få någon att ta bort fingeravtrycket (eller återställa den förlorade själsbiten), och helst av allt installera ett skydd, så att det inte kommer fler fingeravtryck av illasinnade personer, eller om man så vill - så att ingen kan stjäla bitar av ens själ igen.
Så - i slutändan spelar det ingen roll HUR vi tror fenomenet uppstår, det är slutresultatet dvs avlägsnandet av fingeravtrycket/återställandet av själsbiten + installerandet av skyddet som är det viktiga.
Bara mina två cent. Korrigera gärna, om ni tror jag har fel. Jag är ingen expert på området ;)

Intressant Peter.
Det som du talar om påminner starkt om det Castaneda beskriver som energikroppen. Han menar att din uppmärksamhet i olika situationer är unik, och är ditt speciella fingeravtryck. Din uppmärksamhet i detta fall är alltså energi, och det som är du(eller själen) är alltså energikroppen(din samlade uppmärksamhet). Hans teknik 'recapitulation' går upp på att samla in dessa fingeravtryck.. ska vi kalla det... oaktsamma användande/ förbrukning av energi och att avlägsna andras "avtryck" i din egen energikropp.

Som du säger blir det i praktiken samma sak om man kallar de "delar av själen". Bara olika sätt att prata om samma sak B) på samma sätt är det möjligt att ha flera själar, som tex vissa samerna menar.

/m

tack, det var en bättre förklaring än min ! :)

Det är inte underligt att själsdelsförluster kan innebära att man upplever att man inte är närvarande, att man känner sig tom eller förvirrad och splittrad. Själsdelarna slutar inte att vara den här personens själ, men de finns inte i kroppen längre där de hör hemma.

Det där behöver inte vara samma sak. Det kan också vara helt olika saker och är helt uppenbart två helt olika metoder. Det finns ingen anledning att mojsa ihop alla världens metoder till en enda och tycka att det är samma sak.

Däremot kanske det ena kan ge resultat till det andra men det är ju jättesvårt att säga och är egentligen ganska ointressant. T ex kan kanske rent hypotetiskt en själsdel komma tillbaka med hjälp av omläggning av dåliga vanor eller psykoterapi, men då har vi gått ifrån det shamanska och de begreppen har förlorat sitt sammanhang. Då är det inte shamanism längre, utan just psykoterapi eller att någon helt enkelt har tagit sig i kragen.

För övrigt kanske detta förtjänar en egen tråd? Det har ju spårat iväg.

Själsdelsförluster hör väl till själastöld,
känns "on topic" :)

Men vem är det som stjäl en själ egentligen?
Det måste inte vara en shaman?
I slumområden stjäls det mycket själar,
i Kongo-Brazzaville till exempel.
(Säkert också Rosengård, brrr)
Men det känns inte som att finns fler
med möjlighet att stjäla själar just där.


Också intressant med psykoterapi.
Jag ser Dr Phil framför mig,
sittandes med sin kognitiva psykologi.
(Jag tror inte på psykologi)
Varför skulle det hjälpa egentligen?
Är det psykoterapeuten som kan se en själaförlust,
och/eller är det terapi i sig självt som kan hjälpa mot själaförlust?
Dr Phil skulle säkert kunna se en trumning som terapi,
men kan man se Dr Phil som shaman? :D

Doctor Phil är lika mycket shaman som en tvålkopp är segelfartyg.

(förlåt, det var kanske elakt sagt, men jag kunde inte låta bli)

Självklart är Dr Phil ingen shaman. Det är just det som är poängen. Att man ska låta olika metoder vara olika metoder. Att låta dem förklara olika saker, olika aspekter av tillvaron. Att de alltså INTE behöver förklara samma sak på olika sätt, utan helt enkelt bara är olika saker.

Det är OT därför att ursprungsinlägget bestod av en egen personlig fråga och hade förmodligen inte som främsta syfte att diskutera själsdelsförlust i allmänhet.

Det är inte "shamanen" som stjäl själsdelar. Det är något som i princip kan hända alla och som i princip kan göras av alla. Oftast oavsiktligt förstås.

Och oftast handlar själsdelsförlust inte alls om stöld utan om att man kanske råkat ut för trauman, diverse jobbiga upplevelser etc etc.

Jag kanske har varit otydlig, så jag gör ett nytt försök:

Grunden till det tidigare hypotetiska exemplet utgörs av att det inom shamanismen anses att allt i den här fysiska världen har en andlig motsvarighet i andevärlden. Gör man något i andevärlden kan detta få följder i den vanliga verkligheten och vice versa. De hänger ihop. Det är så shamanskt bot fungerar.

Då kan man även anta att saker som görs i den fysiska världen och i den vanliga verkligheten kan få konsekvenser i andevärlden. Syftet med det tidigare nämnda exemplet var alltså absolut INTE att framhäva att en psykolog skulle kunna vara en shaman eller något i den stilen, utan var snarare till för att visa att det OM det nu i slutändan eventuellt skulle kunna innebära samma konsekvens, d.v.s att en själsdel återfås, så skulle det kunna vara p.g.a ovan nämnda beskrivning.

Men, går man i exempelvis psykoterapi så används ju som sagt som tur är inte begrepp som "själsdel" och framförallt används inte den metoden och det är därför oftast ointressant att försöka dra paralleller dem emellan. Börjar man snacka om att psykoterapi och shamanism egentligen är samma sak så har man flummat iväg och har tappat förståelsen för de olika metoderna samt de olika tillhörande begreppen.

Jag ser gärna därför, som sagt, att man låter olika metoder vara just olika metoder. Castanedas rekaputilation är måhända en shamansk metod, men det ÄR inte själsdelsåtervinning. Utan just rekaputilation. Min erfarenhet av den metoden är minimal, för övrigt. Tror jag testade det i typ 2 minuter i samband med att jag läste någon bok i min yngre ungdom.

Hoppas jag tydliggjort eventuella otydligheter.

Det är solklart, laquesabe, vad du menar. Det som "provocerar" är såklart att det bara finns en enda schaman-väg att följa.

Jag kan inte spekulera vad som triggade Turquoise att kalla det just "bli bestulen på en bit av sin själ", men jag kan tänka mig att Turquoise hört något om det nånstans, och det "känns" för Turquoise, som att det skulle kunna vara en bit som är borta.

Titeln är "Tomhet?", och naturligtvis hör detta ihop med känslan Turquoise har. Visst kan den komma från en hel massa saker, och säkert finns det flera olika schaman-metoder som kan hjälpa Turquoise.

Det är möjligt att du, laquesabe, har mer information som gör att du vet vad som är rätt för just Turquoise(pm-kontakt?), och jag har respekt för en snäv traditionsutövning, och vet hur effektivt det kan vara, och hur "flummerier" kan störa och förvirra. Jag vet själv och har fått erfara hur kraftfullt och effektivt ditt fokus kan vara.

Men jag förstår inte hur det kom sig att detta blev "din tråd"? Detta är ett forum som samlar en massa olika människor med olika erfarenheter och perspektiv. Varför är bara ditt, det som ska tillåtas i denna tråd?

/m

Nej, jag tänkte väl mer att VÅR tråd kunde leva vidare under en mer passande flagg helt enkelt och utvecklas som diskussion. Nu kanske inte Turquoise bryr sig ett dyft egentligen så jag borde ju verkligen låtit det vara så att hon kunde sagt till själv om det störde.

Jag tolkade tråden helt och hållet utefter hennes undran om i fall en bit av själen kan försvinna, och inte utefter vad som kan göras i allmänhet om man känner tomhet.

Jag menar inte heller att det finns ett sätt eller bara ett enda bra sätt, utan glädjs över att få ta del av andras erfarenheter. Om du t ex har erfarenhet av övningar som har med Castaneda att göra så skulle jag tycka att det är superintressant att få ta del av. Men oavsett vilket är det inte "själsdelsåtervinning".

Att det finns mycket annat, och även andra shamanska metoder, som skulle kunna hjälpa Turquoise tror jag också definitivt på. Jag tror att många kan bli hjälpta av en himlans massa olika saker.

Skillnad på ande och själ? Är det det som gör diskusioner om detta ämne så förvirrat?

Mvt Martin Olsson, Eremiten

:respect:

Jag vet inte om jag har hört om det någonstans. Däremot var det en väldigt stark känsla jag hade, som om någon stulit en bit av min själ. Huruvida det är rätt och riktigt vet jag dessvärre inte.

Jag tycker att det är intressant och läser varje ord.

Ja du... Jag har ingen aning. Jag tror att det blir missförstånd och förvirring generellt delvis p.g.a själva formen på underlaget för diskussion men även p.g.a diskussionen i sig, eftersom att shamanism framförallt är något man GÖR, här och nu i det "riktiga" livet. Men jag tror även att en hel del andra faktorer spelar in också, beroende på vad det är för situation helt enkelt. För min del känns det i alla fall inte alls skönt eller fruktbart med den här typen av diskussion på nätet så (delvis) därför lägger jag ner det helt nu.

Dock funkar det (TT) uppenbarligen väldigt bra som kontaktförmedling och sådär. :)

Okej, gott. :)

Det här är en intressant diskussion, där ingen har rätt eller fel.
Man kan välja att ta till sig det som sägs eller inte,
huvudsaken är att det finns utrymme att fortsätta diskutera.
Om man inte låter en diskussion fortgå
låter man inte andra få chansen att ändra sig.


Jag tror inte alls att man kan förlora en del av en själ.
Det vore att gå emot hela tanken på en själ överhuvudtaget.
En själ är ju essensen, det som gör en till den man är.
Man är fortfarande den man är om någon förändrar en,
så själen är kvar om någon förändrar en.

Däremot är man inte sig själv längre om någon tar ens själ kort och gott.
Då är man ingen, inget, tomhet.
Utan själ har man inget öde,
inga intentioner,
man är inte ett subjekt längre.
Har man en själ kan man göra val,
man har moral,
man har ansvar.
Utan själ är man ingen person,
man har ingen personlighet,
inget som gör en till en individ (eller del av grupp).

Själsförlust är när personen försvunnit från världen,
när omvärlden inte längre kan förnimma personen.
Från subjekt till rent objekt.

Själsdelsförlust finns inte.
Inget kan ta en arm eller en känsla från en själ,
för själar har inte delar, inga extremiteter eller emotioner.
Man kan inte ta något från det som är allt,
då har man tagit allt från det som är något.


Andar är själar utan materialkroppar,
såsom skogsandar och flodsandar.
Astralkroppar med själar.
Dom har intentioner,
dom är subjekt.

Tomhetskänslan kommer från bristen av att kunna relatera till omvärlden. Utan intentioner har man inga relationer till objekt. Man kan inte känna något för något, man förnimmer inte att något har något ändamål, man har ingen vilja att göra någonting.

Det är inte psykoterapi, det är bondförnuft.
Det här är vad en själ är,
inte vad shamanen gör för att få tillbaka den
eller vad som gjort att den försvunnit i första början.

då jag har samma syn som lqs så undrar jag då vad det är för skillnad på ande och själ? Det som yidaki beskriver är ungefär det jag definierar som anden. Då jag anser att vi består av både en ande och en själ.

Jo, nog tycker också jag att man kan förlora själsdelar och uppleva tomhet eftersom man inte är "hel". Ibland när jag hämtar tillbaka själsdelar åt andra kommer förträngda minnen och känslor tillbaka, både "positiva" och "negativa" känslor och minnen. Det verkar som om själen kan splittras åtminstone för en tid för att kroppen och/eller andra delar av själen ska kunna överleva här på jorden.

Jag tror defenitivt inte på själen som en odelbar enhet. Jag tror inte ens på själens identitet, jag tror att vi kan blandas ihop med andra själar och bilda nya "identideter". Fast jag tror nog att det är ovanligt när själen sitter mer eller mindre fast i en fysisk kropp, och att det händer oftast när själen är mellan eller utanför liv här på jorden.

Jag har också sett själsdelar som fastnat i en kropp där det redan bor en annan själ, dvs en variant av "intrång". Det brukar innebära förvirring och en hel del dåligt mående. Det behöver inte alls vara en "hel" identitet som blandar sig in i en annan kropp, utan jag har sett själsdelar av nu levande människor komma vilse och fastna i en kropp där det redan bor en själ.

Jag har egen erfarenhet av hur själsdelar kan komma tillbaka under psykoterapi, då kallas det inte så men visar att shamanismen har inte monopol på "själsdelar". Däremot är metoderna och arbetsredskapen och tolkningarna och synsätten olika i shamanism och psykoterapi. Ibland kan det vara oerhört effektivt att kombinera. Shamanen kan plocka tillbaka själsdelar och genom psykoterapi kan man skapa en grogrund och ett förändrat beteende så att själsdelarna inte sticker iväg igen. Om det är det som behövs.

Nej, man kan inte se dr Phil som shaman. Sedan (bland andra) Eliade's bok Shamanism, Archaic Techniques of Extacy, brukar man inom både antropologi och religionshistoria hålla sig till definitioner där alla shamaner också är någon form av medicinmänniskor och botare, medan alla botare och medicinmänniskor långt ifrån är shamaner. Den akademiskt intresserade kan med fördel också läsa Hultkrantz för fler definitioner.

Själsförlust och själsåtervinning är traditionella shamanska sjukdomsbegrepp och behandlingar - och återvinning av själsbitar är, som jag ser det, aspekter ur traditionell shamanism i omdaning, efter Sandra Ingermans arbete. Ingerman var elev hos Harner, men själv psykolog eller psykoterapeut (minns ej), och i arbetet med en viss klient som aldrig blev bra så fick hon av sina andar uppdraget att resa och hämta en bit av klientens själ, vilket blev grunden till den metod hon sedan utvecklade för själsåterhämtning. Läs gärna Ingermans bok om detta, den är intressant. Kurser i och om soulretrieval ges av flera "skolor" - Dels genom Harners Foundation, som TBK (Staffan Ljung) har samarbete med, dels genom Scandinavian Center for Shamanic Studies, i Jonathan Horwitz regi (Han hoppade av Harners Foundation under det senare 1990-talet). Där gick jag och lärde mig grunderna i soul retrieval för ca 10 år sedan.

Efter många års studier i religionshistoria, antropologi och nu psykologi så kan jag inte tro annat än att det kan finnas många olika ord och begrepp för ett fenomen, eller problem, liksom för dess lösning - men eftersom orden också förmedlar värderingar så kan det finnas anledning att välja nogsamt. Inte sällan har forskare från det splittrade, men ofta väl så reduktionistiska "väst" missuppfattat religiösa/medicinska utövare och traditioner i andra kulturer, inte minst om de ssa är animistiska/panteistiska.

Inom akademika brukar man få lära sig vissa begrepp som hör till ämnet, så även inom nyshamanismen (som ju skapats av akademiker till stor del; både Harner och Castaneda var ju t ex antropologer...) Följatligen följer man kanske Harners/Ingermans begrepp om man kommer från den "skolan" och Castanedas om man kommer från den... Sen kan de överlappa, men troligen kan det ena aldrig exakt beskriva det andra, eftersom utgångssynsättet faktistk varierar. Vad det gäller det utförda arbetet - dvs boten - så är ju det viktiga att den fungerar, och att patient och shamanaspirant är överens om vad det är de sysslar med, tänker jag ;)

Det var mitt kråx i det hela. Annars har jag skrivit lite om själsåterhämtning på min hemsida. www.korpmor.se under bot, och fler artiklar kan man hitta genom t ex Scandinavian Center for Shamanic Studies. (och då menar jag inte Skandinaviskt centrum för shamanskt utforskande, som även om de har artiklar är ett helt annat centrum med samma namn - invecklat!)

til ars ok fridar!
Korpmor

http://www.shamanism.dk/Artikel%20-%20coming%20home.htm