Jag är väldigt ny på allt vad gäller paranormala fenomen, även om jag sett och känt en del förr under min korta livstid.
Men nu håller jag att på allvar ge mig in på det hela, framförallt shamanism och astralresor.
Jag har försökt ett antal gånger att ge mig ut på astralresor med mål att överhuvudtaget komma ut ur kroppen. Men jag har kört fast...

Jag vet inte hur jag ska kontrollera min kropp och min själ, och jag vet inte vilka stadier som är vilka av de jag upplever.
Jag har upplevt något som känns som drömmar, fastän jag fortfarande är vaken, där jag kan röra fingrar, händer, ibland även armar och ben och pyssla med saker, men jag bestämmer inte själv över hur jag rör dem eller vad jag gör med dem, det känns snarare som saker man gör i en dröm...

Jag vet inte om detta tillhör UKU eller om det är ett förstadium. Jag vet inte hur jag ska ta kontrollen över det hela och forstätta utveckla detta, jag vill verkligen komma vidare så att jag kan ge mig ut på givande shaman- och astralresor, få uppleva allt det underbara som jag läst och hört andra shamaner tala om...

Hoppas verkligen att ingen stöts av inläggets osande av nybörjare... ;)

Bara en liten definitionssak.

Trots att detta är ett shamanskt forum så kommer du inte att hitta många shamaner här. Inte ens de som hållit på med shamanism i många år vill kalla sig shamaner eftersom de trots allt har mycket kvar att lära.

Skall jag vara ärlig så tror jag inte att det finns många riktiga shamaner i Sverige. Och de shamaner som du hört tala om "allt det underbara" är blott och enbart wannabes trots att de kanske sysslar med shamanism.

Men det är ett typiskt nybörjarfeltänk. Man tror att bara man börjar på och utövar shamanism och kanske klarar av att sätta sig i shamanskt medvetande ja då är man en shaman. Ingenting kan vara mera fel. Att vara en shaman är så mycket mer, och inget som man är för sitt höga nöjes skull.

Finns en länk nånstans här som berör ämnet.

Det finns andra forum som berör astralresor och UKU. Nu är jag ju inte säker på att det faktiskt är det du avser trots att du skriver det.

Den egentliga frågeställning får någon med mera erfarenheter svara på. Däremot kan jag rekommendera att du deltar i en kurs för det är alltid lärorikt.

Välkommen hit och lycka till :)

SVOV

Klumpiga jag... ^^
Jag är helt med på vad du menar i att det finns få riktiga shamaner, det blev bara lite klumpigt beskrivet i min text vad jag menar.

Schamanism och UKU behöver ju inte ha med varandra att göra... De flesta reser mer i sinnet än att faktiskt förflytta den astrala kroppen. Den information en van utövare får fram är ändå korrekt.

Om det du skriver:

Ett förstadie till UKU brukar vara när man precis vaknar eller är påväg att somna, och upplever att man inte kan röra kroppen (det finns även något som kallas sömnparalys som är något annat än förstadiet till UKU). Det du upplever är förmodligen en UKU. Om du kan kontrollera dina tanker, så börja försöka göra små rörelser. Träna på att bara lyfta handen t ex, om och om igen... Astralprojektion är en kontrollerad UKU, och mer om det har en författare vid namn Robert Bruce skrivit:

http://www.astraldynamics.com/

På denna sida finns bland annat ett helt kompendium om Astralprojektion publicerad.

Kortare beskrivning på svenska finner du på:

http://paranormal.se/topic/ut_ur_kroppen-upplevelse.html

samt

http://paranormal.se/topic/astralprojektion.html

Förlåt att jag lägger mig i, det är väl också ett typiskt "nybörjar-feltänk", men jag fick en fråga till experterna här inne (shamaner eller ej) när jag läste detta:

För mig är resorna inte nåt i sinnet! Det är jag som förflyttas till andedimensionen. Med jagkänsla, jagupplevelse, kroppslig känsla, lukt, syn, hörsel, smak, med allt. Inte som vid meditation eller vanlig dröm eller dagdröm eller så. Är det fel ?

Alltså... Jag vet bara inte vilket ord jag ska sätta på det. Det är inte detsamma som astralresa - åtminstine för de flesta. Men att det är en resa i sinnet är också fel ord - eftersom de flesta får en allt för enkel bild av det ordet. Det finns säkert någon som har ett bättre ord på lager.
Sedan reser vi på olika nivåer och i olika djup trans där sinnesförminnelserna är olika starka.

Tills för alldeles nyligen har jag skiljt trumresa och astralresa (som väl inte behöver vara UKU?) från varandra -som olika företeelser - men har mer och mer börjat tänka att skilllnade kanske mer ligger i syftet?

Jag skulle beskriva den shamanska resan i första hand som att man öppnar sig för andra dimensioner, att "se" eller skåda in i andra "världar". Det är inte detsamma som astralprojektion som jag uppfattar innebär att anden lämnar kroppen. I en gammal tråd menade Uwishin att det inte är ens egen ande som reser, utan det är andarna som reser till oss. Inte vet jag vilket som är rätt, personligen tycker jag inte spelar så stor roll. När jag säger att jag "reser" så upplever jag det som att min kropp och ande är på samma plats, men att jag kan "se" in i andarnas olika existensplan...

Men jag tror också att en shamansk resa mycket väl *kan* innebära astralprojektion. Alltså, vi har väl lite olika sätt att resa och shamanisera på, och det kan ju också inträffa olika saker vid olika resor (kanske var det så Sara menade?).

Då gör jag antagligen säkert fel enligt era shamanska definitioner, för jag öppnar andedimensionen och tar mig dit. Jag öppnar inte mig själv och hämtar in nåt. :$
Det är väl då fel, men det funkar bra för mig.

Öpnna mig själv och hämta in nåt (TILL mig) det gör jag till exempel i dans, i sång, bön och i och läsa dikter eller så, ibland när jag målar. Helst ute i naturen , men det är liksom mer när jag ber om råd eller vägledning. Här kanske den där skillnaden med häxa är ? Vet inte ;)

Men inte när jag reser till andedimensionen (vilken det nu är - jag vet bara om tre dimensioner och sen dom fyra riktningarna). Då har jag ett väldigt bestämt uppdrag eller syfte och gör ett jobb.

Astralresa trodde jag mera var planlöst spontanresande upp i rymden utan mening.

Oj, nej jag menade inte alls att mitt sätt att se på det eller uppleva är den enda rätta tolkningen! När vi talar om shamanska resor så säger ju många just att de reser *till* Underjorden t.ex. Som kontrast ville jag bara nämna att Uwishin (som varit lärling hos shamaner i Amazonas) fått lära sig att det är andarna som reser och inte vi. Vad vet jag? <rycka på axlarna>

De som varit med om astralprojektion säger ofta att de ser samma saker som finns runt dem i den här världen, så kanske är astralprojektion detsamma som en Mellanvärldsresa ...?

När jag reser... reser jag TILL, vart jag nu ska; Undervärlden... övervärlden... väderstrecken...

Att TA IN... är något annat för mig och det vill jag helst inte göra, bara så där.


En resa i ett förändrat medvetandetillstånd, är väl en astralresa och det kan ju ske på olika sätt. Medvetet: en transresa förhoppningsvis med ett syfte, eller en omedveten; spontant utan syfte. Vid en UKU= Ut-ur-kroppen-upplevelse, upplever man att man lämnar kroppen och svävar iväg och man kan även se sig själv, ligga kvar... men så behöver det ju inte alls vara vid en shamansk resa, då man väljer en väg till något...


Jag har vid meditation provat och upplevt i UKU ett par gånger, men det är länge sedan. Jag ansåg inte att att övningarna hade något bra syfte, utan var mer ett experimenterande. Vid ett tillfälle senare, hamnade jag dock i en spontan UKU i samband med feber - i stadiet mellan vakenhet och sömn - och upplevde mig sväva i taket (se mig själv ligga i sängen) och dessutom åka på besök, där mina vänner var... och där även jag skulle ha varit, om jag inte varit sjuk. Det var andligt sinnade vänner och med vissa av dem hade jag redan haft nån slags telepatisk kontakt, tidigare. Jag upplevde det hela obehagligt och önskade inte mer av den typen av upplevelse.

Telepatiskt kontakt, har också lett till besök av andra, hos mig, vilket jag upplevt väldigt påtagligt. Alltså ingen tvekan. Det handlar om starka personligheter som aktivt arbetar på sådan kontakt, med eller utan tillåtelse, vilket inte alltid är så kul om man inte har lust att få besök eller planerat det tillsammans.

Vid alla sorters öppenhet ut i andra dimensioner, är det bäst att ha ett syfte, så man vet varför man sysslar med det man för... annars kan man hamna snett och må dåligt (vilket jag har mött många experimenterande som gör) och det andra som är viktigt, är att stänga dörren när man kommer hem igen och se till att man inte TAR IN oönskade gäster i sitt "hem".

Vad är din känsla, lukt, syn osv. om inte ditt sinne? Jag tror att Sara lägger en bredare innebörd i ordet sinne än vad du gör. It's only words..

Och jag säger som alltid: Vad spelar det för roll, egentligen? Var drar vi gränsen mellan den inre och den yttre verkligheten? Finns det egentligen någon anledning att dra en sådan gräns?

Jag anar ofta här en slags outtalad "tävling" om vad som är rätt, vems upplevelser och tillvägagångssätt som är det mest sanna. Och en utstuderad falsk ödmjukhet för att dölja detta, då det ju i vår kultur är tabu att öppet tala om rätt och fel. Lite onödigt energislöseri, tycker jag.

Nej, jag menar absolut inte att börja tävla med er experter. Det är helt säkert så att ni har rätt och att jag är för ovan eller för o-shamansk. Det är helt ok och jag gav också uttryck för det, tycker jag själv i alla fall.

Skillnaden spelar en roll för upplevelsen. Eftersom min upplevelse är olika, alltså skiljer sig ifrån varandra, beroende på om jag tar in - eller om jag ger mig ut, så är det skillnad för mig. DET betyder ju definitivt inte att jag har rätt eller att det inte är annorlunda för andra, och då mer shamanskt för andra.

Skillnaden spelar också roll för resultatet. Åter det gäller för mig. Resultatet av att ta in i en tankevärld, sinnesvärld eller meditation är personlig, det påverkar bara mig / internt. Resultatet av en resa till en andedimension är också extern; och jobbet där påverkar den yttre världen och andra. Det gäller som sagt för mig.

Skillnaden spelar ytterligare en roll, när jag talar om för andra hur jag gör och tycker att det funkar, mot om ni gör det. Den som frågar får då helt olika ingångar och föreställningar om vad som ska eller kan hända, hur det kan kännas eller kanske kan upplevas.

För mig (åter det är en subjektiv bedömning) är skillnaden mellan att uppleva nåt i "bara" sinnet och att uppleva nåt med både sinne och kropp, att andra också upplever det. Om jag dansar och upplever en blommas skönhet i mitt sinne, så berör det ingen annan. Om jag är i andedimensionen och till exempel jobbar med att få fram en läkekraft ur en blomma, så upplever kraftdjuret, eventuella hjälpare och den jag kanske ska behandla det också, inte bra jag.

Då går gränsen mellan det inre och det yttre i det att det inre upplevs "bara" av mig, och det yttre kan också upplevas av andra.

Men det är jätteviktigt och komma ihåg att jag INTE hävdar att det är shamanism. Så är det för mig, men det kan självklart vara helt fel shamanskt här inne.
Hoppas jag skrev det tydligare nu. Det är ju skitsvårt så här på Internet.

Men jag blir också så förvånad (det beror säkert också på att jag är helt ny, så ni får ursäkta mig igen :$ ) för att det så automtiskt kopplas ihop med värderingar. Det ena är ju inte mer rätt än det andra är fel, bara olika. Olika är inte fel i sig. Så tror jag. Men på forum verkar det så lätt bli en fråga om "tävling" eller definitionsrätt. Det ligger väl i sakens natur, antar jag, men det tar nog ett tag och vänja sig vid det.

Jo, jag tycker nog att det kan vara lite viktigt. Inte för en nybörjare, då kan det vara helt OK att inte alls bry sig om vilket som är vilket, eftersom man annars kan låsa sig och inte "se" något alls. Vilket som är vilket visar sig med tiden och erfarenhet.

Förhoppningsvis!

För kan man inte skilja på andevärlden och på sitt eget psyke kan det både bli jobbigt, tokigt och i värsta fall farligt så småningom när man ger sig ut på djupare vatten.

Om jag arbetar helande och förväxlar mitt eget psyke med andevärldens budskap kan det i värsta fall gå illa för den som bett om hjälp. För mitt psyke är ju betydligt mer begränsat än vad andevärlden är. Så ser jag det i alla fall.

Givetvis kan det vara svårt att veta vad som är skillnaden. Våra inre behov, önsketänkande, rädslor osv kan skapa scenarier som lätt går att missta för andevärlden. Det är en del i uppgiften, som jag ser det, att lära känna sig själv så pass bra att man faktiskt allt bättre lär sig se skillnaden på "ute" och "inne". Det är ofta det som tar tid, att få kontakt med andevärlden kan vara tämligen enkelt och snabbt att lära sig. Att bli "klarsynt" i sitt resande tar oftast betydligt längre tid.

Jag gör själv inte klassiska UKUer när jag reser, jag ser noga till att ha en del av mig kvar i kroppen, medan en annan del sticker iväg. Det är så jag upplever det i alla fall. En slags medvetet skapad tillfällig själsdel som sticker iväg till andevärlden.

Ofta kan jag uppfattas som tråkig, för att jag är så ointresserad av "häftiga upplevelser" och hellre håller mig grundad. Och jag reser hellre än arbetar medialt, eftersom ett medium i klassisk bemärkelse "tar in" medan jag "tar mig dit" när jag arbetar shamanskt. Jag kan arbeta medialt också, men gillar inte känslan av att t.ex. en död människas ande förmedlar en massa känslor och upplevelser direkt i min fysiska kropp. Det känns alltför "inträngande" för att jag ska trivas. Så känns det för mig i nuläget i alla fall.

Ett medium jag ibland arbetar med har också konstaterat att ibland kan det vara en fördel att arbeta med resande eftersom jag då själv delvis blir en ande och liksom kan spela på andarnas planhalva. En osalig ande kan sticka tvärs genom väggen och då kan ju jag följa med. Mediumet måste gå runt väggen och hoppas att spöket finns kvar där för att fortsätta kommunicera. Å andra sidan kan ju ett medium vara kvar "här" och kommunicera med andra människor samtidigt, medan jag har svårt för det, måste komma "tillbaka" innan jag kan prata och förmedla vad jag upplevt. Så det finns både fördelar och nackdelar med det mesta.

Tack, vad bra du beskrev det.
Ord är ord är ord är ord... Det som räknas är upplevelsen! Just nu sitter jag och känner lite "sluta jiddra, börja trolla!" ;)

Hade jag haft möjlighet att trumma så... får fortsätta pyssla med mitt pärlhalsband istället!

Ja DET håller jag med om att han behöver kunna skilja på!

Men kan en psykisk frisk och stabil människa inte uppleva på olika sätt ? Kan en psykisk frisk och stabil människa inte skilja på in och ut, på inre och yttre ? Jag frågar inte tävlande nu, utan helt ärligt, eftersom jag personligen upplever så stor skillnad, men ändock räknar mig som psykisk stabil och frisk.

Oj, vilken diskussion mitt inlägg lyckades dra igång! ;)

Har läst igenom det mesta, och kan väl konstatera att jag är väldigt ovan vad gäller allt detta. Jag är osm sagt väldigt mycket nybörjare, och tolkar säkert saker fel än så länge, och är itne så införstådd i flertalet termer...

Men i alla fall, vissa av er pratar om att det är skillnad på astralresor och shamanresor och hur de görs, för vilket ändamål etc.
Gällande mig så kan jag förklara att jag ännu inte lyckats komma i kontakt med andar eller nåt, och itne helelr lyckats ta mig ut ur min kropp ännu, men jag tror att jag är på god väg.
Men mitt syfte med detta är inte bara "för skojs skull" utan att till slut, när jag kan ge mig ut och få kontakt med något väsen, att använda det som en slags vägledning i livet, att få någon slags praktisk användning av det i jordelivet, även att få tillbaka kontakten med min skyddsängel som jag knappt känt av på flera år (vi hade bra kontakt under min tonårsdepression, men sedan har det inte varit så aktivt...).

Hoppas att jag inte gjort någon här förbannad eller irriterad på min nybörjaranda, men det är ju dels därför jag skriver här, jag vet att det finns många fler på forumet som kan mycket mer än mig, jag är ivrig att lära mig! ^^

Hej.

Jag har läst denna tråd och inte varit riktigt säker på hur jag ska förhålla mig till den.

När man frågar om vad som är utanför och vad som inte är utanför, så tycker jag att man vanligen har alldeles för fyrkantiga uppfattingar. Men säg nu att man faktiskt är allvarligt intresserad av definitioner, ja då finns det ingen som helst möjlighet att använda en överförenklad dualistisk bild där något antingen är utanför eller innanför. Det man behöver är en mer avancerad bild av både sitt eget psyke och hur världen, speciellt den andliga världen fungerar.

Om jag pratar i liknelser. Är en radio utanför eller innanför kroppen?
Om du lyssnar på en radio, lyssnar du på något utanför eller innaför kroppen?
De flesta skulle säkert helt odefinierbart svarat att radion är helt utanför kroppen. Men är den? Du har (förhoppningsvis) valt vilken station du ska lyssna på. Du har alltså med din vilja sett till att radion är rätt inställd. Du har dessutom valt rätt radio, som kan avlyssna de band som du vill lyssna på.

Men mer än så, det du sedan lyssnar på, i enlighet med din vilja, är ljudvågor, som du skapar mening av, i ditt psyke. Sker detta inom eller utom dig själv?

Om vi nu går till shamanismen. Du får kontakt med andar. Du får dina egna rådare och fylgior och din egen hamingja. Du samlar din mängd av vårdar. Se dem för ett ögonblick som att du har ett antal radioapparater tillgängliga. Du kan tala med dem, få dem att avlyssna våglängder av elektromagnetisk strålning, som du aldrig kunde lyssna på utan deras hjälp. Är detta utanför eller innanför dig själv?

Observera dessutom att detta, att använda andliga radioapparater i form av andar är ett och enbart ett av flera sätt att lyssna på det som finns "utanför" dig själv.

Mikael P

Givetvis kan det vara oerhört mycket lättare för en psykiskt stabil och frisk person att se skillnad på "inne" och "ute" än någon med svåra hallucinationer och vanföreställningar. Som "frisk" kan du tillämpa en vaksam tillit, förhålla dig kritiskt och du har en egen vilja. Förhoppningsvis kan du skilja på intuition och rädsla, t.ex.

Kanske är jag onödigt misstänksam, men vad jag TROR är tämligen ointressant, eftersom mitt psyke tror en himla massa som jag inte själv är medveten om. Det är lätt att lura sig själv! Ibland bara "vet" jag däremot , en helt annan kvalitet i upplevelsen och jag känner att jag har lämnat mig själv långt därhän, det är inte "jag" som vet.

Men ibland är det svårt att veta skillnaden. Konsten är på något vis (för mig i alla fall) att ha ett tydligt uppsåt som jag följer noga, men inte "vilja" något. Vill jag, så blandas psyket så lätt in. Jag har lite svårt att sätta ord på skillnaden.

Äh, om man blir irriterad på nybörjare är det dags att lägga av med forumet och gå och göra något annat. Trumma till exempel! :)
Så, ZEB, lägg inte in något som inte finns här. Det blir ju bara jobbigt för dig! Fråga på du! ;)

Det var mer av ren vana eftersom andra forum jag är aktiv på ofta innehåller medlemmar som tycker om att hacka på nybörjare och klandra dem för att "smutsa ner" med sina "dumma" frågor...
Det är alltid trevligt att upptäcka forum där man faktiskt håller en god ton och vill att folk ska få lära sig, även om det handlar om misstag i form av avd man skriver... ^^

Mikael P: väldigt bra konkret exempel med radion, det får en att tänka till hur man kan se begreppen som "innanför" och "utanför"...

Instämmer helt med ZEB om detta med god ton. Låt oss inte anklaga varann för "falsk bygsamhet" eller "tävlande" .... *trött*

Rigmor: Det var inte menat som en anklagelse, mer som en reflektion som man kan ta till sig eller låta vara. Kanske stämmer den, kanske inte.. och gör den det inte så finns det ingen mening att fästa sig vid den. Jag kanske var lite väl förhastad, förlåt för det!

Mikael beskriver ganska bra vad jag menade. Allt jag varseblir färgas ju av min selektiva perception, av mitt inre. Det inre och det yttre samverkar alltid - var slutar jag och var börjar världen? Jag tror att de är så tätt sammanvävda att man inte kan skilja dem åt.

Fast det kanske beror på mina egna begränsningar. Så jag får fråga: Hur skiljer man andevärlden från sitt psyke, hur vet man vad som är vad?

Jag är helt ärligt inte säker på att jag fattar vad du egentligen menar, men jag vet att man kan komplicera allt, bara man vill det.

Nu frågar jag för jag inte är riktigt säker på var era gränser går gällande vad som är shamani eller inte.

En radio är för mig utanför kroppen. Helt enkelt av den simpla anledningen att en radio inte är ett organ. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Det jag upplever med mina sinnen av radion, röster med budskap eller musik, det ger vissa emotionella reaktioner i mig psykologiskt och kanske till och med själsligt. Det kan vara politiska associationer, det kan vara minnen som utlöses av ljudvana toner eller det kan vara provokation, identifikation, trygghet, glädje... whatever.

När radion har "sagt sitt" så är budskapet dött och statiskt. Jag kan spela upp det igen och ingenting har förändrats. Min upplevelse är sinnlig, personlig, privat, individuell, upprepningsbar -för bara mig gällande sina specifika utlösanden av stimuli och reaktion- och när jag väl har fått budskapet så är kontakten färdig.

Det är kontakten med mina fysiska funktioner: hörsel, hormoner, neurologi, psykologi och biokemi som är inblandade. (Såvida jag inte äter på radion eller opererar in den i mig....)

Budskapen ifrån, meddelendena av, kommunikationen med väsen i andedimensionen är dynamiska. Nån här sa "gräv där du står" och det säger mycket!!!! Min kontakt och min relation med andedimensionen är inte statisk, den är inte beroende av el eller batterier, sändningstider, journalistiska regler, populärmusik, skivförsäljningssiffror eller reklam.

Den är aldrig likadan, men den är alltid där jag är. Den är inte upprepningsbar. Den är levande. Den är till och med beroende av och på vart och vem jag är. Det är inte radiofrekvenser eller sändningar på samma sätt.

All kommunikation och allt seende/lyssnande/kännande sker genom perceptionen av våra sinnen oavsett om det handlar om andar, radioapparater eller andra människor. Frågan som ställs i början på en utövares väg handlar väl om hurvida andarna "bara" är fantasi eller inte. Fråga dem! :D

Jag gillar din tanke Mikael, även om liknelsen med radion haltar en aning (fast det gör inget! :D ). Alltså vi kan sitta här och dividera i det oändliga, men kan vi någonsin vara riktigt säkra på vad som är en del av oss och vad som är utanför oss? Var går gränsen mellan mig och resten av universum? När jag kommunicerar med andar hur ska jag veta om jag förflyttar mig eller stannar där jag är (var *det* nu är), om jag delar på mig eller förblir hel, om jag är själ eller kropp... När jag får kontakt med ett träd, känner jag att vi blir ett, om bara för ett ögonblick, och vi har båda rest eller också var vi båda "här" hela tiden, och bara upptäckte varann, och våra krafttrådar slingrar sig om varandra för en sekund...

Bara för att vara riktigt tydlig: Jag är inte någon som hela tiden "tar in" saker. Jag har en ganska klar uppfattning om var gränsen mellan mig och andra varelser går. Men just i själva resan eller mötet, då kan gränserna flyttas. Kanske är det just det som är resan, att jag är här och där samtidigt, att "jag" expanderar och sträcker mig hela vägen och vidrör ett annat jag...

Hej.
Alla liknelser haltar. Just därför att de är liknelser.
Min liknelse var till för att belysa just det shamanska sättet att använda andar som hjälp. Med det vill jag INTE påstå att det skulle vara enda sättet att förhålla sig till utanför och innanför.
Mikael P

Det där var så jäkla bra skriver och en sån bra fråga!!! :respect:
Vem vet ? Ingen så klart. Då måste man först enas om vad "veta" är. Så kan man hålla på. Men under tiden hade man kunna sjungit och dansat och gått på toa kanske.
För mig är skillnaden "bara" min självupplevelse. När jag tar in, till exempel vid bön, dans eller "hantverk", då har jag en upplevelse av att kroppen är här.
Jag känner "häret", jag hör till exempel trafikljudet i bakgrunden eller nåt annat "härigt", och jag ser "häret" - samtidigt som jag tar in annat från en annan dimension.
När jag reser så lämnar jag "häret" och har ingen uppfattning (medvetande) om det. Det gör att jag är jättenoga med att "häret" är tryggt och säkert när jag reser, efterom jag inte har koll på vad som händer här när jag är där.
:)

Nej jag trodde nog inte det heller ;) men även om jag ibland kan ledas ihjäl åt teoretiska diskussioner, som mest blir en massa uppradade ord, istället för något faktiskt... kan jag OCKSÅ tycka att det är viktigt att fundera över vad det ÄR man upplever och vilka ord man använder för att beskriva det. Det ger i alla fall mig en tydlighet, i det annars rätt diffusa och gränslösa i de ickeordinära upplevelserna.

Nu kanske jag är ute och cyklar, men jag tycker inre och yttre blir lite oviktigt... eftersom det är oviktigt. Kanske är det dit Mikael vill med radion.

Det som är verkligt för dig är verkligt, oberoende av om någon annan såg det du just såg eller inte. Jag vet att det oftast blir diskussion om definition av ord, istället för att förklara vad man menar med andra ord.

För mig handlar det istället om trovärdighet och verklighetens kvalitet.
Då borde det vara enkelt att avgöra om det man upplevde verkligen hände eller inte. Men då talar jag bara om upplevelsen när den hände, inte efteråt. För vi kan i efterhand analysera sönder och tvivla sönder en upplevelse. Något som hade exakt samma kvalitet av verklighet när det hände, bleknar när du får utstå andras kritik eller dina egna tvivel. I efterhand kan vadsomhelst vara overkligt eller påhittat, eller som denna tråden diskuterar, i huvudet eller inte.

Mitt tips är att skriva ned din upplevelse så fort som möjligt, precis när det har hänt och beskriv kvaliteten av verklighet. Jag lovar, att du kommer se på händelsen olika ett tag efteråt, trots att det i händelsens ögonblick inte var några tvivel och hur verkligt det var.
Skriv ned och behåll, och se tillbaka på när tvivlen kommer. För du ska inte ta någon annans värdering av din upplevelse på allvar, den enda som kan avgöra vad som är verkligt är du, ingen annan. Men alla andras tankar och ord, och samhället i stort gör det svårt att hålla kvar vid sin egen tro, eller övertygelse om den egna förmågan att avgöra verkligheten. Ett anteckningsblock, eller objekt som du laddar kan hjälpa som minnesbanker.

/Peter

/m

Jag tänker så här, ungefär.
Att det ingår i utbildningen att lista ut vad som är vad.
Eftersom det är ganska ont om traditionella lärlingsvägar inom shamanism, så är vi nu vår egen lärare.
Vi hamnar ibland på nivåer som inte ligger efter varandra i kronologisk ordning. Vi får alltså informationer och vägar till oss allt efter var vi står just nu och efter vad som är möjligt för just oss.. Därför blir det också knepigt när man ska tala om för andra vad dom upplever, det kommer inte an på oss att berätta, vi kan det kanske inte ens.
Vi är alla olika, har olika problem och vad vi hänger upp oss på. Alltså. exempelvis, har vi problem att ta emot vägledning från våra andar/ hjälpare/ etc för att vi är för rationella så har vi den läxan, om vi tvärt om är för "delfiniga" och slukar allt utan minsta eftertanke så får vi ransaka den biten.
Vardags magi räcker långt och det är där de allra flesta behövs! Om en shaman är att likna med en hjärnkirurg så är det superbra att han finns, men hur många såna behövs??? Kanske fler allmänläkare....Bara en reflektion.I all enkelhet./krax

Absolut. Jag håller verkligen med om att resorna, upplevelsen och det egna, enträgna arbetet är det allra viktigaste.

När jag har rest måste jag ofta fundera väldigt mycket över vad budskapet betydde. Ibland är det solklart, men oftast inte (för mig). Då måste jag skriva i min bok, fundera, prata med sambon, kolla på internet, kanske sova på saken. Att försöka sätta ord på upplevelsen kan, som jag tror att Fylgja menade, hjälpa mig förstå vad jag varit med om. Men visst har jag många gånger gått i tvivel-fällan, som miradas skrev. När en stark och överraskande upplevelse plötsligt bleknar till nonsens. För att undvika överdriven intellektualisering försöker jag att bara "låta det sjunka" ett tag.

Till slut kommer ett svar som känns rätt. Det kan vara en förlösande känsla när man kommer till insikt, men det kan också kännas jobbigt. Jag kan oftast inte förklara *varför* just ett visst svar är rätt, men det stämmer liksom när jag tänker tillbaka på min resa, det känns i maggropen.

Men.. att komma dithän kan vara svårt. Vi är bara människor, och ibland när man tröttnat på att stånga sin panna blodig i försöken att förstå, så kan det hjälpa lite på vägen att logga in på Trolltrumman, kolla några inlägg och fundera.

Hej Miradas.

Jo du är inne på det jag ville säga. Kanske är det inte oviktigt, i betydelsen betydelselöst, utan mer OMÖJLIGT att riktigt dra gränsen för. Annat som klargörande i begrepp, förstås.

Annars är allt bra?

Mikael P.

Jag förstår vad ni alla menar om att man är sin egen lärare och att ingen annan kan sätta ord på mina upplevelser.
Men samtidigt så kan det ju vara väldigt svårt att själv veta vad man ska ta sig till, och där tycker jag ändå att man kan finna mycket hjälp hos andra som är mer vana och har många erfarenheter själva. De kan itne säga 100% säkert vad jag upplever, vad jag ska göra etc, men de kan hjälpa mig med hur jag ska tolka det, och jag värdesätter andras tolkningar av saker ganska högt, för det kan få mig själv att komma fram till MITT svar...