När mitt intresse för shamanism tog ett stort nytt språng nu så har även min gamla barndomsdröm att besöka nordamerikanska indianer tagit ett stort kliv in i mitt liv igen.
Jag har fått en sådan lust att åka iväg och bo med "riktiga" indianer, tillbringa några månader eller ett år eller så med dem, leva som de gör, utanför all modernitet.

Finns det möjligheter att göra något sådant, och var kan man komma i kontakt med talesmän/ansvariga (vad man nu ska kalla dem) för något reservat/någon stam?

Och nu talar vi om genuina upplevelser, inget tråkigt turisttjafs här inte... ;)

Vänta nu... tror du verkligen dom lever i tipis och rider barbacka med långhåret fritt fladdrande i vinden, utanför all modernitet?? :blink: Isf tycker jag verkligen du ska åka.

Några finns det väl som gör det, i alla fall delvis? Eller den livsstilen kanske helt dött ut...?

Jag har inte träffat ursbrungsbefolkning i USA men väl i Canada. Tyvärr var de flesta jag mötte arga, bittra, desillusionerade eller graft alkoholiserade. Jag blev varnad för att röra mig ensam i vissa kvarter (Winnipeg och Edmonton) eftersom kriminaliteten gentemot de "vita" var uppenbar. Ger man sig ut i skogarna i norr och väster kan man hitta byar utan förbindelse med omvärlden annat än med flyg eller vintervägar (när de kan köra över isen) där de lever mer "traditionellt" och huvudinkomsten kommer från stadsbidrag och pälsjakt. (EUs förbud mot pälsinport har slagit mycket hårt mot dessa byar, och allt fler tvingas lämna skogarna och kommer in till städerna.)

De jag såg som hade omfattande turistaktiviteter (framförallt i västra Canada) var också de som var öppnast och gärna ville prata och berätta. Annars blev jag som "vit" betraktad med mycket stor misstänksamhet och ovilja.

Kanske är ursprungsbefolkningen i USA mer välvilligt inställda att dela med sig, eller så har jag bara haft otur eller så är deras traditioner ingenting för mig som jag ska ta del av.

Men det finns grupper som kommer till Sverige lite då och då, har läst om dem i Jämtland, det kanske kan vara en bra inkörsport för att skaffa kontakter. Jag har också hört att det finns de som vill undervisa vita, och att man då mot betalning kan få bo och leva och få undervisning där.

Det är ett mycket litet fåtal av de infödda jag mött som varit "andliga" i den bemärkelsen vi européer har fördomar om att de är.

Men jag vill inte göra dig desillusionerad, du kan säkert hitta rätt!

Lycka till!

Det här har jag inte belägg för, men vill du ha något mera genuint så har du nog störst chans att lyckas om du besöker sydamerikas indianer.

Känner mig nästan ung och dum som har sådana förhoppningar på att det skulle finnas grupper kvar i Nordamerika som lever som förr... Makes me pretty sad...
Kanske är det drömbilden från lågstadiet jag har kvar, när vår skola besöktes av en indian som visade oss en soldans och hade traditionella kläder och sålde drömfångare... *sigh*

Men att bli undervisad av någon låter ju helt underbart. Jag är så less på livet som jag lever här, vill verkligen finna något med mer betydelse, något kopplat till ursprung...

Tja, jag är ingen expert, men om du är trött på ditt liv så tycker jag att du ska förändra det.
Och det finns ingen expert, oavsett ursprung, som kan veta vad du mår bäst av.

Nu ska jag bara lyssna på det själv också...

Men det är svårt när man inte riktigt vet hur man ska förändra det... >_<

Börja i nån ände och prova dig fram. Se vad som händer.

Du kanske vet vad du vill förändra? Eller så är du nöjd med det du har? Vad är du nöjd med? Vad är du inte nöjd med?

Varför skulle en indian veta detta bättre än du själv? Eller en guru?

Snarare det faktum att få komma bort från den här moderna världen till någon som lever mer i spiritualitet och med naturen i harmoni och få koncentrera mig på det utan att ha allt störande såsom modern stress, pengar, krav från alla, omkring sig...

Finns det något som hindrar dig egentligen från att själv flytta ut till vildmarken och leva med naturen så som du vill? Jag menar, visst är du ung och att skaffa en stuga i skogen kanske inte är helt enkelt om man inte har pengar eller inkomst. Men du kunde ha det som mål, något att jobba för och se fram emot. Res lite i Sverige, upptäck de vilda skogarna och känn efter om det finns någon plats där du vill bo. Alltid en början...

Kanske det här är något åt det hållet: http://www.democracyinaction.org/dia/organ...ign_KEY=2559&t=
Säkert lärorikt och intressant.
Men med en risk att du blir en illusion fattigare.
:rolleyes:
Sökte själv väldigt mycket efter kunskap hos våra systrar och bröder på Turtle Island men börjar mer och mer att inse att det jag söker nog finns här hemma. I det landskap där jag rör mej dagligen, i "min" skog.
Hälsningar från Gubbe Grå

Jaha, men du verkar ju redan veta vad du vill göra för förändring i livet! :D Då behöver du absolut ingen guru eller indian för att göra det. :)

Hoppas du förstår hur jag menar. ;)

Men det kanske också är det jag behöver; se mig om, få uppfattningar och erfarenheter från andra delar, och inse att livet jag lever här kanske ändå är det ultimata för mig, bara jag lyckas hitta rätt i spiritualiteten... för just nu är jag väldigt väldigt vilsen...

Du har så rätt.
Att se sig omkring, att uppleva och skapa egna uppfattningar hör ungdomen till.
Någon vis man lär ha sagt:
"Endast det man upplevt själv är kunskap, allt annat är information."
Så, lev ditt liv fullt ut, se, undersök, dra slutsatser, lär.....

Att få strö mer eller mindre visa ord omkring sig är kanske ålderdomens privilegium.
Och en vacker dag, det går fortare än du nånsin anar, sitter du som "elder" och försöker att få ungdomen att besinna sig.

/ Gubbe Grå

Kanske är jag lillgammal, men jag håller verkligen med det där talesättet, att det är endast ens erfarenheter som är kunskaper.

Det svåraste av allt är att bara ge sig iväg dock, med min uppväxt så är jag så van vid all modernitet och bekvämlighet, och invand i att man måste sköta allt och planera allt, annars finns inte pengarna kvar, man måste sköta sitt liv för tat lyckas i framtiden och blablabla... så jag sitter här med min längtan att få uppleva naturens harmoni, men oroar mig samtidigt för vad som händer när jag kommer tillbaka och under tiden jag är borta. Hur ska jag kunna få en bostad sen, hur ska mina vänner klara sig utan mig, vad kommer hända?
Det är ju just sådana saker som jag vill komma ifrån...

Ojoj, vad detta blir OT nu... ;)

Hallå där! :)

Känner igen mig i det här sökandet, tror det är något utmärkande för det flesta människor. Allt är som en evig resa. Ständigt är vi hungriga och på jakt efter olika sorters känslor. Dessa känslor söker vi oftast i olika former av materia ( personer, natur , upplevelser , platser OSV ). Materia är egentligen bara som nycklar till känslor och sinnestillstånd.

Efter ett tag så märker man att man inte blir mätt av enbart materia. Man vill ha något mer än materiella ting ( ny sportbil, mobil telefon med 100 kameror , olika märkeskläder för att visa sin sociala status OSV ).

Alla de här sakerna är egentligen bara länkar till känslor. Ifall du tex ger en dyr sportbil till någon så är det inte bilen i sig som gör människan glad utan de saker de associerar med bilen (dess sociala värde, tecken på rikedom mm). Skulle du ge samma bil till en stenålders människa så skulle den inte känna samma sak. Där skulle kanske ett halsband med fjädrar eller något djurs tänder ge samma effekt.

Samma sak med tex märkeskläder som med sportbilen , de är känslorna som märket genererar som gör att folk eftertraktar det ,inte plagget i sig. Materian i sig är bara en massa molekyler och atomer men vi är intresserade av allmänhetens värdering av dessa , dessa värderingar ger oss känslor som vi vill åt.

Varför tar jag då up det här nu? Jo, för att jag tycker att det är väldigt intressant att se hur vi definerar lycka , glädje och "mättnad" i förhållande till stamfolk och i relation till hur människan tidigare levde. Tar man då dessa olika stamfolk som fortfarande bor i byar eller om vi bara tittar längre tillbaka i människans historia så ser vi att vi inte alltid har levt i materiellt välstånd. Men ändå kunde de känna like stor om inte ännu större glädje än många av oss kan göra idag. Ta även djuren som ett exempel som ofta lever utan en endaste ägodel, gör det dom mindre lyckliga ? Kanske är det snarare så att sakerna vi "äger" istället äger oss?

Äldre folkslags funderingar kring livet överlag är väldigt intressant. Framförallt vördnaden för naturen och de omkring sig . De respekterade naturen på samma sätt som ett barn respekterar mamman som ger den mjölk . Vad vi egentligen gör nu är att vi förstör vår urmoder som vi är totalt beroende av vilket är vansinne.

Längre tillbaka i tiden så ser vi även att jag centreringen var mindre, den är en stor orsak till all misär vi lever i nu. Vi är fixerade vid våra tillfälliga skal på ett helt annat sätt än förut. Titta tex på hur mycket mindre rädslan var för att dö , i vissa kulturer var det tex till och med något mycket fint och ärorikt att få bli offrad till gudarna. Desto mer fixerad man är vid sig själv desto mer missar man allt omkring sig. Det är som att vi alla är i samma gränslösa rum, bestående av samma substans, men fast i olika bubblor. Dessa bubblor symboliserar vårat jag. Så att man förut tänkte sig själv mer som en del av en helhet istället för en sepererad del var något bra.

Skulle nog säga att många stamfolk lever närmare vårat riktiga ursprung än vad vi gör idag. Behöver inte alls vara så att människans utveckling har gått i positiv riktning. Vi vill ju så gärna tro att vår utveckling påminner om en bergsbestigning, att vi börjar längst ned för att vandra up. Tror snarare att det är tvärtom. Aldrig förut har vi levt i en sådan disharmoni med naturen.

I nuläget påminner vi om en parasit som växer sig större och större utan förståelse för att blodet börjar sina hos värddjuret. Så levde vi inte längre tillbaka i tiden och så lever inte heller utdöende stammar i dag. Det finns mer att lära av dom än vad vi tror. Och det är hög tid för mänskligheten att börja göra det nu!

Ville bara tillägga att shaman resor och meditation är som att göra hål i dessa bubblor ,fästa en livlina i bubblan och utforska resten av rummet

Så bra svar, som jag verkligen håller med om. Det är ju just på grund av hur man lever idag som jag vill härifrån, se att jag kan finna lyckan och harmonin i naturen, i livets grund, eller vad man ska säga.
Jag är så fruktansvärt trött på jakten efter lycka i pengar, för till viss del kan pengar skänka lycka, mycket då beroende på hur man lever. För mig just nu skulle mer pengar innebära att jag slapp tänka på hur mycket pengar jag lägger på vad, att det blir ganska knapert i slutet av månaden och att vara försiktig så att jag itne behöver lägga ut kostnader för läkarbesök och annat oförutsett... Och jag vill kunna släppa det så mycket som möjligt, jag orkar ju inte gå runt med den bördan, vem gör det egentligen?

Mänsklighetens utveckling går i mina ögon neråt. Visst, vi har gjort våra liv praktiskt enklare, med alla hjälpmedel, men samtidigt har vi förlorat livets enkelhet, frågan är ju liksom vad som är mest värdefullt...
Något som gör mig så ledsen är ignoransen som visas gentemot vårt ursprung. Som exemplet Sverige och vår tradition. Jag är uppväxt i en familj som varje sommar gått på många spelmansstämmor i Hälsingland, jag har spelat folkmusik på fiol sedan jag var fem och när jag ännu inte var född låg jag lugn i mammas mage när det spelades folkmusik utanför; jag har en länk till vår tradition. Men alla omkring mig (förutom de andra som gått på spelmansstämmor) har alltid hånat mig för detta, tyckt att jag är knäpp när jag sagt att jag pysslar med folkmusik. Sett ner på vår tradition med avsky och oförståelse. Vi måste nog vara det land i världen som är minst knutna till vår tradition...

Just därför har jag sådan törst, sådan längtan att få uppleva något naturnära, få vistas bland en grupp människor som inte har släppt sin kontakt med naturen och traditioner. Jag vill se "ödmjukheten" om man nu kan säga så, hos dem, se hur de vördar de betydelsefulla sakerna i sina liv.

Och ja, allt kanske är en romantiserad bild av verkligheten. Jag kan tänka mig att ett sånt liv också innehåller många svårigheter, kamp med sjukdomar och mat på ett annat sätt än för oss till exempel, men vad spelar det för roll? I mina ögon, som är så vana på att glo på betongdjungelns modernitet, så är de ju fortfarande experter på att leva i harmoni med naturen, något som stadsmänniskor tappat... och det är itne en romantiserad bild, det är bara den bild man får utav jämförelse...

Apropå shamanresor etc så är de också en anledning till att jag längtar bort; jag har ännu inte lyckats ge mig iväg riktigt, ligger bara i min egen kropp och rycker lite, lyckas ännu inte släppa riktigt. Och jag känner att vardagen jag lever i nu inte ger mig någon tid till att slappna av tillräckligt för att kunna ge mig iväg, kunna utveckla den förmågan. Studierna och jobbet tar min energi, men jag "måste" göra dem för att allt ska gå runt. Allt utom min spiritualitet då...
Hade jag lärt mig exakt hur jag ska ge mig iväg och släppa, så hade jag utnyttjat shamanresornas möjligheter till att få vara på en annan plats...

Hej

Många måste söka den egna vägen och alla måste göra sina egna erfarenheter. Att följa hjärtats väg kan innebära motstånd från omgivningen. Kanske bli lite förlöjligad av de som inte vågar eller orkar leva sina ideal.
Vuxenlivet är en börda. Svårt och hårt. Accepterar man inte det tror jag det är svårt att finna harmoni och mening. Och kan inte heller göra så mycket för andra eller för att “förbättra” världen.

Svärmar du lite för barndomens oskuldsfulla och trygga värld med ganska lite ansvar? Protesterar du mot din uppfostran? Det framgår ändå att du behärskar ansvarstagande.

De flesta behöver utifrån sitt andliga intresse en gemenskap med andra. Är det den du efterlyser? Det kanske räcker att träffas sällan. En vän med ditt intresse har du och i Göteborgstrakten finns nog flera. Behovet att förstå, så mycket som möjligt i alla fall, är inte detsamma som att behöva en fysisk lärare. Det verkar finnas en poäng i att vissa saker tar 10-20 år innan man hajar.
Mycken erfarenhet och kunskap är dessutom helt relaterad till de olika åldrarna/faserna i livet.

Sök även inom din egen tradition, familjehistorian/släktarvet. Där brukar finnas flera ledtrådar än man tror. Finns det i din egen tradition en koppling till att du är intresserad av naturreligioner samt pluggar japanska och bedriver Asienstudier? Finner du samband kanske du även finner kunskap, vägledning och gemenskap. Även andlig.

Att man sen måste upptäcka och sortera bort prägling, synsätt och inlärt beteende som man inte står för, är en annan sak. Det tycker jag är lärorik erfarenhet. Utvecklande.

I ett par inlägg uttrycker du din osäkerhet och din oro. Kanske är du är mycket känslig.
Då kanske det är där knuten finns och varken i den fysiska eller i den “spirituella” världen.
Lägg krutet där. Om det är så. Sen kan man ju behöva se sig om och vidga sina vyer också.

Den här tror jag inte du känner till:

Du, tänk om!
Tänka om, om vadå?
Om “tänk om….tankar”. Facktermen heter så.

Jag vill gärna lägga till ordet “men”.
Alltså; men tänk om……
Börjar inte all oro med den tanken/orden?

Dessa negativa automatiska tankar kan vara envist återkommande.
Alla människor får dem. Mer eller mindre.
Pröva realismen i dem! Låt dem få finnas! Men inte vara grunden för beslut.

Tänk om angående “tänk om….tankar” !


Mvh
Henrik

PS. Fiol är fint. DS

ZEB, i det du skriver så läser jag med stora bokstäver, FLY, även om du maskerar det med omskrivningar.

Du vill fly till indianer. Du vill fly in i en shamansk värld.

Det är inte alls säkert att gräset är grönare på andra sidan.

För mig låter det som en farlig väg. Att fly är oftast den sämsta lösningen när vardagen bara känns för mödosam.

Lyssna på Henrik E, han är en vis man.

Hallå igen :)


Det verkar som att du har ett starkt behov av att undersöka den stora teatern
"verklighet" och se bortom ditt eget skal. Att "kläckas" är som en
pånyttfödelse och därför kan jag förstå att vissa känner en oro och rädsla för det. Det är kanske pågrund av sin egen rädsla som vissa personer manar andra att inte göra det ? De som tycker så kanske gör det för att de inte vill att andra ska passera portar som de själva inte vågar eller kan låsa up.

Såg att vissa tolkade din text som att du vill fly, jag ser det som att du vill utforska. Om det är någonstans där vi verkligen flyr så är det i det "vanliga livet". Ständigt flyr vi ifrån oss själva bärandes på olika masker och roller livrädda för att inte bli accepterade av flocken och de rådande samhällsidealen.

Det som är så otillfredställande med det "vanliga livet" är att allt är stöpt efter tiden. Alla värderingar kring rätt och fel , ont och gott , hur man ska leva, hur världen är upbyggd OSV . Shamanism handlar om att gå bortom dessa subjektiva vinklar då de endast är tillfälliga och hela tiden ändras.

När människor blir svårt sjuka ( obotliga sjukdomar ) eller är nära att dö (NDU upplevelser) så ser vi att de är trötta på alla dessa lögner som vi lever i . De kastar av sig sina masker och indoktrinerade inprogrammeringar. De vill se eviga sanningar inte de temporära illusioner som vi omger oss med.

Många av dessa svårt sjuka säger att de inte skulle byta det sista levnadsåret mot resterande år av det tidigare livet. Ofta är det så att det inte är förrens vi blir riktigt gamla eller svårt sjuka som vi vågar sluta fly och se vilka vi egentligen är och se bortom alla desillusionerande synvillor som verkligheten består av. Först då börjar vi se med egna ögon istället för att se genom andras. Men vad har en gammal man/kvinna som ligger på sin dödsbädd för nytta av förståelse när hon/han ändå är påväg att dö? Är det inte något han/hon skulle haft glädje av så tidigt som möjligt i sitt liv?

Såg att du skrev att du inte riktigt kommit iväg på dina shaman utflykter. Finns ju en del olika metoder. En tillfällig och snabb lösning är ju att göra som shamaner genom alla tider har gjort , nämnligen att inta något form av sinnesutvidgande ämne. Nackdelen med det är dock att det är som en tillfällig stege som sedan försvinner när substansen är borta. Du vill ju att stegen ska vara fastspikad annars också , inte bara för ett kort tag. I vilket fall som helst så finns det mycket positivt med enteogena substanser om man vet vad man gör.

Meditation är också något väldigt viktigt. För att komma in i en meditativ fas behöver du inte nödvändigtvis sitta i specifika ställningar och upprepa olika mantran. Att sitta i skräddarställning är dock de vanligaste och de jag personligen tycker känns bäst. Alla är i dessa faser till och från omedvetet vare sig de vill eller inte. Tex på sådana faser är precis innan du ska somna eller om du kanske sitter framför en brasa och sjunker in i den utan att tänka. Meditation kan ofta kännas som att gå in i en dröm samtidigt som man är vaken. Att meditera på morgonen när det är ljust och man är pigg är att föredra framför trötthetens grumlighet. Försök att inte tänka i ord utan i bilder. Att inte vara otålig är också bra, meditera gärna runt en timme skulle jag säga. Fast man får givetvis prova sig fram och känna efter själv.

Spontana trancetillstånd kan också inträffa lite här och där. Exempel på tillfällen då dessa kan vara vanliga är bland annat då man lyssnar på musik eller genomgår ritualer. Även olika sorters religiösa sammanhang kan utlösa ett sådant sinnestillstånd. Att slå på en trumma är också något som människan genom historien använt sig och fortfarande använder för att nå trancetillstånd.

Finns en del andra sätt för att sätta sig i trancetillstånd som tex lång fasta , hypnos eller att undvika sömn under väldigt lång tid mm. Man får helt enkelt testa lite olika saker och använda sig av de tekniker som känns bäst.

Jag såg att du spelade fiol, vad kul! Att själv spela musik är väldigt roligt. Eller skönt, härligt och underbart kanske är mer passande ord. Kan även fungera lite som terapi ibland har jag märkt. Håller med om att vi har kapat våra rötter till vår tradition alldeles för mycket. De var ju tråkigt att höra att vissa har hånat dig för din dragning till folkmusik, är alltid folk som ska tycka illa om allt och alla. Låt dom inte påverka dig. När man fördömer andra är det ofta ett tecken på att man själv är osäker och full med brister. Finns så många människor som bara kan känna sig stora genom att göra andra mindre.

Du tolkar nog det hela väldigt rätt. När jag själv även säger "fly" så menar jag inte bara stänga av allt, utan att försvinna iväg till en annan plats och tänka över allt som är jag, allt som är min omgivning, allt som händer och har hänt och kommer hända omkring mig. Och utforska andra delar av mig själv som stängs av när jag lever mitt vardagsliv som student...

Men inte ska man behöva bli allvarligt sjuk för att få känna att man förstår helt plötsligt... Jag har varit extremt sjuk två gånger; körtelfeber och en annan virusinfektion, men kom nog inte tillräckligt nära "döden", låg bara och hade monstruösa smärtor som behövde dämpas med kodein... Kanske man ska utsätta sig för lite emr fara? ;) (Jag är ironisk ibland, bara så att ni vet...)

Jag har lite erfarenhet av hallucinogener, och förstår vad du menar. Det är underbart att komma iväg där några timmar, men samtidigt kan mycket gå fel och dessutom känner man sig lika vardaglig och grå och trist när det har gått ut ur kroppen. Vad jag helst av allt vill är ju att öva upp min egen förmåga att komma in i trans och kunna använda det närhelst jag vill, för då slipper man intag av substanser som man itne ens kan avsluta när som helst. En trumresa är ju inte lika svårt att avsluta och återgå till "verkligheten" från (ska jag säga som inte ens kommit iväg ordentligt, jaja...)

Meditation är något jag försöker ägna mig en hel del åt också, för det har gått bättre än astralresor och trumresor. Började i och för sig med meditation redan för föera år sedan, satt ofta innan min kampartsträning (Bujinkan) och mediterade framför Kamidana, vilket gav mig mycket mer koncentration och prestationsförmåga under träningen, så nog har jag en aning kläm på det i alla fall.. ;)

Men samtidigt är det ju just det att jag för tillfället är så bitter på min tillvaro att jag inte finner någon ro. Jag blir frustrerad de gånger jag inte lyckas med resor, och är ofta för trött och stressad för att kunna uppnå något resultat, även på mornarna. Jag vet liksom itne hur jag ska lyckas bryta den här cirkeln.
Jag förmodar, eftersom jag är en person vars humör svänger en hel del från period till period, att jag snart kommer känna mig lugn och helt plötsligt kunna ta tag i saker mycket bättre, men jag avskyr att sitta och vänta på sådana saker. Jag är även otålig...

Jag skrev "fly" för att jag tyvärr kände igen till en del av mig själv i Zeb. Men jag försöker sluta lura mig själv. Mina utsvävningar och önskan om ett annat liv är inget annat än en flykt i mina fantasier som hindrar mig att ta itu med det jag borde göra.

Samma behöver givetvis inte gälla Zeb.

Det oaktat jobbar jag på att komma ut ur mitt eget ekorrhjul.

PS. Om man planerar stora förändringar i ens liv, och ärligt kan säga att det inte är en flykt (från t.ex. ansvar). Då skall man också genomföra dem.

Om man sitter fast i något som är skadligt för ens välbefinnande bör man också ta sig ur det på ett eller annat vis.

Jag förstår vad du menar. Jag har hela mitt liv "flytt" från verkligheten, dagdrömt om ett annat liv etc.
Men vad dte hela handlar om nu, är att jag faktiskt vill sluta drömma om det, och komma iväg, upptäcka en ny typ av liv som jag kanske tycker mer om, eller som jag kan ta in i min vardag och samtidigt upprätthålla den typ av liv jag lever nu, men med mer balans och mer mening... Jag är ju trött på att drömma om det, och jag vet att drömmandet skapar en massa hinder (men samtidigt möjligheter, eftersom jag har en vilja att uppleva drömmarna...)

Tror du att något blir annorlunda med det? Genom att "fly" och börja på en ny kula någon annanstans.

----

Bryta skadliga mönster

Men, om det är så att ditt liv verkligen gått i stå, så kan det vara bra att resa bort en längre tid. Till något helt annat och tillräckligt länge för att bryta skadliga mönster. Väl hemma igen har du nya beteendemönster som kanske gör att du kommer vidare i livet.

SVOV

Det låter ju som att du är i rätt riktning. Att behöva bli sjuk för att komma åt kunskap är ju ingen höjdare. Just därför ska man inte behöva vänta tills man blir svårt sjuk eller väldigt gammal för att öppna ögon och öra. Menade snarare att när man har en kort tid kvar att leva så finns det ingen tid kvar att blunda , inga vägar som leder runt målet , man måste helt enkelt se bakom sin egen slöja och kapa de bojar som samhället fäst runt ens tankesätt och sätt att leva. Men desto tidigare man kan göra det ,desto bättre och större användning har man av det.

hehe, låter inte så skönt. Bara att börja packa resväskan och åka jorden runt i jakt på sällsynta sjukdomar. Annars är ju cancer en höjdare så det är bara att börja kedjeröka, äta bränd mat , vara allmänt onyttig och dricka kvicksilver ett par gånger om dagen. Du kan ju även åka runt i stan och leta efter utslagna narkomaner och se ifall de har några använda och spännande sprutar som du kanske kan få låna ;)

Det låter ju som att du är väldigt medveten om vad du vill göra. Jag för önska dig lycka till. Det du beskriver att du vill göra är fullt möjligt , gäller att lyssna inåt och vägleda sig själv. Lyssna noga på dina inre känslor så ska det nog gå bra. Hjärtat ljuger aldrig , hjärnan är däremot duktig på det. Enligt mig är den bästa vägvisaren en själv men andra kan vara bra ifall man går vilse ibland. Likt ormen behöver vi alla också ömsa skinn eller gå ifrån puppa till fjäril. Metamorfiska faser kan vara jobbiga att gå igenom men när du är färdig så är du lyckligare och känner dig helare än någonsin.

Du verkar vilja "rena" dig själv , kasta av dig alla lås och allt negativt , tvätta bort allt falskt smink och inte längre vara begränsad av tankemönster och levnadssätt. Bryta cirkeln som du lider av helt enkelt. Hoppas att du kommer ur puppan som du beskriver och att du hittar det du söker :)

För övrigt så behöver det inte vara allt eller inget, svart eller vitt. "Den gyllene medelvägen" är något bra , man bör hitta en balans som passar en själv. Alla mår vi bra av olika saker och det som är bra för en annan kan vara dåligt för en själv.